Äldre inlägg (arkiv) till 2002-06-18

[Anders Pemer]

Stämmer. Då lyckas de för bra i sitt uppsåt, och njuter än mer av det. Jag borde ha strukit de orden.

[Mikael Persson]

Jag vill bara bekräfta att en hel del människor har någon slags 'vördnad' inför lite ovanligare namn.
Min morfar hette Stenelo i efternamn, efter att tidigare ha hetat Svensson. (Två av hans bröder hade en del affärsverksamhet och eftersom åtminstone en av dem fick sin post förväxlad med grannens -- grannen fick hans affärskontrakt och han fick grannens kravbrev -- så beslöt de att byta 1957. Att det nya namnet också börjar på 'S' berodde på att de inte ville byta monogram på örngott och annat. Morfar fick hänga med gratis på själva namnbytet, så han hade aldrig något att göra ens med själva valet av namn.)
Många gånger -- speciellt när jag var yngre -- har folk frågat vem jag är, som man gör/gjorde när vuxna konverserade med barn, och då berättade jag vilka mina föräldrar och far- och morföräldrar var. Ofta fick man då höra 'Ååhh, Stenelo!'. I ungefär hälften av de fallen så kände de verkligen morfar, och hälften av resten hade hört talas om honom. Men den sista fjärdedelen medgav smått generade att de inte ens hört talas om namnet tidigare.
Jag kan inte tolka det som annat än 'vördnad' inför ett ovanligt namn, vilket bara var 10-20 år gammalt, till på köpet! (Och jag begriper inte att någon kan förneka att det här fenomenet existerar.)
 
Hälsningar
Mikael

[Sari Wilhelmsson]

Hej Mikael!
Det jag undrar över fenomenet, är varför denna vördnad? Är det människorna bakom namnet, eller är det för det ovanliga namnet (adliga namnet). Beror det på historien bakom ett namn då någon blivit adlad på grund av sina bragder eller beror det på att man ser upp till människor med rikedommar. Själv känner jag nog att beundran för ett adligt namn bottnar i historien och bragderna bakom namnet och inte den nu levande människan med ett adligt namn. Har väl en romantiskt läggning till historien. Därför tycker nog jag att en som tar ett adligt namn (om namnet inte finns i sina anor), nog tar släkthistorien från någon annan. Om nu släkten inte är utdöd. Men om man nu vill det så varför inte det är ju upp till var och en så länge det är lagligt.
 
Med vänliga hälsningar Sari

[Maud Svensson]

Hej Carl-Fredrik,
efter att ha varit borta från datorn ett tag måste jag nu, sedan jag läst igenom inläggen här, instämma med Mats Högberg: Vilken diskussion! Med några dagars distans kan man bara förundras över intresset för en - struntsak.  
 
Ger dig rätt i att ett av mina svar till dig höll en otrevlig ton. Jag blev provocerad av din antydan att min fråga var ett debattekniskt knep att föra ned diskussionen till en ”låg” nivå. I stället för att räkna till tio skrev jag raskt ett svar, som visar att jag i stunden glömde mitt eget råd till någon annan här ovan - att inte skriva på ett sätt som gynnar konfrontation.  
 
Alltför många ord har redan spillts på denna sak, som även för mig härmed är slutdiskuterad.
 
Trevlig sommar!
Mvh/Maud

[Mikael Persson]

