Äldre inlägg (arkiv) till 2004-12-03

[Anders Ryberg]

Rune och alla andra!
Läs dagens Månesköldsdiskussion och inläggen från den man som hetast försökt hävda exklusiva rättigheter till namnnet, det är rätt anmärkningsvärt att han mycket väl kan ha fått det själv utan att ha något att göra med släkten. Läs även hans tidigare inlägg i denna diskussion och förundras.
 
Anders Ryberg

[Maud Svensson]

Personligen har jag svårt att förstå varför många numera säger sig vara stolta över sitt ursprung. En del anser också, obegripligt för mig, att man ska vara stolt över att man är svensk.
 
SAOB om betydelsen av stolt (något förkortat):  
om person som har en (stark) känsla av eget högt värde på grund av verkliga eller förmenta förtjänster, till exempel börd, social ställning, förmögenhet, framgång, duglighet eller skönhet, och inte eller ogärna viker undan eller böjer sig för andra, stundom med inbegrepp av förakt för eller nedlåtenhet gentemot andra.  
 
Nu tror jag inte att Malin och Kerstin, som här sagt sig vara stolta över sina anor, anser sig ha ett särdeles högt värde på grund av sitt ursprung eller att de föraktar andra.
 
Jag tror snarare att betydelsen av stolt förskjutits och numera uppfattas ungefär som att man är glad över/tillfreds med någonting. Och jag tror att uttryckssättet - som så mycket annat i Sverige i dag - är hämtat från USA. Amerikaner har ju den totalt ohämmade vanan att tala högt om hur proud de är över i stort sett allting: sina invandrade förfäder, landet, presidenten, marinkåren, församlingsprästen, den egna yrkeskarriären, bilen, barnbarnen etc etc.    
 
Om man är medveten om den egentliga betydelsen av stolt, alltså SAOB:s definition, är det väl knappast någon svensk som skulle vilja ge sig själv det epitetet. Varför inte istället säga att man beundrar/sympatiserar med (vissa av) sina förfäder/-mödrar - på grund av vad de uträttade i livet, vare sig de nu var högt uppsatta män i staten eller hårt slitande statarhustrur. För det är väl det man menar, egentligen, när man talar om stolthet?  
   
Mvh/Maud
 
PS. Människors önskan att heta det ena eller andra, och deras skäl till denna önskan, är deras privatsak. Så länge namnlagen följs finns enligt min mening ingen anledning för utomstående att ens kommentera saken.
 
PPS till Anders Ryberg. Såvitt jag vet föreligger ingen skyldighet för någon att vare sig här eller annorstädes redogöra för sina anor.

[Eivor Andersson (Majken)]

Maud,
 
Jag vill gärna instämma i din tolkning av ordet stolt - och i övrigt håller jag faktiskt med Dig .
 
Vänl.hälsn.Eivor  (OBS! ingen ironi, jag menar det.)

[Kerstin Malm]

Att ords betydelse och mening ändras med tiden, det är väl inget konstigt.
Det är betydligt lättare att använda ordet stolt än att skriva jag beundrar mina förfäder och förmödrar för vilka de var..  
Vi som tillhör de lite äldre generationerna har ju fått lära oss att vi inte skall tro att vi är bra för de vi är, utan för det vi uträttar. Nå?n sorts gammal göra rätt för sig devis. Näraliggande jantelagen.
De yngre lär sig att de kan vara stolta (eller beundrade, då) för den de är. Är det inte så det bör vara?

[Malin Lyktberg]

Att skriva något under den här rubriken, borde jag förstått- 'är som att stoppa en pinne, i en rödmyrestack'!
 
Glöm mina inlägg, ödsla ingen energi på att älta dem!
/Malin

[Håkan Leijding]

När man pratar om STOLT sa skulle jag t.ex. vara
mycket STOLT om min ansaster var GUSTAF WASA,t.ex.
Vem som helst skulle nog vara det. Har man en massmordare i familjenamet,utbasuerat i hela landet kanske man vill byta namn- man ar inte sarskilt stolt.Maud skriver att hon inte skamms over att familjen haft statkarlar och backsittare i familjen, naturligtvis behover Du inte skammas
for det, men det ar ju inte mycket att vara  stolt over heller, ar det? Gissar att Du skulle vara mycket stoltare om Du var slakt med Gustaf Wasa, eller vad tor Du?

[Jörgen Tollesson]

Om jag har förstått det hela rätt, så skulle du vara mycket stolt om du var släkt med Gustav Vasa, men inte stolt över att vara släkt med en massmördare. Hur får du det att gå ihop?

[Rune Edström (Rune)]

Hej Håkan
Verkar som du vill välja vem i släkten du vill vara stolt över. Hur kan det komma sig? Du får nog förklara dej lite bättre, annars tror jag du är som Friherren och Baronen Ankarstierna, som anser sig mycket förmer än annan kreti och pleti.
 
Vill du inte vara släkt med alla dina föregångare?
Tror inte den önskan går uppfylla.
mvh
rune

[Jan Jutefors]

Maud läser SAOB precis som Fan läser bibeln.  
Det finns angivet 642 olika användningar av ordet STOLT och jag kan inte förstå varför du inte hänvisade till den definintionen som handlade om släkten.
 SAOB

[jessica.olson@spray.se]

Vore kul att hitta ett sånt namn i släkten, men det är fördel med sonnamn också-skönt att ha ett anonymt och ingen känt namn. Alla ska vara stolta över sin släktforskning. Det är vår egen historia (och Sveriges). Alla har vi något intressant. Nuförtiden kan man ju anta vilket namn som helst och det är bra om man byter tex ut ett sonnamn, det blir lättare för efterkommande att släktforska då. Här sitter man och hoppas på ovanliga namn för att hitta lättare och borde göra likadant själv.

[Birgitta Ohlsson]

Jag är precis lika stolt över alla mina anor från adel ner till tjejen som höll på med ”Bränwinsminutering” för hur det än är så är det trots allt tack vare alla mina anor som jag själv finns till.
 
Mvh
 
Birgitta

[Wilhelm Hansson]

I förteckning (kungjord i PoIT 2003-12-10) över ansökningar om antagande av efternamn som redan finns i tillgängligt efternamnsregister återfinns bland andra:
 
Granfeldt
 
Gyllensköld

[Janne Jansson]

Finns det några speciella krav för att återuppta ett utdöd adligt efternamn? Har ett par stycken i släkten.

[Ralf Palmgren]

Jag är helt av samma åsikt. Varför måste man ändra sitt namn till någonting finare? Vi finns till för att våra förfäder gift sig som de gjort och vi kan inte göra någonting åt det. Därför är jag av den åsikten att alla borde vara stålta av sitt förflutet och inte vara missnöjda om man inte har några adliga förfäder. Man vinner ju inget på det. Man kan ju bara vara sig själv och ingen annan hur än man försöker.

[Maud Svensson]

Janne,
vem som helst kan få anta en utdöd adelsätts namn under förutsättning att namnet inte är allmänt känt. Enligt PRV:s praxis är namnet allmänt känt om det förekommer i minst två allmänna uppslagsverk, varav NE är det ena. Det har alltså ingen betydelse om man långt tillbaka är släkt med någon i ätten. Men om namnet funnits i släkten i rakt nedstående led i minst två generationer under de senaste 100 åren får man - om jag nu fattat lagen rätt - anta det även om det är allmänt känt.    
 
På PRV:s hemsida, www.prv.se, kan du läsa namnlagen, hur man ansöker om namnbyte m.m. Innan du ansöker (det kostar för närvarande 1500 kr) rekommenderar jag att du ringer PRV, tel 0270-72054, och hör dig för om möjligheterna att få din ansökan beviljad. Det kan ju hända att någon hunnit före dig.

[Janne Jansson]

Tack så mycket för svaret Maud, får titta på PRV's hemsida och se vidare.
 
Janne

[Eric Hård af Segerstad]

Men Janne, varför ska du ta ett efternamn som låter adligt ?. Du vet väl att Riddarhuset har insyn ang. om du tar ett efternamn och kan överklaga plus att medlemmar av adeln kan överklaga om dom anser att du har ett namn som liknar en nu levande ätt.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Att myndigheterna överhuvudtaget tillåter dylik namnstöld är ju ett upprörande exempel på myndighetsmissbruk och dåligt omdöme, satt i system.  
 
Som jag anförde år 2000, när jag startade denna diskussion, finns det ju ett mycket tungt skäl varför det inte borde vara tillåtet (läs öppningsinlägget!). Det är nämligen i praktiken ofta mycket svårt att avgöra om en ätt verkligen är utdöd eller inte, i synnerhet gäller det gammalt frälse, och ätter adlade före ca 1750. Riddarhuset registrering har inte inneburit fullständig kontroll av alla ätters samtliga medlemmar (dåtidens folkbokföring medgav ju inte detta), och många ätter har s.a.s. sjunkit ned i bondeståndet, och bortlagt ättenamnet. Andra ätter har försvunnit utomlands, men inte alls dött ut, för att inte tala om alla ätter som efter landavträdelser blivit kvar i Finland, Balticum och de övriga svenska besittningarna. Det senaste seklet har ett icke försumbart antal ätter återupptäckt sin egen släktidentitet, och ansökt om att återta sitt ättenamn (som de väl rent juridiskt måste har innehaft och haft rätten till hela tiden, även om de inte använt det?) och att återinföras på Riddarhuset. Hur ska man då förfara om en medlem av en sådan ätt gör en vederbörlig begäran hos namnmyndigheterna och Riddarhuset, bara för att få beskedet:  - Nej, det går inte. Det namnet har vi redan givit bort till en annan person?  
 
Äger man överhuvudtaget rätten att ge bort något man själv inte äger? Rätten till namnet bör väl tillkomma ättens medlemmar, och ingen annan. Och i detta tänkta fall lever ju ätten fortfarande, även om den under en period inte varit registrerad som sådan. Detta scenario har sannolikt ännu inte hänt, men kan när som helst tänkas inträffa, i synnerhet i en tid när intresset för släktforskning bara ökar. Kan man på minsta sätt anse det försvarbart att beröva personer deras namn på detta sätt? Jag säger: - blankt nej!
 
P.S. Om ni läser mitt öppningsanförande: Det står på ett ställe Falkenberg, men det ska vara von Wachenfeldt.

[Ralf Palmgren]

Måste medge att jag stött på folk som då de hör mitt efternamn frågar om det är adligt. Då jag frågar varför de frågar får jag som svar att de tycker det på något sätt låter adligt. Det har funnits en introducerad adlig ätt Palmgren på det svenska riddarhuset i Stockholm. Närmare bestämt den Adliga ätten, Palmgren, nr 605 men den utdog dock på svärdssidan redan året 1746. De har dock alltså inget att göra med mig.

[Anders Berg]

Men då borde väl inte din släkt ha fått ta namnet Palmgren, Ralf?
 
Janne Jansson, finn på ett nytt snyggt namn i stället, som verkligen är ditt och dina efterkommandes eget namn. Det finns en diskussion om det också, och tyvärr med en del avskyvärda exempel. Du kan ju testa förslagen med oss på Anbytarforum, om vi tycker namnen går an!

[Ralf Palmgren]

Anders
 
Efternamnet för den högreståndssläkt (borgerskapet) som jag av börden tillhör antog namnet redan under 1700-talet.
 
Samma gäller ju förövrigt även din släkt, Anders. Den Adliga ätten, Berg von Linde, nr 1917 lever ju fortfarande i dag i Sverige. Enligt den senaste adelskalendern 2004 finns ingen Anders Berg i den släkten. Därför skulle ju inte heller din släkt ha fått ta detta namn.

[Anders Berg]

Jag retas bara lite.. Borgerskapet är väl för övrigt det näst lägsta ståndet?  
 
Nu när vi kommit in på det, när på 1700-talet var det ett adligt namn blev skyddat i Sverige? Jag har läst om det, men uppgiften har fallit i glömska.

[Ralf Palmgren]

Under kunglig nivå finns som sagt fyra stånd:
 
Adel
Präster
Borgare
Bönder
 
Trots att borgerskapet var det näst lägsta ståndet men högre än det vanliga folket (bönder...) kan man i många fall säga att borgerskapet var under 1800-talet lika rikt och mäktigt som adeln. Det ända som under 1800-talet skiljde dem åt var att adeln hade blivit frälst medan borgerskapet inte hade det.

[Anders Berg]

Men definierar du då inte en högreståndssläkt utifrån ekonomisk status snarare än ståndstillhörighet? Kan en stenrik storbonde vara högrestånd? Om inte, var i så fall en fattig krämare och borgare i en svensk stad i början av 1700-talet högrestånd?

[Ralf Palmgren]

Nej, Anders
 
Jag definierade inte utifrån ekonomisk status utan berättar bara om den vanliga ekonomiska statusen. Då jag definierar t.ex. borgerskapet definierar jag det just ur ståndstillhörigheten.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Nu märker jag att måste modifiera mitt tidigare inlägg en aning. Jag menade inte att alla namn, som någon gång burits av en adlig ätt skulle vara skyddade för all framtid. I så fall skulle ju även t.ex. Andersson, Carlsson, Dalman, Ericson, Lund, Nyberg och Stenholm vara det. Det skulle nästan vara svårt att hitta namn som inte var det. Många nyadlade behöll ju sina tidigare namn även efter adlandet, medan andra endast gjorde smärre förändringar. Därför har vi ju många adliga namn, som även är oerhört vanliga namn för övrigt också. Det är alltså inte den kategorin jag tänkte på, när jag skrev det förra inlägget.  
 
Nej, jag tänkte på de adliga namn (varför bara adliga, förresten?) som är unika och specifika för en enda bestämd ätt/släkt, låt vara att den sedan utgrenats i både adlig, kommendörs-, friherrlig och grevlig ätt, eller ett en bror eller kusin till den adlade adlades med samma namn eller ett snarlikt. Jag tycker heller inte att det gör det minsta om det jämsides med den adliga ätten också finns en borgerlig/ofrälse parallellsläkt med likalydande eller snarlikt namn, under förutsättning att de hör ihop genealogiskt (Det gör det ju ofta, om den adlade redan hade ett specifikt namn vid sitt adlande).  
 
Nej, vad jag främst vänder mig emot, (vid sidan av det redan nämnda skyddet med tanke på eventuella riktiga ättemedlemmar, som faktiskt kan finnas), är synen på namn som någon sorts historielös handelsvara, som man i statushöjande syfte bara ska kunna tillskansa sig, om namnet för tillfälligt är ledigt. Ett sådant åtkommet namn blir ju bara ett tomt och innehållslöst skal, om man inte åtminstone på något sätt har en koppling till de ursprungliga namnbärarna. Ska man sätta upp porträtt av dessa, och låtsas (ge sken av?) att de är egna anfäder också....?

[Anders Berg]

Carl-Fredrik, vet du när de adliga namnen fick ett skydd (min fråga kl 15.08)? Jag vill minnas att det var för att stävja skicket att gemena soldater tog sig adliga namn, och att det skedde under andra halvan av 1700-talet, troligen i formen av ett kungligt plakat eller liknande snarare än en regelrätt lag.
 
Ralf, då säger du att t ex en skomakare som får burskap i t ex Laholm tillhör en högreståndssläkt. Jag föredrar att, om inte att lägga en ekonomisk dimension till begreppet (om man nu ska använda det), så åtminstone förutsätta en viss utbildning (bildning) för att kunna kvalificera som högreståndssläkt. Det innebär att adliga släkter (där medlemmarna vare sig de önskar det eller ej tvingas till en viss bildning ), präster (givetvis), och de delar av borgerskapet som har tillgång till högre utbildning (och där kommer ju ekonomin in i bilden onekligen) är kvalificerade. Ett annat ord för dessa släkter är kultursläkter. Fast nu har vi allt lämnat rubrikens ämne!

[Ralf Palmgren]

Anders
 
Var säger jag att t. ex. en skomakare som får burskap i t. ex. Laholm tillhör en högreståndssläkt? Det är ju du som skriver detta inte jag!
 
Jag har endast gjort ett konstaterande av den ekonomiska statusen och inte skrivit ner någon definition för vad högreståndssläkt innebär. Det är ditt påhitt. Detta borde vara uppenbart om man läser mina inlägg ovan!
 
Här skall väl främst diskuteras antagandet av adliga ättenamn och inte borgerskap eller definition av detta.

[Anders Berg]

Det blir ju konsekvensen av det du skriver, Ralf. Först skriver du högreståndssläkt (borgerskapet) och sedan på min fråga om du lägger någon ekonomisk status in i begreppet så svarar du nekande Jag definierade inte utifrån ekonomisk status [...] Då jag definierar t.ex. borgerskapet definierar jag det just ur ståndstillhörigheten.  
 
Men om du nu säger att det inte är så att skomakaren är av ett högre stånd, var går då gränsen mellan borgaren som tillhör en högreståndssläkt, och borgaren som inte gör det?
 
Visst ligger det fel, men nu när ämnet kom upp får vi väl reda ut det.

[Anders Ryberg]

Det är väl som alltid omöjligt att dra exakta gränser med objektiva kriterier. (Sak samma om det gäller nationalitet, klasstillhörighet eller något annat.) Vad man kan säga är om någon är medlem i någon förening till exempel borgerskapet i en stad, Riddarhuset eller något annat.
 
Jag har över huvudtaget svårt att förstå behovet av att dela upp människor i fack, istället för att se dem som en glidande skala med otroligt många axlar. Jag vet inte varför en del samhällsvetenskaper ser behov av denna sorts kolektivtänkande.
 
För övrigt, så vitt jag vet var huvuddelen av folket inte direkt med i bondeståndet, åtminstone inte politiskt. Endast den som brukade en gård var det...