Äldre inlägg (arkiv) till 2005-10-02

[Kaj Janzon]

Den här tråden är föranledd av att en diskussion om Bure-ätten till stor del kommit att handla om just medeltida kolonisation eller erövring (av norra Sverige). Jag börjar här med ett förtydligande som anknyter till mitt senaste inlägg i den diskussionen.
 
Enligt Hälsingelagen (tidigast från 1320-talet), Konungabalken flock XI,  fanns då följande till Uppsala öd hörande gods norr om Ödmården:
 
Hög längst i söder (sunnastae h?gh?r) = Norrala
Hög i Sunded (hager i Sunda?y) = Kungsgården i Högs sn, intill Hälsingtuna.
Hög på Norrstigen (h?gh?r a nor?stighi) = Kungsgården i Jättendal.
Näs i Selånger = Kungsnäs i Selångers sn, Medelpad
Norrstig i Säbrå, Ångermanland.
Kutby (apud kuta) = troligen Ångermanlands ordinarie tingsplats.
 
[Översättningar och ortsidentifieringar enligt Holmbäck & Wess?n, Svenska landskapslagar].
 
Själva landskapet Hälsingland har av Brink antagits ha varit indelat i tredingar: Alir, Sunded och Nordanstig, med administrativa centra på de tre Hög-orterna  [Stefan Brink, Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden (Uppsala 1990) s 273].
 
Vid mitten av 1000-talet kan Hälsingland knappast ha varit kristnat, vilket t ex Sverres saga vill göra gällande. Adam av Bremen säger inget om den saken, men ungefär samtidigt som hans text skrivs ner (senast  omkring 1070) sänder ärkebiskopen i Hamburg en missionsbiskop, Stenfi, till ”området norr om Svearna”. I en kyrklig urkund från 1133 som behandlar Hamburgs relation till olika biskopsdömen upptas Hälsingland skilt från Sverige. Det finns dock en annan källa, det s k Florensdokumentet från omkring 1120, vars författare inte har uppfattat saken på det sättet [Brink s 139-144].
 
Ett viktigt brev från 1188-97 [DS 98] berättar om ärkebiskop Peters visitation i Hälsingland. I detta brev talas om visitationsresan till de nyomvända (neophitos) i Hälsingland.  
 
Om hälsingarnas tredska vad gäller att betala sitt tionde till kyrkan vittnar påven Gregorius IX:s brev från 1232 [DS 268]. Av samma skäl får marsken Tyrgils Knutsson 1297 skriva ett strängt brev till allmogen i Hälsingland [DS 1205].
 
Stefan Brink vill dock inte i sin stora undersökning om sockenbildningen i Hälsingland tolka dessa brev som bevis för att hälsingarna fortfarande en bra bit in på 1200-talet var ”ljumt kristna” utan ”snarare är det ett utslag av hälsingarnas flera gånger omvittnade ovilja att överhuvudtaget låta sig beskattas” [Brink s 144].
 
Arkitekturen i flera av de stora 1100-talskyrkorna i Hälsingland avslöjar att dessa ursrpungligen haft ”en uttalad fortifikatorisk funktion”, fr a gäller detta Norrala, Hälsingtuna och Jättendal, vilket inte blir mindre intressant av att de ligger intill de i HL omnämnda kungsgårdarna. Men även Söderala kyrka har denna karaktär och möjligen kan även Alfta, Bergsjö, Bollnäs och Segersta kyrkor läggas till listan över s k försvarskyrkor. En intakt, men ombyggd, s k kastal står intill kyrkan i Harmånger. Kastalrester finns även i Frölland och Välsta (båda i Rogsta sn). Längre söderut, i Gästrikland, finns lämningar av en kastal i Totra, Hamrånge sn. [Brink s 151-158, 161-166, DMS 11 s 37].
 
Det finns således inte mycket som tyder på att kyrkans och kronans expansion in i området norr om Ödmården har varit uteslutande fredlig till sin karaktär. Utifrån ovan refererade dokument och de äldsta kyrkornas ålder och typ kan man göra det försiktiga antagandet att en mer omfattande övergång till kristendomen i Hälsingland ägt rum tidigast omkring 1100-1150, troligen närmare den senare tidpunkten än den förra.

[Lars Nylander]

Det ovantstående var ett mycket trevligt inlägg!  
Jag vill tillägga att det Uppsala öd som i Hälsingelagen kallas sunnastae h?gh?r idag liksom de andra två heter Kungsgården.

[Jan Böhme]

Kaj!
 
Jag drar, framför allt av vad du skrev i tråden under Bure-ätten, slutsatsen att du utgår från att de hälsingska och medelpadiska kungsgårdar du omnämner i inlägget har tillkommit först under kristen medeltid.
 
Jag har alltid utgått från att en kungsgård som ligger vid ett Tuna-namn rimligen bör vara äldre än så.  
 
Anses Hälsingtuna inte vara ett äkta Tuna-namn, eller har forskningen flyttat fram terminus ante quem för Tuna-namn sedan jag pluggade nordiska språk för trettio år sedan?

[Kaj Janzon]

Jan, här känns det frestande att skriva att jag inte förstår frågan. Men jag skriver det inte, dels för att det inte är sant, dels för att det i viss mening kanske borde vara sant.  
 
Den etablerade kopplingen av Tuna-namnen till en kungamakt eller en central statsmakt, eller vad man nu vill kalla det, känns nämligen för mig något tvångsmässig, åtminstone vad gäller den kausala riktningen. Uppfattningen har sina rötter i en lång forskningstradition, så lång att man ibland tycks glömma bort att det inte är någon som har kunnat visa att detta samband faktiskt existerat.
 
Möjligen kan man säga att det finns en tendens för kungamakten att etablera sig på platser som heter något med -tuna, men därav följer ju inte att en kungamakt måste ha medverkat vid namngivningen eller etablerandet av den första bebyggelsen, eller av viktiga samhällsfunktioner, på platserna.
 
Med andra ord säger egentligen ett Tuna-namn ingenting om en vid platsen, eller i närheten, etablerad kungsgårds ålder. Det är t ex inte Hälsingtuna som enligt Hälsingelagen är Uppsala öd, utan det intilliggande Hög och Hög är inte belagt som kronogods före 1320.
 
Den närmast tvångsmässiga sammankopplingen av Tuna-namnen och kungamakten har dock genom åren föranlett ett flertal forskare att göra tämligen löskokta sannolikhetsbedömningar av att Tuna-gårdarna skulle ha varit föregångare till husabyarna och liknande (t ex Lars Hellberg).
 
Överhuvudtaget är det enligt min mening ett problem för den historiska ortnamnsforskningen att undantagen i detta sammanhang egentligen är fler än de exempel som ger stöd åt regeln. De allra flesta Tuna-orter är det definitivt inget särskilt med, sett från ett medeltida centralmaktsperspektiv, om man ska tro det historiska källmaterialet. En del av Tuna-gårdarna är både gamla och stora (framför allt i Uppland), en del är måhända gamla (flera saknar faktiskt järnåldersgravfält) men inte särskilt stora.
 
När således Nordén 1943 skrev att Tuna-namnen utgör återstoden av en förhistorisk storgodsorganisation, ställd i samhällets tjänst var han tveklöst ute på sitt livs cykeltur. Sådana slutsatser tillåter varken det skriftliga eller det arkeologiska källmaterialet.
 
Ståhles i Namn och bygd 1948 redovisade undersökning av den mycket stora byn Tuna (Alatuna) i Hjälsta socken är, som Holmberg påpekat, av principiell vikt. Byn är fyra gånger större än den genomsnittliga husabyn om fyra markland och hundarets tingsplats låg där 1298. Gården har t o m gett namn åt en numera försvunnen socken. Men, och detta är mycket viktigt: Tuna kan dock ej påvisas ha varit kronogods [Karl Axel Holmberg, De svenska Tuna-namnen (Uppsala 1969) s 22.

[Anders Ryberg]

Eftersom vi är inne på kristnandet lite och har en medeltidshistoriker på tråden passar jag på med en utvikning i denna rikting.
 
Exakt vad innebär det att hälsingarna var nyomvända vid 1100-talets slut? Innebär det helt enkelt att de allra flesta på kort tid omvänts eller är det snarare att man påbjudit kristendomen vid tinget, när redan en betryggande majoritet var kristna? Delvis, vad vet man om processen?
 
Jag vill minnas att jag har läst någonstans om en bonad upphittad i Härjedalen som tycks avbilda en kyrka och som är från 800-talet? Om denna är lokalt tillverkad så torde den väl tyda på ett visst kristet inslag uppe i norr redan vid denna tid?
 
Sedan har det väl tidigare förekommit diskussioner om konkurerande missonsprojekt i Norden, både från Tyskland och Britannien? Vore det möjligt att hälsingarna redan kommit i kontakt med kristendom förmedlad västerifrån, men att Hamburg-Bremen hellre såg att de hamnade under deras inflytandesfär. (Idag är det ju långt ifrån alltid så att missionärer åker till icke-kristna områden, det räcker att de är kristna på ett annat sätt för att man skall missionera. Jag känner själv en del som varit inblandade i missionsarbete i Östeuropa, där man ju varit kristna rätt länge...)

[Lars Nylander]

Det finns två unika bonader (eller tapeter). Den ena kommer från Överhogdal och den dateras till 800-talet och består av fyra delar. Någon kyrka finns inte på den. (Överhogdal var utmarker till Ljusdal vid den här tiden).  
Den andra är från Skog och dateras till 1200-talet. Den visar en kyrka där mässa firas och en klockstapel.

[Ingrid Wikberg]

Överhogdalstapeten
 
Den är mycket sevärd-och svårtolkad!
Den finns på Länsmuseet i Östersund samt att en replika finns i Överhogdal.
 
-je ha litte ta röttran danan.

[Ingrid Wikberg]

Skog
 
Vävnaden från Skog finns numera på Historiska museet i Stockholm.
 
Mycket sevärd och spännande läsa bilderna.

[Ingrid Wikberg]

Det finns  en kyrkbyggnad även på tapeten från Överhogdal! Den syns längst ner till vänster på den fjärde bonaden på bilden ( se länken tidigare inlägg)
 
Enligt en forskare så tolkas hogdalstapeten så:
 
 Georg Johansson-Karlin skildrar tapeten hur Sankt Staffan kristnade Härjedalen. Staffan hade sänts ut av biskop Adalbert från Bremen och tapeten berättar om hans färd från Bremen med skepp till Sverige, hans vandring genom skogar fulla av djur, möten med människor, ritten upp på ett berg där han slår ned en avgudabild och slutligen ankomsten till den nyuppförda kyrkan.
 
Men det finns vitt skilda uppfattningar...så här har historiker fortfarande en möjlighet att forska, tolka och skriva. Bonaden talar verkligen till fantasin....VAD handlar den egentligen om?
 
Läs: läs historien

[Kaj Janzon]

Framlidne Växjö-biskopen Jan Arvid Hellström (1941-94), även verksam som professor (1984-91) i  kyrko- och samfundshistoria, skrev en gång att I den kyrkohistoriska litteraturen kan man få sig till livs högst olika uppfattningar om hur det går till när Sverige kristnas. Det är inte heller möjligt att skaffa sig eller förmedla en rimlig och korrekt bild av något så komplicerat. [Hellström, Vägar till Sveriges kristnande (Stockholm 1996) s 239]. Hellströms bok tillhör min favoritlitteratur, inte minst på grund av den den omilda behandling som en del väl etablerade myter - bl a den om Ansgars roll - får utstå i den.
 
Hellström har i sin bok också skrivit en del om spänningarna mellan ärkebiskopsdömena Hamburg-Bremen och Canterbury. Dessa varade till mitten av 1000-talet ungefär, och hade sin grund i att kyrkorna i de nordiska länderna organisatoriskt tillhörde Hamburg-Bremen, medan alla biskopar, präster och munkar som verkade här vid den tiden kom från England. Men efter 1000-talets mitt upplöstes motsättningarna och Hamburg-Bremen tog definitivt över [Hellström s 118, 124].
 
Hur nyligen omvända hälsingarna var på 1180-talet är inte lätt att säga, än mindre hur stor del av dem som överhuvudtaget var kristna. Brink menar att man kan kanske kan utsträcka innebörden i uttrycket så långt som 1-2 generationer bakåt i tiden men det är mindre troligt. Det rör sig nog snarare om 2-3 årtionden eller så. Sedan är det en annan sak exakt vad som har hänt omkring 1150 och vem/vilka som då har antagit kristendomen. Inte heller är det klarlagt om det skedde under fredliga former. Det som åsyftas med ”nyomvända” måste ändå rimligen vara en massomvändelse jämfört med tidigare förhållanden, eller att personer med mycket makt i lokalsamhället (hövdingar, stormän)  har antagit kristendomen, kanske även på motvilliga undersåtars vägnar. Vi vet helt enkelt inte hur det har gått till.
 
Mindre grupper kristna har med största sannolikhet funnits i Hälsingland minst ett århundrade tidigare och dessa kan i så fall ha varit utsatta för den engelska missionen. Däremot är det inte alls säkert att det är genom den de blivit kristna.
 
Bonaden från Skog (förr Bergvik) är nästan lika intressant som socknens tillkomsthistoria. Om bonaden finns en mycket omfattande litteratur och det är endast ett fåtal saker man tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet. En intressant detalj är att bonadens kyrka (med fristående klockstapel) ser ut att vara en tidig stavkyrka av samma typ som det ännu finns flera bevarade i Norge. I Sverige finns däremot endast en, nämligen Hedared i Västergötland. Den tidiga kyrkobyggnaden tycks visa att bonaden ursprungligen inte kan ha tillhört Skogs kyrka, eftersom socknen bildas först under 1320-talet, då stavkyrkornas tid för länge sedan är förbi.

[Anders Ryberg]

Nu börjar vi komma från ämnet ordentligt... Hur bra anses Hellströms tankar om ett betydande engelskt inflytande, med ett kristnande från väster, både i betydelsen att missonärerna troligen var brittiska och att de troligen var verksamma i Västergötland med omnejd först? Hans tanke att Ansgar snarast var en sjömanspräst som predikade för kristna handelsmän och att han hade föregångare? Tanken att ett kristet inflytande kan skönjas i den västra delen av landet redan på 700-talet? Och hur ser man på möjligheten av irisk mission i delar av dagens Sverige?
 
Hellstöms bok hör även till mina favoriter, och jag har läst den flera gånger med stor glädje, då den är så fri från fromhetstänkande, och så ifrågasättande av myter och etablerade sanningar. Det var verkligen en förlust att han avled dagarna efter att han avslutat boken.

[Lars Nylander]

Ang de grupper av hälsingar som var kristna hundra år före 1150 så finns korsmärkta runstenar både i södra och norra Hälsingland.
 
Skog hette tidigare Bervik, inte Bergvik  
Sjön invid hette fortsättningsvik Berviken, som sedan förändrades till Bergviken, och gav namn åt industriorten Bergvik, som bröts ur Söderla 1914 som egen församling (men kommer att slås ihop med Mo församling 1/1 2005).

[Kaj Janzon]

Man kommer nog aldrig särskilt långt från ämnet medeltida kolonisation om man diskuterar kristnandet. Men det kan av andra skäl vara vettigt att ta Ansgar, Unaman & Co under någon annan rubrik.  
 
Gällande Harmångers kyrka tar vi bort dess klockstapel från listan över försvarsanläggningar i Hälsingland. Närmare undersökningar har visat att den visserligen är ombyggd men en kastal har den aldrig varit [källa: A. C. Bonnier, Sveriges kyrkor].
 