Hej Sari!
'Varför' är nog både svårt och kontroversiellt att svara på. Det ligger helt klart på det psykologiska planet, men exakt hur kopplingarna går, det vet jag inte säkert.
En GISSNING kan dock vara -- i fallet med adeln -- att dessa ursprungligen hade makt över 'det vanliga folket'. Bönder arrenderade mark av dem och var tvungna att utföra dagsverken och/eller betala i reda pengar eller in natura. Var bonden besvärlig på ett eller annat sätt kunde han bli vräkt.  
Adeln var närmare knuten till själva kungahuset, kanske t.o.m. släkt med det. Och kungen skulle man ju visa både aktning och vördnad, det fick man veta av både kyrka och stat! Och då kunde man ju inte riskera att någon adelsman klagade hos sin bekant -- kungen -- för då kunde det gå illa! Nej, bättre då att lisma och ställa sig in.
Denna inställning blev så inrotad i folks sinne att den fortfarande finns kvar I VISS MÅN, trots att det gått många generationer sedan dess.
Och så vidare 'nedför stegen' med präster, borgare och andra som har varit lite mer 'upphöjda' i samhället. (Prästerna hade ju även det kraftiga 'argumentet' -- om än kanske inte alltid direkt uttalat -- att de hade förbindelse med Gud. -- OBS! Enligt eget påskinande!!)
De flesta av dessa människor hade (också) efternamn som inte var patronymikon. Eller också tog de sig ett sådant när de nådde 'upp' till sin nya position.  
Som exempel kan man ju ta en soldat som avancerar: Som soldat har han ett 1- eller 2-stavigt efternamn -- som hans överordnade snabbt kan ryta fram. När han sedan blir korpral (eller något sådant) så ändras det till ett 3- eller 4-stavigt dito -- dels så uppfattades det nog som finare, och dels så fanns det inte längre SÅ många över honom som skulle kunna ryta fram hans namn, så behovet av ett 'enkelt' efternamn var mindre.
Nuförtiden har ju denna -- oftast oförtjänta -- vördnad minskat betydligt och även 'upphöjda' personer har 'vanliga' efternamn. Vi har ju t.o.m. en statsminister med ett högst förnämligt efternamn!!!
Men min personliga uppfattning är att en del av det lever kvar.  
Nej, fram för uppfattningen 'Ära den som äras bör'.
 
Hälsningar
Mikael
 
PS. I rättvisans namn får jag påpeka att det finns och har funnits människor med adliga och andra ovanliga efternamn som verkligen förtjänat/-r uppskattning. DS

[Ulf Berggren]

Sari!
 
Intressant tanke det där med det hypotetiska exemplet Billing.
Det är nämligen inte helt ovanligt att smedsläkter har samma namn som en adelssläkt, antagligen tagna innan de senares namn blev skyddade.
I sådana fall borde det vara en självklarhet att ättlingar får ta tillbaka namnet, även om det också råkar innehas av en utdöd adelssläkt.
 
Att somliga skaffar sig adelsnamn för att imponera eller dyl. är uppenbart. Men de är kanske inte medvetna om att motsatsen också kan uppstå.
Själv har jag t ex dåliga erfarenheter av flera personer med adliga namn, så risken när någon presenterar sig med ett sådant är att jag reagerar jaha, ännu en bondeplågarättling som tror sig vara mer värd än andra.
Skulle vederbörandes namn även vara ett smedsläktnamn skulle min reaktion förstås vara en helt annan, så intressant, härstammar du alltså från smeder...

[Rune Edström (Rune)]

Hej
Antagandet av adelsnamn är väl klart diskuterat nu, men innan vi avslutar det här, ska jag berätta vad som hände när jag titta på det gamla knotiga trädet, som min förfader kanske varit under.
Vände om för att gå tillbaks men skulle ta en sista titt.
Trodde inte mina ögon, men det var tydligen inte fel på dom. Trädet hade blivit ett 3 m hög torrstubbe där en uggla hade boet i toppen. Stod i kanten av ett kalhygge 3x5 kilometer =15 kvadratkilometer. Vilket visade att skogsbolaget platsade i den internationella toppen beträffande konsten att göra stora föryngringsytor. Sjön nedanför hade en vattennivå som varierade 20 meter mellan -8 +12. Elbolagen reglerade sjön för att få ut mesta möjliga elström ur generatorerna. Så fisken var försvunnen.
 
VARFÖR i h-e skulle jag titta tillbaks.  
mvh
rune

[Mikael Wikman (Philippos)]

Det där är väl ändå en konstig bedömningsgrund, Ulf Berggren. Denna typ av kollektivistiska omdömen - att döma människor  utifrån deras bakgrund, som man ju faktiskt själv inte råder över - kallas, när de har delvis andra utgångspunkter, bland annat rasism. Egentligen föreligger endast artskillnad och ingen principskillnad däremellan. Att kalla alla adelsmän ?bondeplågare? och därmed adelsmän (och människor med adelsklingande namn) ?bondeplågarättlingar? är en generalisering, som inte har någon som helst rimlig eller vetenskaplig grund.

