ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2006-08-28  (läst 2121 gånger)

2006-08-25, 02:24
läst 2121 gånger

Wolf Chrumbucht

En förutsättning för att det ska ha funnits ett Fale Bure-slott är att det har funnits en Fale Bure. Innan man börjar leta efter Fale Bures slott bör man därför först finna Fale Bure själv.
 
Vad finns det för bevis för att denna frihetshjälte har existerat? Riktiga bevis alltså, inte drömmar.

2006-08-25, 08:21
Svar #1

Utloggad Niclas Rosenbalck

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 5027
  • Senast inloggad: 2020-09-05, 21:07
    • Visa profil
Egentligen borde man låta denna kvasidiskussion dö ut genom att inte bemöta Sawerts spekulativa talanger men då han uppenbart påstår något som är FALSKT och han ständigt återkommer till detta i sin argumentation så tar jag bladet ifrån munnen.
 
Ärkebiskopen Andreas Laurentii har inte kallat sig själv Bureus, och ej heller Björnram. Däremot kallas hans adlade släkt Björnram i adelsgenealogierna. Han adlades och fick i vapnet tre björnramar (möjligen anspelande på hans moders tillnamn - hon kallas i en senare släkttavla för Anna Andersdotter Bärens (tyska för björn) - och hörde möjligen till en tysk släkt Bären (alltså ej Bure i så fall)).
 
Så här lyder den på personliga grunder duglige Andreas Laurentii biografi enligt Svensk biografiskt lexikon del 4:
 
3. Andreas Laurentii (Björnram), den föregåendes
broder, son till B. 1 i hans senare gifte. ? 1 jan. 1591. Student
i Rostock 1556; kyrkoherde i Umeå socken 1561 och i Gävle 1570; tillika landsprost i Gästrikland; förordnad till superintendent
i Växjö 2 aug. 1576; biskop därstädes sommaren 1577; ärkebiskop 1583 (invigd 8 sept. s. å.); adlad (före 1590).
Gift 1) med Anna Mikaelsdotter, dotter till Mikael Pedersson i Vadstena och änka efter skolmästaren Klas Crusius i Åbo (Anrep);
2) med Margareta Phase, dotter till ärkebiskopen Laurentius
Petri Phase och änka efter ärkebiskopen Laurentius Petri Gothus.
A. erhöll av allt att döma en omsorgsfull utbildning till det andliga kallet, ehuru det endast är känt, att han studerat vid Rostocks universitet. Blott kungagunsten förklarar näppeligen hans snabba framgång på den kyrkliga banan. Den kom honom emellertid tidigt till del; i unga år undfick han av konung Erik, då, nyss uppstigen på tronen, fullmakt på Umeå ansenliga pastorat. Inflytelserika släktförbindelser, som A. ägde i denna sin hemsocken, torde härvid ha gjort sig gällande till hans förmån. Om hans verksamhet i Umeå, där han vid sitt tillträde fann ?slätt intet till att begynna bohag med?, är ingenting närmare bekant, bortsett från några notiser om ekonomiska omsorger. Den följande
kallelsen till Gävle får sannolikt ses i belysning därav, att A. bland stadens ledande borgerskap räknade nära fränder på mödernet;
släkten Grubb var länge med starka band bunden vid såväl Umeå som Gävle. Medan A:s företrädare i Gävle, hans kusin och senare motståndare Martinus Olai, såsom ?ordinarius? varit beklädd med en art av episkopal myndighet över Norrlands prästerskap, synes A. med sitt kyrkoherdeämbete endast ha förenat befattningen som landsprost i Gästrikland, i vilken egenskap han framträder å kyrkomötet i Uppsala 1572. Men tydligt är, att han vid denna tid betraktades som den norrländska kyrkans mest betydande representant.
Av tidigt datum voro hans personliga anknytningar till förnäma kretsar; med den yngre adelsgenerationens mest kultiverade män ägde han gemensamt ett bildningsintresse, varom redan under Umeåtiden A:s bokgåvor till Hogenskild Bielke bära vittne. Genom sin ställning kom A. att från första begynnelsen av den liturgiska rörelsen deltaga i de rådslag, vartill konungen sammankallade kyrkans ledande krafter. Någon på förhand given anhängare av konung Johans kultreformatoriska strävanden var han säkerligen icke. Vad vi veta om hans teologiska fostran i
ungdomsåren pekar snarare i annan riktning, och det strängt luterska motståndspartiet synes en tid ha velat räkna honom bland de sina. Men lojaliteten mot den världsliga överhetens vilja, naturlig för luterdomens åskådning, var hos honom, den grånade kungatjänarens son, i högre grad än hos de flesta en nedärvd disposition,
och allt tyckes utvisa, att han utan varje offer av sin övertygelse menat sig kunna fylla lojalitetens plikter. Härvid inverkade nog
också hans nyss anmärkta förbindelser med adelskretsar, för vilka de dogmatiska tvisterna ej ägde någon obönhörlig skärpning; hans
egen svåger Anders Sigfridsson (Rålamb) var sålunda aktivt verksam för liturgies genomförande i landsorterna. A:s ståndpunkt
företer inga omslag och kastningar. På mötet i Stockholm försommaren 1574 underskrev han de av konungen framlagda ?tio artiklarna
? och avgav i mars följande år under hand en personlig förbindelse om sin anslutning till vissa önskemål, som lågo Johan om hjärtat och med vilka något tidigare ärkebiskopen, Laurentius
Petri Gothus, i samma form förklarat sig solidarisk. När A. 1576 förordnades att tillsvidare sköta det lediga biskopsämbetet i Wäxjö, ansåg sig konungen uppenbarligen säker om hans bistånd. Hans framträdande i fortsättningen kom emellertid att präglas av en påtaglig försiktighet och obenägenhet att kränka medbröders övertygelse, på samma gång som han icke synes ha hemlighållit sin egen mening. Enligt en av Messenius återgiven tradition skall han ha varit den första präst i riket, som förrättade gudstjänst efter den nya mässordningen, vilket skedde på en synod i Stockholm. Medlem av den prästerliga tremannanämnd, som Johan hösten 1576 förelade liturgien till granskning och yttrande, gav han väl för egen räkning sin underskrift, men med det uttryckliga förbehållet ?salvo aliorum judicio? och under hänvisning till ett allmänt
kyrkomöte som enda auktoritet. I sitt eget stift hade han visserligen dessförinnan, om vi få tro en utsago i konung Johans tal till ständerna i febr. 1577, på åtskilliga ställen träffat anstalter för liturgiens genomförande, men det är tydligt, att dessa förberedande steg mindre skett med maktbud än i samförstånd med prästerskap och lokala menigheter. Den stötande vårdslöshet, som särskilt de småländska prästerna ådagalade vid de heliga handlingarna,
i drastiska färger skildrad av Johan, gav helt säkert A. anledning att rättande inskrida, utan att därför strid behövde uppväckas.
Samma hänsynsfullhet från A:s sida förklarar, att han som stiftschef i det följande visade sig järnförelsevis overksam, när det gällde att driva liturgiens sak, därutinnan lik många av
dem, som 1577 vid hans sida undertecknat prästerskapets förklaring om liturgien. Så inträffade det, att även Växjö stift blev föremål för det onådiga kungliga maktspråk, som våren 1580 uppfordrade till ett snabbt och fullständigt infriande av tidigare åtaganden. Två kungliga kommissarier inträffade nu i Växjö, vars domkapitel bragtes att ånyo antaga liturgien och utlova dess genomförande i stiftet.
A. hade stått helt utanför Johans förhandlingar med Rom, och ingenting antyder, att konungen gjort sig eller kunnat göra sig någon förhoppning om Växjöbiskopens medverkan för sådana mål. Efter sammanstörtandet av de stora kyrkopolitiska planerna riktades efter hand Johans blickar åter på A. Den i åratal obesatta
ärkebiskopsstolen skulle omsider besättas, och konungens väl föll till sist på honom. Hösten 1583 invigdes A. med mycken prakt i detta ämbete, och i samband därmed avgavs av honom och övriga biskopar en ny högtidlig försäkran att upprätthålla den omstridda gudstjänstordningen. Om också allting ger vid handen, att A. före
sin upphöjelse i bindande form fått utlova större handlingskraft än förut, är å andra sidan den anklagelsen uppenbart orättvis, att han
banat sig väg till ärkebiskopsstolen genom ett karaktärslöst ryggande av sitt förflutna. Mellan hans ståndpunkter under ett tidigare skede och hans nya uppgift som de kungliga strävandenas främste förtroendeman inom kyrkan förelåg, såvitt eftervärlden kan döma,icke någon sådan motsägelse, att den berättigar till detta domslut. Om likväl hans ställning kom att stämplas av en viss skevhet, så var orsaken främst den komprometterande bakgrund, som de föregående årens romerska anknytningar skänkt konungens hela kyrkopolitik. A:s motståndare försummade ej heller att polemiskt utnyttja
detta förhållande, som blev ett ledmotiv i den strängt luterska propaganda. Mot dessa och andra angreppspunkter förfäktade A. energiskt kultreformens oangriplighet ur lutersk synpunkt;
likheten mellan liturgien och den papistiska mässan vore ej större än likheten mellan vitt och svart, skriver han vid ett tillfälle. Men förvisso bidrog det icke till att bryta udden av
misstron, att A:s mellanhavanden med sin kunglige herre stundom förde till situationer, över vilka det vilade en dager av åsyftad
dubbeltydighet. När ärkebiskopen vid drottning Katarinas likbegängelse i Uppsala domkyrka, jan. 1584, prisade den hädangågnas trofasthet mot ?jagellonernas och andra kristna konungars
katolska religion?, var visserligen hänsyftningen på den allmänneliga,
icke enbart den påviska, kyrkan tydlig nog; i en senare skrift har A. också uttrycksfullt hävdat den luterska kyrkans bönegemenskap med den romerska. Episoden kvarlämnade emellertid ett intryck, som i kraft av tidsförhållandena måste vidga avståndet mellan A. och det motsatta lägret, ehuru brytningen först några år därefter blev fullständig och då i samband med politiska omskiftelser. Att A:s utgångspunkter varit medvetet luterska lär stå fast och framgår
även på flera sätt av hans verksamhet som ärkebiskop. Den nitälskan för de lärda studiernas tillväxt, som yttrade sig i hans
omtanke om högskolan i Stockholm, var parad med ett otvivetaktigt intresse för det protestantiska sinnelaget hos de män, som sattes
till ungdomens ledare. Mot den kvardröjande papistiska förkunnelsen inskreds med fast hand. På herredagen i Västerås 1585 klagade samtliga biskopar med A. i spetsen över inhemska jesuitlärlingars förförelseverk, och i samma dagar blev en Stockholmspräst, Laurentius Forsius, som vid vederbörligt förhör befunnits
papistiskt sinnad, i Västerås domkyrka av A. avklädd sin prästerliga dräkt och förklarad förlustig sitt ämbete.  
För liturgien var A. såsom ärkebiskop oavbrutet verksam. Mera en fridens än en stridens man föredrog han det effektiva arbetet i tysthet framför kraftpolitiska mått och steg; särskilt tillsättandet av prästerliga tjänster gav honom tillfälle att härvid utöva stort inflytande. Uppenbarligen gynnades även i andra avseenden de
eftergivna elementen inom kyrkan, och den bitterhet, som för lång tid kom att fästas vid A:s minne, har tydligen ej minst sin grund i detta system. Beskyllningen mot honom själv att ?för stor pr?bend skull? (Raimundius) ha hyllat den kungliga kyrkopolitiken synes knappast kunna bestyrkas, då de förmåner, som
