ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äldre inlägg (arkiv) till 2002-05-20  (läst 3651 gånger)

2000-01-20, 22:26
läst 3651 gånger

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Diskussionen om namnstölden som fick släktföreningen Sabelsköld att numera använda stavningen Sabelskjöld (se denna diskussion under Småland; efterlysningar), får mig att öppna denna nya diskussion. Observera att jag såsom varande ofrälse inte talar i egen sak, utan för att i sammanhanget principiellt och objektivt belysa ett problem, som kanske inte så många har tänkt på. (Även om jag faktiskt känner mig lite drabbad av fenomenet, eftersom en Linköpingsfamilj har lagt beslag på namnet Gyllenbreider, från vilken utdöd ätt jag härstammar på spinnsidan). Det finns ju nämligen ytterligare en aspekt på detta otyg att ge tillstånd att ta utdöda adliga ätters namn. Eller rättare sagt: att som privatperson ansöka om det är ju näpperligen något större fel, men att som myndighet ge tillstånd till det är ju det i sammanhanget grova övertrampet. För hur kan man egentligen skänka bort något som man inte säkert förfogar över, och som (i alla fall teoretiskt) skulle kunna tillhör någon annan? När anses det att en ätt egentligen är utdöd? Helt självklar är denna definition nämligen inte alltid. Om man studerar adelskalendrarna för de senaste 40 åren, finner man plötsligt ätter, som sedan länge betecknats som utdöda på svärdssidan åter representerade med nya friska medlemmar. Ätter som Fock, Braunerhielm, Falkenberg och Svinhufvud har fått nya grenar, den sistnämnda t.o.m. en ny huvudmannagren som i ca 300 år har varit dold bakom mera eller mindre anonyma namn som Quist och Nordquist (som huvudmannen fortfarande heter). Nya huvudmän har plockats fram som gubben i lådan (från att tidigare överhuvud taget inte ens varit nämnda i kalendern) inom bl.a. ätterna Schürer von Waldheim och Brauner (i sistnämnda fallet har t.o.m. nya huvudmän dykt upp i flera generationer efter varandra. T.o.m. den gamla Forstenaätten, som väl de flesta (ja, så gott som alla) trott vara utdöd sedan urminnes tider, och väl överhuvud tagit inte varit representerad i Adelskalendern sedan den började tryckas (rätta mig om jag har fel!), lyser i senaste årgången av nämna publikation åter med sin närvaro. Om detta var möjligt, vad månne inte då härnäst kunna hända? Kanske kommer en nuppväckt greve Brahe en morgon att klappa på Riddarhusets port, medförande en bunt dammiga och spindelvävsomhöljda brev från en för länge sedan glömd vindsskrubb, och havandes i fickan en rostig och ärggrön nyckel som han råkat få upp under en fisketur, men som visat sig tillhöra Östra Ryds kyrkas sedan 1930 förseglade gravvalv......
 
Riddarhusets annaler, stamtavlor och register, har tack vare generationer av riddarhusgenealoger, kanslister och excerpister varit synerligen innehållsrika och värdefulla, inte tal om annat. Det har ju dock länge varit känt, att ofullständigheter har funnits. Man har trots hårt arbete och goda ambitioner inte lyckats följa upp alla ätter, varken de som flyttat utomlands eller för den delen alla som stannat i hemlandet. Det framkommer på många ställen i Elgenstiernas ättartavlor att ätter eller personer har nedersjunkit i bondeståndet, lagt bort ättenamnet och därfter försvunnit eller inte avhörts. Dock har på senaste tiden viktiga kompletteringar och återanknytningar kunnat göras, både tack vare Riddarhusets egna forskningar och genom bidrag från enskilda forskare.
 