När det gäller detta med försvarskyrkor behövs kanske dessutom ett förtydligande. Det är numera många forskare som anser att det som har förvarats och försvarats i dem är framför allt värdefull egendom. Man skulle alltså lika gärna kunna kalla dem förvaringskyrkor. När det gäller Hälsingtuna kyrka har argumentationen för den åsikten utvecklats på ett övertygande sätt av Bonnier i Bebyggelshistorisk Tidskrift nr 27.
 
Det verkar alltså som om hälsingarna inte bara var ovilliga att betala skatt. De var dessutom så tjuvaktiga att man var tvungen att försöka konstruera inbrottssäkra kyrktorn.

[Kaj Janzon]

Lars, Språkligt har du i och för sig rätt. Men Bergvik är etablerat i litteraturen och har använts av många även före Brink. Namnbytet sker omkring 1500 och man kan därför knappast tala om något officiellt namn på socknen innan den fick namnet Skog.
 
Det ursprungliga viknamnet Beruvik innehåller genitivformen av ett ånamn Bera. Ån är nämnd 1324 som ampnem dictam Beruaa [DS 2458], vilket syftar på nuvarande Lötån mellan Bastnässjön och Bergviken, förlåt, jag menar Berviken . Viken har alltså sitt namn efter ån och socknen efter viken. Varför? Jo, för att kyrkan byggdes vid viken. Vem som namngav ån? Förmodligen någon som såg en björn där. Bera betyder nämligen björnhona.

[Lars Nylander]

Tack för svaret  Som en kort anekdok, som inte har det minst med ämnet att göra, men väl med det som har diskuterats, kan nämnas: Under 1500-talet skrivs sockennamn ofta Skogskyrka. Under 1950-talet, eller däromkring, föreslog kyrkoherde Humble att församlingens namn borde ändras till Skogkyrka för att skilja den från alla andra Skog. Men det förslaget gick inte igenom.

[Bengt Bergström]

Kaj!
 
Beträffande Ångermanlands ordinarie tingsplats, det till Uppsala öd hörande godset Kutuby, kan det vara på sin plats att nämna Johan Nordlanders identifiering av denna ort. Inte minst då det fanns flera tingsplatser i Ångermanland. I Norrländska samlingar V, Hvarjehanda anteckningar, anteckning nr 22, identifierade Nordlander Kutuby med kungsgården i Bjärtrå. Detta gjorde han med hjälp av Ångermanlänningarnas löfte om S:t Olofsgärd till Uppsala stift [DS 1957] och en anteckning om Kutula ägor vid Bjärtrå kungsgård i Sumlen av Johan Bure.
 
Angående Hälsinglands forna indelning så har Johan Nordlander i anfört arbete, anteckning nr 20, publicerat en ståndpunkt som skiljer sig något från Stefan Brinks, åtminstone under medeltidens förra hälft. Enligt Nordlander ska med Hälsingland då förstås dels hela landet mellan Ödmården och Ångermanälven, vilket då var indelat i Alir, Sunded och Medelpad, dels hela landsträckan från Ödmården till Bottniska vikens norra ände. Nordlander refererar här till Tengberg, Sveriges äldsta indelning o.s.v. vilken jag inte har varit i tillfälle att studera.
 
I den förra bemärkelsen – landskapet Hälsingland – omfattas, enligt Nordlander, Medelpad som då bör ha varit ett ”folkland” i Hälsingland snarare än ett eget landskap. Likaså kan jag konstatera att Nordlander till skillnad från Brink inte har tagit med Nordanstig som underenhet till landskapet. Sven Ingemar Olofsson intar i Övre Norrlands medeltid [Övre Norrands Historia, Del 1, Umeå 1962, sid. 124 ff] en hållning mellan Brinks och Nordlanders ståndpunkter. Han betecknar Medelpad som ett landskap och anför att de fyra landstingen i Stor-Hälsingland var Alir, Sunded, Medelpad och Ångermanland. Vilket då bör medföra att landskapet Hälsingland, i judiciell bemärkelse, omfattade Alir och Sunded. Hans tolkning finner stöd i breven från 1314 om uppgörelserna kring S:t Olofsgärden mellan ärkebiskop Nils Kettilsson och allmogen i Stor-Hälsingland [DS 1926, DS 1926 a, DS 1957, DS 1959, DS 1960 och DS 1962]. Olofssons tolkning förefaller ansluta mycket väl till Åke Holmbäck och Elias Wessén, Svenska Landskapslagar, tredje serien: Södermannalagen och Hälsingelagen, Uppsala 1940. Även i kyrkligt avseende var församlingarna i landskapet Hälsingland grupperade i två enheter, kontrakten Bollnäs prosteri (Alir) och Forsa prosteri (Sunded). Att kontrakten hade i huvudsak samma geografiska indelning som tingslagen framgår av ett brev som är utfärdat den 19 februari 1363 i Njutånger [DS 6772]. Där omnämns Peter Skulbjörnsson något oegentligt som lagman i Forssa prosteri och Tomas i Växsjö som lagman i Bollnäs prosteri. I formell bemärkelse var lagmännen knutna till domsagorna, d.v.s. tingslagen, och inte till den kyrkliga organisationens kontrakt. Huruvida skeppslagen i den militära försvarsorganisationen var grupperade i två eller tre enheter inom landskapet är mer osäkert, möjligen hade Nordanstig och dess Kungsgård en roll att fylla i detta avseende.
 
I den andra bemärkelsen – Stor-Hälsingland – omfattades landskapen Hälsingland, Medelpad (enligt Brinks och Olofssons tolkningar) och Ångermanland. Norr om Ångermanland fanns då inga ytterligare landskap men till Ångermanland fördes i början av 1300-talet både Umeå och Bygdeå socknar som idag ligger i Västerbotten. Här kan dock konstateras att Nordlander och Olofsson har olika identifieringar av socknen ”Huum” (= Umeå?) som omnämns 1316 i samband med lösen av ärkebiskop Olof Björnssons pallium [DS 2043]. Vidare så drar Nordlander gränsen mellan Medelpad och Ångermanland i Ångermanälven och som stöd för detta anför han att Häggdångers socken, som nu ligger i Ångermanland, i redogörelserna för den s.k. sexårsgärden av år 1314 [DS 1946] fördes till prosteriet Medelpad. Jag kan dock konstatera att Nordlanders gränsdragning mellan landskapen inte håller ty samma källa som han själv refererar till tar upp såväl Säbrå socken som Gudmundrå socken i Ångermanlands prosteri. D.v.s. att åtminstone i kyrkligt avseende gick gränsen mellan Ångermanlands och Medelpads prosterier söder om Ångermanälven. Detta tyder på att Ångermanland i likhet med Sunded begåvats med två kungsgårdar, en i Säbrå och en i Bjärtrå. Att basera ett antagande om vilka underenheter ett landskap hade torde således vara svårt baserat på enbart förekomsten av kungsgårdar tillhörande Uppsala öd.
 
Ytterligare en intressant aspekt beträffande S:t Olofsgärden är att ärkebiskop Hemming Nilsson och domprosten i Uppsala år 1344 gentemot Nidaros stift (Trondheim) fick försvara sitt stifts rätt att ta ut denna kyrkoskatt från Hälsingarna [DS 3772 och DS 3773]. Detta kan tolkas som att Stor-Hälsingland i kyrkligt avseende under någon tid före 1314 sorterat under Nidaros. Möjligen endast i avseendet att de betalade S:t Olofgärden till Nidaros istället för Peterspenningen till kurian. Denna Peterspenning blev svenskarna ålagda att betala till påvestolen år 1152, då den påvliga legaten, biskop Nicholas av Albano (sedermera påve Hadrianus IV), höll den första nationella synoden i Linköping. En frågeställning som i detta sammanhang blir adekvat är om de engelska influenserna under det tidiga kristnandet i området kan ha kommit via Nidaros? Om kontakterna mellan Tröndelag och det anglosaxiska England under 1000-talets första hälft har Snorre Sturlasson skaldat i Heimskringla.
 
Bygdeå torde, baserat på uppgifterna från 1314 om redovisningen av sexårsgärden från Uppsala stift [DS 1946] och på uppgifterna från 1316 om lösen av Olof Björnssons pallium [DS 2043], vid denna tid ha varit den nordligaste socknen som kunde betecknas som svensk intressesfär i ett statsrättsligt perspektiv. Talande nog kallades Bygdeå då även Norrbygda. Sist i hela Hälsingelagen finns tingmålabalkens (=rättegångsbalkens) 15:e flock, Om landamären, den tar upp gränsdragningen mellan Sverige och Norge, d.v.s. mellan Stor-Hälsingland och Jämtland och lyder: «Så går gränsen mellan två konungars riken, att Sveriges och Norges land börjar i Uluträsk och går längs Ysma femton sjömil. Där äger Norges konung landet västan och sunnan och Sveriges konung landet östan och nordan. Så går det från Ysma till Skatakällan och till bäcken Torusga och till Marubäck och till Bräcke vid Strintungs ed, från Bräcke och till Honuberg, därifrån och till en häll, som står i jorden och har runor inhuggna, därifrån och till Fyrås, till Fäninge skalle, därifrån och till Torunga gård, så därifrån och till Vitaholm i väster, därifrån och till Ösjö, så till Björnsjö, sedan därifrån och till Siksjön, sedan därifrån och till Vitastjorn och till Älvros, så därifrån och till Hovahögst, från Hovahögst till Kungahälla» Med Uluträsk, där Sveriges och Norges land började, avses här sjön Ulen i Sørli socken, Lierne herred i Norge [Holmbäck och Wessén s. 408-413]. Ett norskt dokument från omkring 1273 anger råmärken mellan Jämtland, Finnmarken och Hälsingland. Denna gräns börjar vid Lenglingsliderna som avser sjön Lenglingen i Sørli socken. Lenglingen är fortsättningen åt NV på de sammanhängande sjöarna Rengen och Ulen. Möjligen är det detta sjösystem som avses med Uluträsk. Sjönamnet Rengen har tolkats som Rainger (=Råsjön) [Lind, Namn och Bygd 1914, s. 176 f.]. Någon motsvarande gräns med råmärken norr om Stor-Hälsingland mot Finnmarken är inte känd men av ovanstående flock framgår att i nordväst börjar uttryckligen Sverige (och i nordost Norge) vid sjön Ulen och i nordost torde Bygdeå socken ha varit den nordligaste utposten omkring år 1315. Man bör därför med fog kunna anse att Ångermanlands (och Sveriges) nordgräns gick från sjön Ulen i Norge till kusten norr om Bygdeå socken.
 
En märklighet med den nämnda flocken är att den är infogad i rättegångsbalken där den knappast har en naturlig hemvist. Då rättegångsbalken är den sista balken i Hälsingelagen och då denna flock är den sista i rättegångsbalken kan man anta att den har tillkommit efter den övriga lagtexten och då infogats sist i lagboken. Någon stadfästelse av Hälsingelagen finns inte bevarad men enligt Ragnholmsundsbrevet från den 7 oktober 1374 [DS 8660] har kung Magnus stadfäst lagen, d.v.s. den kan inte vara äldre än från år 1319. Ärvdabalken omnämner i 16:e flocken, Om järnbörd, junker Magnus halshuggning vilken inträffade 1320. Flocken om landamären som troligen har tillkommit efter detta datum har sedan, tämligen snart efter sin tillkomst, medvetet eller omedvetet vid minst tre tillfällen misstolkats så att med sjön Ulen förstods Ule träsk och Ule älv i Finland. Andra gången skedde det den 5 september 1328 [DS 2676] då drotsen Knut Jonsson dömde mellan hälsingarna och birkarlarana i den s.k Täljestadgan och fastslog Stor-Hälsinglands norra gräns. Tredje gången skedde det år 1374 av ärkebiskop Birger Gregersson och kanslern Finvid Finvidsson när gränsen mellan Uppsala och Åbo stift fastslogs [DS 8660, DS 8665 och DS 8666]. Det ska här tilläggas att det citat ur flocken ”Om landamären” som är intaget i Ragnholmsundsbrevet är förvanskat. I regesten till detta brev kan man läsa ”I bokens rättegångsbalk, i början av den femtonde flocken, står ordagrant skrivet att gränsen mellan Sveriges och Norges konungars riken börjar i Uluträsk och går längs Ysma femton sjömil; där äger Sveriges konung landet västan och sunnan, och Norges konung äger landet östan och nordan.” Denna omskrivning av på vilken sida om gränsen som Sverige respektive Norge låg var nödvändig för att kunna misstolka sjön Ulen med Ule träsk i Finland vilket tyder på att misstolkningen var avsiktlig. Man skulle i och för sig kunna anta att Hälsingelagens text i ett av de handskrivna exemplaren var felaktig i detta avseende men detta motsägs av Svartasundsbrevet [DS 8665] där det framgår att fyra handskrifter har jämförts i detta avseende. Dock kan tilläggas att ett brev som innehåller nämnda flock blev utfärdat av bl.a. kyrkoherdarna i Torp och Ragunda, i Torp i Medelpad den 5:e januari 1489 [JHD II nr. 207, DN III nr. 967] och detta brev innehåller samma ordalydelse som Ragnholmsundsbrevet vilket av Holmbäck och Wessén har tolkats som att det exemplar av Hälsingelagen som förvarades i Selångers kyrka kan ha innehållit den felaktiga skrivningen. Holmbäck och Wessén anför att ”Felet kan ha uppkommit genom en skrivares tanklöshet; han har, mot ordalydelsen i sin förlaga, velat nämna Sveriges konung före Norges, men har glömt att ändra väderstrecksbeteckningarna.” Det förefaller även som om den apostoliske notarien, Olof Nilsson, kyrkoherde i Tillinge, inte kände sig komfortabel med denna förvanskning ty Ragnholmsundsbrevet, som innehåller förvanskningen, har Anders Björnsson skrivit varefter Olof Nilssons signum har vidhängts och i Svartasundsbrevet har han dels nöjt sig med att citera första stycket av den inledande meningen och därigenom utelämnat själva förvanskningen, dels har han explicit angett att han sammanställt dokumentet på order av ärkebiskopen.
 
Den första gången som flocken ”Om landamären” misstolkades var troligen redan när Magnus Erikssons förmyndarregering gav ärkebiskop Olof Björnsson mandat att fördela koncessioner för kolonisationsföretaget av Norra Bottnen. Stadgan med detta bemyndigande finns inte i behåll men av ett konsortialavtal från den 2 februari 1327 [DS 2606] framgår att förläning (donarentur) av områdena och floderna mellan Skellefteå och Uleå skedde med kunglig myndighet (auctoritate regia) och av kungens gåvobrev på Nils Abjörnssons förläning av Piteå älvdal från den 9 april 1335 [DS 3134] framgår att han fått sin förläning av ärkebiskop Olof. Om detta kolonisationsföretag finns ett utmärkt kapitel i det anförda arbetet av Sven Ingemar Olofsson som måhända kan kompletteras i något avseende.
 
Även om den svenska bebyggelsen omkring 1315 inte sträckte sig längre norrut än till Bygdeå så var markerna norr därom inte obebodda. Enligt Olofsson har ortnamnsforskningen påvisat att de så kallade markbyarna fanns redan innan denna tid. Där fanns samerna, eller skidfinnarna som de då kallades, och birkarlarna som bedrev handel med samerna. Birkarlarna stammade troligen från den finskspråkiga folkstammen kväner som än idag finns kvar i nordligaste Norge. Ottar (ca 890) från Björkoy i Hålogaland berättar att kvänerna och nordmännen stundom härjade på varandras områden. Hur välorganiserat kvänernas samhälle var är svårt att säga men enligt Egil Skallagrimssons saga ska dessa kväner tidigare ha haft en kung vid namn Faravid som på 800-talet slöt förbund med den norske stormannen Thorolf Kvedulfsson mot karelarna. Från 1251 finns ett historiskt belägg på att kareler och norrmän låg i fejd med varandra i Finnmark, och 1271 omtalas att kareler och kvener plundrade i Hålogaland [Mikael Reuter]. Enligt S.I. Olofsson var birkarlarna organiserade i fyra kompanier som bedrev handel med samerna inom varsitt område; Piteå, Luleå, Torneå och Kemi lappmarker. Detta tyder på att det fanns en fungerande samhällsordning i Norra Bottnen redan innan kolonisationen tog ordentlig fart under Magnus Erikssons minderårighet.
 
När karelerna första gången trängde fram till norra Bottnen vet man inte säkert. På 1100-talet synes dock en överenskommelse kommit till stånd enligt vilken de tio älvarnas land, dvs Österbotten norr om Pyhäjoki ända till Bygdeå, överläts som operationsområde åt karelernas handelsmän [Mikael Reuter]. Karelen kom sedan under kontroll av handelsrepubliken Novgorod som år 1477 införlivades i storfurstendömet Moskva. Under Sten (den äldre) Stures krig på 1490-talet åberopade ryssarna officiellt att Bjuröklubb av gammal hävd var råmärket mellan svenskt och ryskt territorium. Det ska även finnas flera bevarade källor som omnämner Bydestenen, just norr om Ratan, som ryssarnas gränsmärke [Mikael Reuter]. Märkligt nog var det just vid Ratan som det senaste slaget på svensk mark, under Finska kriget i augusti 1809, stod mot ryssarna. Moskva fortsatte att hävda överhöghet över Norra Bottnen ända fram till freden i Täyssinä år 1595. Mot ovanstående bakgrund bör Sveriges norra gräns före kolonisationen av Norra Bottnen ha gått från sjön Ulen i väster till antingen Bjuröklubb eller Bygdestenen i öster.
 
Ur ett statsrättsligt perspektiv var förmyndarregeringens kolonisationsföretag, under ärkebiskop Olof Björnssons ledning, och stadfästelsen av Hälsinglands norra gräns i Täljestadgan inget annat än en ren ockupation av Finnmarken, samernas, kvänernas och karelarnas territorium. Sätter man in denna ockupation i sitt historiska perspektiv blir den dock föga förvånande. Den var snarare en förväntad extrapolering av de två föregående seklernas utveckling:
 
• Påven Alexander III befaller år 1165 ärkebiskop Stefan och Erik ”den heliges” jarl Guttorm att underkuva finnarna [DS 59].
• När Erik Knutsson år 1208 kröntes av ärkebiskop Valerius lovade påven honom besittningsrätt till allt land han kunde erövra från hedningarna.
• Kung Valdemar II av Danmark och ärkebiskop Andreas Hvide Sunesen av Lund ledde år 1219 ett korståg in i Livland (Estland) och grundade staden Reval (Tallin).
• Det andra korståget gick år 1238 till den finska inlandsprovinsen Tavastland under ledning av Birger Jarl.
• Ett tredje korståg, som år 1293 gick till Karelen, leddes av marsken Tyrgils Knutsson. Det resulterade i gränslinjen mellan det då katolska väst och det ortodoxa öst.
• Påven Clemens V utfärdar 1312-12-01 i Avignon, efter konsiliet i Vienne, en bulla om korstågstionde till hjälp mot den katolska trons fiender och till det heliga landets undsättning, den s.k. sexårsgärden vilken uttaxerades åren 1314 – 1319 [RA brev.nr 2530].
 
Att det ytterst var påvestolen som låg bakom expansionen mot Finland och Finnmarken är uppenbart. Den katolska kyrkan använde Sverige för att expandera mot nordost och den ortodoxa kyrkan använde furstendömet Novgorod för att expandera mot nordväst. Det blev Nöteborgsfreden som år 1323 fastslog gränslinjen mellan dessa två intresseområden. För att förstå detta skeende är det viktigt att känna till att suveräna stater såsom vi känner dem idag blev verklighet först efter den Westphaliska freden år 1648, även om de idéhistoriskt härrör från 1300-talet. Bland pionjärerna inom detta område märks Marsilio de Padua (ca 1285 – 1343), William Occam (ca 1285 – 1349) och John Wycliffe (1329 – 1384). Fram till den Westphaliska freden var Europas stater närmast att betrakta som lydstater under påvedömet. I de protestantiska länderna kom dock en brytning med påven redan under 1500-talets förra hälft, för Sveriges del år 1524. Kurian som önskade expandera kristenheten utnyttjade de världsliga statsföreträdarnas maktambitioner för att dessa med svärd i hand skulle gå kurians ärenden. De världsliga statsföreträdarna själva passade i dessa sammanhang på att berika sina närstående genom förläningar av de ockuperade områdena. Såväl Birger Jarls bror Bengt som Magnus Ladulås son Valdemar var hertigar av Finland med tillhörande förläning.
 
Kolonisationen, eller snarare ockupationen, av Norra Bottnen och de föregående korstågen är inte bara intressant ur ett statsrättsligt och religionshistoriskt perspektiv, de är minst lika intressanta ur ett genealogiskt perspektiv. För en översikt av släktförhållandena för förgrundsgestalterna i korstågen nöjer jag mig här med att luta mig mot ”genealogiskt allmängods” utan att gräva fram referenser till källmaterial. Med anledning därav är det också på sin plats med vederbörlig reservation för felaktigheter i detta material.
 
Helena Guttormsdotter var dotter till Guttorm Jarl, hon var gift med den danska stormannen Esbern Snare (Hvide) som var bror till ärkebiskopen i Lund, Absalon Snare (Hvide), och son till biskopen Asser Skjalmsen (Hvide) Rig. När Absalon dog år 1201 efterträddes han på ärkebiskopsstolen av Andreas Hvide Sunesen som var son till Esberns och Absalons kusin Sune Hvide Ebbesen. Asser Rig och hans hustru Inga Eriksdatter, som var dotterdotter till Knut IV ”den helige” Svendsen, var även fosterföräldrar till Knut Lavards son Valdemar I Knutsson. Knut Lavard själv hade tidigare varit fosterson hos Asser Rigs far, jarlen och hövitsmannen Skjalm Tokesen Hvide. Både Knut Lavards far, Erik I ”Ejegod”, och Knut IV ”den helige” var söner till Svend II Estridsen. Det var Valdemar I ”den store” Knutssons son Valdemar II ”erövraren” Valdemarsson som tillsammans med ärkebiskop Andreas Hvide Sunesen år 1219 ledde korståget till Livland och grundade Reval. Efter Esbern Snares död år 1204 blev Helena Guttormsdotter konkubin åt Valdemar II ”erövraren” och hade med honom sonen Knut Valdemarsson som blev stamfar till Skarsholmsättens Svatepolkslinje.
 
Richiza Valdemarsdotter var syster till Valdemar II ”erövraren” och gift med Erik X Knutsson som vid sin kröning år 1208 fick fribrev från påven att erövra så mycket land han kunde från hedningarna. Erik Knutsson, som var sonson till Erik Jedvardsson, fick tillsammans med Richiza dottern Ingeborg som var gift med Birger Jarl. Det andra korståget, som år 1238 gick till Tavastland i Finland, leddes av Birger Jarl vars farfar Bengt ”snilvil” Folkesson var dotterson till Knut ”den helige” av Danmark.
 
Marsken Tyrgils Knutsson som ledde Birger Magnussons förmyndarregering, ledde även två krigståg, dels det tredje korståget år 1293 till västra Karelen där Viborgs fästning anlades, dels trängde han år 1300 fram till Nöteborg vid Nevas utlopp ur Ladoga. Hans mormor, Kristina Magnusdotter, var en halvsyster till Birger Jarl. Hans farföräldrar var möjligen Helene Pedersdatter Ulfeldt och hennes make i andra giftet Filip ”Jarl” Larsson. Helene som själv var dotterdotter till Helena Guttormsdotter och Esbern Snare hade tidigare varit gift med Knut ”Långe” Holmgersson som var sonsonson till Erik Jedvardsson. Filip ”Jarl” Larsson var dotterson till Filip ”Jarl” Birgersson vars farfar var Bengt ”snilvil” Folkesson.
 
När det gäller kolonisationen av Norra Bottnen så finns det en del intressanta aspekter att ta hänsyn till när man studerar förgrundsgestalternas genealogiska samband. Med beaktande av ärkebiskop Olof Björnssons ledande roll i detta företag finns det ingen anledning att förvänta sig något annat än att det ytterst var kurian som drog i trådarna även här. Magnus Eriksson var vid sitt trontillträde år 1319 endast tre år gammal. Den förmyndarregering som ledde riket under hans minderårighet och under kolonisationens första skede hade förvisso att ta hänsyn till rikets och kronans intressen men hade ingen anledning att berika konungens närmaste släktingar genom förläningar. Under en myndig regerande konung hade troligen ärkebiskopens intressen kommit till korta bredvid den världsliga maktens privata intressen men under en förmyndarregering, där ärkebiskop Olof Björnsson själv var en av de ledande personerna, kunde kurians förlängda arm i detta avseende prioritera dugliga individer bland sina egna närstående framför konungens närstående. Magnus Erikssons minderårighet torde ha varit ett av de fåtal unika tillfällen då en sådan politik var möjlig och Olaus ”sapiens” Beroni var troligen inte sen att utnyttja denna situation.
 
Att försöka belägga ovanstående tes är dock inte helt enkelt, vilket beror på att det finns mycket lite explicit information om Olof Björnssons släktförhållanden. På Norunda ting den 12 juli 1302 i Onslunda skänkte Olof från Forsa, som då var kaniker i Uppsala, fyra örtugland i Forsa ström till sin släkting Birger Petersson (Finstaätten) [DS 1366]. Det Forsa från vilket Olof var bördig är därför troligen Forsa i Tensta socken i Norunda härad. I Tensta kyrka har Johan Ingemarssons vapen tidigare hängt. Som alternativ hypotes kan dock även anföras att han kan ha varit från Forsa i Sunded. Olof Björnsson och Johan Ingemarsson ägde flera laxfisken tillsammans, även söder om kolonisationsområdet, bl.a. Dumbæ fiske som ligger vid Ljungans mynning [DS 2850]. Just söder om denna älvmynning ligger det Forsa som var sätet för prosten i Sunded, eller rättare sagt i kontraktet Forsa prosteri.
 
I doktrinen har det länge hävdats att Olof Björnsson var son till Björn Nilsson Näf men det finns inga källor som belägger detta. Sven-Erik Pernler har anfört att detta antagna faderskap är felaktigt [SBL Bd 28 s.131] vilket även Hans Gillingstam har gjort [ÄSF I:2 s.139]. Det förefaller vara mer troligt, men svårt att belägga, att han var son till Björn Ingolfsson. Om så var fallet var han bror till Nils Björnsson vars dotter Ragnild benämns som min kära blodsfränka av Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) [DS 4578]. Nils Abjörnsson hade fått koncession på kolonisationen av Piteå älvdal av Olof Björnsson [DS 3134].
 
Björn Ingolfssons hustru i första giftet hette Ragnhild Spiælbudsdotter [DS 1378]. Av namnskicket i hennes patronymikon kan man anta att hon var bördig norr om Ödmården vilket styrker den alternativa hypotesen till vilket Forsa Olof Björnsson kom ifrån. Om ärkebiskopen var en son till Björn Ingolfsson i detta första gifte är Ragnhild Spiælbudsdotters patrynomikon även ett indicium på att Olof Björnsson via mödernet kan ha varit befryndad med Nils Farthæignsson.
 
Att Johan Ingemarsson var befryndad med såväl Olof Björnsson som Björn Ingolfsson finns det ett flertal indicier på. Olof Björnsson tog hjälp av Johan Ingemarsson och Bengt Bosson i sitt uppdrag som testamentsexekutor efter hertigarna Erik och Valdemar. Johan Ingemarsson ägde laxfisken tillsammans med ärkebiskopen [DS 2850]. Björn Ingolfsson var tillsammans med ett flertal personer som, liksom Johan Ingemarsson, förde balksparrevapnet faste när domprosten Andreas And upprättade sitt testamente [DS 2055, DS 2056]. Björn Ingolfsson är troligen även identisk med den ”Biorm” Ingulsson som tillsammans med Anders Jonsson (Balksparre) bevittnade Juliana Hagbardsdotters testamente [DS 1232, SMP – Biorn 1298-04-25]. Vidare är han möjligen identisk med Julianas mans, Nils Ubbessons systerson [DS 911] och den Björn ”helsinger” som Julianas tjänarinna Elisif nämner i sitt testamente [DS 1411, DS 1232]. Elisif var först tjänarinna åt Juliana [DS 1232] och därefter åt Ramborg Israelsdotter (And) på Vik [DS 1411]. Björn Ingolfssons hustru i andra giftet hette Margareta [DS 3258] och är möjligen identisk med Ramborg Israeldotters (And) tjänarinna Margareta [DS 1411]. Tillsammans med Margareta hade Björn dottern Ramborg [DS 3258]. Bengt Bosson var kusin eller syskonbarn till Juliana Hagbardsdotter [DS 1231]. Ragnhild Spiælbudsdotter utsåg ärkebiskopen Nils Allesson, domprosten Andreas And och Bengt Bosson till sina testamentsexekutorer [DS 1378]. Johan Ingemarsson var vidare efter Birger Peterssons (Finstaätten) död tillsammans med drotsen Knut Jonsson (Aspenäsätten) och Germund Håkansson (Två spetsar uppifrån) förmyndare för Israel Birgersson (Finstaätten) [DS 2658]. Olof Björnsson har själv uppgivit att han var befryndad med Birger Petersson [DS 1366]. Detta tyder på att Olof Björnsson var befryndad med Johan Ingemarsson på fädernet.
 
Koncessionen på kolonisationen av Skellefteå älvdal innehades av ett konsortium bestående av Olof Björnsson själv, Johan Ingemarsson, Nils Farthæignsson och Peter unge. Ärkebiskopens och Johan Ingemarssons andelar var en tredjedel var medan Nils Farthæignsson och Peter unge delade på den återstående tredjedelen [DS 2606]. Om Olof Björnsson fördelat andelarna i konsortiet till sina släktingar på både fädernet och mödernet kan konsortieandelarna tolkas som att även Peter unge var en släkting på mödernet. Ett förslag till identifiering är den Peter i Nässom som år 1342 sigillerade jordabytet mellan Farthæign unge och hans hustru Ingeborg å ena sidan och Spielbuder Spielbudersson å andra sidan [MÄU 20].
 
Slutligen ska, i rättvisans namn, även tilläggas att det var samerna som var de sanna kolonisatörerna av Norra Bottnen. Samerna fick se sitt territorium ockuperat av kvänerna som i sin tur blev ockuperade av karelarna som via handelsrepubliken Novgorod tappade kontrollen till storfurstendömet Moskva. Först därefter blev det svenskarna som ockuperade Norra Bottnen på 1320-talet. Även trönderna torde ha haft en betydande roll i ockupationen av samernas och kvänernas forna territorium, framförallt i den södra delen, troligen ända ut till östersjökusten.

[Anders Ryberg]

För att förstå detta skeende är det viktigt att känna till att suveräna stater såsom vi känner dem idag blev verklighet först efter den Westphaliska freden år 1648, även om de id?historiskt härrör från 1300-talet. Bland pionjärerna inom detta område märks Marsilio de Padua (ca 1285 - 1343), William Occam (ca 1285 - 1349) och John Wycliffe (1329 - 1384). Fram till den Westphaliska freden var Europas stater närmast att betrakta som lydstater under påvedömet.
 
Detta påstående verkar för mig väldigt teoretiskt, och utan någon större anknytning till verkligheten. I praktiken var påven förvisso en person med mer eller mindre inflytande i olika länder, men att därför påstå att de kungar och kejsare som bekrigade honom, lades under interdikt, fängslade en och annan påve, och styrde över valen var påvens lydfurstar tycks mig vara väldigt långtgående slutsatser med extremt svagt källstöd.
 
Över huvudtaget så ser jag ingen anledning att tro att kurian hade någon mer direkt del i kolonisationen av Norrland. Självklart så stöddes all inspiration av rättrogen kristendom rent allmämnt, men inget tyder på att kurian hade någon större kunskap om att Norrlöand fanns, eller att svenska stormän inte hade alldeles egna intressen som gott och väl räckte att motivera dem.
 
Jag skulle också vilja veta på vilket sätt den otordoxa kyrkan kan betraktas som så pass sammanhållen att den använde Novogrod för sin expansion?
 
För övrigt. Det finns absolut inga skäl, förutom eventuellt en ambition att framstå som anakronistisk, att numrera svenska medeltidskungar.

[Nils Olofsson]

En liten anmärkning, Koncessionen på kolonisationen av Skellefteå älvdal med hänvisning till DS 2606 handlar väl snarare om Luleå älvdal.
 
När det gäller Birkarlarnas härstamning finns det en rad omfattande avhandlingar där Birger Steckz?n, Tomas Wallerström, Jouko Vahtola m fl presenterat divergerande teorier.

[Per-Åke Borssén]

Anledningen till kolonisationsprojektet i Övre Norrland och speciellt i Lule älvdal 1327 föranleddes, bortsett från den kyrkliga retoriken - “för utvidgande av Kristi dyrkan å våra vägnar giva och upplåta de öde trakterna (deserta loca) i vårt land Hälsingland mot norden åt dem, som där ville bosätta sig” - för att säkerställa exekutionen av de mördade hertigarnas testamente. Detta omfattade till stor del donationer till kyrkligs institutioner.  
 
Men även skulder till Hansan och det tyska borgarskapet i Stockholm krävde likvidation. Därav hertiginnorna Ingeborgs (Erik och Valdemars) agerande 1318 (DS 2164, 2175). Liksom ärkebiskop Olof Björnsson och Stocholms borgarskaps agerande kring Hargsö (Arxö)på Värmdölandet 1323 (DS 2391 - DS 2399) och 1328 (DS 2680).
 
Därtill återbetalning för stöd och tjänster under hertigarnas kamp mot brodern, kung Birger, i form av förläningar som t. ex. Nils Abjörnssons förläning av Pite älvdal.  
(Se mitt inlägg  i Varför en egen Bure-diskussion? den 24 mars 2005, kl 11:50)
 
Bengt skriver: Den förmyndarregering /.../ hade ingen anledning att berika konungens närmaste släktingar med förläningar. Hur sant detta är ser vi i då vi betraktar adelns månghundraåriga ägande av mark och fiskerätter i Lule- och Pite älvdalar.
(Se mitt inlägg ib den 3 mars 2005, kl 23:37)
 
Kanske kunde anbytarvärden Yvonne föra över mina tidigare inlägg enligt ovan till denna diskussion?

[Bengt Bergström]

Anders, även om påven inte hade mycket till världsliga sanktioner att tillgå så är tillämpningen av kanonisk rätt i nationalstaterna ett exempel på inskränkt suveränitet. Professorn i historia vid Uppsala universitet, tillika ledamoten av Svenska akademin, Harald Hjärne har skrivit artikeln Det västerländska statssystemets uppkomst. Denna artikel har publicerats av Hans Hildebrand, Harald Hjärne och J. von Pflugk-Harttung i inledningen till band IV av verket Världshistoria - Människosläktets utveckling i stat och samhälle, i kultur och vetenskap, Stockholm 1916. Det stycke som du har citerat ur min inlaga är i huvudsak den i sammanhanget adekvata essensen av Hjärnes artikel. Referensen till William Occam har jag själv lagt till från andra källor. Ur ett statsrättsligt perspektiv är den id?historiska bakgrunden som Hjärne anför intressant och läsvärd. Inte minst om man beaktar att många bärande id?er i den konstitution som Thomas Jeffersson m.fl. skrev är hämtade från Marsilio de Paduas verk. Ett annat exempel på inskränkt suveränitet eller kanske snarare inskränkt oberoende är kurians agerande mot universiteten i Paris och Oxford där de nämnda pionjärerna verkade. Om jag inte missminner mig så blev Marsilio de Padua och William Occam tvungna att söka skydd hos Ludvig Bayraren för att undgå kurians misshag och John Wycliffe ska som ett resultat av sin gärning postumt ha fått sina kvarlevor uppgrävda och skändade. Uppenbarligen kunde kurians sanktionsmöjligheter få påtagliga världsliga konsekvenser.
 
Angående den ortodoxa kyrkans agerande får jag återkomma med en referens när jag har återfunnit den källa jag använde mig av.
 
Anmärkningen om det anakronistiska i numrering av medeltida kungar får jag ta till mig.
 
Nils, självklart ska det vara Luleå älvdal som konsortiet koloniserade, tack för anmärkningen. Vid tillfälle ska jag försöka sätta mig in i de olika teorierna om birkarlarnas bakgrund. Även om det skulle vara så att dessa inte härstammade från kvänerna så kvarstår uppgifterna i Egil Skallagrimssons saga om att kvänerna fanns i området innan kolonisationen på 1320-talet.

[Anders Ryberg]

Man kan väl säga att den statsrättliga historievetenskapen gått framåt sedan 1916... Jag föredrar att i mina resonemang utgå från praktiska förhållanden, inte från teoretiska modeller för hur det borde sett ut, om man följt de statsrättsliga id?er som framfördes vid en del universitet. För även om kyrkan hade inflytande över kyrkliga institutioner som universiteten så kan man verkligen inte säga att de världsliga staterna i Europa var påvliga lydriken.
 
Jag påstår inte att kurian saknade inflytande, bara att du i högsta grad övervärderar dess roll.

[Bengt Bergström]

Anders, i det faktum att universiteten vid denna tid, till skillnad från nu, var kyrkliga institutioner har du en poäng som jag missade att beakta.
 
Att modellen för hur nationalstaternas suveränitet har utvecklats har genomgått en viss evolution baserat på nya forskningsrön sedan 1916 är fullt möjligt. Vid ett sådant antagande måste vi dock vara försiktiga så att vi inte låter framstegstanken i sig fördumma tidigare generationer. Låt oss dock för en stund slänga all auktoritetstro åt sidan och bygga en mer pragmatisk modell vilande på praktiska omständigheter för förhållandet mellan kurians intressen och statsföreträdarnas världsliga intressen. Den skulle då kunna se ut ungefär så här:
 
Statsföreträdarna rättfärdigade sina krigståg, som i egentlig mening var drivna av deras egna maktambitioner, med påvestolens sanktioner. Kurian å sin sida sanktionerade dessa krigståg i syfte att sprida den kristna läran. Detta skulle kunna ses som en symbios där kurian parasiterade på de världsliga herrarnas maktambitioner och därigenom erhöll sin läras spridning (och en bredare skattebas) medan de världsliga herrarna erhöll ”gudomlig sanktion” gentemot allmogen för sina krigståg. För att kunna få dessa sanktioner från de kyrkliga prelaterna torde dock de världsliga furstarna ha varit tvungna att själva bekänna sig till den katolska tron och i huvudsak agera inom ramarna för denna lära. Detta torde då ha inneburit ett erkännande av kurian som en i vissa avseenden statsövergripande institution vilket i sig innebar en viss inskränkning i nationalstaternas suveränitet. T.ex. att dessa tillämpade den kanoniska rätten sida vid sida med de nationella och regionala lagstiftningarna i de olika jurisdiktionerna.
 
Min poäng är nu att oavsett om man väljer att tro på den hierarkiska modell som Harald Hjärne anförde 1916 eller på den hypotetiska, snabbt hemsnickrade, ömsesidigt beroende symbiosmodell som jag har skissat här ovan så förändrar inte det de derivat av maktförhållandena som jag har anfört i min tidigare inlaga. Annorlunda uttryckt så är det fullt möjligt att den modell för hur nationalstaternas suveränitet har utvecklats över tiden som jag refererade till inte var av senaste datum men för helheten i min inlaga torde det inte ha någon som helst betydelse.

[Anders Ryberg]

Nu börjar det påminna om ett verklighetsbaserat resonemang. Bra. Naturligtvis så hade en organisation som kyrkan inflytande och kunde användas för legitimering, när det passade. I synnerhet som den ofta var djupt splittrad och det alltid gick att få stöd av någon del. Och naturligtvis hade alla intresse av att den kristna ideologin, som alla tillhörde, och på vars bas makten byggde, spreds. Men jag vill påpeka att det alltid funnits ett visst inslag av internationell rätt i Sverige.
 
Eftersom att hela resonemanget ovan, bakom alla ordmängder, byggde på en mycket aktiv kuria, så är det av högsta relevans att konstatera att den inte hade ett så väldigt stort praktiskt inflytande, utan mer agerade inspirationskälla och legitimering.
 
En bra, modern, översikt över den politiska kulturen i Sverige under medeltiden, och vilka parter som hade inflytande, ges i Dick Harrisons artikel i Signums Svenska Kulturhistoria Medeltiden.
 
För övrigt. Det är inte att fördumma tidigare generationer att påstå att tiotusentals arbetstimmar inom ett fält kan leda till kraftigt ändrade uppfattningar.
 
Och auktoritetstron är inget som man tillfälligt skall göra sig av med. Den skall städas bort permanent, ty den leder ofta fel.

[Per-Åke Borssén]

Bengt Bergström skriver:
/.../I doktrinen har det länge hävdats att Olof Björnsson var son till Björn Nilsson Nääf men det finns inga källor som belägger detta. Sven-Erik Pernler har anfört att detta antagna faderskap är felaktigt [SBL Bd 28 s.131] vilket även Hans Gillingstam har gjort [ÄSF I:2 s.139]. Det förefaller vara mer troligt, men svårt att belägga, att han var son till Björn Ingolfsson. Om så var fallet var han bror till Nils Björnsson vars dotter Ragnild benämns som min kära blodsfränka av Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) [DS 4578]. Nils Abjörnsson hade fått koncession på kolonisationen av Piteå älvdal av Olof Björnsson [DS 3134]./.../
   Att Ragnhild i Skärplinge, Nils Abjörnssons frände, skulle ha varit dotter till Nils Björnsson (björnhuvud) stämmer inte.
 
   Ragnhild Nilsdotter i Skärplinge hade två systrar - Kristina och Ingeborg. Ingeborg var 1390 gift med Reymar van Byryn, vilken var i tjänst hos Nils Abjörnssons brorson Karl Ulfsson av Tofta. (Rahmqvist 1996, s 254 f och 265 f; jmf SRP 2433).  
   Kristina var redan 1350 (DS 4519, SRP 1240) gift med väpnaren Olof Bengtsson (spets uppifrån).  Denne var riddaren Magnus Gislessons (Sparre av Aspnäs) sven. Olof Bengtsson och hans hustru Kristina erhöll jord i Gryttjom 1352  (DS 4773), av Magnus Gislesson (Sparre av Aspnäs). Jord som Magnus lagligen förvärvat av Mats Sigvastsson och Tomas i Gryttjom. Kristina var åtminstone till 1377 (SRP 1240) gift med denne och nämns 1389 som Olofs änka.  
   Nils Björnssons dotter Kristina däremot var 1356 (SRP 261) gift med Mats Sigvastsson (stolpe) och änka efter denne 1363 (DS 6981). Någon syster Ingeborg finns inte omnämnd i brevet 1356 däremot en Margareta.  
   Ragnhilld var gift med Ulf Jakobsson (varghuvud), som var son till Jakob Karlsson (Karl Djäkns ätt) och befryndad med Sandbro-ätten (Rahmqvist PHT -78. 71). Ulf var död 1377.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Per-Åke!
 
Rad 2 uppifrån var liksom lite lång...  (något för Guinness rekordbok?) Hur bar du dig åt för att raden skulle ta så stor plats?

[Per-Åke Borssén]

Jag vet nu hur...
Kanske ett tillfälle en ny diskussion?
Tack för påpekandet Carl-Fredrik.

[Per-Åke Borssén]

I två diplom (DS 1165 och 1166) omtalas gods i norra Sverige i sin helhet till skillnad mot godsen i övriga Sverige i sin helhet. Lagmannen Israel And änka, fru Ramfrid Gustafsdotter (lejon) hade en son Ragvald från ett tidigare gift med med en Ulvase. I diplomen 1296, ovan, ger Ragvald tillsammans med sina halvsystrar och deras makar, sin mor “sitt godkännande och sin tillåtelse, att under hennes livstid fritt förfoga över det gods i ‘norra’ Sverige i sin helhet, som hon fått i morgongåva och ärvt efter sin son och sin make, på villkor att allt hennes fäderne- och möderneärvda gods i övriga Sverige i sin helhet lämnas till dem själva eller dem, som är fru Ragnfrids lagliga arvingar vid hennes död.”
Året är alltså 1296. Här talas om norra Sverige (in superiori swecia). Vad innefattades i Sverige vid denna tid. Inkluderades i rikets  övre/högre (norra) delar även Hälsingland, dvs landet norr om Ödmorden. Kan härmed ha avsets gods i Gestrikland eller t o m de norra delarna av riket upp till åtminstone Medelpad/Ångermanland?  
 
Fru Ragnhilds första make bar tydligen namnet Ulvase (Vlwasæ). Vad vet man om denne man eller om namnet överhuvud taget?

[Per-Åke Borssén]

Även i sitt testamente (DS 1373) skriver fru Ramfrid /.../ om hon skulle råka dö i den övre delen av Sverige/.../ ville hon bli begravd i St Nicolaus kapell i Uppsala domkyrka bredvid sin make. Annars om hon skulle råka dö i Västergötland vill hon bli begravd i Heliga Jungfruns Kyrka i Skara bredvid sin far.

[Kaj Janzon]

Per-Åke,
 
Brevets ”superiori swecia” eller ”Övre Sverige” är synonymt med ”Sverige ovanskogs”, d v s Sverige norr om Tiveden och Kolmården. Detta visas bl a av det stora riksdelningsbrevet från 1357: ”...superiorem Sveciam, Owanskogh dictam...” [DS 5730]. Det avser landskapen Uppland, Södermanland, Västmanland, Närke och Dalarna. Gästrikland och Hälsingland ingick däremot inte i Sverige ovanskogs och inte heller Värmland.
 
Om Ulvase vet man just ingenting. Han är känd endast genom sonen Ragvalds patronymikon. Observera att enligt ÄSF var Kristina och Katarina helsystrar till Ragvald och alltså döttrar till Ulvase.

[Per-Åke Borssén]

Kaj! Ser att Hjärne utrett begreppet Suecia superior. Har beställt boklån. Tack för rättelsen betr systrarna. Kristina, som var gift med Björn Neff (Färla) antogs tidigare vara mor till ärkebiskopen Olof Björnsson. Detta har avfärdats av Gillingstam. Men när dök den uppgiften först upp?