[Jan Erik Andersson]

STRYP denna debatt nu! Den har slagit knut på sig själv för länge sedan.

[Sari Wilhelmsson]

Hej Ulf!
Nej, jag härstammar inte ifrån smeder. Min make härstammar från en biskop Billichius(Billing). Hans son och dotterson tog senare namnet Billing efter Billichius. Men senare dog namnet ut genom att hennes barn i sin tur tog namnet Wallström efter (gården Vall i Visnum), men jag har för mig att jag sett en adelssläkt Billing i Elgenstierna. Som sagt det var en hypotes.
 
Med vänliga hälsningar Sari

[Anders Pemer]

Carl-Fredrik har redan kommenterat dagens inlägg från Jan Erik Andersson med eller utan citationstecken... för någon vecka sedan. Vi BEHÖVER inte den typen av inlägg. Vi som deltar i debatten avgör om den är över eller inte, inte en åsiktspolis som talar om för oss att debatten inte längre bör få föras.

[Anders Berg]

Hmm, så om Ulf reagerar på det sätt som han anför, så är han inte bättre än en rasist? Detta artar sig till en diskussion... Nåväl, om vi bortser från ordet bondeplågare så tycker jag Ulf ger en bra illustration av att ett nobelt namn inte nödvändigtvis innebär att man blir fjäskad för utan lika gärna kan resultera i spott och spe. Det beror på vilka man har att göra med.

[Anders Pemer]

Jag tyckte också att Ulfs inlägg var tänkvärt och speglade vad många faktiskt tycker om adeln i gångna tider. Men inte hindrar det att Mikael faktiskt har helt rätt i det han säger om den typen av kollektiva generaliseringar baserade på någons härkomst. Spott och spe för att man råkar ha fötts med ett i vissas öron för fint klingande namn är väl lika tveksamt och missriktat som spott och spe för att man råkar vara född med i vissas ögon fel hudfärg.
 
Alla accepterar vi väl att alla människor ska bedömas för vilka de är och hur de själva är. Nog vore det väl märkligt om det inte skulle gälla den som råkar vara född med ett adligt namn?

[Mats Kjellström]

Detta inlägg får inte tolkas som ett politiskt utan lite lättsam kunskap.
Faktum är att adeln gjorde mycket bra för sverige. Skapade jobb, organiserade samhällen.
Många företag för grundades ofta av adliga personligheter. Dom var dåtidens företagare med titel sjuka. Införde kultur till sverige. Dessutom så kom flera av våra idag vanliga livsmedels produkter som ex. potatis, choklad m.m. ifrån adeln. Även ny teknik kom ofta ifrån adeln som ofta var på resande fot, oftast i krigstjänst. För var det adeln, prästerna och kungarna som styrde sverige, nu är det staten som förslavar oss i sitt system. Jag är både släkt med adeln plus icke adliga personer, men jag har inget problem med det. Har haft släkt som jobbat för adeln och dom hade det faktiskt bra. Dom fick till och med pension på äldre dar plus av sin adliga herre. Det tror jag inte många andra kunde få på 1800 talet.
Tänk bara hur det är nu förtiden när staten styr; massor av hemlösa. Kanske det var bättre förr, då tänkte man mer på varandra.

[Göran Johnson]

Ursäkta mig, Mats. Du får gärna göra ditt inlägg, men du kan inte begära att det inte ska tolkas politiskt.

[Rune Edström (Rune)]

Hej Mats
Kanske inte så underligt att det var dom högre stånden som starta olika fabriker och kom med kultur. Hade dom överhuvudtaget nånting att göra förutom det. Dom hade ju trälar, och mer eller mindre livegna stackare som skulle göra arbetet.
Sen om dina adliga jobbare fick pension på 1800 kallt, så tror jag ju att det var ett lysande undantag från det som var det rådande systemet.
I allmämhet fick var och en klara sig själv eller svälta ihjäl, även om fattigfolket dela med sig av det lilla dom hade.
Sen tror jag ju att det hos alla folkgrupper fanns och finns allt mellan änglar och Hin Håle.
mvh
rune

[Mats Kjellström]