Genom det senaste halvseklets närmast explosionsartade utveckling inom släktforskningsområdet har (glädjande nog) genealogin blivit en folkrörelse, och intresset för, och kunskapen om den egna släkten har på allvar blivit (nåja, som i alla fall med lite god vilja kan betecknas som) var mans egendom (och kvinnas naturligtvis, den debatten vill jag inte ha här). Den värdefulla historieforskning (varför blir det alltid forkning ungefär hälften av gångerna man skriver ordet?? ) i mikroperspektiv, som därvid har bedrivits har också fått till följd, att okända bitar ur vår lokala historia kommit fram ur glömskan. Många släktforskare har genom att utforska sina anor längre och längre bakåt i tiden s.a.s. bakvägen kommit i kontakt med ätter och personer, som Riddarhusgenealogin på det sätt jag ovan beskrev hade förlorat uppsikten över och kunskapen om. På så sätt har hundratals släktforskare upptäckt att de, fast de tidigare inte haft en aning om det, härstammar från adliga ätter, såväl kända som okända av Riddarhuset. I några av fallen rör det sig t.o.m. om härstamning på den raka manslinjen; d.v.s de är alltså själva (oavsett vilka namn de numera bär) strängt taget av adlig börd och otvivelaktigt medlemmar av respektive ätter. Men här kommer problemet: Vad händer om en nyupptäckt medlem av en ätt, som trotts vara utdöd, vill återta sitt rättmätiga namn, och kanske t.o.m. vill att ätten ska återrepresenteras på Riddarhuset (och i Adelskalendern), men finner att ättens namn av namnmyndigherna på 1990-talet har givits bort till helt obesläktade personer? Jag tror inte att situationen har inträffant än, men eftersom kartläggningen av de nu levande svenskarnas rötter fotsätter i öförminskad och kanske t.o.m. i allt snabbare takt, samtidigt som namnstölder, sanktionerade av namnmyndigheterna fortsätter i samma utstäckning, kan det bara vara en tidsfråga innan detta skräckscenarium blir verklighet. Det finns ingen acceptabel lösning på det problemet. Hur man än vänder och vrider på frågan, kränker man å det grövsta åtminstone någon av de berörda personernas självklara och obestridliga rättigheter. De tre tänkbara handlingsalternativen strider ju samtliga mot såväl svensk rättspraxis som mot vad gemene man anser vara rätt och riktigt. Om myndigheterna givit ett tillstånd, och namnet redan är antaget, måste ju detta stå fast, och anses som absolut och definitivt. En myndighet kan ju inte efteråt komma och påstå: ja, det tillståndet gavs ju för två år sedan, men nu har vi ändrat oss, det gäller inte längre..... Myndighetsövergrepp av detta slag hör ju inte hemma i en demokratisk stat. Men man kan ju heller inte förbjuda en ätts medlemmar att använda det namn, under vilket ätten är adlad och kanske t.o.m. introducerad på Riddarhuset, och som uttryckligen är inskrivet i adelsbrevet. Även adelsbrevet måste ju vara att betrakta som en juridiskt giltig och gällande handling. Även det tredje tänkbara alternativet; att ge två ätter/släkter tillstånd att bära samma namn, strider ju direkt mot såväl Riddarhusets som namnlagstiftningens praxis, även om undantag då och då under historiens gång faktiskt har förekommit, sanktionerade eller inte. (Men i dessa fall har man oftast försökt att göra en markering för att särskija dem: Trolle - af Trolle, Horn af Åminne - Horn af Rantzien - von Horn, Munck af Rosenschöld - Munck af Fulkila, af Klintberg - Klinteberg, etc.) Men som varande humanist och inte jurist, skulle jag ändå, av flera onda ting, ändå föredra det sistnämnda alternativet framför de båda första, eftersom jag i det avseendet är pragmatisk, och anser att det skulle vålla minst skada. Som humanist vill man ju gärna sätta människan före principen. En princip lider ju vare sig fysiskt eller psykiskt av att få bita i gräset, medan samma sak för den enskilde kan innebära en stor personlig katastrof. Och jag tror, för att fortsätta den pragmatiska linjen, att det viktigaste för båda dessa berörda familjernekategorier torde vara att få bära namnet, inte att till varje pris ha ensamrätt på det. Men för att i framtiden undvika denna typ av dilemman och namntvister, vore det väl bäst om de lagstiftande namnmynigheterna manades till mycket stor försiktighet och restriktivitet.

2000-01-21, 00:21
Svar #1

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Jag undrar om det var just namnet Sabelsköld jag läste en notis i tidningen Metro i höstas om att en invandrarkvinna fått tillstånd att uppta. Det var i varje fall ett (förmodat) utdött adligt släktnamn det handlade om.
 
Jag tänkte genast att detta måste jag kunna läsa mer om i någon annan tidning, men såg/hörde aldrig något mer om saken, och har tyvärr glömt bort det hela tills nu.
 
I anslutning till detta påminner jag mig att jag väldigt i förbigående sett något nämnas om en man som någon gång på 70-talet försökte ta namnet Bernadotte, men fick avslag. Vet någon mer om detta? Jag förmodar att han ansåg sig kunna bevisa att någon bernadottesk kung eller prins var hans agnatiske anfader via något snedsprång, men det skulle vara intressant att hitta mer om historien.
 
För övrigt har jag en bekant med tysk far som skulle kunna söka återinträde på det svenska Riddarhuset. I min adelskalender från 1986 står adliga ätten Witting, nr 1044, upptagen bland i Sveriges Adelskalender ej upptagna ätter, vilka fortlever utomlands.
 
Min bekant heter Wolf von Witting och tydligen har ätten under åren i exil blivit tyska baroner, så det kanske är en anledning till att det inte känns så angeläget att ta rätten att kalla sig svensk adelsman åter i besittning. Om jag inte minns fel har Wolf en äldre bror också, och har denne söner så lär ju inte Wolf kunna bli ättens huvudman. Men även brodern borde ju ha intresse av detta. Föräldrarna har flyttat tillbaka till Tyskland.

2000-01-21, 08:25
Svar #2

Rune Edström

Eller också tyskarna kanske tycker att vad man heter inte är det viktigaste som finns.
mvh
rune

2000-01-29, 19:53
Svar #3

Hans Anckarstjerna

upplysninger sökes om min svenska släkt Anckarstjerna / Ankarstjerna

2000-01-29, 20:02
Svar #4

Hans Anckarstjerna

upplysninger sökes om min svenska släkt Anckarstjerna / Ankarstjerna. Elgenstierna upplyser min skäkt nr 1142 är utdöd 1825 21/8 adel nr. 1143 utdöd i börjän av 1700-tallet
nr. 96 utdöd 1780 13/11. Anckarstjerna kom till Danmark 1762  
 
 
An

2000-01-30, 14:43
Svar #5

Marianne Lindén

Jo, jag tycker nog att det är viktigt med namn. De gamla adelsnamnen kan få vara orörda. De hör till sin tid och vi kan visa lite aktning för historien. Vill man lysa med sitt namn så får man skapa det själv. Med lite fantasi kan man skapa ett nytt namn och sen få det att lysa. Men att ta ett gammalt namn och ge sken av att vara adlig är väl att klä sig i falska fjädrar.
Sedan har jag i min moderna tid sett namnstriden i kvinnoperspektiv och kvinnliga ättlingar till Sabelskjöld finns det många och skulle alla göra anspråk på det skulle det bli ett mycket vanligt namn.

