Äldre inlägg (arkiv) till 2002-12-31

[ny]

Hur vet man om man tillhör en speciell ätt eler ett adligt släkte? Framgår det alltid av födelseboken?

[Torbjörn Norman]

Alla ätter är speciella och det är mycket sällan man kan se på en dopnotis om barnet är av adlig släkt. Oftast finner man adlig anknytning långt tillbaka i tiden, om man nu finner någon alls.
Hälsningar Torbjörn i Björklinge

[Jörgen Tollesson]

När man under 1800-talet fick standardformulär för kyrkoböckerna, så fanns en spalt i födelseboken där prästen skulle kryssa för om barnet var adligt. (Åtminstone gäller detta SCB-utdragen.)

[Mikael Hellman (Mhellman)]

Hej. Jag undrar lite om de högadliga titlar som existerar idag. Vad innebär det idag att inneha titlar som friherre, greve, hertig?

[Mikael Persson]

Jag har också en liten undran:
Jag har bestämt för mig att jag läst någonstans att delen 'von', som finns i en del adliga efternamn, enbart fick föras vidare av äldste sonen. Om det aldrig föddes någon son i familjen, eller om äldste sonen dog innan han fick barn inom äktenskapet, så försvann 'von'-delen för alltid.
Kommer jag ihåg rätt? Stämmer det?
 
Hälsningar
Mikael
 
PS. Jag är här intresserad av vad som är korrekt enligt de regler som gäller (/gällt). Om den praxis som råder --åtminstone i en del fall-- är korrekt, så stämmer inte min minnesbild eller förhållandet som sådant. Men praxis är ju inte alltid korekt...

[Johan R:son Sjöberg]

Mikael Persson,
 
Det stämmer inte. Det räcker med att studera Elgenstiernas ättartavlor eller adelskalendern en stund för att konstatera, att prefixet von förts vidare av alla söner i adliga äktenskap (utom de fall, då grenar av adliga ätter av någon orsak lagt bort sitt adliga namn, t ex grenen Fransson av ätten von Wachenfeldt, men det är en annan sak).
 
Och idag förs von-prefixet inte alltför sällan även vidare till adelsdamers barn med ofrälse män...

[helene von Wachenfeldt]

Hej!
När det gäller von namn så förs det vidare av alla familjemedlemmar. Men till saken hör att kvinnan gifte bort sitt efternamn. Man kan inte ha dubbelnamn (om man inte är ingift). När äktenskapet upplöses har alltså den ingifta inte rätt att bära namnet vidare.En änka kan däremot få behålla namnet(om hon/han inte gifter om sig)
 
Enligt Riddarhuset kan man bara återta ett adligt namn då det finns ett rakt levande nedstigade led.
Det får allså inte bli något glapp mellan generationerna.
 
Hertig däremot är det den älsta sonen för namnet vidare, och enbart han.
MVH Helene

[Anders Pemer]

Att heta von är som påpekats i någon annan diskussion för mycket länge sedan inte på något sätt något mått på adelskap, även om det i Sverige har kommit att uppfattas lite åt det hållet.
 
På tyska hette i historisk tid snart sagt de flesta något med von ditten eller datten, helt enkelt för att de var FRÅN en viss ort. När sedan tyskar med von-namn kom till Sverige var de oftast adliga, och själva von-et kom att uppfattas som en synonym till själva adelskapet.
 
Min egen förfader David Niclas Pemer (1700-76) skrevs i de flesta militära rullor, och fram på 1900-talet även i Elgenstiernas ättartavlor (där han har hamnat som ingift), som von Pemer just för att han skulle verka lite finare snarare än för att han skulle verka (ännu) mer tysk.
 
I verkligheten hette han dock inte von ett dugg mer än vad jag gör idag, utan blott och bart Pemer i alla kyrkoböcker jag sett honom omnämnd i, i en notis om hans bortgång i samtida Post- och Inrikes Tidningar, och inte minst i bevarade skrifter av hans egen hand.
 
Och den sociala utvecklingen kunde alltid gå fort åt bägge håll - som jag har relaterat till i andra sammanhang skrivs hans son med samma förnamn bara något decennium efter faderns bortgång David Davidsson, och på de agnatiska grenarna från tre av dennes fyra söner blev efternamnet för all framtid patronymikon och från 1900-talets början något då aktuellt son-namn.  
 