Dom flesta i min släkt har varit fattiga inklusive adels släkten, dom var nästan bankrutt i början av 1800 talet. Men hur man än vrider på det så var det frivilligt att jobba för adeln i dom flesta fall.
Sverige var ett land med enorma ytor av landskap. Så var man bosatta sig och var verksam bör ha varit valfritt. Idag kan man också välja arbetsgivare. Rune får det att låta som adeln inte jobbade, men dom jag har forskat i har varit mycket företagsamma, dom fick mycket gjort.
Dom jobbade även med händerna. Har läst flera brev från 1700 talet som handlar om hur hårt det var, adels familjen hade problem med både hälsa och barnadödlighet. Brita Horn var en adels kvinna som tog självmord p.g.a. dålig ekonomi.
Så dom som tror att dom levde enbart i sus och dus bör tänka om, dom var till och med hårt skuldsatta. Men svenska avundsjukan fanns väl då med. Men i min vanliga släkt är det ingen som tagit sitt liv.
Men det är klart man kan alltid hitta negativt om alla slags grupper i samhället.

[Ulf Berggren]

Mikael har uppenbarligen missat att tonen i mitt inlägg inte var så allvarlig.
 
Förvisso ogillar även jag kollektivistiska omdömen, oavsett om de kommer från konservativa eller från andra.
Men oavsett detta ska man ha klart för sig att första intrycket av en person ofta är väldigt avgörande för bedömningen. Så om någon presenterar sig med sitt adelsnamn uppenbart för att imponera, då är nog risken att associationen blir typ ännu en bondeplägarättling som tror sig vara mer värd.
 
Och min poäng var alltså just att det är förfelat att ta ett adelsnamn för att imponera, eftersom reaktionen kan bli en annan.
 
En annan rimlig reaktion är Så tråkigt, då är väl din släkt redan utredd...

[Anders Pemer]

Bra svarat, Ulf! Jag håller med om att den som presenterar sig med sitt fiiiiina namn i uppenbar ambition att imponera bara gör sig löjlig. Som väl är tror jag inte det är särskilt vanligt längre, bland de som verkligen är adliga, eller de stadigt växande skaror ättlingar till någon som fått eller själv tagit sin mors adliga namn i stället för sin fars icke adliga.
 
Däremot tror ju jag - som jag så ofta har påpekat här - att de flesta som tar namn med riktigt rungande adlig klang verkligen gör det just för att verka adliga. Och då är det ju faktiskt intressant som du påpekade redan första gången du skrev här, att det lika gärna kan baktända och få helt omvänd effekt.
 
Den andra rimliga reaktionen är också intressant. Det är en rätt komisk tanke att föreställa sig en stackars adelsman idag, som sitter och slår i Elgenstierna och inser att samtliga 128 anor i sjunde generation är adliga. Åh nej, har jag inga ofrälse anor jag kan få forska fram själv?

[Mats Kjellström]

Oavsett vad man har för efternamn adligt eller ett berömt namn så får man inte automatiskt högre rang eller högre människo värde. Det vad man gör som räknas, tycker ivarjefall jag.
Det finns lata, företagsamma, smarta, egoistiska,
kriminella personer inom alla skikt i samhället så att påstå att vissa släkter är sämre eller finare tycker jag är ganska dumt.
 
Ärver man som ni säger ett fiiint namn så kan man faktiskt inte göra så mycket åt det. Visst, man kan byta namn. Men dom flesta vill väl ha sina föräldrars namn.
 
En fördel att vara släkt med adeln är att man kan komma mycket långt tillbaka i tiden och det är väl det som är poängen med släktforskningen.
I mitt adliga släkträd har jag kommit ända till 1200 talet. Har fått lite hjälp av en historisk expert.

[Anders Pemer]

Jo, exakt, Mats. Det är väl ungefär det vi har varit överens om i den här diskussionen hela tiden. Den stora knäckfrågan har mest varit vad någon kan ha för motiv med att vilja ta ett utdött adligt namn, eller ett nyskapat namn som ska låta adligt.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Jag hade ju sagt att jag fortsättningsvis inte skulle delta i diskussionen, men det var snarast den urspårade varianten jag då åsyftade. Men de senaste inläggen har ju faktiskt (åtminstone delvis) handlat om det rubricerade ämnet.  
 