2000-01-31, 11:55
Svar #6

Utloggad Johan Sjöberg

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 345
  • Senast inloggad: Aldrig
    • Visa profil
Problemet är ju tvådelat: bristande namnskydd och myndigheters godtycke. Jag tror inte att det var namnet Sabelsköld den nämnda invandrarkvinnan antog, utan något helt annat adligt namn. Ätten anses för närvarande utdöd, men som CFH påpekar, hur länge till? (Jag läste också den notisen i Metro, trots att jag bor i Karlstad. Jag råkade hälsa på hos släktingar i Tumba just då) Eftersom adlig (friherrlig, grevlig) värdighet ärvs via äktenskaplig agnatisk börd, så borde ju otvivelaktigt alla som kan påvisa att de tillhör en viss adelsätt (inte bara härstammar från den) ha rätt att bära namnet. I Släkthistoriskt Forum skrev Pontus Möller (någon gång på 80-talets början) en artikel om Modern adelsgenealogisk forskning, där han bl a nämnde fallet med ätten Svinhufvud i Västergötland, vars huvudman är fd cykelreparatör och bor i Nyhamn, Bjärtrå, långt uppe i Norrland... han nämner i artikeln även fallet med grenen Fransson av adliga ätten von Wachenfeldt. En dag kom en ung man i skinnjacka upp på riddarhuset och meddelade att han ville byta namn. Då har du gått fel, svarade Pontus M, det är patentverket som handhar sådana ärenden, ja, men jag vill ta ett adligt namn, svarade den unge mannen. Det blir nog svårt genmälde Pontus. Vilket namn är det frågan om? von Wachenfeldt svarade den unge mannen. Ni heter möjligen inte Fransson? Jo Er har jag sökt i flera år men förgäves och nu står ni här! Lyckligt slut- eller? Pontus Möller granskade mannens uppgifter och skrev sedan ett intyg att han tillhörde adliga ätten von Wachenfeldt och att alltså borde ha rätt att återta namnet. Mannen lopp iväg men kom efter en timme tillbaka, och meddelade att på patentverket hade de sagt, att eftersom namnet varit bortlagt i över hundra år, så fick han inte ta tillbaka det (!). Dessutom hade riddarhuset lurat på honom ett värdelöst intyg, sades det. Men då ilsknade jag till skriver Pontus i sin mycket roande och intressanta artikel, och plockade fram ätten von Wachenfeldts sköldebrev, där det står, att den adlades äkta bröstarvingar skall kalla och skriva sig von Wachenfeldt zu Ewigen Zeiten. Med en kopia av detta skickades mannen iväg till patentverket för att ställa den berättigade frågan: vad smäller högst? Patentverkets praxis - eller kungl maj:ts brev? Glädjande nog återfick han namnet von W, och jag tror ha funnit honom i adelskalendern. Nu ska jag inte bli långrandig, men det är en mycket viktig diskussion som Carl-Fredrik har startat och till Rune vill jag bara säga en sak: JO! Namnet är en viktig sak! Det är en del av en persons identitet! Orsaken till att jag vid 17 års ålder antog min fars släktnamn (innan dess bar jag min styvfars släktnamn!) var att jag identifierade mig med min fädernesläkt, att jag ansåg att jag tillhörde släkten Sjöberg och alltså borde heta Sjöberg. Samma sak gäller rimligen adelsmän. Även de vill bära namn efter de ätter de tillhör, och vill nog inte, att en massa utomstående ska ta deras namn ifrån dem.

2001-01-28, 02:48
Svar #7

Utloggad Johann Trollencrona

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 196
  • Senast inloggad: 2014-03-16, 21:10
    • Visa profil
Att anta utdöda ätters namn är väl ok om man härstammar från dem (!)oavsätt om det är på manslinjen eller kvinnolinjen. Men det s.k. skyddet för adliga namn finns faktiskt inte... jag vet personligen en som antog ett namn på en utslocknad adlig ätt. Men varför låta vackra namn gå till spillo?
 
mvh
Johann

2001-02-23, 22:15
Svar #8

Utloggad Johann Trollencrona

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 196
  • Senast inloggad: 2014-03-16, 21:10
    • Visa profil
Enl. uppgift skulle namnlånet Anckarstierna upp till svea hovrätt den 20:e februari,någon som vet hur det gick?

2001-03-27, 19:44
Svar #9

Baron Friherre Hans Anckarstjerna

Hej Johann!
 
Jag har sökt att skriva till dig här, men får uppgift, att E-post adress inte är tillgänglig. Vill du vara vänlig, att kontakta mig på baron@journalist.dk
 
Jag sänder dig också en mail över Scangen.
 