För att återgå till detta med von, så hade vi bekanta som hette Sydow utan något von när jag var liten, och min mor relaterade vid något tillfälle att förklaringen hon någon gång skulle ha fått höra gick ut på att en förfader skulle ha dömts i domstol att inte längre få heta von ungefär som adelsmän kunde dömas förlustiga själva adelskapet. Och det låter väl en aning missuppfattat. von Sydow är ju inte svensk adel, och utländska adelskap kan väl inte svenska domstolar göra något åt. Och även om man hade dömt någon förlustig ett adelskap, så är ju von som sagt inte något mått på adelskap i sig, och därmed ingenting man logiskt sett samtidigt måste förbjuda den dömde att kalla sig.
 
Fast sådant kan förstås vara intressant att studera. Jag har en gren av ätten Bratt af Höglunda som var Pemer-ättlingar på 1800-talet, där en bror dömdes förlustig sitt adelskap. Om han över huvud taget behöll namnet Bratt, så lär han ju knappast ha fortsatt kalla sig af Höglunda efter. Jag har inte spårat honom vidare, men det kanske någon har gjort. Får lägga in en efterlysning om det på lämplig plats.
 
Apropå von Sydow som jag var inne på nyss, så är ju vårt nuvarande statsråd med det namnet, liksom f ö Helene von Wachenfeldt själv, bevis för just det Helene skriver, att alla familjemedlemmar numera med den moderna namnlagen för sitt efternamn vidare om de vill det, och är överens med motparten. von eller inte, adligt eller inte. Jag har själv adliga kusiner, varav en av systrarna gett sina barn sitt namn, i stället för faderns namn, som råkade vara Nilsson. Och det är klart, ska det vara tillåtet att ge barnen moderns namn i stället, men inte om det råkar vara adligt? Naturligtvis inte.
 
Men lite synd är det allt ändå. Förr i världen hade man alltid vetat att någon man hörde talas om som hade ett känt adligt efternamn, måste vara medlem av den aktuella adelsätten, och då kunde man också hitta honom eller henne i en aktuell adelskalender. Undantaget var egentligen bara om det var en ingift kvinna i släkten, och man satt och slog i en för gammal kalender.
 
Det är inte på något sätt någon självklarhet längre, och särskilt tragiskt är det ju då att namnmyndigheterna har släppt på hela andemeningen i den paragraf som ännu finns, att man inte får ta en allmänt känd utdöd släkts namn, så att utdöda adelsätter inte räknas som allmänt kända om de inte är omnämnda i X antal biografiska uppslagsverk, så att en viss präst nu kan gå och glänsa med ett gammalt adligt namn, som åtminstone i genealogiska kretsar är hur känt som helst.
 
Man godkänner ju inte nyskapade namn som på något sätt ska försöka ge sken av att vara adliga, genom att innehålla von, de eller af. Men man godkänner gamla, förment utdöda, till sin etymologiska konstruktion helt uppenbart adliga namn för människor utan bevisad genealogisk anknytning till den gamla ätten. Inkonsekvent!
 
Det kan ju aldrig finnas någon poäng med att ta upp ett gammalt släktnamn för en annan utdöd släkt, som man bevisligen inte tillhör - annat än att många som hör på namnet att det måste vara gammalt och adligt lär tro att det är just adlig man är. Och likadant lär det naturligtvis för överskådlig tid vara när någon bär sin frus, mors, mormors, farmors eller svärmors adliga namn.
 
Bär man åtminstone själv ett riktigt intetsägande[color=0000ff]*[/color] namn, av typen Anders Karlsson, må det väl ändå vara förlåtet, men man skulle ju kunna börja undra om någon hade ett klart särskiljande namn själv, men ändå bara måste ta just ett adligt namn från någon svärmor eller morfar eller så.
 
Å andra sidan skulle det vara rätt komiskt att se en friherre... Hamilton, kan vi väl säga, ta sin mors grevliga efternamn i stället. Eller vänd på det helt och hållet! En greve som tar mammas efternamn Svensson. Greve Svensson! Han ÄR ju av börd greve, och han heter fullt lagligt Svensson...
 
Då påminner man sig ett filmsammanhang igen (liksom i annan diskussion idag), nämligen filmen Jagad av agenter med Paul Newman, The Prize i original, från början av 60-talet, där Newman var en ung författare som hade fått nobelpriset, och filmen utspelades i Stockholm med omnejd. Där förekom en greve Bertilsson. Månne man hade hört talas om grevarna Torstensson...? Tror inte det.
 