kommo honom till del, icke förefalla ha märkbart överstigit dem, som förunnats hans företrädare på ärkebiskopsstolen. Redan Laurentius Petri d. ä. hade hugnats med adelskap; när samma tmärkelse
nu sen att tyda tilldelades A., var man inom det motsatta lägret ej den som den krypande herregunstens belöning:
?Och den som ville bliva en evangelii skälm,
kunde därmed förvärva sköld och hjälm,
som var till att märka och se
på den som fick björneramar tre?,
heter det i några rim från 1603. De lidelsefulla motsatser, som belastade A:s minne med detta agg, voro säkerligen främmande för hans natur, därom vittnar karaktären av de inlägg, vari han
tog till orda i striden. De utmärka sig genom stor personlig värdighet, allvar och höviskhet, stundom även genom en omisskänlig nobel värme; särskilt gäller detta ett bevarat brev, daterat 21 apr. 1587 och ställt till en ung frände till A., sannolikt Olaus Martini, den senare ärkebiskopen. Skarpare falla orden i hans skrivelse till Strängnäs domkapitel 13 jan. 1589. Två utförligare skrifter av A. i den liturgiska striden äro kända: ?Protestatio et ingenua confessio de ordinanti? ecclesiastic? et liturgi? subscriptione? samt framför allt ?Ad maledicum cujusdam momi scriptum responsio?, sannolikt författad under senare hälften av 1587, då den kom Abr. Angermannus tillhanda i Wittenberg vid jultiden s. å. och förmådde
honom att avbryta tryckningen av sin Historia liturgica för utarbetandet av en däri inlagd vidlyftig replik. A:s ståndpunkt kan i anslutning till denna hans senare skrift i korthet uttryckas så. De, som för ceremoniers skull anstifta schismer inom kyrkan, bruka orätt sin kristliga frihet, ty ceremonier äro nödvändiga; den kristna kyrkan kan icke utan våda undvara dem; därför är det ock tillbörligt att i gudaktiga former (pie) strida för ceremoniernas bevarande. I stormen mot liturgien ser A. en återverkan av Flacius Illyricus' för honom djupt osympatiska teologi; denna ter sig i hans ögon som en rent samhällsupplösande kraft,
en förnekelse av välgrundad borgerlig och kristlig ordning. Det är naturligt, att han söker vända angreppen på liturgien till angrepp
mot konungens person; motståndarens konsekventa motvilja mot att inga på detta ämne utgjorde ju också en sårbar punkt. Få vi efter bokstaven tolka A:s egna ord, så var hans uppfattning av
Johan djupare grundad än blott i en undersåtlig hänsynsfullhet, som bragts i samklang med ett okränkt samvete. ?Vi hava en mycket from och lärd konung, en konung, vars like vårt fosterland
näppeligen ägt på flera århundraden.?
Det är icke underligt, att A:s hållning bragte honom på spänd fot med hertig Karl. Ärkebiskopens förhållande till kyrkostyrelsen
i hertigdömet innebar ju också ett det vanskligaste problem. Personligen synes A. ha önskat undvika att driva sakerna till sin spets;
i ett redan anfört brev från våren 1587 försäkrar han med allt eftertryck (?falsissimum est?), att han ingalunda vore upphovsman
till tanken att införa liturgien i hertigdömet. Men helt naturligt hade han icke undgått att taga parti i fejden, och hans framträdande
härvidlag väckte Karls blossande harm. Under konflikten med brodern förmådde Johan A. att till sin fördel söka påverka opinionen hos gemene man. På en synod i Uppsala i början av
sommaren 1585 höll ärkebiskopen, som nu stod färdig att anträda en visitationsresa till Norrland, inför det församlade klerkeriet
ett tal, vari han lade stiftets präster på hjärtat att för folket i bygderna göra klart, att missförståndet mellan konungen och hertigen
hade sin upprinnelse i hertigens felaktiga tolkning av Gustav Vasas testamente. Talet kom genast till Karls öron, och han sörjde omedelbart för att detsamma, försett med vederbörlig kommentar, blev känt i Strängnäs stift; han, hertigen, hade vuxit ur
barnskorna och behövde ej lära något av ärkebiskopen i Uppsala.
Samtidigt avläts till A. ett skarpt brev med förmaning att ?ingens gode namn förolämpa hos lekt eller lärd? utan för framtiden
?bekymre ider allenest om det, som iders kan rätteligen kräver?. Året därpå beklagar sig Karl över ?det grove tal, som fört är på
H. F. N:s person, synnerligen av ärkebiskopen hos konungen?. Den följande, synbarligen ofullständigt bevarade polemiska skriftväxlingen
mellan domkapitlen i Uppsala och Strängnäs gav jämväl hertigen anledning till missnöje; tonen i ett svar till ärkebiskopen synes ej ha tillfredsställt Karls anspråk på skärpa, och han förbehöll sig därför (juli 1588) att i fortsättningen få underkasta Strängnäskapitlets skrivelser censur. Striden utvecklade sig därefter i former, som även från den eljest i uttrycken hovsamme A:s sida utmärktes av en viss häftighet. ?Detta tyckes eder väl vara
tungt att höra?, säger han själv liksom urskuldande, ?men kommer ihåg, huru lätt oss är att höra av eder, det I utrope oss för hycklare,
Antikristi tjänare och avfällige ifrån sanningen, det som var man vet fast hårdare vara.? Brevet i fråga är icke, som Johannes
Baazius med orätt uppgiver, ställt till de tre mot liturgien gensträviga Stockholmsprofessorerna; det har av flera forskare gjorts troligt, att berättelsen om deras första fångenskap få föras till
legendens område. Först efter A:s bortgång synes Johan ha skridit till detta steg mot Nicolaus Bothniensis och hans kolleger. Som stiftschef har A. rätt till ett gott eftermäle, huru än
omdömena om hans roll i den liturgiska striden falla. Tvenne gånger, 1585 och 1590, visiterade han i Norrland. Man har från hans tid i behåll två kyrkostadgar, som vittna om hans nit för
god ordning. Märkligare än den stadga angående kyrkostraff, som förknippas med hans namn - väsentligen ett något omarbetat utdrag ur Nova ordinantia -, äro de visitationsartiklar, som
tillkommit i samband med hans norrländska resa 1585. De lämna en rad kultuella föreskrifter i anslutning till Johans strävanden för gudstjänstens höjande, bestämma om veckobönedagar, redan förut påbjudna av såväl konung Johan som hertig Karl, och stadga, att på dessa bönedagar Luthers katekes skall föredragas
och jämte Luthers förklaring uttolkas för menigheten. I övrigt märkes särskilt införandet av böter som kyrkotuktsmedel, ett av de första exemplen på dylika föreskrifter i den svenska kyrkans utveckling. Messenius berättar, att A:s bortgång icke väckte synnerlig sorg hos ?misoliturgerna? men hos det övriga prästerskapet en ganska stor saknad. A. var otvivelaktigt i flera stycken en betydande
personlighet, mera dock genom själsodling än genom karaktärsstyrka. Även den mot honom mest oblida traditionen har med Raimundius nödgats erkänna, att ?gåvor, som Gud uti sin församling
giva plägar, honom intet fattades?.
S k r i f t e r : Protestatio et ingenua confessio de ordinanti? ecclesias
t i c ? e t liturgi? subscriptione Andre? Laurentii Wexionensis (i L.
Raimundii Acta de liturgia, T. 132, Linköpings stiftsbibl.; jfr Raimundius,
nedan anf. arb., s. 63 o. följ.). - Ad maledicum cujusdam momi scriptum
responsio Andre? Laurentii Upsaliensis (i Kyrkio-acter ang. kon. Erich
den XIV:s, kon. Johan den tridjes och kon. Carl den nijondes regeringstijder,
Rålambska saml. 40 i 4:o, s. 269-298, KB; jfr Warmholtz n:o 1790; utförligt referat hos Abr. Angermannus, Historia liturgica, bl. L 5 v.).
Källor: Riksregistraturet 1576-88, hertig Karl registratur 1585-88, skrivelser till kon. Erik XIV, allt i RA; Rålambska saml. n:o 40 i 4:o, KB. - 667 ; O. Ahnfelt, Bidrag till sv. kyrkans historia i sextonde århundradet (LUÅ, 25, 1891); H. Lundström, Undersökningar och aktstycken (1898); Norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen, utg. af E. Linderholm (Kyrkohist. årsskr., 1911); Samling af åtskilliga handlingar . . . i svenska historien, utg. af S. [Lager] Bring, 3 (1758); Svenska magazinet (1766); Svenska riksdagsakter, utg. af E. Hildebrand, 2 (1899); Svenska synodalakter
efter 1500-talets ingång, utg. af H. Lundström, 2:a ser., 1 (1909); P. O. Wilner, Svenskar vid tyska universitet under 1500-talet (Samlaren, 1904). - Abr. Andre? Angermannus, Refutatio erroris Herbesti . . . cum. . . Historia
liturgica (1588); L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia, 3 (1851); J.
Baazius, Inventarium ecclesi? Sveo-Gothorum (1642); L. Bygd?n, Hernösands stifts herdaminne, 1 (1923], s. 133, 258; J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under kon. Johan III (1898); E. Hildebrand, Ett bidrag till frågan om Joh. Baazius som kyrkohistoriker (Hist. tidskr, 1899); J. O. Högstadius, Beskrifning öfver Umeå landsförsamlings kyrka (1893); E. Linderholm, Om norrländska kyrkostadgar från 1500- och 1600-talen (Kyrkohist. årsskr., 1911); Joh. Messenius, Scondia illustrata (1700-05); A. M.
Magnusson, Nicolaus Olai Bothniensis (1898); J. Nordlander, Norrländska samlingar, H. 6 (1905); K. Nordlund, Den sv. reformationstidens allm. statsrättsliga id?er (1900); L. Raimundius, Historia liturgica, utg. af A. A. von Stiernman (1745); A. Theiner, La Su?de et le Saint-Si?ge (1842); O. Walde, En svensk boksamlare från Vasatiden (Uppsala univ.-bibl: s minnesskrift
1621-1921, s. 203 o. 217). - Se i övrigt (ang. A:s avkomlingar): G. von Essen, Björnram och Wass (Personhist. tidskr., 1898-99).
N. AHNLUND.
 