Vänlig Hälsningar
Hans Anckarstjerna

2001-03-28, 17:16
Svar #10

Dion Maaneskjold

Hej Johann Trollencrona og Hans Anckarstjerna
 
Ved at læse net-avisen : www.falukuriren.se idag, artikel om Möller/Anckarstierna mod Anckarstjerna, slog det mig at Riddarhuset tilsyneladende ikke opfylder sin forpligtelse med hensyn til - overfor PRV - at forhindre antagelse af utdöd ätts namn.
I en artikel i Släkthistoriskt Forum 2/99 s.27, udtaler Ridderhusgenealogen Per Nordenvall ellers at (citat) : Man bevakar namnärenden, och försöker se till at adliga namn, från utdöda ätter, inte tas hur som helst. Enligt Regeringsrättens praxis avslås ansökan om att antaga utdöd ätts namn, om denna är välkänd och finns i minst två allmänna uppslagsverk, och det är sådana upplysningar som Riddarhuset bistår med, när det är aktuellt.
 
For egen del kan jeg bidrage med et eksempel vedr?rende Maaneskiold/Månesköld, idet en familie i Malmö fornylig, efter eget udsagn, fik tilladelse til dette navn ved at omgå PRV's egne regler.
Familien opnåede angiveligt tilladelsen ved at stave navnet Manesköld - med a istedet for å - en stavemåde der desuden er mere bekvem på Internettet, hvor familien profilerer sig forretningsmæssigt indenfor hestesport under navnet : Manesköld/Måneschiöld.
 
Det er uvist hvilke forretningsmæssige motiver Möller/Anckarstierna har haft til at antage det navn, mens han selv udtaler - i artiklen i Falu Kuriren - at der i hans hjemby Karlskrona er flere lokaliteter opkaldt efter admiralen Anckarstierna, og at det er dette der har motiveret ham til at antage navnet.
Man kan altså allerede her konkludere at PRV vel burde have afslået namnärenden, under henvisning til Regeringsrättens praxis vedrørende välkänd ?
 
I tilfældet Manesköld/Månesköld, opfyldes denne forudsætning med forskere som J.A. Nordström, og - først og fremmest - Olaus Olsson, foruden forfattere som Viktor Rydberg og (senest) Jan Guillou.
Komponisten Gunnar de Frumerie gendigtede, som opera, Viktor Rydbergs ber?mte middelalderroman Singoalla, der senest blev opført på Nyslott i 1989 i en TV-opsætning bivånet af det svenske kongepar, og Jan Guillou har som bekendt lige udgivet en riddertrilogi hvor hovedpersonerne fremstilles med udgangspunkt i den Maaneskiold/Månesköldske slægts u-dokumenterede tradition om afstamningen fra Folkungerne.
Slægtsnavnet Månesköld genfindes i Gabriel Anreps : Svenska adelns ättartaflor udgivet 1858-1861, foruden i Gustaf Elgenstiernas : Den introducerade svenska adelns ättartavlor udgivet 1925-1936.
Sidstnævnte værks stamtavle baseres forøvrigt på stamtavlen Maaneskiold i Danmarks Adels Aarbog 1903.
 
Noget lignende - vedrørende kravet om minst två allmänna uppslagsverk - gør sig måske gældende for Anckarstierna/Anckarstjerna ? 
 
Dion Maaneskjold, Danmark

2001-03-28, 19:35
Svar #11

Utloggad Johann Trollencrona

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 196
  • Senast inloggad: 2014-03-16, 21:10
    • Visa profil
Hej
Vill påpeka att det knappast är kyrkoherdens fel att han fick sitt namn beviljat av PRV. Oerhört kasst av PRV att inte vara mer noggran , åtminstone när det gäller adliga ätters namn. Man kunde ju önska att åtminstone namnmyndigheterna i Skandinavien hade ett visst samarbete!
mvh
Johann

2001-04-06, 00:17
Svar #12

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Fast jag undrar hur man kan tycka att det är kul att gå och lysa med ett gammalt fint namn, som man bara har valt att gå och ta, just för att man tyckte det var så fint.
 
Ska man byta namn idag tycker jag man ska hitta på något själv, eller möjligen hitta något i Namnsektionens förslag som inte låter totalt vansinnigt.
 
Att ta ett gammalt förmodat utdött adligt namn är ju som gjort för att vilseleda om sin härstamning och att rida på den ursprungliga släktens goda namn.

2001-04-06, 08:54
Svar #13

Sune Lundin

Varför inte leta sig tillbaka i tex mormors eller farmors släkt. Det måste väl någonstans finnas något annat namn än Karlsson, Pettersson eller Nilsson. De här namnen man hittar på själv eller
Namnsektionens förslag är väl inte så roliga namn, och är helt historielösa.
 
Ta sig ett utdött namn är väl inget fel om man har namnet tillbaka i släkten, annars är det helkass. Vad som helst är dock bättre än att ta
sig ett nytt påhittat namn.