Mitt motstånd mot den företeelse som rubriken anger, grundar sig först och främst på det faktum att man faktiskt stjäl någon annans namn, egentligen oavsett om denna någon annan lever eller inte, men att konsekvenserna naturligtvis blir ofantligt mycket större om det finns levande personer som obestridligen har rätt till namnet.
 
Men att anta ett nykonstruerat namn, som på ett eller annat sätt låter adligt (vilket f.ö. är mycket subjektivt), anser jag inte vara på minsta sätt lika stötande. I det fallet vare sig stjäl man ifrån /eller inkräktar på/ någon annan. Den som i dylika fall tar illa vid sig torde  istället vara såväl missundsam som avundsjuk (Ack ja, den kungliga svenska avundsjukan [+Jantelagen]: När inte jag har ett adelsklingande namn, ska ingen annan heller få ha det....etc.) Eftersom jag personligen inte anser att något namn eller någon namntyp a priori är finare (citationtecken eftersom det inte är mitt omdöme) än något/någon annat, och därför lagstiftningsmässigt inte bör vare sig favoriseras, motarbetas eller förbjudas, anser jag inte det finns någon saklig anledning att motsätta sig denna typ av namnansökningar. Inte så länge man inte inkräktar på någon annan. Jag har ju i ett tidigare inlägg kommit med en programidé: Scannerstjärna, Folderström, Sprinklerstråle etc..... (OK, lite överdrivna kanske, men ändå...) Den som störs av detta, borde kanske ta och skärskåda sina egentliga motiv.  
 
Dessutom finns en estetisk aspekt i det hela. Även om man inte kan tala om fina och mindre fina namn, kan man ju faktiskt ha högst personliga åsikter om vilka namn som är vackra resp. mindre vackra. Och åtminstone jag (andra behöver ju naturligtvis inte hålla med mig, det är väl ett fritt land?) anser att denna typ av namn oftast är vackrare och mera poetiska än t.ex Fjölmyren, Dyskve och Mäskefur.  
 
Men det är sog sagt min personliga och mycket subjektiva åsikt. Andra må ha sin.

[Göran Johnson]

Ibland undrar jag hur man gör för att presentera sig med sitt adelsnamn uppenbart för att imponera. Jag har naturligtvis träffat en och annan adel, men faktiskt aldrig märkt något sådant. Däremot att man faktiskt har försökt smussla med sitt adliga påbrå, t ex genom att undvika ...von... eller liknande, trots att det ingår i namnet. Är det kanske omvänd snobbism för att markera sin folkliga förankring? Det tycks i alla fall finnas sammanhang där adelsnamnet varken uppfattas mer eller mindre värt än något annat. Och det är väl tur det.

[Anders Pemer]

Kryxe, Fjösemyr, Myskfjorden, Fjölmyren, Dyskve och Mäskefur.... älskar dessa namn... så sanslösa! Är de hämtade ur PRV:s namnförslagsbok, Carl-Fredrik?
 
Nu är det väl mest mig du vänder dig emot, och det var sannerligen en tänkvärd vinkel på ämnet. Principiellt håller jag nog med dig. Men instinktivt tycker jag absolut att det är larvigt att ta ett nykonstruerat namn som ska låta adligt. Vi är ju många som är överens här i diskussionen om att knappast något talar för att någon tar ett namn med sådant stuk av något annat skäl. Och i det läget är det pretentiöst och fjantigt.
 
Men okej. CFH har en poäng i att det är en subjektiv sak vilka namn som låter adliga. Så okej, den här personen som sökte och fick namnet Silfverstierna hade kanske bara sett ordet silver stavat med fv och ordet stjärna stavat med ie när de används som led i efternamn. Helt utan en aning om att det var en gammeldags stavning vid en tid då sådana namn togs av en då för tiden priviligierad samhällsklass som hette adel.
 
Det känns naturligtvis mer sympatiskt att tänka sig den förklaringen. Jag säger nog fortfarande ungefär som Lars Öhman skrev i ett inlägg, jag tillåter mig att häckla fåfänga människor för deras fåfänga. Men okej, jag kan väl i fridens namn - lika väl som många andra kan det - låta bli att misstänka just fåfänga som enda tänkbara anledning att ta ett nyskapat namn med adlig klang.
 