Om släkterna (obs!) Björnram anges i samma källa:
 
Björnram. Flera svenska adelssläkter, mellan vilka någon
frändskap ej kan påvisas, förde under den senare medeltiden
björnramen i sitt vapen. Vanligast äro en resp. tre björnramar.
Av dessa ätter höjde sig endast en, med tre björnramar i vapnet,
till någon egentlig betydenhet. Hit hörde riddaren Otte Ulfsson,
herre till Erstavik på Södertörn, vilken under lång tid, från Engelbrekts
dagar, var medlem av riksrådet, i vars möten han ännu 1453
deltog. Han begrovs i Vadstena febr. 1457. Gift med Ingeborg
Nilsdotter (av Hammarstadssläkten) ägde han två söner, som kommo
att spela en politisk roll. Den äldste, riddaren Nils Ottesson
(? 1474; gift med Kristina Kristiansdotter Oxenstierna), omtalas
i början av 1460-talet som innehavare av fädernegodset Erstavik;
vid resningen 1467 förmådde han Roslagsallmogen att gripa
till vapen men framträder därefter ej mycket i källorna. Erik
650
BJÖRNRAM
Ottesson, den yngre brodern, var redan före 1471 riddare, ehuru
han först 1482 nämnes rådsherre. Han ägde Smedeby i Roslagen
och var häradshövding i Bro skeppslag; omkr. 1490 innehade
han under några år slottsloven på Nyköpingshus. Han gick ur tiden
1495; ättlingar efter honom och hans hustru Brita Tordsdotter,
dotter av marsken Tord Bonde, äro icke kända. Ätten var i varje
fall utdöd vid medeltiden slut, och synbarligen var detsamma
fallet med de övriga släkter, som fört likartade sköldemärken.
Med dessa medeltida frälsesläkter äger Gustav Vasas hövitsman
och fogde Lars Olofsson (se nedan 1) ingen förbindelse. Den
släkt denne tillhörde var bevisligen ofrälse, och dess ursprung i
äldre led är obekant. Genealogiska kombinationer, som vid närmare
skärskådan snart visa sig ohållbara, ha visserligen låtit honom
härstamma från en finländsk adelsman, Olof Nilsson till Lappträsk,
gift med Margareta Bosdotter till Björnhälla. Upphovet till
dessa slutledningar röjer sig lätt. L:s verksamhet under 1530-
talet i norra Finland men framför allt sonen Hans Larssons
(se nedan 2) senare ställning som en av de främste männen i den
östra rikshalvan ha fört gissningarna på villospår. L. får sålunda
heta herre till Isnäs i Pernå, ehuru det står fullkomligt fast, att
detta gods genom giftermål förvärvades av sonen, varom för övrigt
de äldsta genealogerna visa sig tillfyllest underrättade; Johannes
Bureus uppgiver i sin släktbok, att H. blev gift med ?förra hustrun
på Isnäs?. Även på andra sätt har den genealogiska kombinationen
drivit sitt spel med denna redan på 1500-talet på manssidan
utslocknade ätt. Den har nämligen sammanlänkats med den 1643
på riddarhuset introducerade, ett par decennier därefter utgångna
ätten Björnram från Finland, vars av Johan III adlade stamfader
Mats Andersson i ättartavlorna med orätt gjorts till son
av ärkebiskop Andreas Laurentii, H:s broder (se nedan 3).
Genom slutledningar a posteriori har därefter L. på denna väg
godtyckligt utrustats med ännu ett finländskt stamgods, Domaregården
i Karis socken.

2006-08-25, 14:37
Svar #2

Utloggad Björn Thunberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1860
  • Senast inloggad: 2015-10-10, 13:54
    • Visa profil
Jag har inte sagt (det var det du som sa) att ärkebiskopen var en tokskalle. Men fråga vem som helst hur mycket vet dom om släkten utan att råda fråga källor. Ingen kan väl ursprunget  
400 år tillbaka i tiden. Det känns efterkonstruktion lång väg.
 
Sedan men herrej.l om du hade läst i annan rubrik när under forumet. Pavel Bures släkt är ifrån Schweiz. Eller kom de kanske som någon sa precis som vår släkt från Burma i begynnelsen.
Ulf vill nog helst stå modell för statyn.
 
Robban:
Ja Ulf har varit i kontakt med länsmuseet.
De bryr sig inte om hans sagor på ett slott.
Men vad gör det?  
 
Här har vi ju så kul.
Björn

2006-08-26, 00:15
Svar #3

Utloggad Robert Hammarstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 330
  • Senast inloggad: 2012-04-09, 23:34
    • Visa profil
    • www.hammarstedt.st
Puh! Niclas har jobbat! Bäst att skriva ut på papper för att lättare kunna läsa (mycket text på skärm är jobbigt).
 
Ang Birsta/Byristad i Skön så kan det finnas ett visst intresse av att veta vad Ulf har hittat om det i själva verket visar sig vara medeltida byggnadsrester.  
 
Om...
 
Man kan inte avfärda stenmurar uppförda av mänsklig hand, men att dra slutsater om Byristads slott får nog betraktas som en innerlig önskan.
Expertutlåtande från länsmuséet torde nog vara på sin plats. Jag misstänker att experterna på länsmuséet känner till alla medeltida husgrunder i östra Medelpad, så risken är att det är en gammal prästgård eller bondgård eller liknande eftersom inget finns skrivet om detta?  
Det borde finnas historiska kartor över området eftersom det förmodligen funnits gårdar i Birstadalen sedan gammalt. Dessa kanske kan ge någon upplysning?
Skall själv besöka platsen som lekman med intresse för kulturhistoria.  
Tänk om där finns en runsten efter Fale hin Gamble??  
Vem vet?
 
Sedan tycker jag att Kalle skall Stroppa sig någon annan stans. Namnlös fegis.
 
/Robban

2006-08-26, 07:02
Svar #4

Rune Edström

Om ni tror att inte Ulf hittar något som styrker sina teorier i det Niklas lagt ut, så sätter jag fem öre på att ni tar fel.
Om tro går det ju inte diskutera, ett axiom som nog även gäller här.
 