Nej, det är väl tur att vi inte har några adelsprivilegier kvar alls, som vi trots allt skulle få om vi återinförde gamla tiders skydd för just adliga namn i namnlagen. Nog för att någon som bär ett känt adligt namn - oavsett om han/hon är medlem av ätten, eller har fått/tagit namnet på annat sätt -  i praktiken kan åtnjuta en hel del priviligier ännu idag, när och om han/hon har lite tur (såsom bordsbokningar på restaurang och liknande sammanhang). Men det är en annan sak.
 
[color=0000ff]*[/color]Inget illa menat nu, men jag har en kvinnlig avlägsen bekant som heter Anna Svensson och hatar att ha ett namn som inte säger något om vem hon är, utan gör henne till lite av vem som helst av tusentals med samma namn som hon själv. Ett tag beklagade hon sig så ofta och högljutt att jag frågade om hon skulle vilja gifta sig med mig bara för att få ett efternamn som bärs av ca 40 personer, och vi dessutom inte har någon Anna i släkten f n. Jag tror det gav henne en liten tankeställare - hon slutade yla lika mycket om sitt vanliga namn, men tyckte det vore överdrivet att gifta sig på skoj bara för att få ett ovanligare namn. Men hon tyckte det var tufft av mig att komma med erbjudandet, och tackade mycket hjärtligt.

[helene von Wachenfeldt]

Hej!
Har läst brevet ovan och kanske jag inte förstår det riktig. Jag bär mitt efternamn som alla andra. Jag är igen märkvärdig person, att vara något för mer kan man vara om man så heter Svensson.Det är bara frågan om vem man är som person.
Jag har aldrig vad jag vet haft någon förtur pga mitt namn. Tvärtom så tar andra en snabb uppfattning och blir ibland direkt otrevlig.
Idag presenterar jag mej bara som Helene och drar mej för att säga mitt efternamn.(tills folk har lärt känna mej)Har man ett udda namn ska man vara rädd om det. I mitt fall är det flera hundra år, ett namn som jag fötts med.
 
Till Mikael; Vad innebär adeln i dag? INGENTING!
 
Friherre = Nedärvdes till äldsta sonen. Fidekommiss(Gods) Kallades även Fidekommisarie.
 
Greve = Nedärvdes till äldsta sonen. Kallades även Baron.
 
Adlig = Nedärvs till samtliga barn.
 
Det Anders skriver om att man kunde lägga till och dra ifrån ett von, af, de namn som man vill, känner jag inte till. Men det kan säkert Riddarhuset svara på.
 
MVH Helene

[Kristina Gunnarsdotter]

Anders Pemer!
 
Anser du också att islänningars efternamn är intetsägande? I högsta grad tvärtom skulle jag vilja påstå. Deras efternamn (som mitt eget) ger ju verkligen en faktaupplysning som få andra namn gör. Om sen den upplysningen har något praktiskt värde i dagens urbaniserade värld kan man kanske diskutera  
 
Att så många i Sverige går omkring med ett namn som pekar ut dem som son till den och den utan att vara det är däremot trist. Och att patriarkatet i kanske hundra år tvingat kvinnor att ha ett efternamn som anger att de är söner är ju ett rent övergrepp. Hur många män skulle acceptera att heta Svensdotter? Den här ovanan under det senaste århundradet att svenska män känt ett behov av att märka sina kvinnor med sitt efternamn (precis som boskap och annan egendom) är avskyvärd. I dag när giftermål och namnbyte inte har en självklar koppling behöver tack och lov ingen kvinna (eller man för den delen; var glad för det Pemer om du gifter dig med Anna!) behöva bli utsatt för detta. Din Anna Svensson kan ju byta namn när och om hon vill UTAN att gifta sig! Liksom hon kan gifta sig och ändå heta Svensson om det lyster henne.

[Henrik Mosén]

Kristina!
 
Utan att på något sätt förringa det patriarkat som onekligen fortfarande är rätt framträdande i ett så jämställt land som Sverige, måste jag säga att du ändå tar i när du säger att kvinnor i kanske hundra år tvingat kvinnor att ha ett efternamn som anger att de är söner.
 
Det är ju naturligtvis inte så. Son-namnen har ju de senaste hundra åren inte varit riktiga patronymikon, och alla som hetat Andersson vare sig de varit män eller kvinnor, har naturligtvis bara i undantagsfall varit just söner till en Anders.
 
Bara för att man tycker att män haft för stort inflytande under århundraden, så kan man ju inte använda en sådan anakronism från ett tidigare än mer patrialkalt samhälle, där det föll sig naturligt att använda faderns namn då ett efternamn skapades.
 
Jag tror inte heller att det enbart är männens behov av att märka sin kvinnor likt boskap som gjort att hustrun tagit dennes namn. Återigen använder du ett argument som återgår på gångna tider och menar att det idag skulle vara ett utslag av någon form av manligt hävdelsebehov. När en sådan sak som att hustrun i de allra flesta fall tar sin makes namn (även idag) så speglar det föga dagens samhälle, åtminstone inte alls så mycket som det ger en bild av ett tidigare samhälle.
 
Jag vill inte alls hävda att sedvanor och kulturella beteenden som namngivning, och antagande av nya efternamn inte alls har med dagens samhälle att göra, men en något mer nyanserad bild av detta, än den du ger uttryck för, tycker jag förefaller vara mer rättvisande, och inte fullt så ångande tendentiös.
 
Mvh, Henrik

[Lars Larsson]

Helenes ovanstående inlägg 29 aug 2001 kl. 18.37 innehåller en rad felaktiga eller oprecisa påståenden beträffande adelns titulatur, i alla fall om vi håller oss till svenska förhållanden. I andra länder gäller andra regler och förekommer andra adelstitlar. För majoriteten av de ännu fortlevande ätterna inom svensk introducerad adel gäller följande förhållanden:  
 
- Adelskap tillkommer samtlig agnatisk avkomma födda inom äktenskapet. [Agnater = endast personer som på manslinjen härstammar från den gemensamma stamfadern, i detta fall den adlade stamfadern]. Detta innebär t.ex. att de barn som föds i en adelsmans samboförhållande, ett idag vanligt förekommande civilstånd, formellt inte ärver adelskapet så länge föräldrarna inte ingått äktenskap. Likaså ärver inte barn till en adlig kvinna som ingått oadligt gifte adelskapet. Detta framgår ej av Helenes svepande formulering att adelskapet nedärvs till samtliga barn.  
 
Inom den svenska adeln är majoriteten av ätterna obetitlad adel (till den obetitlade adeln räknas även de s.k. kommendörsätterna). Emellertid finns två adliga titlar inom svensk adel, nämligen friherre/friherrinna och greve/grevinna.  
 
- Titeln friherre, den näst högsta adelstiteln i Sverige, nedärvs inom den svenska adeln inte endast till äldste sonen, som Helene påstår, utan till samtlig inomäktenskaplig agnatisk avkomma till den i friherrlig värdighet upphöjde stamfadern. Således tituleras en friherres söner friherre och en friherres döttrar friherrinna. Stundom andvänds i tilltal till en svensk friherre också titeln baron (den engelska motsvarigheten till titeln friherre), som dock inte är den officiella benämningen.    
 
- Grevetiteln, den högsta adlelstiteln inom svensk adel, nedärvs inte endast till äldste sonen, som Helene påstår, utan till samtlig inomäktenskaplig agnatisk avkomma till den i grevlig värdighet upphöjde stamfadern. Således tituleras en greves samtliga söner greve och hans döttrar grevinna. Häpnadsväckande är också Helenes påstående att en greve kallas baron (se ovan om friherre).  
 
Ett viktigt undantag från ovanstående generella regler utgör de s.k. paragraf 37-ätterna, som dock utgör en minoritet av den svenska adeln. Den adlade stamfadern för dessa ätter blev adlad enligt 37? i 1809 års regeringsform som innebär att endast släktens huvudman innehar adlig värdighet (d.v.s. den adlade stamfadern och efter hans död närmaste manlige bröstarvinge o.s.v. i led efter led). Exempel på sådana ätter är af Edholm, af Ekenstam och af Klintberg, för vilka man för övrigt kan konstatera att flertalet agnatiska ättlingar till den enligt 37? adlade stamfadern brukar använda sig av det ursprungligen adliga epitetet af, trots att det endast är huvudmannen som innehar adlig värdighet. Exempel på grevliga och friherrliga ätter som lyder under 37? finns också, t.ex. ätten Toll där huvudmannen är friherre medan övriga agnatiska släktmedlemmar tillhör den adliga ätten Toll.  
 
Förutom paragraf 37-ätterna förekommer ytterligare några undantag från huvudregeln. Inom några ätter tillkommer enbart den grevliga/friherrliga värdigheten huvudmannen och hans manliga avkomma enligt primogenitur [=förstfödslorätt], d.v.s. också huvudmannens ädste son är greve/friherre. Detta gäller t.ex. i ätterna af Ugglas, Klingspor, Ridderstolpe och af Wetterstedt. I ätten Beck-Friis är det endast huvudmannen som innehar grevlig värdighet och övriga släktmedlemmar är friherrliga.    
 
Slutligen, Helene, så är fideikommissarie ingen adlig titel och ordet fideikommiss har inget med adelskap att göra. Denna juridiska institution, som innebär (innebar) att egendom (fast eller lösöre, d.v.s. även ett föremål kunde instiftas som fideikommiss) skall gå odelad i arv inom en släkt och inte får säljas, är (var) inte alls förbehållet adeln utan har använts även inom oadliga familjer. Enligt en lag från 1963 skall samtliga svenska fideikommiss upphöra när innehavaren (1963) avlider. Dispens från denna lag har dock beviljats av Regeringen i några få fall.

[Anders Pemer]

Nu ska vi se. Vi kommenterar väl i tur och ordning.
 
Helene: Det låter typiskt att du har kunnat vara med om att folk i stället blivit otrevliga när de hört att du har ett adligt namn. Jag nämnde i någon diskussion för några veckor sedan min gymnastiklärare på gymnasiet, som var friherre men som på direkt fråga från mig om han var friherre eller något ditåt närmast slog ifrån sig nej, jag är bara gymnastikdirektör. Man kan nästan förstå det. Han hade kanske blivit retad och kallad baronen eller något sådant hela sin uppväxttid.
 
Uppspaltningen av adelstitlar har dock blivit litet egendomlig. Det är greve som är den högsta svenska titeln, och friherre som är samma sak som baron. Distinktionen inom den svenska adeln är visst att friherre är den formella titeln man ska kallas vid i skrift, men att man ska tilltalas baron. Om jag inte har vrängt till det en aning.
 
Alla titlarna greve, friherre och herr/kommendör ärvdes av alla söner och alla deras söner osv om upphöjelsen skedde före 1809. Efter 1809 talar man däremot om ?37-ätter, där bara huvudmannen innehar den senaste värdigheten.
 
I adelskalendern kan man hitta flera exempel på att samme adelsman har upphöjts till både friherre och senare till greve, och i bägge fallen efter 1809, så att ättens yttersta huvudman är greve N.N. och huvudman för den grevliga ätten, hans äldste son eller närmast yngre bror (eller motsvarande) är friherre och huvudman för den friherrliga ätten, och att näste man på tur är adelsman (liksom övriga manliga medlemmar av ätten) och huvudman för den adliga ätten.
 
Jag har väl inte direkt skrivit något om att man kunde lägga till och dra ifrån von, af och de som man ville. Min egen förfader är väl ett exempel på att vissa ofrälse som kanske uppfattades som adliga blev kallade von i detta fall, kanske just för att släkten var tysk och att man kände till det.
 
Eller möjligen för att det var tysk stil som gällde. Generellt var det väl rätt vanligt med von i nyadlades namn på 1600-talet när det var stor tysk influens i högreståndskretsar, desto mer de och de la på 1700-talet när det var det franska som var fint, och slutligen mycket af på 1800-talet när det blev mer inhemsk ordning på noblessen.
 
Men David Niclas var född nere i Svenska Pommern med en far född i Arboga, i sin tur son till den ursprunglige invandraren från Augsburg, och en mor som var dotter till stadsmajoren i Demmin av en släkt, som också har visat sig vara från just Augsburg, och där en förfader stod riktigt nära Martin Luther.
 
Och under årens lopp har förstås många adliga strukit sina af, von eller de.
 
Kristina: Nej absolut inte på samma sätt som alla missvisande falska patronymikon (som de nutida son-namnen brukar kallas). Fast nog är det lite intetsägande i dagens samhälle med nio miljoner invånare att bara ha ett efternamn som visar ut vad någon av ens föräldrar heter i förnamn.
 
All heder åt islänningarna, som konsekvent har behållit äkta patronymikon ända till idag, att jämföra med de falska vi har fått i Sverige - men kanske ännu mer heder åt finländarna och deras lag 1920 om släktnamn, där man såg till att alla skulle ha ett riktigt släktnamn. Å andra sidan fick man ta vad som helst - utom möjligen adliga namn, jag minns inte om det framgick i den text jag läst om saken i en av de senaste finländska adelskalendrarna - utan kontroll att namnet redan bars av annan släkt.
 
Sedan trodde jag att min lilla fotnot skulle visa ordentligt att ordvalet intetsägande inte var menat som ett ställningstagande från min sida, utan att jag mest hade denna Annas inställning till sitt jätte-jätte-vanliga namn för ögonen.
 
Och som Henrik slutligen har berört, så kallades ju aldrig en gift kvinna med sin mans patronymikon när vi hade äkta patronymikon. Att hustrun började bära sin makes namn även i Sverige, liksom i andra länder där det hade varit mer etablerat med andra former av efternamn än ptronymikon mycket längre, var ju just för att äkta patronymika försvann med 1901 års namnlag.
 
Fast jag håller med om att det blir jättelarvigt med varenda kvinna som heter något på sson. Och det är fullkomligt osannolikt att man utan att reflektera nämnvärt över saken gick in i en situation i Sverige, där majoriteten av befolkningen har kommit att heta Andersson och Karlsson osv.
 
Men det är klart, i andra länder heter massor av människor Smith eller Schmidt utan att vara smeder, eller Maurer utan att vara murare osv, och det är ju i princip lika larvigt om man hårddrar det.
 
Jag känner som sagt inte Anna själv, och har aldrig träffat henne i verkligheten, så det är knappast aktuellt at vi gifter oss - om vi nu inte skulle råka träffas en vacker dag och bli kära i alla fall, vill säga. Förmodligen har hon inget annat mycket mindre intetsägande namn att byta till i sin nära släkt, för hon brukade bl a skoja i olika mail på den maillista jag känner henne från om att ta något fantasinamn från Star Wars eller så... B-)

[Leif Boström]

Anders! Ett sonnamn är inte intetsägande. I de allra flesta fall har den som bär ett sonnamn en förfader som burit förnamnet som sonnamnet är bildat av (eller en make som har en förfader som burit förnamnet). Den principen fanns redan på Bibelns tid. Som exempel kan Jesus nämnas. Han kallas Guds son efter sin far, Josefs son efter sin styvfar och Davids son efter en av sina förfäder. Dvs ett sonnamn säger något. Som jag ser det säger det lika mycket som om man bär ett annat efternamn som hittats på av någon förfader.

[Johan R:son Sjöberg]

Nu tycker jag att vi lugnar ner känslorna litet...
 
Med vänliga hälsningar
Johan Ralfsson Sjöberg

[Arne Sörlöv]

Patronymikon har på del ställen används betydligt senare än början på 1900-talet (tom utan avbrott). (Dotter tror jag man inte fick använda utan återkommit under senare tid).
Likaså kunde det i tex Tyskland att en kvinna som emigrerat från Sverige och och fick en oäkta son hade denne fick efternamnet Johansdotter efter modern.  
Mvh Arne S

[Anders Pemer]

Leif, du har helt rätt! Jag skulle inte ha använt ordet intetsägande, även om det i det ursprungliga sammanhanget kändes mest rimligt, eller möjligen minst orimligt. Jag tog det i min mun enbart som en direkt motsats till ett rejält särskiljande namn. Vad som nu ska menas med det. Anders Pemer är ju t ex inte Sveriges mest särskiljande namn, det finns ju två till...
 
Men jag skrev förstås också att det i länder med lite annorlunda namngivningshistoria idag finns lika missvisande och intetsägande namn som gamla yrkestitlar (Miller, Möller, Maurer, Schmidt, Smith, Bauer osv) eller ursprungsrelaterade namn såsom t ex Tysk och Svensk, som ju båda finns kvar som efternamn i Sverige än idag. Att heta Svensk borde ju nästan betraktas som lite oförskämt mot oss andra härifrån landet, vi är väl lika svenska vi?
 
Kanske inget att skoja om, förresten, för en del som råkar heta Svensk i efternamn har kanske blivit anklagade för att vara främlingsfientliga rasister. Har vissa paranoida skolrektorer kunnat tycka att det kunde vara olämpligt på sådana grunder att hissa flaggan på skolavslutningen och sjunga nationalsången, så kan man ju inte förvånas över särskilt mycket mer i den stilen.
 
Själv berörde du när jag trampade i samma klaver i efternamnsdiskussionen för nästan två år sedan att Boström då i princip borde vara ett minst lika meningslöst namn, och vad betydde egentligen Pemer?
 
Så naturligtvis finns det inga intetsägande namn, eller i varje fall inget som är särskilt mycket vare sig mer eller mindre intetsägande än något annat. Eller snarare är det precis tvärtemot vad jag först ville ha det till när jag introducerade ordet i diskussionen.
 
För betänk: Vad i herrans namn betyder Pemer, och vad kommer det över huvud taget från för språk från början? Vad är en boström, och vad är ett sjöberg?
 
Men samtidigt - vad är en eriksson? Jo, någon som är son till någon som heter/hette Erik!
 
Så sonnamn, i varje fall om de är äkta patronymikon, är snarast de mest meningsfulla, och minst intetsägande, namn som finns!
 
Men det är klart, när de inte är äkta patronymikon blir de väl ungefär lika intetsägande som de andra namnen.
 
Av adliga namn tycker jag af Geijerstam är en riktig hit. Det säger exakt vad den adlade Emanuel Geijer var. Fast vad är å andra sidan en geijer? [Noteras kan här att bergsrådet Emanuel Geijer adlades af Geijerstam 1773, men att släktingen Carl Emanuel Geijer 44 år senare - 1817 - adlades von Geijer, så de principer jag tidigare relaterade till, om att von , de eller af skulle vara typiska för sin respektive tidsera, är uppenbarligen inga absoluta sanningar.]

[Leif Persson]

Patronymikon användes väl även av adeln? Bo Jonsson Grip är ett exempel och det finns många fler. Även smeder med släktnamn har ju också vanliga -sonnamn.  
Hälsningar Leif Persson, Stockholm
(som har namnet efter min pappas farfars far Per Johan Nilsson, f. 1843 d. 1921)

[Johan R:son Sjöberg]

Under medeltiden var det ytterst få släkter som brukade släktnamn. Frälseätterna hade i regel vapen - men använde sig av patronymikon.
 
Sålunda hette Bo Jonsson Grip snarare Bo Jonsson än Grip, Grip råkar bara vara vapnet för den ätt han tillhörde, och sålunda bör han skrivas Bo Jonsson (Grip), för att särskilja honom från alla andra Bo Jonssöner inom frälset vid samma tid.
 
Upplyser eder
Johan Ralfsson Sjöberg
(som har släktnamnet Sjöberg efter sin ff ff ff ff Isak Gabrielsson Sjöberg, son av landbonden Gabriel Klasson i Svedjekulla Nedergård i Tenala fs i Nyland i Finland)

[Jenny Bohman]

Apropå grevliga släkter. Det stämmer att huvudregeln är att samtliga barn inom äktenskapet blir grevar och grevinnor, och att det endast undtagvis (? 37-släkter) endast är huvudmannen som är grevlig.  
Min undran (som säkert avslöjar avgrunder av okunskap) är vad som händer med grevliga grevinnedöttrar vid ett giftemål. Hon kan väl knappast få behålla titeln?
 
/Jenny

[johann berg]

Grevarnas (och Friherrarnas) innomäktenskapliga döttrar tituleras fröken intill vigseln, därefter
tituleras döttrar till ? 37-greve (-friherre)samt
greve (friherre) enligt utsträkt premogenitur,
Fru, Friherrinnan (i skrift)och Grevinnan
beroende av makens avsaknad/innehav av titel.
 
Dotter till annan greve än greve enligt utsträkt
premogenitur eller ? 37 tituleras grevinnan först
EFTER vigseln. Hette maken Johansson eller Jonsson
kanske denna tradition inte NYTTJADES.
 
Således Grevinnan Reutersvärd, om maken hette det.
Och Fru Hansson om maken hette det. Dock, ingen
regel utan undantag.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Nja, jag kan nog inte hålla med om riktigt allt Johann skriver. Döttrar till grevar resp. friherrar enl. ? 37 (gifta eller ogifta), tituleras överhuvudtaget aldrig grevinna eller friherrinna, av den enkla anledningen att de i likhet med ättens övriga medlemmar (bortsett från huvudmannen) inte innehar den fiherrliga resp. adliga värdigheten.  
 
Om vederbörande nu inte råkar ha gift sig med en greve eller en friherre, förstås, men det är ju en helt annan sak....
 
Som svar på Jennys fråga, måste jag nog (utan att vara påläst på alla juridiska petitesser), dra slutsaten att alla kvinnor, födda inom en grevlig ätt (ej ? 37), måste anses vara grevinnor livet igenom, på samma sätt som deras bröder är grevar livet igenom (såvida de inte avsagt sig adelskapet, eller blivit dömda till förlust av denna; jfr Hierta>Järta, Tham>Tamm, Ehrensvärd>Gyllembourg etc.) Och samma sak gäller självfallet en friherrlig ätt. Vad beträffar en adlig ätt innehar ju på samma sätt alla medlemmar adlig värdighet, men detta syns ju numera inte i titulaturen, eftersom det ju s.a.s. har gått inflation i titlarna herr, fru och fröken.....
 
Men frågan är tudelad: Vilken värdighet man har (/hade), och hur man tituleras (/titulerades) behöver inte vara en och samma sak. Som ju Johann mycket riktigt påpekar, titulerades ogifta greve- resp. friherredöttrar alltid fröken, ehuru väl ingen kunde bestrida deras grevliga resp. friherrliga värdighet. Friherredöttrarnas far titulerades ju f.ö. baron, vilket ju är en annan av den adliga sfärens märkliga inkonsekvenser.    
 
Inte heller kan de anses ha förlorat denna värdighet när de har gift sig. I äldre tid behöll ju kvinnorna (i motsats till vad många idag har fått för sig) sitt namn från vaggan till graven (liksom värdigheten, vilket kan utläsas av de ofta i par förekommande vapensköldarna), och bytte inte till makens namn förrän i slutet av 1700-talet/ början av 1800-talet. Det finns ett fåtal undantag före 1750, men de är så gott som samtliga kvinnor, vilkas män har haft väsentligt högre börd än de själva. Från den tid, när man nu började byta, finns också exempel på (vilket f.ö. Johannn också var inne på) kvinnor som använde sin egen grevinnetitel kopplat till makens friherrliga eller adliga namn, etc.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Rättelse till föreg. inlägg:
 
Rad 4: står: ..inte innehar den fiherrliga resp. adliga värdigheten., läs: inte innehar den grevliga resp. friherrliga värdigheten.

[johann berg]

Bäste Carl-Fredrik
 
Det står beroende av makens avsaknad/innehav av titel.

[Matilda Friberg]

Hej!
Jag undrar om det är någon som vet om namnet Björkwald är adligt. Jag har en förfader som hette Isaac Larsson Björkwald, är det någon som vet något om vilka hans föräldrar var.
 
Mvh Matilda

[Bengt Rur]

Matilda! Har tittat i några svenska och finska adelskalendrar. Björkwald saknas.
 
Bengt

[Erik Lewenhaupt]

Hej,
 
Jag tycker att denna t=barnsliga diskussion om adel och adelsnamn ska avslutas med detsamma!
 
/ Erik

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Istället för att invänta ett långt rabalder som reaktion på ditt uttalande här så vill jag bara påpeka att diskussionen ju inte blir bättre av kommentarer som denna.. Det man inte är intresserad av behöver man inte ta del av, så enkelt är det med det.

[Hans Granstrommed 2 punkter over oet]

Ni tycks ha glomt eller inte vara intresserade av anledningen till Adelskapen;i Kungens tjanst ha medverkat till Sveriges Stormakt mm utgick forlaningar och respektive titlar som den forste huvudmannen erholl for fortjanstfullt och stridbart bistand i Kungens sold-dvs det var lonen for modan att bista den styrande kungen osv.Glom Ej Detta!(sverige var framgangsrikt tack vare dessa man i Kungens tjanst!)I dag delar man i stallet ut nobelpris-vari ligger skillnaden?!Mvh Hans

[Kerstin Malm]

Hur tar jag reda på om en adelssläkt är introducerad eller ej? Jag vet ju inte under vilken rubrik jag skall ställa min fråga. Gäller ätten Wrangel.