Därmed faller kanske också min formulering om att presentera sig som man gör uppenbart för att imponera. Jag vet inte. Viktigpettrar som sätter näsan i vädret och tycker de är väldans viktiga människor har jag förvisso träffat själv, och det har lika gärna kunnat vara människor som hetat Larsson eller Andersson. De har haft sina höga tankar om sig själva och inte om sina namn.
 
Samtidigt har jag ju i allra högsta grad stött på den typ som försökt smussla undan sitt adelskap som Göran också nämner. Så jag har nog sett på det här lite för känslomässigt. Och ska snarare ansluta mig till den ståndpunkt CFH anför här. För säga vad man vill, de gamla befintliga, förment utdöda adelsnamnen borde vi faktiskt kunna låta vara ifred. Inte för att de är adliga och inte ofrälse, så mycket som för att de är utdöda adliga namn som det finns ordentlig koll på, och som borde få vara ifred.
 
Det handlar om att ha respekt för sin historia. Utan att känna sin historia kan kan man inte möta framtiden, har någon vis man (eller kanske kvinna?) sagt, och det ligger mycket i det.
 
När namnlagen 1982:670 var ny så var det en andemening att nyskapade namn som var tänkta att låta som gammeldags adliga namn, åtminstone om det var genom att börja med af, de eller von, inte skulle godkännas.
 
Och när nutidshistorien visar att gamla förment utdöda adelsätter inte alltid är så utdöda som vi har trott så är det ju givetvis vanskligt av PRV att sitta och dela ut utdöda namn till första bästa som ansöker om dem. Som sagt var.

[Johan R:son Sjöberg]

Ulf, nu är du väl ändå bra löjlig?
 
Om en person presenterar sig med sitt med adliga namn (t ex Carl Johan De Geer, Povel Ramel, Magnus Uggla, Evert Taube, Wille Crafoord eller Louise Boije af Gennäs) kan du väl inte utgå ifrån att han (eller hon) gör det för att imponera? Vilket namn skall han presentera sig med, om inte sitt eget?  
 
För övrigt, utan att vilja göra den diskussion mer politisk än den redan är, så är det knappast hos konservatismen man finner den värsta kollektivismen - N.B. att detta skrives av en liberal.

[Marianne Andersson (Anne)]

Mycket väsen för lite ull, sa gumman när  
hon klippte grisen.

[Mats Kjellström]

Marianne Andersson skrev:
Mycket väsen för lite ull, sa gumman när  
hon klippte grisen.
 
Detta är ett seriöst forum, ska man skriva något så bör man vara lite mer saklig och berikande i diskussionen?.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Apropå Görans diskussion om omvänd snobbism och personer som skäms för sitt adliga namn eller sitt adliga ursprung, kommer jag osökt att tänka på en TV-intervju för kanske sådär 20 år sedan, då landets statsminister (eller var han möjligen opositionsledare då?), numera bortgången, talade om sin mor och hennes släkt i Lettland, vilka han som barn hade besökt under mellankrigstiden (det blev en lång mening det där). På en direkt fråga från intervjuaren (jag minns nu inte vem det var) om vad moderns släkt hette, svarade sagde statsminister falskeligen: Knieriem, fastän alla som hade något hum om baltisk adel och statsministerns familjeförhållanden, ju visste att detta bara var en del av namnet. De hette ju von Knieriem.  
 
Där sjönk han faktiskt i min aktning. Han var ju känd för att kunna skälla på och åthuta världens ledande statsmän, men hade inte civilkurage nog att i TV-rutan, och inför svenska folket, nämna sin mors riktiga släktnamn. Förmodligen var detta ett försök att ställa sig in hos dem han betraktade (och ville ha) som sina väljare. Som om det hade gjort någon skillnad. Om han nu trodde att någon väljare nu hade missat vad han hade för social bakgrund, måste han gruvligen ha underskattat sin väljarkår och deras iakttagelseförmåga. (Jag hoppas att ingen tycker att jag svär i kyrkan genom att nämna detta)
 
Och Anders; jag har mig veterligt inte hämtat de uppräknade namnen ur PRV:s namnförslagsbok (fast jag skulle i ärlighetens namn inte bli så förvånad, om de faktiskt fanns där). Nej, jag måste nog erkänna att de nog snarast kommer ur egen fatabur, i likhet med dessa med hjälp av den nya tekniken nyskapade namn. Men namnen (de förstnämnda alltså) tillhör ju en namntyp efternamnens absoluta lågvattenmärke, som jag personligen älskar att hata, och inte kan låta bli att på alla upptänkliga sätt häckla och förlöjliga (fast där är jag förstås ute i ogjort väder, för de kan väl knappast bli löjligare än vad de är). Och jag har lite svårt att förstå att det finns personer som byter bort i och för sig hopplöst vanliga, men ändå stilfulla och äktsvenska namn som Eriksson och Larsson (eller varför inte Hansson? [sättarens anm.]), för en obetvinglig längtan efter att heta Brölefjord eller Fnösktegen.
 
Jag är heller inte den förste, som häcklar namn av den typen. Vissa av oss (jag t.ex) kommer ju fortfarande ihåg Hönebjär (spelad av Mille Schmidt), som härjade i radion så där omkring 1958-60. Sedan har vi ju HasseåTage, som (jag tror det var i TV-versionen av Mosebacke Monarki) hade med en figur benämnd Cyril Basil Gösfjög (spelad av Moltas Eriksson). De har f. ö. i en annan sketch med namnet Smygepratt. Dessa namn är ju tvivelsutan ihopsnidade av samma virke som de av mig tidigare nämnda missfostren till namn. Och jag har också bestämt för mig att även Povel Ramel har småfuskat på området.
 
Så mot denna bakgrund anser jag följdriktigt att det ju vore en stor tragedi för svensk namnkultur och namntradition, om det plötsligt skulle bli förbud mot att anta vackra och stilfulla namn, med motivering att de på ett eller annat sätt skulle kunna uppfattas som adliga eller adelsliknande. (Man vet aldrig hur det kan gå om man låter klåfingriga politiker, byråkrater och jurister bestämma för mycket...) Som jag tidigare nämnde, är det ju oerhört subjektivt vilka namn, som kan uppfattas som adelsklingade, och vilka som inte gör detta. Hur kan vi utan förkunskaper veta att namn som t.ex. Skogman, Bergengren, Carleson och Dalman är adliga, och namn som t.ex. Gyllensten, Leijonborg och Cederhök inte är det, när det av namnens utseende och klang låter precis tvärtom.
 
Så det vore djupt olyckligt om de enda tillåtna namnen att anta skulle bli av typen Myseklev & co. Då skulle många stackars svenskar få välja mellan flera onda ting: 1)Att fortsätta heta Johansson eller Karlsson, och även i forsättningen få sin grannes post i brevlådan, 2) Att stjäla ett befintligt namn, som så småningom skulle riskera att bli lika vanliga som förg. kategori, eller 3)Ta skeden i vacker hand och kapitulera bakom en brevlåda märkt Fnasetratt eller något liknande.
 
Sedan behöver man ju inte gå till överdrift med de adelsliknande namnen heller. von eller af är ju inte särskilt lämliga i svensk namntradition, och de löjligaste varianterna får man självfallet också sålla bort. Som t.ex. Gyllenskalp och Morgonkröök (namnen lånade från 91:an)

[Sune Lundin]

Men snälla Carl Fredrik Hansson,
Inte håller man väl på och vonar hit och dit i nutidens Sverige, så där säger jag oxå, när jag nämner något om en som heter tex von Adelstam, då säger jag bara Adelstam och så gör nog många med mig. Tror inte alls Palme försökte fjäska med någon, han var helt enkelt en enkel man, trots sitt adliga påbrå. Jag vet det.

[Mats Kjellström]

Palme var ingen enkel man (tycker jag), han var en mycket komplex man med stora behov av att dominera.
Varför tror du han blev mördad, inte för att han var en enkel man som ingen brydde sig om.
Han ego som var lika stort som Norrland,
vilket troligtvis gjorde att han blev en mycket hatad man inom vissa kretsar. Han störde ganska många grupper i samhället. För mig var han mannen som var extremt verbal, hade åsikter om allt och alla.