2001-04-06, 13:29
Svar #14

Lars Öhman

Det finns ju en annan aspekt på att lysa med lånta fjädrar och det är ju den att sådant ju alltid avslöjas förr eller senare. Och då förlorar ju vederbörande omedelbart allt eventuellt anseende. Jag förstår mig faktiskt inte på den här prästen som lagt beslag på namnet Anckarstjerna. Begriper han inte att folk skrattar åt honom bakom hans rygg för hans löjliga fåfänga att låtsas vara något han inte är.

2001-05-16, 12:18
Svar #15

Tom Askerøi

Til Sune: Vad som helst är dock bättre än att ta sig ett nytt påhittat namn.????? Hur kan du seja så? Skal världen stå stille? Alla namn är jo påhittat nå'n gång? Varför sluta nu???  
Det är vel inget fäl med upfinsamhet och initiativ? Och mycket mär prisvärdig än att stjäla nån annans...

2001-05-16, 14:52
Svar #16

Sven af Pöbeln

Med stort nöje har jag tagit del av dessa skrattretande och mossiga inlägg om namn, titlar och vem som har rätt till vad. Märkligt att man i ett så pass upplyst land som Sverige fortfarande håller på med sånt anakronistiskt trams!
 
Friherre Sven af Pöbeln

2001-05-16, 15:51
Svar #17

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Sven, får man drista sig att fråga vilken bit av diskussionen det är du betraktar som anakronistisk?
 
Jag tror jag talar för alla som vänder sig mot antagande av utdöda ätters namn, att vi inte sitter och tycker det är fel för att vi tycker att adeln är bättre människor och borde ha sina privilegier tillbaka, och att det är mot den bakgrunden de förmodat utdöda ätternas namn borde få vara ifred, för att de skulle vara finare namn än ofrälse släktnamn.
 
Den adel som fanns, och i vissa fall har agnatiska ättlingar kvar med samma namn (och på senare tid inte så få cognatiska också, jag har själv en adlig kvinnlig kusin, som har barn med en sambo vid namn Nilsson, så...), och i andra fall nu är utdöda eller förmodat utdöda ätter, tillhör - på gott och på ont - vårt kulturarv. Om det må man tycka vad man vill.
 
De gamla ättenamnen borde därför rätteligen även fortsättningsvis åtnjuta det skydd, de tills härom året också alltid har gjort. På relativt sen tid har namnmyndigheterna gjort en helomvändning mot tidigare praxis att släktnamn som kan förväxlas med gammal känd utdöd släkt inte ska godkännas. Möjligen är det någonting om att den gamla släkten ska finnas med i minst två allmänna uppslagsverk för att räknas som känd.
 
Detta är ju givetvis en larvig princip att gå på. Principen borde ju vara att det alltid är fel att som nytt släktnamn få ta vad som är en annan agnatisk släkts namn, utdöd eller i livet. Och adlig eller icke adlig.
 
Är det ett gammalt adligt namn kommer man alltså, knappast ett dugg oavsiktligt, att gå omkring och ge sken av att tillhöra en gammal adelsätt. I den omfattning gamla adliga namn på detta vis antas, så är det ju namn som verkligen låter genuint adliga Detta är ju faktiskt i rak mening det som i patentsammanhang brukar uttryckas i termer i stil med ägnat att vilseleda om produktens ursprung.
 
När man således i första hand vänder sig emot att wannabees vill verka fina genom att rida på gamla fina namn tycker jag det är oerhört orättvist att bli framställd som att man värnar om de fina namnen för att man skulle stå på det riktiga fina folkets, adelns, sida.
 
Principiellt kan det kanske ses som en smula... anakronistiskt att de ännu fortlevande adliga ätterna fortfarande är adel, men i formell mening har de faktiskt inga privilegier kvar. Det som slår snett är att människor med adliga namn i många sammanhang i praktiken kan få privilegier ändå. Sett ur det perspektivet skulle det kanske finnas en viss bisarr logik i att alla vi ofrälse skulle norpa åt oss gamla utdöda namn för att låta lika fina. Men det är en långsökt väg att gå.
 
Och det har knappast varit någons motiv.
 
Jag håller heller inte med Sune om att vad som helst är bättre än att hitta på något nytt. Jag tycker något helt nytt är det bästa man kan ta, om man måste byta namn. Som Tom säger så har ju alla namn varit nya någon gång. Att ta ett namn som redan finns kommer ju alltid att innebära framtida sammanblandningar med andra släkter med samma namn. I livet eller utdöda.
 
En gammal grundläggande princip för släktnamn är ju att de ska peka på en, och endast en, släkt. Alla myriader med Bergström- och Lindkvist-släkter och så vidare kan vi ju inte rimligen göra något åt retroaktivt genom någon form av tvångsåtgäder, men det minsta man skulle kunna göra är att införa som princip att ett nytaget släktnamn inte får ha funnits som släktnamn förr. Även om den tidigare släkten förmodas utdöd. Eventuella ättlingar till den måste ju alltid ha företräde, och vem ska avgöra att inga sådana finns.
 
Ska PRV börja ombesörja omfattande släktforskningar för att säkerställa att det inte finns några ättlingar till den förra släkten med samma namn. Det tror jag knappast. Och då ska de ju inte heller sitta och ge bort något som inte är deras att ge bort.

2001-05-16, 16:01
Svar #18

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Principen borde vara att det alltid är fel att som nytt släktnamn få ta vad som är en annan släkts namn borde det ha stått i femte stycket.
 
Diskussionen om agnatisk eller icke agnatisk släkt var vi nog rätt klara med...

2002-04-11, 20:21
Svar #19

johann berg

Härstammar på mormors sida från ett par ätter
adlade på 1680-talet, av vilka en är utdöd.
Ingen av dem är nämnda i SMoK och de lär inte få
någon översikt i SBL. Oavsett detta känns det  
väldigt främmande att återuppta eller ens sträva
efter att återuppta den utdödas namn.
 
När det gäller nyantagning av vad man skulle kunna
kalla ADELSLIKNANDE namn (hm..., skall kanske
diskuteras under annan rubrik, nåväl!) kan man
ju se exempel på sådana i post och inrikes tid-
ningar under kungörelser från PRV.
 
Som kuriosa kan jag slutligen berätta om en till-
fällig nyantagning, det var för några år sedan
vid en kostymfest på temat sjörövare. Till allas
munterhet presenterade sig en av gästerna som
kapten Mauritz GYLLENSTÖLD,

2002-05-18, 01:02
Svar #20

Matilda Friberg

Hej.
Jag har läst igenom inläggen här, och skulle tycka att det var intressant att få reda på vad agnatisk och cognatisk betyder? Och sen undrar jag en annan sak. Jag har förstått att om man är i rakt nerstigandeled (på svärdsidan) besläktad med en adelsätt så har man rätt att anta det namnet. Gäller det även för rakt nerstigande led på spinnsidan? Och om man är i saxande nedstigande led (eller vad man ska kalla det)släkt med en eller flera adelsätter hur ligger det till då. Hälsningar den nyfikna.

2002-05-18, 07:09
Svar #21

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21880
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 19:20
    • Visa profil
Hej Matilda,
agnater är släktingar på raka manslinjen, d v s far, farfar, farfars far etc. En agnatisk stamtavla upptar alltså bara manslinjen (patrilineärt system). En cognatisk stamtavla upptar både mans- och kvinnolinjen.  
 
En adlig ätt anses utdöd när det inte längre finns någon manlig ättling i rakt nedstigande led på manslinjen. Namn som burits av utdöda ätter har numera vem som helst rätt att anta - under vissa förutsättningar. Om man är ättling eller inte har alltså ingen betydelse, däremot får namnet exempelvis inte vara ”allmänt känt” med vilket, enligt Patent- och registreringsverkets praxis, menas att det inte får stå i allmänna uppslagsverk, t ex Nationalencyklopedin. Vad gäller övriga villkor för antagande av namn, se www.prv.se.
 
(För att undvika ännu en diskussion om begreppet ”rakt nedstigande led”: jag är medveten om att vissa anser att jag gör mig skyldig till tautologi när jag skriver ”rakt nedstigande led på manslinjen”. Men eftersom jag i likhet med många andra hävdar att begreppet avser både mans- och kvinnolinjen, finner jag det nödvändigt att göra den distinktionen.)
 
Mvh/Maud
Hälsar vänligen
Maud

2002-05-18, 15:58
Svar #22

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Tautologin alldeles för många lyckas skapa gång på gång är när man säger att man HÄRSTAMMAR i rakt nedstigande led från en anfader eller anmoder. I den diskussion i ämnet som fördes under annan rubrik härom året belades ju att släktskap i rakt nedstigande led (med någon) är synonymt med härstamning (från någon). Och omvänt när det gäller rakt uppstigande led.
 
Men det är just för att tautologin om härstamning i rakt nedstigande led är så vanligt som vi är rätt många som har kommit att koppla detta felaktiga uttryck till en härstamning på raka fädernet eller mödernet.
 
Vilket dock i mitt tycke ÄR en mer logisk tolkning av uttrycket rakt nedstigande led. Hur många släktforskare brukar tala om att de ÄR SLÄKT I RAKT NEDSTIGANDE LED med en anfader i stället för att de HÄRSTAMMAR från honom? Som distinktion av en rent agnatisk eller matrilinjär härstamning (i motsats till en mer krokig) har däremot uttrycket en logisk och relevant innebörd.
 
För att återgå till den här diskussionens ämne håller jag med Johann Berg. Att lysa med lånta fjädrar och anta ett förmodat utdött adligt namn är patetiskt. Just de gamla adliga namnen borde vi faktiskt kunna låta vara ifred.
 
Fallet med den på 1990-talet återupplivade Forstenaätten visar att man aldrig ska ta något för givet, när det gäller agnatiska linjer ända fram till nutid, som i full enlighet med det ursprungliga sköldebrevet har rätten till sitt adliga namn.
 
Fallet med Forstenaätten var ju särdeles märkligt i det avseendet. Den hade betraktats som utdöd sedan 1600-talet, men plötsligt fann man ett brev på RA skrivet av den siste kände medlemmen av ätten, där han namngav en son, som länge hade varit den äldste kände anfadern för en släkt... Dahlman är det väl? Flera gånger publicerad i Svenska Släktkalendern, och lagom till 1998 års Adelskalender får plötsligt släkten veta att de är den fortlevande grenen av adliga ätten nr 2.
 
Även om nu Forstenaätten hade hunnit förmodas dö ut innan adeln började ta sig sina ättenamn visar det som sagt att det alltid kan visa sig finnas borttappade grenar av adliga ätter, som ska ha rätt att ta sitt ättenamn, precis som grenen Fransson av ätten von Wachenfeldt, som fick sitt rättmätiga namn med hänvisning till sköldebrevet.

2002-05-18, 22:36
Svar #23

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Bra rutet, Anders!
 
Jag är helt inne på samma linje (vilket också framgår av mitt inledande inlägg i diskussionen). Det är just det argumentet som är det avgörande för mitt ställningstagande: {Nej} till antagande av utdöda ätters namn! Och detta borde vara den (såväl logiskt, etiskt som juridiskt) enda hållbara slutsatsen.  
 
Regeln att ett adligt namn måste vara allmänt känt för att inte få återanvändas, är ju ett fullständigt meningslöst kriterium. Vad som kan anses som allmänt känt är ju oerhört subjektivt (vad beträffar uppslagsverken bestäms urvalet främst av snäva redaktionella och ekonomiska utrymmeskriterier; det är ju f.ö. i det avseendet en milsvid skillnad på Nordisk Familjebok, 2:a uppl. (Ugglan) och Lilla Focus), och skapar bara totalt godtycke för respektive myndighet/handläggare, och i praktiken: fritt fram för den som har de rätta kontakterna. Och ett sådant samhälle, med gräddfiler för dem med rätt kontakter, är åtminstone jag motståndare till.  
 
Och vad som verkligen är eller skulle kunna betraktas som allmänt kända namn, är dessutom i hög grad betingat av vilken geografisk, social eller åldersmässig miljö man rör sig i. Sverige är ju inte längre ett enhetligt land i kulturellt avseende. Jag misstänker att spännvidden i det avseendet mellan t. ex. en tjänstemannakrets i Stockholms City, en småbrukarmiljö i inre Norrlands glesbygd, och ett ungdomsgäng i Hässleholm skulle bli ganska stor.
 
Argumentet att alla bra namn är redan tagna håller inte heller. Det finns faktiskt fortfarande många synnerligen välklingande namnkombinationer att välja bland, bara man har lite fantasi. Det är kanske det som tryter, misstänker man ju understundom, när man läser listor på nyantagna namn....  
 
Men man behöver faktiskt inte dras med namn som Kryxe, Fjösemyr eller Myskfjorden bara för att man är trött på att förväxlas med tusentals andra med samma vanliga namn. Här följer några (bättre?) alternativ:  
 
De enligt min mening bästa principerna för antagande av namn är i stället de som samtidigt råkar vara de traditionella vad beträffar allmogesöner med patronymika, som haft behov av ett släktnamn (i regel p.g.a. att man studerar, blir antagen som borgare eller hantverkare etc.: Man utgår från någon av namnlederna i den egna gårdens eller socknens namn, alt. något naturelement med anknytning till hembygden, och kombinerar detta med en traditionell svensk slutled som -ström, -gren, -sten, -blad, -berg, -borg, -bom, -strand, -löv, -fält, -fors, -gård, -man, -mark eller varför inte det latinska -(i)us eller det grekiska -ander? Kom nu inte och säg något i stil med: Men jag är ju född och uppvuxen i sta´n, jag har ju inte någon gård eller socken att komma med. Ett sådant resonemang håller inte. Går man några generationer tillbaka, hittar man så gott som alltid inte bara ett utan t.o.m. åtskilliga ortnamn, som kan vara passande och tjänliga i sammanhanget. Variationsmöjligheterna är faktiskt i det närmaste outtömliga. Är en variant upptagen, står det dig tusen åter....
 
Eller varför inte använda den moderna tekniken som inspirationskälla till nya namn? Detta har ju inte varit tidigare generationer fjärran, så varför skulle vi behöva vara så fruktansvärt annorlunda? Vissa av dessa nya namnkombinationer skulle dessutom kunna bli mycket välklingande. Vad skulle det t. ex. vara för för fel på namn som: Laserstråle, Scannerström, Skalpell, Vägfält, Faxblad, Gränszon, Scooterhjälm eller Sprinklerfält? (Jag har flera dylika på lager; kontakta mig om inspirationen tryter)

2002-05-18, 22:53
Svar #24

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
P.s. Jag glömde ju Bilhjälm, Bussfält och Datumzon... och {Nej} i början av inlägget ska naurligtvis vara Nej.

2002-05-18, 23:06
Svar #25

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7651
  • Senast inloggad: 2022-06-06, 18:37
    • Visa profil
    • Scangen
Haha!  Fast nu behöver ju inte leden höra ihop som i dessa exempel. Det går lika bra med Laserhjelm och Faxenfeldt. Klingar lagom adligt också, så man kommer med i the brat pack och får festa loss med E-Type och Madeleine... För det är väl det som lockar? ;)

2002-05-18, 23:33
Svar #26

Göran Johnson

I många fall kan personer med vanliga sonnamn som vill ha ett ovanligare familjenamn finna sådana en eller annan generation tillbaka. Bland mina anor finner jag t ex namn som Hartman, Sundvik, Hjelt, Björker, Hellberg, Lithén, Barkman, Back, Caloander, Vivelius. Om jag själv vore missnöjd med att heta Johnson skulle jag nog i första hand vilja anta ett av dessa namn i stället för att hitta på ett helt nytt, baserat på någon gård som dessa personer eventuellt haft anknytning till. Jag har ju större anknytning till dessa personer än till eventuella gårdar. Naturligtvis känns anknytningen mindre ju fler generationer som skiljer. Men låt oss anta att det bland dessa namn fanns en utdöd adelsätt. Min anknytning kunde ju vara lika stark (eller svag) ändå. Jag känner alltså förståelse för en önskan att anta ett sådant namn och det behöver väl inte nödvändigtvis bero på högfärd. Finns det däremot inte någon sådan släktskap är det givetvis en helt annan sak. Och alla adelsnamn har inte så förnäm klang heller, och alla är inte unika.

2002-05-20, 15:13
Svar #27

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Visst, Göran!  
Jag förstår vad du menar. Många har ju också, i synnerhet under 1900-talet, antagit namn på sådana grunder, (även om jag troligen inte skulle göra det själv). Och naturligtvis kan kan man ha en väldigt stor samhörighet med släkter man härstammar ifrån på alla håll (men behöver man därför nödvändigtvis ta deras namn? [min anm.]). Och namn som Bergengren, Dalman och Carleson låter ju inte så specifikt adliga. Men du missar själva poängen i det jag och Anders framhåller.  
 
Låt oss säga att den av dig beskriva anknytningen (låt vara hypotetisk) till den antydda utdöda adliga ätten blir så stark att du ansöker om att byta till namnet och får detta beviljat, kan ju detta få följande konsekvenser: Några år efter att du fått namnet godkänt och registrerat, gör en (amatör-) släktforskare ett fynd: Han upptäcker att den tidigast kände medlemmen av en släkt som numera heter Lundberg och Larsson, egentligen är en son (som trotts ha dött ung och barnlös) till den siste medlemmen av den utdöda adliga ätten. Ätten är alltså inte utdöd, utan fortever ovh har flera levande grenar, men släktmedlemmarna (och Riddarhuset) har inte haft en aning om det verkliga förhållandet. Nu tänker vi oss att en av medlemmarna i den nyupptäckta adelsätten, låt oss kalla honom Christer Larsson, vill byta till ättens namn, något som vi ju tycker skulle vara hans självklara rättighet, eftersom han inte bara härstammar från ätten, utan t.o.m. tillhör den.
 
Men på namnregistreringsmyndigheterna stöter han på patrull, eftersom en person (dvs du) har tagit namnet och blockerar därvid detta för alla andra, även om de lyckas bevisa att de är agnatiska ättemedlemmar. Det är främst av den anledningen jag anser att man måste vara mycket restriktiv med tillstånd att på detta sätt återuppliva utdöda ätters namn. Vi vet nämligen mycket lite om vad framtidens släktforskning kommer att avslöja, och det är ibland omöjligt att säga huruvida en ätt verkligen är utdöd eller inte. Riddarhusstamtavlorna är långt ifrån ofelbara och fullkomliga. Min slutsats blir ändå till syvende och sist: Avslag för sådana namnansökningar, så vida man inte kan bevisa agnatisk härstamning (dvs är ättemedlem). Låt utdöda ätter vara utdöda, så länge inte motsatsen kan bevisas.

2002-05-20, 15:47
Svar #28

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Exakt, CFH! I det fiktiva exemplet du anför skulle ju hela den nyupptäckta grenen återinsättas på riddarhusstamtavlorna, komma med i nästa adelskalender, och jag antar att fallet med grenen Fransson av ätten von Wachenfeldt i praktiken har skapat ett prejudikat vad gäller texten i en svensk adelsätts ursprungliga sköldebrev om att den adlades äkta bröstarvingar till eviga tider ska bära ättens namn. De fick ju efter lite krångel från PRV sitt adliga namn.
 
Samtidigt kunde det ju vara ett intressant hästjobb att börja kolla alla utdöda adelsätter. I många fall kan det ju säkert beläggas att alla tänkbara linjer verkligen är utdöda, och i en del fall står det ju redan i Elgenstiernas ingress att ätten synes hafva försjunkit i bondeståndet, eller något i den stilen. Ätten Tornerefelt, nr 357, vill jag minnas har någon sådan brasklapp. Jag har aldrig sträckläst Elgenstierna band för band, men det finns säkert mycket intressant att upptäcka om man tar och gör det vid tillfälle. Kikar igenom ett band i taget någon gång då och då, menar jag då närmast, förstås...

2002-05-20, 16:14
Svar #29

Utloggad Anders Berg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7651
  • Senast inloggad: 2022-06-06, 18:37
    • Visa profil
    • Scangen
Även om den fiktive Christer Larsson skulle ha fått tillåtelse att ta ett utdött adligt namn, så skulle givetvis en nyupptäckt legitim medlem av den utdöda släkten få ta sin släkts namn. Däremot lär det väl bli svårt att ta ifrån Christer Larsson hans nya namn. Som Göran påpekar så är långt ifrån alla adliga namn unika, och var det inte ens vid adlandet. Annars håller jag med Carl-Fredrik och Anders P om att myndigheterna bör vara ytterst restriktiva med att dela ut utdöda adliga ätters namn. Har svårt att se några andra incitament än högfärd, ärligt talat.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna