Äldre inlägg (arkiv) till 10 september, 2012

[Leif Tennare]

Jag har hittat ett par mycket intressanta pusselbitar, som kanske tillhör det här pusslet...
 
År 1536 överlåter Erik Fleming Broända i Bjärnå till Henrik Henriksson (Dufva) i Laukko [E. Anthoni]. Denne Erik Fleming är sannolikt Margareta Flemings far, borgmästaren i Åbo, Erik Hermansson Fleming.
 
En synopsis till en hypotes skulle kunna vara att Erik Andersson Rääf i ett första gifte var gift med Karin Henriksdotter (Dufva)och att hon var mor till Brita Rääf...  
 
Många frågetecken behöver rätas ut innan man kan kalla detta för en hypotes, men jag tror definitivt att man kan dra slutsatsen att Margareta Fleming inte var mor till Brita Rääf!

[Leif Tennare]

En förstorad bild av vapnet Brita Risbits förmodade vapen ser inte riktigt ut att innehålla två korslagda 'yxor'.  Dessutom verkar det som det finns något i de fyra fälten dom skapas av 'korset.
 

 
(Meddelandet ändrat av Ten 2011-12-16 12:29)

[Leif Persson]

Ang Margareta Flemings vara eller mer troligen inte vara i det här trädet, så var hennes mor Anna Engelbrektsdotter omgift med Jöns Mickelsson (halv oxe), och han hade i sitt första äktenskap med Anna Persdotter (Ille) en dotter Ursula som i sin tur var gift med den den Henrik Henriksson (Dufva) som nämns här ovan...
 
Ang de korslagda något så håller jag med om att det finns mörkare figurer däremellan, men vad..? En tanke är att det skulle kunna vara björnramar, och Anna Engelbrektsdotters far var Engelbrekt Larsson (björnram) till Isnäs, någon koppling däråt ändå..?

[Olle Elm]

Kan de korslagda något vara färlor?
Sitter långt ifrån vapenböcker just nu.
Vänligen,
Olle Elm

[Leif Tennare]

Leif, bingo! Om du kollar Björnrams vapen i Ramsay, så är det exat det vapen som sitter på Brita Risbits plats!

[Leif Persson]

Ja det var ju en bra träff, jag har tyvärr gått ifrån min åtkomst till Ramsay för dagen..
Men då tror jag det är något fel ihopkopplat till släkten Wildeman, där både Björnram, Stålarm, Creutzhammar och en Anders Larsson finns ingifta inom samma syskonkrets. Kanske de som gjorde begravningsvapnet inte riktigt hade alla korten på bordet, alt. att vi inte har det genom de källor vi försöker lösa detta pussel..?

[Leif Tennare]

Jag tror inte att det rör sig om samma syskonkrets, även om jag ännu är ganska förvirrad... Vapnet ifråga tillhör inte Isnässläkten, utan Björnram i Finland - håller just nu på och uppdaterar den från EÄ med supplement.

[Leif Tennare]

Får tyvärr själv skrota min hypotes ovan, då det knappast går att ifrågasätta Tönne Olofssons äktenskap med Brita Risbit, då hon på sin gravsten i Pernå kyrka har sitt och sin makes vapen uthuggna.[EÄ]
 
Det som är hugget i sten lär man inte ändra på...
 
Huruvida Brita Risbit är mor till Henrik och Arvid är dock fortfarande en öppen fråga!

[Leif Tennare]

Tittar man närmare på de vapen som förmodas tillhöra Dionysius Burraeus och Ingeborg Körning, så kan man konstatera att även i detta fall så stämmer det för maken, Dionysius, men inte för makan,Ingeborg.
 

 
Om Ingeborg tillhörde den äldre svenska ätten Körning så borde hennes vapen bestå av 'i en guldsköld på en röd balk tre blå sparrar'... Inte särskilt likt.

[Stellan Larsson]

Hej Leif,
 
Jättespännande att följa ditt arbete med Stålhandske!
 
Måste erkänna att jag höjde på båda ögonbrynen när jag läste ditt inlägg från 15 december 17.15. Det är på högersidan av skölden som fick mig att reagera närmare bestämt 8h Ingeborg Körning.  
Blir givetvis nyfiken om det kommit fram nya rön på hennes fars sida Harald Eriksson från Vällinge. Jag kan bara referera till vad jag läst och det är bl.a Pontus Möller i SoH  1974:3 sid 216-227, Vällingesläkten.
I denna arikel hänvisar han bl.a till Iris Sandegrens tidigare publicerade uppsats ” Harald i Vällinge” som  finns i en tidigare upplaga i SoH  1961:1 sid 247-250.
Ingeborg Haraldsdotter var mycket riktigt gift med Dionysius Beurraeus och deras äldsta dotter Margareta var gift två gånger. Första gången med Välborne Hindrich Arfwidsson Gyllenanckar och i det andra med Välborne Erland Johansson (Bååt).  
Pontus Möller tror att det var en ”ren och oförfalskad högfärd inom ätten Gyllenanckar” som blev akut när man skulle sätta upp anvapen i ättens gravkyrkor.  Därför hittade man på att Ingeborg skulle vara av frälsesläkt. Där har du säkert förklaring varför du inte får det att stämma i ditt senaste inlägg!
Jag kan ej heller i artikeln finna någon son Johan i äktenskapet med Erland Johansson( Bååt). I artikeln nämns Peder Erlandsson Bååt, kammarråd, Ståthållare på Åbo och en syster Fru Ebba Erlandi gift med  Välborne Hindrich Fleming.
   
Jag kan bara rekommendera dig att läsa båda artiklarna.  
 
Med vänlig hälsning
Stellan Larsson

[Leif Persson]

Vid en kontroll i SBL band 22 om släkten Körning så anges det där med (sid 16), med hänvisningen till Pontus Möllers arbete i SoH 1974: Uppgiften att Dionysos Beurreaus (band4) och Johannes Nicolais (bd 20) svärfar Harald Eriksson (ej Olsson) i Vällinge, Salem, Sth, skulle varit en K. har nyligen visats vara en ren antavlekonstruktion.  
 
Det är nog en ganska trolig förklaring, att det är såna här begravningsvapnen som är felaktiga och förskönade när det inte riktigt stämmer in på de uppgifter vi sitter med idag, som oftast ändå är mer källkritiskt granskade.

[Leif Tennare]

Stellan och Leif,
 
Det råder nog ingen tvekan om att förskönandet av begravningsvapen förmodligen var ganska vanligt på senare delen av 1600-talet - själva begreppet 'sexton anor' pekar ju på betydelsen av att ha en komplett, adlig, antavla i fyra led. Men, det innebär naturligtvis inte att det inte kan vara fel i själva antavlorna...
 
Tittar man på de 'avvikelser' vi hittat i det här fallet, så tror jag som sagt tidigare att Tyril Haraldsson begåvats med sina söners vapen, medan Anna Mattsdotter Ruuth fått 'låna' sitt vapen ifrån de adliga ätterna Ruuth, nr 690 och 1069, vilka 'ånyo' adlats 1659 resp. 1685. Alltså korrekta anor, men med något förskönade vapen...
 
Vad gäller Margareta Fleming däremot så vore ett Dufva-vapen (?)en direkt devalvering vid tiden för Hans Stålhandskes död. Vid den tiden fanns det ju förutom den adliga släkten Fleming också två friherreliga grenar av släkten! Att då istället sätta upp ett vapen med tre Duvor (?)måste innebära att Margareta Fleming inte var mor till Brita Rääf. Eller kan någon hitta en annan förklaring...?
 
I fallet Ingeborg Haraldsotter tycks gåtan vara löst, men det borde sannolikt innebära att det är Harald Erikssons riktiga vapen, som finns med på Stålhandskes begravninssköld. Något för dig att jobba, med Stellan?  
 
Avseende Brita Risbit, med Björnrams vapen, så har jag ännu inte skrotat möjligheten att Tönne Olofsson ev. var gift två gånger.

[Leif Persson]

Jag kan också tänka mig att Tönne Olofsson var gift två gånger, speciellt när man hittar den här formuleringen, ifrån A.A. von Stiernmans Swea och Götha Höfdingaminne, vol. 1 där han anger att Henrik var son till herr Tönne Olofsson till Tjusterby och Lappträsk och dess senare hustru  Brita Risbit.. (min understrykning) Se länk
 
Hos EÄ anges ju att samma Tönne till Tjusterby inte ska förväxlas med fältöversten Tönne Olofsson till Kjulo i Pernå (död 1568), men kanske är det något sånt som har hänt ändå, antingen hos Stiernman eller i begravningsvapnet..?
 
(Meddelandet ändrat av lp72 2011-12-18 17:48)

[Leif Tennare]

Mycket givande information. Inte nog med att det stöder hypotesen att Tönne Olofsson var gift två gånger, utan också hypotesen att hans första hustru var av släkten Björnram - Isnässläkten närmare bestämt!
 
Tönne Olofsson skrev sig ju till Tjusterby och Lappträsk. Vid samma tid fanns Olof Niklisson (Björnram) i Lappträsk....
 
Tyvärr har jag gärna för bråttom när jag blir entusiastisk... Jag glömde att Arvid, Tönnes son var gift med Anna Hansdotter (Björnram)
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2011-12-19 13:15)

[Leif Persson]

Något ytterligare om denne Tönne Olofssons ett eller två äktenskap visade sig finnas i Stiernmans Swea och Götha Höfdingaminne, del 2 på sid 503, se länk. Där anges att hans första hustru var en Helga Slatte, dtr till en Sven Nilsson Slatte. Detta finns sedan även med hos Olof v Dalin och ända fram till Anrep.
 
Men ännu en sökning i nämnda Google books på denna Helga Slatte gav en hänvisning till en artikel ur 1912 års Sv litteratursällskapet i Finland; Förhandlingar och uppsatser. Där skriver Kurt Antell (i en artikel om Arvid Tönnesson) på sid. 210 att det är den andra Tönne Olofssons (till Kjulo) hustru som hette Helga. Sedan förekommer uppgiften inte i EÄ, där Tönne endast har en hustru Brita Risbit...  
 
Förmodligen är det ändå denna sammanblandning som skett (fast redan Stiernman själv nämner det), mellan de två Tönne Olofsson och resp äktenskap, även om det inte är någon förklaring till varför det finns ett Björnram-vapen på Risbits plats (om hon nu är modern ändå) i Stålhandskes begravningsvapen från 1690...
 
(Meddelandet ändrat av lp72 2011-12-19 16:33)

[Leif Persson]

Om jag återgår till den vapensköld med tre fåglar i som tidigare nämnts här, så har jag fått en idé... I Anrep finns uppgiften att Erik Andersson (Rääf i Finland) hade en hustru Anna Fincke, dtr till Gödik Nilsson Fincke och Margareta Gustafsdotter Slatte. Uppgiften är helt ändrad i Elgenstierna som istället sätter in Margareta Fleming där.
 
Likaså finns redan hos Stiernman (se min tidigare länk dit här ovan, men sid 501) uppgiften om Fincke, men där heter hon istället Elisabeth. Detta är en person som hos Anrep (samt EÄ) ist var gift med Erik Anderssons son Henrik Eriksson (Rääf i Finland), vilket även det mer källkritiska och noggranna Äldre Svenska Frälsesläkter godtar och nämner ( Fincke, yngre ätten, ÄSF I:2 sid 136).
 
Det var mer en chansning där, med en koppling till fåglar, men släkten Fincke yngre ättens vapen stämmer ju inte heller in riktigt, då det ska vara två sparrar mellan två mot dem vända fåglar, men någon som vet hur den äldre släkten Finckes vapen såg ut..?

[Leif Tennare]

Det verkar faktiskt som att Stiernman hade fel vad gäller vilken Tönne som var gift med Helga Slatte. Det tycks ganska klart att det inte var någon av de nämnda alternativen. Söker du på Helga Slatte (Google Books), så finner du att hon var gift med Häradshövdingen i Ydre, Tönne Olsson [Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i ..., Volym 1-4. AvLeonhard Fredrik Rääf].
 
Det märkliga är att denne Tönne också hade en son Arvid, vilken innehade Ydre domsaga 1587-1594. Troligen var han son af förutnämnde Tönne och Helga Svensdotter, fastän icke samma person med den Arvid Tönnesson Wildeman, som ofvan är anförd efter von Stiernman...
 
Det är inte konstigt att genealoger på 1700- och 1800- talet drog fel slutsatser ibland!

[Olle Elm]

Gödik Nilsson Fincke upptog sin morfaders namn och vapen - skriver Ramsay, sid 110 - som också visar Gödiks vapen/sigill(?) som just är det vapen som beskrivs ovan och som visas på samma sida.
Vänligen,
Olle Elm

[Leif Tennare]

Jag har i tidigare inlägg anfört att Harald och Joen Stålhandske var klienter till Klas Eriksson Fleming.
Efter att ha friskat upp mina historiekunskaper, genom att läsa Erik Petersson utmärkta bok, 'Den skoningslöse', en biografi över Karl IX, så är jag helt säker på att så var fallet.
 
Självklart kände jag till att Klas Fleming var kungens man, d.v.s. Sigismunds, men jag hade inte helt klart för mig vilka befogenheter Klas Fleming fått av Sigismund. I Peterssons bok kan man bl.a läsa följande: Strax före sin avresa (1564) hade Sigismund, halvt i hemlighet, tillsatt ståthållarna. I Finland skulle Clas Fleming styra.... Några av ståthållarna, framför allt Erik Brahe och Clas Fleming, fick stora befogenheter inom sina områden. De flesta av ståthållarna skulle kontrollera fogdarna, något som normalt var kungamaktens uppgift. Ståthållarna fick genom dessa instruktioner stort inflytande över rikets styre och över dess resurser. Lägger man där till att Klas Fleming var amiral över flottan, och förfogade över trupperna i Finland, och därmed utgjorde ett reellt militärt hot för hertig Karl, så inser man att Finlands ställning var ganska oberoende av den västra rikshalvan... Detta manifesteras också av att Hela den finska adeln hade på ett möte i Åbo i början av 1596 meddelat att de vägrade erkänna riksdagsbeslutet i Söderköping som fullvärdigt. Under resten av året skulle Karl på olika sätt försöka komma åt Fleming, men än så länge var hans ställning i landet för svag för att han skulle kunna gå emot den inflytelserike kungatrogne Fleming.  
 
När bröderna Stålhandske tillsattes som ståthållare på Kastelholm på Åland, var det Klas Fleming, deras patron, och ingen annan, som hade något med beslutet att göra...

[Leif Tennare]

I ett inlägg den 23 augusti 2011 - 01:29, resonerade jag mig fram till hypotesen att Harald Tyrilsson Stålhandske i sitt första gifte var gift med Margareta Pedersdotter Fleming.
 
Jag är nu så säker man rimligtvis kan vara - utan ett faktiskt bevis – att så var fallet!
 
Jag skrev då bland annat: ”Då Harald gifte sig i sitt andra gifte omkring 1567, så vore ett första gifte med Margareta ca 1562, då Harald, uppskattningsvis, var drygt 20 år gammal, inte orealistiskt!”
 
Vidare: ” Tittar man närmare på Margaretas syskon, så finner man att hon hade bl.a. en bror, Lars, som tjänstgjorde vid Eriks hov från 1558, och var skeppshövidsman och stupade 1565, (Harald var stallmästare hos Erik i början på 1560-talet, och blev skeppshövidsman 1566).”  
 
Vad jag då missade i analysen, var att jag bara fem dagar tidigare, den 18 augusti 2011 - 00:20 i sökandet efter en förklaring till varför Harald ägt mark i Västergötland skrev: ” Den 22 juli 1570 underrättar nämligen konungen fogden på Ettack kungsgård i Västergötland, att han efterlåtit Harald Tyrilsson en gård i Winkle i Vartofta härad och en gård i Påweråss liggande vid Falköping, hvilka gårdar han ägde obehindradt njuta och behålla, eftersom han dem tillförne haft”.
 
Som resultat av sökandet efter möjliga kopplingar till adeln i Östergötland, skrev jag: ”Tyvärr hittar jag inte Harald där, trots att han fick frälse på två gårdar 1570, som han ägt tidigare, men som nu, 1576, tycks ha förfallit – eller så har dokumentationen förstörts… Däremot hittar jag hans beskyddare(?), Klas (Eriksson) Fleming i båda häraderna, 2 hemman i Vartofta och 2 ½ hemman i Vilske, av totalt 8 ½ hemman i Västergötland…För Lars Fleming, företrädd av sin änka Brita Larsdotter [tre rosor] hittar jag bara 5 hemman av 123 i det aktuella området, men ett hemman ligger i Påverås”.
 
Med största sannolikhet ’fick’ Harald Tyrilsson de västgötska gårdarna vid sitt gifte med Margareta Fleming. Av någon anledning hade godsen tydligen tillfallit kronan någon gång mellan ca. 1562 och 1570, men gavs tillbaka som förläningsgods av Johan III 1570.
 
En spännande sidolinje till detta, är att Sven Andersson, anfader till den ’konkurrerande’ släkten Stålhandske i Västergötland (nr 66), år 1555 bytte bort jord i Vartofta till Gustaf I. Vidare finner man att Sven Andersson, som adlades till Stålhandske  14 juni 1565, med stor sannolikhet deltog i slaget vid Axtorna 20 oktober 1565, som ryttmästare för en fana från Västergötland. I samma slag deltog Harald Tyrilsson som ryttmästare för de svarta hingstridarna!
 
Att försöka tränga in i konflikten mellan släkterna Stålhandske, nr. 66 resp. 98, känns som en för stor utmaning att ge sig på, men man vet aldrig…

[Urban Sikeborg]

Leif T: Jag känner bara mycket ytligt till de personer du nämner; jag har dessutom lite svårt att få en överblick över den här diskussionen så här sent på kvällen och borde väl därför inte avslöja min okunskap i frågan. Du får alltså ta mina frågor för vad de kan vara värda.
 
Om jag har förstått det rätt av diskussionen menar du att Harald Tyrilsson (från Östergötland?) var son till en Tyril Nilsson (Sluk), som skulle tillhöra den åländska frälsesläkten Sluk. Harald Tyrilsson uppges enligt ett skadat pergamentsoriginal i finska Riksarkivet ha adlats den 15 juni 1578 (perg. nr 109), delvis avskrivet av Tilas i Genealogica 113, fol. 196, svenska Riksarkivet. [Samuelsson, Jan: Aristokrat eller förädlad bonde?, Lund 1993, s. 316] Ett adlande hade väl inte varit aktuellt om han redan tillhörde en frälsesläkt på fädernet? Möjligheten finns ju att han - liksom en hel del andra frälsemän vid denna tid - fått sin frälse status före nobiliteringen 1578 genom giftermål med en adelskvinna.
 
Om Harald Tyrilsson var sonsonsson till Nils Jönsson (Sluk) skulle Haralds andra hustru Anna Henriksdotter - dotterdotter till denne Nils Jönsson - ha varit kusin till dennes far. Med tanke på att släktskap mellan så pass avlägsna personer som fyrmänningar (bryllingar) ännu på 1590-talet räknades som äktenskapshinder och sexuellt umgänge mellan sådana lagfördes som kätteri (blodskam) kanske den aspekten borde behandlas i diskussionen mer utförligt än vad som gjorts i ditt inlägg 2011-12-07. Här skulle det ju röra sig om släktskap redan i andra och tredje led. Du skriver i inlägget där att det på 1560-talet sannolikt inte krävde mer än Klas Flemings och hans svägerskas, änkedrottningen, tillstånd, men i sådana frågor hade väl dessa ingen dispensrätt? Om jag nu inte missat något ytterligare inlägg om detta eller helt missuppfattat situationen skulle jag tro att det är detta förhållande som fått Jully Ramsay att utesluta en härstamning från Sluk-släkten för Harald Tyrilssons del.
 
Vänliga hälsningar
 
Urban Sikeborg

[Leif Tennare]

Urban,
 
Harald Stålhandskes äktenskap med Anna Henriksdotter skulle mycket väl kunna utgöra den tuva som stjälper det stora lasset, men, det behöver nödvändigtvis inte vara så. Redan ca ett hundra år tidigare erhöll Johan Kristiansson (Vasa) och Birgitta Tordsdotter Bonde - dotter till riksmarsken Tord Karlsson (Bonde) -  dispens för att gifta sig, trots 'second and fourth degrees of consanguinity'. Detta var ett exceptionellt fall, och påverkades sannolikt av kontrahenternas sociala ställning.
 
Vid tiden för Haralds äktenskap med Anna Henriksdotter, omkring 1567, så regerade Erik XIV i Sverige. Han hade säkerligen samma grundinställning till kyrkan som sin far - d.v.s. han var kyrkans överhuvud. Såväl bröderna Stålhandske som deras patron Klas Fleming hade tjänsgjort i Eriks hov. Klas Fleming blev också dubbad till riddare 1561 under kund Erik XIVs kröning. Gustav (Vasa) besökte f.ö. Klas Flemings mor, Hebla Siggesdotter Sparre af Rossvik, vid sin vistelse i Finland 1555/6. Klas Fleming kan alltså förmodas ha haft ett relativt stort inflytande på Erik XIV. I och med detta - och i kraft av att tillhöra en av de mest inflytelserika släkterna i Finland - så var det nog inte omöjligt för honom att få biskopen i Åbo stift att gå med på äktenskapet mellan Klas Flemings klient, befälhavaren för Erik XIV:s 'svarta hingstridare', Harald Stålhandske och dennes fars kusin, Anna Henriksdotter.
 
Vad gäller adlandet, så får man hålla isär adel och frälsesläkter. I Finland förekom inga gamla adliga släkter, i egentlig mening, även om Ramsay kallar släkten Sluk för 'knapadel'. Däremot tillhörde flera medlemmar av släkten Sluk definitivt frälset, såsom varande en lagmanssläkt, och innehavare av frälsejord.  
 
Adlandet av bröderna Stålhandske  får ses som en belöning av Johan III, och att riksrådet och friherren Klas Fleming - deras patron - även här hade ett finger med i spelet.
 
Hälsningar
Leif Tennare
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2012-09-09 11:46)

[Urban Sikeborg]

Som du säger var riksrådet Johan Kristiernsson omgift med sin kusins sondotter. [Gillingstam, Hans (1952-1953): Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden: släkthistoriska studier, sid. 675] Och med kanonisk komputation innebär det att hon var släkt med sin make i andra och fjärde led. Frågan är väl i vilken utsträckning man kan utgå från vad du själv kallar ett exceptionellt fall på 1470-talet gällande ett riksråd bland det yppersta frälset och utgå från att ett snäpp snävare släktskap mellan två personer av lägre börd på 1560-talet skulle ha gått spårlöst förbi i källorna. Samma år som Harald Tyrilsson och Anna Henriksdotter ingick äktenskap, 1563 (se Impola, Henrik (2011): Frälset och dess rusttjänst i Finland på 1500-talet. Helsingfors, sid. 144), påbjöd Erik XIV själv att den typ av kätteri som rörde sexuellt umgänge mellan personer som var sinsemellan mer avlägset besläktade än kusiner skulle åläggas böter, dvs. det var fortfarande straffbelagt. [Almquist, Jan Eric (1961): Straffet för incest i Sverige under reformationstiden. Stockholm, sid. 34 f] Med det i tankarna tycker jag nog att det behövs åtminstone några exempel på att kung Erik har förbigått sina egna direktiv och befallt en biskop - representant för en kyrka som vid denna tid kraftigt propagerade för att den kanoniska lagens äktenskapsförbud mellan släktingar skulle upprätthållas - att viga så pass nära besläktade personer vid denna tid. Något sådant tycker jag borde ha avsatt spår i källmaterialet. Det är ju inte fråga om ett tillfälligt förbud - det är först genom kungliga förordningen den 30 december 1680 som andra och tredje led ojämn sidolinje upphör att juridiskt räknas bland de förbjudna leden. [Almquist, Jan Eric (1931). Om blodsskyldskap såsom äktenskapshinder enligt svensk rätt, Stockholm, sid. 166]
 
Du har helt rätt i att man inte bör använda begreppen adel och frälse som helt synonyma under 1500-talet, även om de ofta används som sådana i de officiella källorna. Jag har gått in på detta i ett par artiklar nyligen: »Den goda bördens betydelse under stormaktstid och frihetstid», Svensk genealogisk tidskrift 2011:1, respektive »Nytt standardverk om det finska frälset», Släkt och Hävd 2012:1. Din utsaga om att det i Finland inte förekom några adliga släkter i egentlig mening tror jag är förhastad. Både Henrik Impola nyligen och prof. Eric Anthoni tidigare har tvärtom framhållit det funnits uradel i Finland på 1500-talet, både bland det glesa högfrälset och det talrikare lågfrälset. Vid sidan av det strikta frälsebegreppet som var exklusivt kopplat till rusttjänstens presterande fanns ju i praktiken en bördsadel, dvs. ett ärftligt frälse i den östra rikshalvan vid denna tid, oavsett förmågan att uppvisa sköldebrev vid de frälserannsakningar som hölls från seklets senare del. [Impola, a. a., introduktionskapitlet, bl.a. sid. 8] Att ha ärvt sitt frälse var mer statusgivande än att själv ha erhållit sköldebrev, det framgår bl.a. av aristokratins förhandlade om adelsprivilegierna 1569. Så frågan uppstår varför Johan III i så fall adlade Harald Tyrilsson 1578 om denne faktiskt härstammade från en gammal frälsesläkt, som du hävdar. Hade det då inte kunnat uppfattas som en nedgradering i status än ett upphöjande? För, som jag fattar det, det bevarade sköldebrevet nämner väl inget om att hans förfäder varit frälsemän, så som det brukar anges då det gäller renovationer av adelskap?
 
Bara några funderingar.
 
Vänliga hälsningar
 
Urban Sikeborg

[Leif Tennare]

Jag uttryckte mig nog lite vårdslöst när jag skrev att det inte fanns någon uradel i Finland. Självklart fanns det på 1500-talet adelssläkter i Finland med anor från gamla finska stormanssläkter. Jag ser det närmast som en semantisk fråga. Vad gäller Anthoni, så tycker jag att han tolkar det på samma sätt, då han väljer att sätta rubriken 'Finlands Medeltida Frälse och 1500-talsadel' på sitt imponerande verk.
 
Henrik Impola skriver något tvetydigt:  Nästan alla finska högfrälsesläkter var uradliga.... 'Högfrälse' täcker mer än väl vad det handlar om. Som exempel nämner han släkten Horn, som i EÄ omnämnes som rent finsk urgammal frälsesläkt - inte uradel. Vidare släkten Fleming som kom till Sverige strax före sekelskiftet 1300/1400. Släkten Kurck som härstammade från Herman Svärd kom sannolikt från Tyskland något tidigare och omnämns i ÄSF av Anthoni som frälsesläkt. Släkten Bidz som Impola betecknar som finsk uradel kom också från Tyskland...  
 
Som Impola nämner i sin bok : Under adelns konsolideringsprocess blev den uradliga hävden ett kontroversiellt begrepp. Den gamla högadeln kunde bevisa sin hävd genom anor - låt vara att de inte alltid var exakta - och ett allmänt känt sköldemärke. För den var hävden själva grundvalen för dess samhällsställning, ett kriterium för dess företräde framför den yngre brevadeln. För lågadeln kunde hävden mera sällan räknas till godo, eftersom bevisbara anor och sköldemärken ofta saknades. Vidare: Av de undersökningar som gjorts rörande frälserannsakningarna i Småland på 1570-talet får man en bild av en ständig växelverkan mellan småfrälset och ofrälse grupper som påminner mycket om förhållandena i Finland.
Även om släkten Sluk ursprungligen omfattade många frälse individer, så var släkten relativt i en nedåtgående trend, och bestod sannolikt av fler skattebönder än frälse på 1500-talet. Inte heller användes namnet Sluk av särskilt många i släkten.
 
Helt klart är dock att Harald Tyrilsson ägt, och förlänats frälsejord av Johan III, även före sin nobilisering. Jag tror Jan Samuelssons fundering var korrekt, nämligen att bröderna Stålhandske fick bekräftelse på gammalt 'adelskap'.
 
Impola skriver att Harald Tyrilssons sätesgård var från 1563 Germundö i Saltvik på Åland. Jag tror att han
läst fel i Hausens skrift om Germundö och dess ägare. Enl. denne förekom Harald som innehavare av Germundö först 1567, vilket kan stämma väl med att Harald till större delen befann sig på krigsfot åren 1563-1566.
 
Året 1563 har dock en viss betydelse, såtillvida att det var detta år som Johan III greps i Åbo av en styrka ledd av Klas Fleming. Detta resulterade i att också hans lojale fogde på Åland, Joen Västgöte, Anna Henriksdotters make, greps och avrättades!  
 
Jag kan inte förneka att Haralds äktenskap med Anna Henriksdotter är något 'besvärande' för min sak, men samtidigt kan jag inte finna någon som helst rimlig anledning till Klas Flemings stöd för bröderna, annat än att de var ättlingar till Klas fars faster, Karin Henriksdotter Fleming, i hennes äktenskap med Nils Jönsson Sluk.

[Urban Sikeborg]

Eftersom det saknas belägg för att kung Johans adlande av Harald Tyrilssons skulle avse renovation av ett gammalt adelskap är vi inne på gissningarnas område där. Jag tror dock att min invändning ovan är relevant i sammanhanget.
 
Det väsentliga här, som jag ser det, är att ditt resonemang förutsätter att Harald Tyrilsson har kunnat ingå äktenskap med en nära släkting i strid med såväl landslagen, kungliga förordningar och kyrkans hårdnackade motstånd mot uppluckringar av detta regelsystem. Därför är detta mer än bara något besvärande, som du uttrycker det, och något som kräver rätt substantiellt stöd utöver hypotetiska resonemang. Jag skulle för egen del ha avskrivit möjligheten till en fädernehärstamning från Nils Jönsson Sluk för Harald Tyrilssons del enbart utifrån detta, och uppenbarligen har Jully Ramsay en gång gjort detsamma.  
 
Till kommentarerna om olika indirekta samband mellan Klas Fleming och Harald Tyrisson och dennes broder bör man beakta att det sammanlagda antalet vuxna frälsemän i det svensk-finska riket omkring år 1600 knappast var fler än 500. Frälset - eller adeln om man så vill* - bestod alltså av en mycket begränsad krets personer till att börja med, trots ett kontinuerligt nyadlande från Erik XIV:s tid. Att kronans högre tjänstemän, frälse såväl som ofrälse, hade återkommande förbindelser med varandra både å yrkets vägnar och privat är rätt naturligt. Dessutom gällde vid denna tid förstås landslagen, som hade en vid definition av arvskretsen och bördemannakretsen. Klas Fleming var tremänning till Harald Tyrilssons hustru och de var därigenom potentiellt varandras bördemän och arvingar. Detta var ju en reell grund för nätverkande utöver ett eventuellt patron-klient-förhållande.
 
Mina kvällsmediciner börjar verka så jag får avsluta inlägget här. Vad beträffar frågan om 1563 eller 1567 som vigselår kan jag fråga Henrik själv om detta, om du så vill.
 
Bästa hälsningar
 
Urban Sikeborg
 
[color=0077aa]* En liten exkurs beträffande termerna adel och frälse: Ordet adel, ett tyskt inlån, finns belagt på svensk mark tidigast 1516 och till att börja med som definition på det meniga frälset enbart. Det slog igenom på allvar under andra delen av 1500-talet. Detta sker samtidigt som grunden läggs till fyrståndssamhället. För att skilja de »egentliga» frälsemännen enligt definitionen i 1569 års adelsprivilegier (de som antingen ärvt sitt frälse eller som av kunglig nåd fått frälse i kombination sköldebrev) från dels det stora antalet kronotjänstemän som under samma period erhållit frälsebrev på sina gods, dels de frälsemän som ärvt sitt frälse från någon annan än sin far, blev anammandet av begreppet adel då ett sätt att utpeka vilka som då tilläts ingå i styrande ståndet. Men det finns inget motsatsförhållande mellan adel och frälse när det gäller medeltida förhållanden, såvida inte man försöker tillämpa begreppet retroaktivt. Termen adel är anakronistisk för medeltida förhållanden; därav Anthonis titel. Uradel (också det ett senare tyskt lån) avser det urgamla frälset, det frälse som av urminnes hävd fört sköld och vapen. Med urminnes avses från tiden innan sköldebrev började utfärdas mer allmänt kring 1420. Brevadeln (tidigare också kallad pappers- eller pergamentsadel) utgjordes av de frälsemän eller frälsesläkter som därefter tilldelats frälse och sköldemärke genom särskild kunglig nåd och sköldebrev. Men man erkände länge - ännu efter Riddarhusets inrättande 1626 - också frälsebrev utan specificering av sköldemärke som adelsgrundande i åtskilliga fall, i synnerhet för det finska frälset med sina speciella omständigheter.[/color]

[Leif Persson]

Ang gissningar om ett gammalt adelskap så är ju redan Anrep inne på det i sin artikel om Stålhandske Han blef 1578 den 15 Juni begåfvad  
med Adelskap eller fick förnyelse på sitt gamla med lika vapen, som brodern, men finnes icke omnämnd i dennes adelsbref. http://runeberg.org/anrep/4/0282.html, vilket han endast hade att uteslutande arbeta med, dvs Riddarhusets egna texter, trots dess fel och brister. Jag har också försökt att hitta något av detta i Riksregistraturet (på SVARs hemsida) men utan framgång, kanske finns det något mer belägg i de adelsansökningar som finns kvar i koncept på Riksarkivet (även Riddarhuset antar jag), eller var kan källan vara för detta påstående egentligen..?

[Leif Persson]

Att det var förbjudet att ingå äktenskap med nära släktingar ser inte jag som något riktigt starkt argument mot detta exempel. Det påvisar ju boken Auctoritate Papae (utgiven av svenska Riksarkivet 2008), vilken tar upp Penitentiariets  i Rom arbete med att ge påvliga dispenser just för såna ärenden, väldigt tydligt. Statistiken visar även att det var den allra största orsaken till att man ville ha dispens, dvs De matrimoniabilus som mellan åren 1455 och 1492 stod för så mycket som 37% av alla ärenden (sid 10f i nämdna bok).

[Leif Tennare]

Vad gäller frågan om adlandet av Harald Tyrilssons skulle avse renovation av ett gammalt adelskap, så talar mycket för detta, då båda bröderna i sin ungdom ingick i Erik XIV:s hov, Harald som stallmästare, och Joen som Kammarjunkare. Såvitt jag känner till, så tillhörde alla i hovet frälset, eller...?!
 
Samma sak gäller väl det faktum att Harald var ryttmästare för  de svarta hingstridarne, det jämte hovfanan förnämsta kavalleriet, långt innan han nobiliserades. Hade han som ofrälse kunnat nå den positionen?
 
Kan detta vara orsaken till Anreps lilla 'brasklapp'?
 
Beträffande äktenskapshindret för Harald Tyrilsson, så tar jag frågan på största allvar. Det innebär dock inte att jag är beredd att ändra uppfattning om släkten Stålhandske såsom varande ättlingar till släkten Sluk, snarare då att ompröva filiationen.

[Urban Sikeborg]

Risberg, Sara (red.) (2008): Auctoritate papae: the church province of Uppsala and the apostolic penitentiary 1410–1526 (Stockholm) är nog snarare ett argument mot än ett argument för hypotesen att Harald Tyrilssons hustru varit släkt med honom i andra och tredje led. För perioden 1438–1513 finns från Sverige och Finland följande ansökningar:
 
*41 dispensansökningar gällande äktenskap mellan blodsfränder (cognatio). Med undantag för det exceptionella fallet med riksrådet Johan Kristiernsson (Vasa) och dennes andra hustru – som var släkt med honom i andra och fjärde led – gäller flertalet ansökningar giftermål mellan personer som var sinsemellan besläktade i fjärde led (bryllingar), en mindre del släktingar i tredje och fjärde led (någon gifter sig med barn till syssling) och endast ett fall gällande släktingar i tredje led. Där släktskap så nära som tredje led var involverad anges återkommande att ett särskilt deklarationsbrev krävdes för detta.
 
*27 ansökningar gäller giftermål mellan personer som var ”släkt med släkten” med varandra (affinitas). Ett typexempel är att någon varit förlovad, gift eller haft sexuellt umgänge med en brylling eller syssling till sin nuvarande eller blivande äktenskapspartner.
 
*2 ansökningar gäller äktenskap där andlig släktskap (cognatio spiritualis) var äktenskapshinder, dvs. att den ena partnerns förälder varit gudmor eller gudfader åt den andra partnern.
 
Jag hittar inte en enda ansökan som gäller släktskap så nära som skulle vara fallet med Harald Tyrilsson och Anna Henriksdotter, enligt den hypotes som framförts här. Det kan tolkas som att det inte ens var lönt att ansöka om dispens för detta.
 
Vad beträffar antagandet att bara frälsemän kunde tjänstgöra vid hovet återstår väl det att bevisa? Jag har en förfader, garanterat ofrälse/oadlig som tjänade vid hovet på 1550-talet. Hursomhelst: Harald Tyrilsson kan mycket väl ha varit frälseman men inte enligt den definition som trumfades igenom med adelsprivilegierna 1569. Han kan alltså ha övertagit frälset efter någon tidigare släkting till sig själv (eller möjligen hustrun): mor, farmor, morbror, morfar … Det fanns ju gott om sådana frälsemän i riket och det var därför kronan genomförde så omfattande frälserannsakningar i såväl Sverige som Finland under flera decennier. (Att han själv skulle ha skaffat sig frälse är väl vid denna tid mindre sannolikt, även om jag känner till två samtida exempel på detta.) Om jag minns rätt visar Jan Samuelsson i sin åberopade avhandling från 1993 – Aristokrat eller förädlad bonde?: det svenska frälsets ekonomi, politik och sociala förbindelser under tiden 1523–1611. Diss. Lund – att många av de frälsemän som inte uppfyllde 1569 års kriterier erhöll sköldebrev i efterhand.
 
Harald Tyrilssons och Anna Henriksdotters måg Erik Arvidsson (Footangel) är för övrigt ett exempel på en ”illegitim” frälseman där frälset ärvts från morfadern. För att vinna inträde på Riddarhuset framställde han sig som sonsons sonson till sin mormors farfar far, riksrådet Sune Sunesson. [Riddarhusets stamtavlor, utgivna på cd av Riddarhuset 2002, adl. ätten Footangel (nr 229)]
 
Bästa hälsningar
 
Urban Sikeborg

[Leif Tennare]

Urban,
Du har möjligtvis inte någon form av 'statistik' avseende, eller uppfattning om, fördelningen mellan frälse och ofrälse medlemmar av hovet på 1500-talet? Du använder gärna uttryck som 'återstår att bevisa', vilket är relevant om man skall publicera ett dokument av vetenskaplig signifikans - men, det vore kul om du delade med dig av din kunskap på en mer populärvetenskaplig nivå på det här forumet. Jag skulle gärna vilja veta din åsikt i ämnet. Det är genom att ställa frågor, man lär sig... Vilken roll hade din förfader vid hovet?
 
Bästa hälsningar
Leif Tennare
 
PS Om ditt erbjudande står kvar, så emotser jag gärna Henrik Impolas svar.
 
(Meddelandet ändrat av Ten 2012-09-10 21:56)