Tillfällighetsfynd ur Bihang till Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad), N:o 22, 1812 27/5:
»Elegi
öfver
Cornetten Herr
HANS MAGNUS NORDLINDHS
död.
Wår! o nedfäll dina balsamvingar!
O! rif blommorna ur dina hår!
När Du, ock kring dina rosenspår,
Skådar, hur förrädiskt fina sina ringar
Tiden, härjaren, förstöraren slår.
Klaga, klaga! äfven till ditt rike
Har den mäktige sin spira sträckt;
Äfven kring din thron han häpnad väckt.
Tystnen genljud! glädjens känslor vike!
Döden sprids i blommans andedrägt.
Klaga: Han är fallen – Han, som höjde,
Cedern lik, mot skyn sin hjessa opp –
Han, hvars ungdomsfulla styrka röjde
Att ett sekel trottsa årens lopp –
Störtad ligger Han – som menskans hopp.
O! hvem såg väl detta höga sinne
Ur det blåa ögat blixtra fram,
Som ej återkallar i sitt minne
Än en bild af fordna Göthers stam?
Såg, hur ljungande utöfver fälten,
Fålen tumlades utaf Hans hand;
Såg uti Hans blick en blick af hjelten,
Wärdig äran och sitt Fosterland;
Såg Hans rodnad vid det skryt, som sårar;
Wid förtryckets anblick hjertats svall:
Såg Hans rörda själ vid nödens tårar –
Och ej gråter vid den ädles fall?
Men det bröst, som brann för frihets värn,
Andas icke mer sin fria låga;
Denna arm, som lyfte styrkans jern,
Ligger kraftlös, som en sprungen båga.
O! hvi nekades det åt Hans längtan
Att åt Fädrens minne ge en gärd?
O! hvi fylldes ej Hans enda trängtan
Att i striden viga in sitt svärd?
Hårda öde! hvad Du förolämpar!
Kanske, förn Han sett ännu ett år,
Skulle Han i fiendernas spår
Stupat, segersäll på slagna kämpar!
Hvarför unnades ej denna tid
Åt Hans ära, åt Hans tysta böner?
Rustar icke Svea sig till strid?
Men blott lasten Du med framgång kröner,
Hvilken menskligheten suckar vid.
O! Mitt Fosterland! beslöja tåren,
När Du ser en Son, för åren varm,
Än i blomman utaf ungdoms våren
Störta till din moderliga barm!
Låt din ovän icke se – och glädjas
Att Du gråter! Du har Söner än,
Och ditt fria lejon skall ej kedjas –
Ej så långt Du har en igen.
Men Du Far! Du Moder åt den fallna!
Gifven fritt åt Edra tårar lopp!
Aldrig kan ett moders hjerta kallna,
Fadren glömma sina dagars hopp.
När från huslig krets Dig Staten ryckte,
Ack! Edra hjertans afskeds stund
Ömme Far! Du visste ej, Du tryckte
Sista kyssen på en älskad mun.
När Du kommer tyst och rörd tillbaka,
Till en saknande bedröfvad stad,
Der Du väntas af en tröstlös maja,
Skola tusen känslor hjertat skaka,
Såsom vinden skakar aspens blad;
Tusen minnen i Din själ uppvakna
Af den Ädle, som bar hem sitt lån –
Dock Du har visst mycket mer att sakna,
Innan Du förenas med Din son.
Och hvem har ej det? Wid månens strima
Ser jag nalkas till Hans graf en vän
Att, vemodig, under nattens timma
Tänka på den gode Ynglingen.
Kanske strör då ock en slöjad Tärna
På den kära mullen blommors doft;
Eller kommer att med nattens stjerna
Stum och tårögd blicka på Hans stoft!
Gode Ande! Se hur kär Du varit
För hvar redlig, för hvar dygdens vän!
Mången ned till skuggors rike farit,
Om han kunnat lösa Dig igen.
Småle då, o småle åt min luta!
Lyssna nöjd på hennes klago ton!
Äfven sorgen har ett hopp att njuta
Uti aningarnas region.
Någon Bättre Dig mer lifligt måle!
Jag har gett den gärd, som jag förmår.
Tag min afskedskyss på ljusets stråle,
Som från oss till andra verldar går!
Aftonvindar! sucken – och försvinnen!
Så vi göra – också vi – en gång;
Helge då en vän åt våra minnen
Någon tår, om icke någon sång!»
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy