Förbjudna led

[Anders Ryberg]

Hur noga tillämpades regelerna om förbjudna led i praktiken under medeltiden? Att kusiner behövde dispens vet jag, men kunde man gifta sig med en kusin till sin mamma eller med sin tremänning, eller med kusins barnbarn eller sin tremännings barn?

[Stig Östenson]

Hej Anders !
Jag har haft anledning att studera ämnet förbjudna led. Det yttersta av de förbjudna leden var fjärde led jämn sidolinje.Det var alltså förbjudet att gifta sig inte blott med kusiner utan också med tremänningar (sysslingar) och fyrmänningar (bryllingar). Man kunde begära dispens hos påven, vilket furstliga och adliga personer plägade göra.Även i det protestantiska Sverige krävdes det dispens (av biskop eller kung) för giftermål mellan sysslingar en bra bit in på 1600-talet.

[Michael Lundholm]

Saken diskuteras av  Charlotte Christensen-Nugues i uppsatsen Äktenskap och familj i Signums svenska kulturhistoria, Medeltiden, Lund 2004. Inom Fjärde led var tydligen förbjudet enligt from Laternkonciliet 1215. Upplösning av äktenskap inom förbjudna led verkar ha använts strategiskt för att upplösa ofördelaktiga äktenskap. Vissa bestämmelser mot detta har tydligen tagits in i Yngre västgötalagen; tredje och fjärde led förbjudet, femte tillåtet. Avsnittet avslutas med slutsatsen: Problemet var emellertid inte i första hand att ett äktenskap inom de förbjudna leden i efterhand kunde upplösas, utan snarare att ett sådant äktenskap, när det gällde närmare släktskapsförbindelser, överhuvudtaget inte kunde ingås. (sid 314) Dispenser gavs av kyrkan men de exempel som ges var tex genom svågerskap i fjärde led, i femte led etc.

[Anders Ryberg]

Bland mina medeltida anor kan jag spontant hitta ett fall av gifta fyrmänningar som tycks säkra. Brun Svensson (sparre över blad, Forstenasläkten) till Häggatorp, Dala (R) (n 1489-95) och hans hustru Gyrit Bengtsdotter (sparre över blad) var båda barnbarnsbarn till Jöns Abjörnsson och Kristina Magnusdotter.
Men de var kanske ett undantag?

[Kalle Thorsberg]

Annars kan man ju kolla:
Almquist Jan Eric Om blodskyldskap såsom äktenskapshinder enligt svensk rätt. PHT 1931 s 160-176.

[Torleif Ericson]

Hej Anders, Du utgår från att Bengt Duns dotter Gyrid måste vara från hans enda kända gifte med Bengta, Abjörn Jönssons dotter (Forstenaätten). Om så är fallet är giftet av  ovanligt slag och dispens fordras utan tvivel. Men nu var det mycket vanligt att män gifte om sig efter en hustrus död. Så vitt det är mig bekant vet vi inte vem Gyrid Bengtsdotters mor var från handlingarna.  I Biskop Brasks släktbok sid 90 och 106 får vi ingen ledtråd till hennes möderne. Det framgår klart på sid. 106 att hon var Bengt Duns dotter och på sid. 90 är Brun Svenssons fäderne och möderne klart angivna. (Fast det vet vi också från diplomen).  En enkel och naturlig lösning på ditt problem är då möjligheten att hon var släkt med Brun Svensson endast genom sin styvmor, men detta är naturligtvis bara en hypotes. Att sysslingar skulle ha fått dispens vid denna tid verkar rätt osannolikt; det är för nära släkt. För bryllingar var det väl något lättare.

[Stefan Simander]

Anders skriver fyrmänningar och sedan barnbarnsbarn = tremänningar/sysslingar.
Vilken av dessa beteckningar rörde det sig om?

[Anders Ryberg]

Jag pratar normalt aldrig om tremänningar, etc, utan sysslingar. Alltså antar jag, utan att ha mina papper i närheten, att det rör sig om en sammanblandning och ev sysslinggifte. Man kan kolla nånstans på www.tjsf.org/slakter/kpm2.asp
 
Vad det gäller modern har jag bara gått på Elgenstierna, och Torleif kan mycket väl ha rätt. Dock undrar jag hur hårt reglerna tillämpades i praktiken, många präster delade ju säng med sin hushållerska trots förbud... Är det någon som har koll på detta?

[Torleif Ericson]

Jag tror nog de besuttna släkterna var mycket försiktiga med att sätta sig över förbuden utan att det godkännts kyrkligt på hög nivå.  Risken var annars att arvet kunde ifrågasättas av släkten och barnen bli arvlosa efter fadern. Man ser inte mycket av sånt i handlingarna, men på 1200-talet finns flera fall då frågan om äktenskapsupplösning tas upp även om det inte genomförs. Kostnaden är då dryg.
Prästernas problem är ett helt annat.

[Leif Persson]

I ÄSF del I:1, s. 10 kan man läsa om att den år 1280 halshuggne upprorsmannen Birger Filipsson (Aspenäsätten) var gift med sin släkting i fjärde led, hustrun Ulfhild Magnusdotter, trots att de inte fått kyrklig dispens. Han blev därmed bannlyst och miste troligen därför sin dominustitel. I Svenskt diplomatarium (på nätet) kan man också läsa om detta (brevnr 1081, DS 667 från den 13 mars 1279): Birger Filipsson kungör att han till nunnorna i Fogdö (Vårfruberga) har skänkt sin gård Tibble med alla tillägor för att gottgöra det förhållandet att han sammanlevt med sin hustru Ulvhild innan de fått kyrklig dispens, varför kyrkans prelater utfärdat interdiktsdom över dem. Han väljer gravplats i sina föräldrars grav hos nämnda nunnor. Utfärdaren, hans hustru och hans konfessor broder Peter beseglar.

[Lotte Jensen]

Det var heller inte tillåtet att gifta sig styvsyskon emellan eller styvkusiner.  
 
Jag har ändå sett giftemål, på 1600-talet, mellan morbror/syskonbarn

[Kaj Janzon]

Ett intressant fall är det i december 1305 upplösta äktenskapet mellan marsken Tyrgils Knutssons dotter Kristina och hertig Valdemar Magnusson. Den formella skilsmässoorsaken var att herr Tyrgils en gång i tiden hade burit sin blivande svärson till dopet. Genom denna handling uppstod en andlig släktskap mellan parterna.
 
Äktenskapet kan, p.g.a den köttsliga släktrelationen (3:e och 4:e led), rimligen inte ha ingåtts utan dispens, vilket naturligtvis försvårade läget. Om man en gång hade ansökt och fått påvlig dispens för äktenskap trots blodsband kunde man ju inte gärna hänvisa till dessa som grund för skilsmässa, även om den politiska scenförändringen hade omöjliggjort ett fortsatt äktenskap mellan Valdemar och Kristina.
 
[Se ÄSF 1:1 s 88 f]

[Leif Persson]

Ett exempel till på det som du menar Lotte, om morbror/syskonbarn är så sent som i början på 1800-talet. Då gifte sig (med kungl. tillstånd) Hans Henrik von Essen (1755-1824, senare riksståthållare o fältmarskalk) med sin systerdotter Hedvig Eleonora Charlotta von Krassow (1779-1855).
 
Och som du menar Kaj, så var väl de här förbuden också ett sätt att kunna begära/åberopa  skilsmässa av diverse olika anledningar, men hade man dispensen så var det inte lika enkelt.  
 
Ett boktips kan också vara George Duby som skriver om sånt här i en bok som heter Makten och Kärleken : om Äktenskapet i Feodaltidens Frankrike (Atlantis, 1998).

[M.Sjöström]

I happened to come across with a case where seemingly second cousins married, in early 16th century Sweden. I would regard that somewhat difficult thing - at least there should be evidence of a dispensation...
 
My experience is that in Middle Ages, church dispensed easily marriages where parts were third cousins. Or sometimes child of a third cousin. But it has seemed to me that closer cousins generally had uphill to obtain dispensation.
- of course, everything got looser...
 
The couple was:  Åke Göransson (Tott), castellan of Häme, and Märta Bengtsdotter [tillbakaseende ulv], Heiress of Ekolsund.
They were both descended, in third degree, from Albrecht Bydelsbak, of the Helsingor fame:
 
Albrecht Bydelsbak, m Anne Eriksdatter Krummedige
 
- - Hebbla Albrechtsdatter Bydelsbak, m2 Arend Bengtsson of Nynäs
- - - - Bengt Arendsson, m Kristina Davidsdotter, Heiress of Ekolsund
- - - - - - Märta Bengtsdotter
 
- - Beate Albrechtsdatter Bydelsbak, m Simon Pedersen Kyrning
- - - - Benedikte Simosdatter Kyrning, m2 Jorgen Aagesen (Thott), Lord of Tido
- - - - - - Åke Göransson (Tott)
 
They are very clearly within prohibited degree of consanguinity.
The other (and unlikely) alternative would be that traditional genealogies are wrong and that Hebbla Bydelsbak and Beate Bydelsbak were not sisters.
 
So, is there any documentation that the couple received a dispensation for their 'cousin' marriage?

[Leif Tennare]

Sedan ovanstående fråga ställdes, har svaret blivit lättillgängligt... Åke Göransson och Margareta Bengtsdotter erhöll dispens att gifta sig 7.3.1513 (Auctoritate Papae: n 422).
 
Den här tråden inleddes med frågan om hur noga reglerna om förbjudna led tillämpades i praktiken under medeltiden? Om man granskar beviljade dispenser för äktenskapshinder under åren 1410-1526, så finner man att man uppenbarligen hade en viss  pragmatisk inställning, under senmedeltiden. Detta gäller speciellt åren 1470 - 1479. Värt att notera är att det var nästan lika många beviljade ansökningar från Åbo, som från den västra rikshalvan. 47 % av totala antalet. I Auctoritate Papae kommenteras detta på följande sätt: Since the majority of the marriage petitions were made by noblemen or members ot the upper class, the over-representation of marriage cases from this region indicates that there was a greater need for marriage dispensations among the these groups. Finnish demographic patterns support these hypotheses: the nobility of the diocese was smaller than in the Swedish mainland, and therefore noblemen who wanted to marry among equals had only a limited choice of partners, and couples were often related to each other in a forbidden way. Fördelningen kan återspegla inte bara ett större behov, utan också en viss anpassning från kyrkans sida till verkligheten...
 
Den mest extrema perioden var 1470-1479, då det totalt beviljades 16 dispenser gällande äktenskapshinder, då avsåg 19% hinder i 2:a ledet, 50% i det 3:e ledet och resten, endast 31%, i det 4:e ledet! D.v.s majoriteten avsåg relationer lägre än av 4:e graden. Detta stämmer ju inte helt med den gängse uppfattningen om förhållandena!
 
Ser man totalt över hela perioden, för hela riket, så beviljades totalt 55 ansökningar, med fördelningen 5,5%, 34,5% respektive 60%, på motsvarande dispensnivåer. D,v.s 40% var av en lägre grad än den 4:e, och kan knappast ses som undantag...
 
Tyvärr framgår inte hur många ansökningar som fick avslag...

[Leif Tennare]

Hur skall man tolka det faktum, att vi endast känner till en påvlig dispens för inående av äktenskap med  förhinder p.g.a 'förbjudna led' av blodsband, under åren 1410-1459? Svaret är förmodligen att äktenskap i förbjudna led inte ansågs som någon större synd i Sverige i början av 1400-talet. Man får inte glömma att kanske ca hälften invånarna i 'det egentliga Sverige', och cirka en tredjedel av invånarna i Sveriges Österland, dött i pesten, åren 1350-51. Att gifta sig och skaffa barn var en nödvändighet för överlevnad, varför ev. blodsband var av underordnad betydelse.
 
Även om Gregorius den IX:s Liber Extra som publicerades 1234,  'marknadsfördes' av det påvliga sändebudet Vilhelm av Sabina när han  år 1248 gästade Sverige, och förmanade alla biskopar att skaffa varsitt exemplar, så innebar inte detta att den fick något större genomslag i landet.
 
I den yngre Västgötalagen, tidigt på 1300-talet, sägs: ”Biskopen skall döma i fråga om klerker, hjonelag [alltså äktenskap], bannlysningsmål och testamente”, men man får inte glömma att det pågick en maktkamp mellan kyrkan och det värdsliga styret på 1300-talet. Påvarna hade en svag ställning, och levde i exil i Frankrike.
 
Varför ser man då  de första ansökningarna över huvud taget, år 1410? Därom kan man bara spekulera, men sannolikt berodde det på att 'Johannes Gerechini'  tillträdde som biskop i Uppsala 8 juni 1408. Jöns Gerekesson kom sannolikt från Danmark, och förde in nya tankegångar i den svenska kyrkan. Trots det, så av 84 dispensansökningar åren 1410-1459,så rörde sig 33 st  (ca 40%) om 'De defectu natalium', d.v.s. illegitima barn m.m. och 24 st. (ca 29%)  om 'De diversis formis', d.v.s. huvudsakligen om våld i olika former, och brytande av diverse regler.
 
Så varför sökte då Karl Knutsson (Bonde) dispens för sitt äktenskap med Katarina Karlsdotter 1438-07-13? Jo, återigen så hade en ny biskop tillträtt, 'Nicolaus Ragvaldi'. Han tillträdde 25:e juni 1438, och Karl Knutsson fick sin dispens 13:e juli 1438. Även i detta fall handlade det förmodligen huvudsakligen om att säkerställa de ev. barnens legitimitet, och därmed arvsrätt.
 
 Därefter förflyter det nästan exakt 22 år innan nästa ansökan omr dispens för äktenskapshinder, gällande blodsband, vilken beviljades den 9:e juli 1460. Varför kommer den just då, och varför från Åbo? Ännu en gång berodde det sannolikt på en nytillträdd biskop, Konrad Bidz, vilken fick stadfästelse av valet av påven den 4:e juli 1460, och därefter  vigdes till ämbetet, som biskop i Åbo, i Siena.
   
Dispensansökan avsåg en Henrik Olofsson och Marta Mårtensson, möjligen/troligen fränder till Konrad Bidz, vilken sannolikt personligen talade för dem inför påven.
 
En rimlig slutsats av ovanstående blir, att den huvudsakliga anledningen till att man på 1400-talet sökte dispens för äktenskapshinder, var arvsrättsliga - inte religiösa.

[Urban Sikeborg]

Jag antar att du har hämtat uppgifterna från verket Boken Auctoritate Papae : the Church Province of Uppsala and the Apostolic Penitentiary 1410-1526 (2008). Om jag har förstått dig rätt utgår ditt resonemang från antagandet att det finns en fullständig dokumentation från det apostoliska penitentiariet i Vatikanen under hela medeltiden. Något sådant framgår emellertid inte av boken:
 
1) Penitentiariet var ursprungligen en liten enhet som på 1400-talet hade växt sig stort. [s. 7] En större organisation brukar kräva en mer strikt process och andra kontrollmekanismer - mer byråkrati - än en liten. Sådant kan påverka hur noggrant man registrerade ansökningar. Jag tror att man kan se ett sådant mönster i det svenska riksregistraturet.
 
2) Dokumentationen för äldre tid är inte komplett och finns vad gäller ansökningar från Sverige bevarade först från 1410. Penitentiarievolymer för flera år strax efter år 1500 har dessutom gått förlorade [s. 105], vilket visar att vi inte kan räkna med att så gammalt material finns fullständigt bevarad. [s. 105-107] De ansökningar som är kända är enbart sådana som har skrivits in i sammandrag i penitentiariets register. Om detta påpekas: »It is important to note that these numbers include only those petitions that were copied into the registers of the Penitentiary - not necessarily all cases brought before the officials of the Penitentiary. It is not known whether all the petitions were copied into the registers and if not, how big a proportion was registered.» [s. 10] Det sägs också att det var först vid 1400-talets mitt som man började registrera de ansökningar som godkändes av penitentiariet [s. 93], vilket visar att vi inte kan utgå från att redovisningen är fullständig.
 
3) Antalet ansökningar i relation till befolkningen varierar mellan de olika stiften. [s. 100] Det förklaras med att mycket berodde på hur strikt biskopen var, och det varierade per person och per stift. Vissa krävde att exkommunicerade personer måste skaffa sig absolution från kurian. Om biskopen var mindre sträng behövde inte de berörda åta sig den kostsamma rutinen med att skicka ansökan. Dessutom var biskoparna ofta mer engagerade i politik än i hantering av kyrkliga frågor, och brydde sig inte om deras stiftsbor exkommunicerades. Därför skickade invånarna inte ansökningar om absolution till Rom. [s. 101 f]
 
4) Om en biskop eller hans deputerade hade erhållit myndighet att utfärda dispenser och absolution behövdes naturligt nog inte Rom inblandas. Det finns ingen instruktion om detta bevarad från 1400-talet men ärkebiskop Gustav Trolle erhöll 1515 rätt av påven att bland annat ge personer som var besläktade dispens att gifta sig. [s. 102 f]
 
5) Påvliga nuntier och avlatssäljare som var på besök i Sverige kunde ge absolution, vilket påverkade antalet ansökningar till kurian. [s. 103]
 
Därför tror jag inte att man kan dra några säkra slutsatser om orsaken till varför det är först från 1410 som det finns ett par ansökningar bevarade.
 
Vänliga hälsningar
 
Urban

[Leif Tennare]

Urban,
 
Du har naturligtvis rätt i det mesta du säger, vilket faktiskt stöder vad jag vill få fram.  Utöver Auctoritate Papae : the Church Province of Uppsala and the Apostolic Penitentiary 1410-1526 (2008), så har jag också utgått ifrån Anders Winroths föreläsning i Uppsala 2013, med rubriken Den kanoniska rättens historia i Norden.
 
Kärnan i min analys är dels, vad du själv skriver, att mycket berodde på hur strikt biskopen var, men också på att det vore märkligt, om det var huvudsakligen De Matrimonialibus - ärenden som inte registrerats i penitentiariets register under perioden 1410 - 1460.
 
Med vänliga hälsningar
Leif t.

[Urban Sikeborg]

Men om de svenska biskoparna eller deras officialer hade ett reellt bemyndigande att döma i frågor om äktenskap i förbjudna led har väl inga ansökningar skickats till kurian i Rom? Du hänvisar till Anders Winroths artikel, och denne uppger att mycket få dokument från sådana ärenden har bevarats, av två skäl:
 
- »Biskoparna dömde mestadels i andliga saker, ytterst sällan om fast egendom, och de flesta av deras domar var därför irrelevanta efter ett par generationer. Handlingarna försvann, medan man sparade på gamla köpebrev och dombrev för jordegendomar, eftersom sådana dokument behöll sitt juridiska värde och kunde komma till användning flera generationer senare.» [s. 6]
- »Det faktum att de flesta nordiska biskoparna delegerade det mesta av sin domsrätt till officialer har en viktig konsekvens, nämligen att vi inte kan förvänta oss att ens de bevarade biskopliga brevböckerna ger oss ens en tillnärmelsevis fullständig bild av den nordiska kyrkans dömande verksamhet. De innehåller endast sällan brev utfärdade av officialerna, vilkas verksamhet alltså förblir dåligt känd.» [s. 8]
 
Som jag nämnde ovan är året 1410 från vilken vi har de äldsta bevarade fallbeskrivningarna i Penitentiariets register, vilket påpekas i Auctoritate Papae; de anges inte vara de första, de tidigaste svenska fallen som hanterades av Penitentiariet. Så om vi inte vet hur fullständiga de äldre penitentiareregistren är i Rom - det betonas också i Auctoritate Papae att registren är ofullständiga och det sägs inget om att de som bevarats skulle gå särskilt mycket längre tillbaka än 1400-talet - och vi inte vet hur många fall av äktenskap i förbjudna led som hanterades av biskoparna och deras officialer, kan man då dra några slutsatser om hur allvarligt man såg på äktenskap i förbjudna led före 1410?
 
Det var i praktiken mycket kostsamt att skaffa sig dispens, vilket också nämns i Auctoritate Papae. De flesta som drabbades av den kanoniska lagens vansinniga bestämmelser om äktenskap hade ingen ekonomisk möjlighet att ansöka hos Penitentiariet. De fick ta sitt straff, få sina äktenskap upplösta eller exkommuniceras, det var de alternativ som stod till buds. Det kanske i första hand var en ekonomisk fråga, inte en fråga om hur man betraktade den religiösa tillämpningen eller arvsrätten? Det högre frälset, själva aristokratin, hade förstås medel, och om jag minns rätt är det åtminstone en viss övervikt av ansökningar från denna elit i registren. Där kommer en annan faktor in i bilden. Aristokratin bestod av en mycket liten klick av befolkningen vilken månade om sin höga börd och planerade äktenskapen noga som ett sätt att bibehålla sin status och sitt ekonomiska välstånd, det verkar ju uppenbart när man ser på deras släktnätverk. En följd av detta kan ha inneburit att urvalet av tänkbara äktenskapspartner har varit mycket mer begränsat för dem - ännu på 1500-talet är det ju bara ett tjugotal adelsfamiljer som har en dominerande ställning i riket. Kan det ha varit en orsak till varför de drar äktenskapsfallen till kurian?
 
Vänliga hälsningar
 
Urban

[Leif Tennare]

Återigen, jag håller med om i princip allt du anför i ditt inlägg - om än med vissa smärre skillnader gällande vilka möjliga slutsatser man kan dra. Den för mig viktigaste slutsatsen, baserat på den källa vi har, Auctoritate Papae, är att man på 1400-talet i Sverige från befolkningens sida inte såg på äktenskap inom förbjudna led som en oförlåtlig synd - åtminstone inte tillräckligt avskräckande för att avstå från strategiska äktenskap.

[Urban Sikeborg]

Jag skulle personligen inte våga uttala mig om förhållandena och folks syn på äktenskap i förbjudna led utifrån antalet dispensansökningar som finns i Penitentiariets register, dels eftersom vi inte vet i vilken utsträckning folk dömdes av biskopar eller deras officialer i Sverige och därmed inte heller vet hur de drabbade resonerat, dels eftersom mörkertalet måste vara stort med tanke på att det var så kostsamt att ansöka om dispens hos Penitentiariet i Rom att få kan ha haft den möjligheten, och dels eftersom registren för ansökningar till Penitentiariet inte är fullständiga. Det är för många okända parametrar här.
 
Även påtvingande normer har en tendens att speglas i en kulturs värderingar, särskilt om de är religiöst betingade och förklaras utifrån kristen kontext. (Bibliskt hade den kanoniska lagens bestämmelser i detta avseende mycket litet att göra, så man anförde i stället olika märkliga argument som skäl för systemet, allt inramat av en passande gudfruktighet.) Jag drar mig till  minnes ett fall som jag nämnt tidigare från Delsbo på 1590-talet, där sockeninnevånarna var oense om ett visst trolovat par var femmänningar (vilket var okej) eller fyrmänningar (vilket föll inom gränsen för äktenskap i förbjudna led). Därför vägrade kyrkoherden Jonas Petri att viga paret. Här är det befolkningen som håller koll på situationen och som upprätthåller normerna - och så måste det väl ha varit i de flesta fall, eftersom det inte fanns någon folkbokföring. Johan Bure nämner i sin släktbok från 1600-talets första år två fall omkring 1590 där befolkningen håller reda på personers inbördes släktskap och att det initierat åtminstone en officiell undersökning om misstänkt släktskap innan vigsel tilläts. Någon gång för länge sedan läste jag en kyrkomans kommentar någon gång under andra delen av 1500-talet om hur man upplevde detta, även om jag inte kommer var jag hittat citatet längre: »Man stygges äkta den man ärva kan.» Jag misstänker att folks inställning till hjonelagsfrågan åtminstone delvis berodde på hur detta framställdes i det medeltida samhället av kyrka och stat. Om det vet jag ingenting, så jag kan inte gå vidare in på det.
 
Hälsningar
 
Urban

[Leif Tennare]

Jag är rädd att både du och jag Urban, förbisåg den potentiellt viktigaste faktorn, vad gäller synen på förbjudna led i början av 1400-talet - Digerdöden. Enligt senare tiders forskning, så halverades i stort sett det nuvarande Sveriges befolkning under andra halvan av 1300-talet och 1400- talet. Dagens Sverige hade under första hälften av 1300-talet nästan 1,1 miljoner invånare, men endast omkring 639 000 invånare år 1571 [Dick Harrisson, F.o.F. 2012-12-27]. Den östra rikshalvan kom betydligt lindrigare undan på 1300-talet, men drabbades därför, relativt sett, betydligt hårdare i början på 1400-talet. Eljas Orrman har för Finland angett att från en topp 1350, så skedde en ökning av antalet ödegårdar till 1540 med 150 %.
 
Med dagens Ebola-pandemi i åtanke, torde 'förbjudna led' ha varit av underordnad betydelse, när det mesta handlade om släkternas överlevnad under perioden 1350 till 1450... Dispensansökningarna fr.o.m 1460 torde tyda på att Europa började komma i balans igen.
 
(Meddelandet ändrat av ten 2014-10-17 19:13)