När ni hört om någon som varit så programmera om jihadkrigaren att inte tro han blir en martyr i himmelriket när han spränger sig själv i luften, tycker jag ni ska höra hur sånt går till.
rune

2006-08-26, 07:08
Svar #5

Rune Edström

 Saknas ett komma. Givetvis gäller det hur avprogrammeringen går till.
rune

2006-08-26, 16:56
Svar #6

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Ja vad säger alla Bure-forskare? Stämmer Niclas uttalande att Biskop Andreas Laurentii inte kallade sig Bureus i efternamn innan han adlades med namnet Björnram?
 
Är Björn och Jörgen rädd för de bilder jag tagit? Är ni rädd för sanningen?
 
Jag återkommer...
 
Ulf

2006-08-26, 17:51
Svar #7

Utloggad Björn Thunberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1860
  • Senast inloggad: 2015-10-10, 13:54
    • Visa profil
Nej jag är inte rädd för sanningen. Men jag avhåller mig för att titta på dina bilder. Din cirkus kring Wallin är ännu inte glömd.
 
Sedan anser jag Niclas helt rätt ute.
Är du Ulf rädd för sanningen.
Björn

2006-08-26, 17:58
Svar #8

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Det var intressant information Niclas, bra skrivet!! Särkilt detta om, jag citerar: Av tidigt datum voro hans personliga anknytningar till förmäma kretsar och det näms även att han hade: Inflytelserika släktförbindelser.
 
Man skall komma ihåg att Sverige förr i tiden var ett starkt klassamhälle, man gifte sig så gott som aldrig under sitt eget stånd. De som tillhörde aristokratin höll starkt ihop.
 
Här ser vi alltså att den blivande ärkesbiskopen umgicks på ett naturligt sätt med förnäma kretsar. Detta skall han alltså ha gjort trots att en del här på rötter anser att denne man härstammade från en enkel fogdesläkt från Östergötland (på fars sida) och från en oansenlig torparsläkt från Bureå (på mors sida)...låter detta rimligt? Om man istället antager att han härstammade från två av Sveriges äldsta och mest namnkunniga frälsesläkter (Björnram och Bure) så faller väl allt på sin plats! Eller?
 
Jag återkommer...med mer spekulativ talang.
 
Ulf

2006-08-26, 19:21
Svar #9

Utloggad Björn Thunberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1860
  • Senast inloggad: 2015-10-10, 13:54
    • Visa profil
Men för f.n sluta tala om torparsläkt. Det är ingen annan än du som gör det.
Jag sade tom att jag tvivlar att man använde det utrycket på 1500-talet.
 
Släktförbindelser ja hans svägerska var ju av fint ursprung. Dessutom svassade ju mäster Abraham för Johan III därför fick han kanske ärkebiskopstolen. Hur i helv. kan du fortsätta att tro att Bureätten har något med Gestillen m.m. Jag tycker verkligen synd om dig.
Björn

2006-08-26, 19:22
Svar #10

Utloggad Björn Thunberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1860
  • Senast inloggad: 2015-10-10, 13:54
    • Visa profil
Dessutom gällde släktförbindelserna var när han fick prästtjänst i Umeå. Vem i hela friden i Stockholm brydde sig om Umeå som inte ens var stad då eller?
 
Björn

2006-08-26, 19:58
Svar #11

Utloggad Björn Thunberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1860
  • Senast inloggad: 2015-10-10, 13:54
    • Visa profil
Jag tycker det är synd att anonym väljer att vara det. Men jag förstår honom/henne.
 
Björn

2006-08-26, 20:56
Svar #12

Utloggad Annki Roos

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 847
  • Senast inloggad: 2014-01-17, 18:02
    • Visa profil
Det är lätt att ha åsikter när man är anonym. Svårare att stå för dem. Ganska otrevligt för den det gäller, för hur ska man svara en anonym?
 
Sawert har ju en mailadress, använd den istället.
 
Även detta inlägg förväntar jag mig tas bort, då det inte alls hör hemma här.

2006-08-26, 22:09
Svar #13

Utloggad Robert Hammarstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 330
  • Senast inloggad: 2012-04-09, 23:34
    • Visa profil
    • www.hammarstedt.st
Ulf, dina bilder säger inte så mycket.
Jag har tittat på kartor från 1920-30 och det finns faktiskt gårdar på kartan där du hittat husgrunder och murar. Källaren är förmodligen en gammal jordkällare tillhörande någon av gårdarna.
Området där Ulf placerat in slottet ligger på ca + 54 m. Dalen i Birsta (IKEA) ligger på nivå +17 m. Med en landhöjning av 8 mm/år skulle det innebära att havet gick fram till IKEA för ca 2100 år sedan.
Tanken på att Byrisholm (-holme omflutet av vatten) skulle ha legat där Ulf tror att slottet låg faller av sin orimlighet om man skall beakta ordet -holm.  
Kalla fakta. Det är lika länge sedan som höjden där Sköns kyrka var en ö eller udde. Pratar vi 1200-tal så har landhöjningen varit ca 6,4 meter till dags dato.
Jag skall försöka lägga in en bild av kartan.
Hälsningar / Robban

2006-08-26, 22:16
Svar #14

Utloggad Robert Hammarstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 330
  • Senast inloggad: 2012-04-09, 23:34
    • Visa profil
    • www.hammarstedt.st

2006-08-26, 22:25
Svar #15

Utloggad Robert Hammarstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 330
  • Senast inloggad: 2012-04-09, 23:34
    • Visa profil
    • www.hammarstedt.st
IKEA ligger precis ovanpå bäcken under siffran 17 i kartan. Bäcken är kulverterad under nya IKEA-huset (jag vet eftersom jag ritat kulverteringen).
 
Att avgöra vad som är medeltida husgrunder och tidigt 1900-tal kan vara svårt för mig som amatör, men jag skall besöka platsen ändå.
 
/Robban

2006-08-26, 22:28
Svar #16

Utloggad Robert Hammarstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 330
  • Senast inloggad: 2012-04-09, 23:34
    • Visa profil
    • www.hammarstedt.st

2006-08-27, 07:38
Svar #17

Bo Olsson

På lantmäteriet kan man gå in och titta på historiska kartor. Jag tror att där finns en lantmäterikarta från 1760-talet över området ni diskuterar. Jag vet inte hur man gör klickbara länkar här så om någon är intresserad så får ni kopiera denna länk.
 
http://www.geoimager.com/histkart/hkindex.php?lang=SV&stop=stop
 
Bo Olsson

2006-08-27, 09:17
Svar #18

Utloggad Anna-Lena Hultman

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 409
  • Senast inloggad: 2016-04-07, 12:17
    • Visa profil
Ett anonymt inlägg har tagits bort.
 
Mvh
Anna-Lena Hultman
Anbytarvärd

2006-08-27, 19:18
Svar #19

Utloggad Per Göthe

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 974
  • Senast inloggad: 2015-11-23, 15:01
    • Visa profil
vore det inte läge att stänga diskussionen för tillfälligt. Jag tycker den har totalt havererat.
(dvs. spårat ut).
Dessutom har jag en synpunkt på vad Ulf skrev innan (26/8 kl. 17.58).
Det här med att högre klasser inte gifter sig med lägre stånd.
Sådana giften finns, även om det inte var så där jättevanligt.
Nu är jag kanske lite fel ute, men var det för övrigt inte rikare bönder (el. Storbönder) som ursprungligen blev frälsemän och kan det då inte varit lite vanligare att just giftemål mellan just Storbondefamiljer och frälsesläkter (främst lågfrälse som senare gifte in sig i Högfrälset), samt frälsesläkter med prästsläkter (som oftast kom från Bondeståndet ursprungligen). Dessutom giftemål mellan prästsläkter och Bondesläkter.
Det jag menar här Ulf är att giftemål mellan dem olika stånden var troligen vanligare än vad du tycks tro.
 
MVH Per (p.s Storbondefamiljer hade även dem giftemål neråt i Hierakin)
 
p.s anbytarvärden får gärna ta bort detta inlägget om det inte passar i diskussionen som sådan. Det är ju långt ifrån det ursprungliga ämnet Runstenarna!
 
Början av diskussionen tyckte jag var intressant att läsa. Men det som numer diskuteras här verkar vara långt ifrån det ursprungliga ämnet f.ö.
 
Även jag är intresserad av ev. fakta (Obs! FAKTA och inte VILDA FANTASIER, även om jag har viss humor ibland) kring Bures älsta släktgrenar (av ren nyfikenhet dvs)

2006-08-27, 20:54
Svar #20

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Hej Göthe! Jag förstår dig inte riktigt...först vill du avluta diskussionen, sedan väljer du att deltaga i den! Hur skall du ha det?  
 
Även om diskussionen för närvarande inte berör just runstenar så handlar den om Bure-ätten och det är väl det centrala. För att en diskussion skall bli levande får man inte vingklippa och styra den för mycket!
 
Angående giftermål förr i tiden. Du pratar ju om 12-1300 talet, då frälset uppstod. Naturligtvis gifte man sig lite huller om buller under denna tid...men nu gällde det 1500-talet och framåt! Jag har läst över 100 böcker nu om Sveriges och Europas historia och den bild jag har fått är: att det var ytterst ovanligt att folk gifte sig utanför sitt eget stånd. Alltså...Prästsläkter gifte sig med varandra, adelssläkter gifte sig med varandra (högadeln med varandra och lågadeln likaså), bönder gifte sig med bönder osv. Sverige var ett klassamhälle. Naturligtvis förekom undantag - detta tema - då folk från olika klasser blir förälskade i varandra - är ju ett evigt tema i film, teater och bokbranschen. Det var ju också detta som var så stort med Amerika! - där gällde inte längre den gamla (Europeiska) sorteringen av folk.
 
Ulf

2006-08-27, 21:01
Svar #21

Utloggad Björn Thunberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1860
  • Senast inloggad: 2015-10-10, 13:54
    • Visa profil
Här riskerar vi att hamn in i ny diskussion.
Hur många äktenskap ingick av kärlek och hur många ingicks av andra skäl.
 
Jag tycker dock att alla inlägg skall i så fall flyttas till ny rubrik inom Bureätten.
Nämligen Bureätten Gamalt frälse eller inte...
 
Björn

2006-08-27, 21:15
Svar #22

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Hej Robert! Jag tycker det är bra att ni börjat arbeta på saken! Glöm dock inte bort att här pratar vi om 1200-talet, det är en lång tid och inget hindrar väl att det kan ha byggts sentida gårdar i området - det ena behöver väl inte utesluta det andra?
 
Du har min tillåtelse - om du vill - att lägga ut några av bilderna här, så får fler se dem!  
 
Jag har åkt runt Birstaberget och sett hur platt marken är runt det, det ser verkligen ut som om området runtomkring varit havsbotten! Om höjden där Sköns kyrka idag ligger har varit omfluten av vatten (den kallades ju förr för Sköns ö) så måste ju även Birstaberget ha varit det! Det lustiga är ju...att det förmodade slottsområdet ligger exakt i jämnhöjd med området där den gamla medeltidskyrkan stod!
 
Du måste väl erkänna Robert...att resterna av den förmodade ringmuren är lite för breda (runt 2-3 meter) för att vara någon vanlig bondemur för kreatur?
 
Det enda som kan föra saken framåt är ju: att experter börjar att gräva där!
 
Jag återkommer
 
Ulf

2006-08-27, 21:20
Svar #23

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Finns det ingen av alla väl insatta Bure-forskare som kan bemöta Niclas Rosenbalks åsikt att: Biskop Andreas Laurentii inte skulle ha kallat sig för Bureus innan han adlades med namnet Björnram?
 
Vänligen
 
Ulf (återkommer)

2006-08-27, 21:57
Svar #24

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Till Björn: Jag råder dig att lägga bort svordomarna - för din egen skull! (Du förlorar bara i trovärdighet genom att använda dem). Sedan...men förstår du inte...Björn, att detta med att Andreas Laurentii bara var kyrkoherde - och därtill i Umeå! - då han umgicks med förnäma människor gör ju bara saken än märkligare...hur kunde en ung, vanlig Präst få tillträde till sådant sällskap? Indikerar inte detta på att HAN SJÄLV låg på SAMMA börds-nivå som dem!? Han var deras jämlike(?).
 
Återkommer...
 
Ulf

2006-08-27, 22:18
Svar #25

Utloggad Robert Hammarstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 330
  • Senast inloggad: 2012-04-09, 23:34
    • Visa profil
    • www.hammarstedt.st
Ulf!
Om du läste vad jag skrev så skulle havet ha nått runt höjden vid Sköns kyrka (en ö) för ca 2100 år sedan, dvs 100 år fKr.  
1200-talet dyker upp 1300 år senare...  
Lutar marken jämnt ner mot dagens havsnivå innebär det att havet befann sig ca 600 meter från kyrkan år 1200. Inget vatten i närheten mao.
Sedan vad gäller senare husgrunder på platsen gör att det för en lekman kan vara svårt att se skillnad på husgrunder från 1200-talet eller 1800-talet. Sten åldras inte så mycket...Men senare bebyggelse syns naturligtvis bättre.
En husgrund från ett långhus från ca 500-talet finns i Nolby, inte långt från Burestenen. För mig är det omöjligt att avgöra åldern, det har länsmus?et gjort.
Varför tror du inte på det som är skrivet sedan länge angående placeringen (intill nuvarande kyrkan)?
mvh/Robban

2006-08-27, 23:59
Svar #26

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-27, 22:22
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Ulf, ditt inlägg kl. 21.20 är totalt obegripligt - om än inte förvånande... J
 
Först hävdar du med emfas i inlägg efter inlägg att bispen minsann kallade sig Bureus. När sedan Niclas lägger fram belägg emot det - så bemöter du det inte själv, utan ber någon väl insatt Bure-forskare att göra det...
 
Men vad i allsin dar har du grundat påståendet om Bureus på? Har du inga källor att hänvisa till? Har det bara varit din vid det här laget berömda spekulativa talang som varit framme igen?
 
Men den 'forskningsmetoden' känner vi ju igen från den kungliga diskussionen. Där bad du också om hjälp från andra, när fakta efter fakta kom fram som motbevisade dina vilda teorier. Du t.o.m. utlovade en belöning - som du ännu inte har behövt betala ut... J
 
Hur skulle det vara om du övergav spekulerandet och började att forska?
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2006-08-28, 00:42
Svar #27

Utloggad Ulf Sawert

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1065
  • Senast inloggad: 2013-05-18, 19:37
    • Visa profil
    • ulf-sawert.tripod.com
Jag har nu noga läst igenom Niclas eminenta inlägg ovan. Låt mig nämna några konklusioner: riddaren Erik Ottesson (Björnram) var en tid slottsloven på Nyköpingshus slott - kom inte Lars Olofsson därifrån (Nyköping?). Vidare var samme man en tid häradshövding i Bro skeppslag - i samma område skulle en dotter till Lars Olofsson (Anna) senare residera på Bro-gård slott! Och slutligen... ägde denne Erik ett gods i Roslagen: Smedeby. I samma område skulle senare både Anders och Jonas Bure äga flera gods. Kan det gamla Smedeby gods vara samma gods som: Burvik, fast omdöpt? (Bara en spekulation!).
 
Se anknytningspunkterna! Författaren till artikeln ovan konstaterar även att ättlingar till riddaren Erik Ottesson icke är kända! Vidare får vi veta att man inte VET NÅGONTING om förfäderna till Lars Olofsson - ändå anser man sig kunna tvärsäkert säga att denne man var ofrälse...man tar sig för pannan!
 
Och så det viktigaste...adelsskölden med de tre björnramarna - som ju också Lars Olofsson och hans två söner: Hans Larsson och Andreas Laurentii (ny?)adlades med!
 
Något att sova på!
 
Ulf

2006-08-28, 01:12
Svar #28

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-27, 22:22
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Jag kom plötsligt helt ooosökt att tänka på den gamla sketchen från Jubel i busken med hembygdsforskaren som var säker på att Edens lustgård legat i hans socken. Han hade hittat äppleskrotten... J
 
(Skrivet med risk för att bli oskyldigt anklagad för ironi...)
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2006-08-28, 01:29
Svar #29

Kalle Thorsberg

Ulf,
 
Läs gärna Äldre svenska frälsesläkter (ÄSF) 1:1, s 21 f, så ser Du dels att Erik Ottason hade barn som dog tidigt (dvs före fadern) och dels att han hade en arving i form av brorsonen Örjan Nilsson som var den siste kände manlige medlemmen av ätten.
Att det faktisk är på det viset visas troligen av arvsuppgörelser och godsinnehav, något som Du får kolla själv - Källhänvisningar för alla inblandande finns i ÄSF.
Om Du mot förmodan är intresserad av fakta föreslår jag ett studium av ÄSF och Västragötalands Fornminnesförenings tidskrift 2:8-9, s 153 ff som en början.
O M Lars Olofsson var en ättling till Erik Ottason så borde ju han inneha något arvegods (dvs någon gård, eller äga), VISA det...

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna