3.2 Lummelunds bruk
3.2.1 Kort historik
Lummelunds bruk har varit bebott åtminstone
sedan 1100-talet. På den tiden var det troligen
cisterciencermunkar som använde
Lummelunds å för att
odla fisk i och för att driva
mjölkvarn och
vadmalsstamp. Det var troligtvis
munkarna som byggde huset som står som en ruin i parken idag (Forslund 1975, Fornsalens arkiv 1).
Vid
Gotlands reformation år 1537 konfiskerades all kyrkans mark och egendomar av
staten. En del av marken gavs till
hospitalet i Visby, en del blev
privatägd och en del behöll
staten själv.
Man byggde
två nya mjölkvarnar under samma period så att alla parter fick varsin kvarn.
Vidare
byggdes två sågkvarnar år 1620 (Lundberg 1939).
År 1651 anlade köpmannen Kristofer Neuman från Stockholm en masugn och två hammarsmedjor vid Lummelunds bruk. Man tillverkade bl.a. stångjärn, sågblad, släggor och grytor. Under
1650-talet var platsen
centrum för grytgjutning.
Järnbruket blev dock aldrig särskilt lönsamt utan ödeförklarades år 1712 av Karl den 12:e, när denne befann sig i Bender (Lundberg 1939).
År 1742 fanns en sågkvarn, en mjölkvarn och en vadmalsstamp på platsen.
År 1805 startades ett pappersbruk som lades ner år 1885 (Lundberg 1939).
Sågen flyttades till Skomakre år 1915 (Länsmuseet 2001).
Den enda byggnad som finns kvar idag av alla verksamheter som funnits på platsen är
mjölkvarnen Överstekvarn.
Hela historiken för Lummelunds bruk finns i bilaga 3.3.2.
---
3.3 Verksamheter
3.3.1 Järnbruk En masugn och
två hammarsmedjor med gjuteri har funnits på platsen mellan år 1651
och 1712 (Lundberg 1939).
Den ena hammaren förmodas ha legat längs med den nu torrlagda
sidoströmmen till Lummelunds å (figur 4, 15 l) och
den andra inrymdes i den då nedlagda
Nedersta kvarn vid Stora Hammarströmmen (Fornsalens arkiv 2).
Hammaren uppe vid sidoströmmen lades ner år 1676, och var
en manufaktur- eller
kniphammare (Elephant 1696, Lundberg 1939).
Hammaren vid Stora Hammarströmmen kan ha varit verksam ända tills
bruket ödelades år 1712 (Lundberg 1939).
Masugnen lades ner år 1691 och hela järnproduktionen låg nere till år 1702. Detta
år 1702 byggdes en
ny hammarsmedja upp på samma plats som den som lades ner år 1676 (Elephant 1696, Lundberg 1939, Forslund 1975). Masugnen kan ha varit igång igen år 1702-1709 då bruket återigen var aktivt, men efter år 1709 har med största sannolikhet ingen järnproduktion skett.
År 1727 försökte man på nytt få igång en av hamrarna, men detta misslyckades (Gardell 1992).
Vid Lummelunds bruk har den årliga produktionen av järn troligtvis inte överstigit 30 ton.
En tillfällig topp inträffade år 1674 då 114 ton stångjärn exporterades till Amsterdam (Lundberg 1939, Fornsalens arkiv 2).
3.3.2 Pappersbruk Ett pappersbruk för
tillverkning av grovt papper startade år 1805 i byggnaden Överstekvarn. Det rörde sig enligt Lundberg (1939) om en mycket obetydlig anläggning och man har troligtvis endast tillverkat grovt papper, som t.ex.
makulaturpapper, papper som användes i växtpress samt tobakspapper (Lundberg 1939, Fornsalens arkiv 1974, Forslund 1975). Pappersråvaran var
lump, d.v.s. linne och bomull. En
pappersmästare,
fyra pappersmakargesäller och
en lumpsamlare fanns anställda.
Pappersbruket lades ner år 1885 i samband med
utdikningen (Lundberg 1939, Forslund 1975, Fornsalens arkiv 2).
3.3.3 Mjölkvarn Minst tre mjölkvarnar har funnits här sedan medeltiden;
Nedersta, Mellersta och Överstekvarn.
Nedersta kvarn var belägen vid Stora Hammarströmmen, nästan ända nere vid strandkanten, och kallades därför ibland för Strandkvarnen (Forslund 1975).
Mellersta kvarn låg strax nedanför Överstekvarn (figur 4, 15 m).
Av de tre kvarnarna finns nu endast
Överstekvarn kvar (figur 2). På 1850-talet förnyades kvarnhjulet och kvarnhuset.
I början av 1900-talet bildades det kvarnbolag,
Överstekvarn AB, som äger kvarnen än idag. Kvarnhjulet var i drift ända fram till andra världskriget (Forslund 1975). Kvarnens maskinpark sågades sönder och togs bort på 1950-talet (Länsmuseet 2001). År 1970 beslöt Överstekvarn AB:s styrelse att man skulle restaurera kvarnhjulet.
Dammen utanför grottan,
vattenrännan och
hjulet ställdes i ordning så att allt skulle bli som förr. Hjulet snurrar, nu som då, enbart med vattnets hjälp (Forslund 1975).
3.3.4 Sågverk År 1620 byggdes enligt Lundberg (1939) två sågkvarnar vid Lummelunds bruk. Var dessa byggdes är emellertid något oklart.
Om man tittar på
Gabriel Elephants karta från år 1696 ska det endast ha legat en sågkvarn med överfall uppe
vid Överstekvarn vid den tiden (figur 4, 11 q).
Enligt andra uppgifter ska en stor såg även ha funnits där
Nedersta kvarn en gång legat, alltså
vid Stora Hammarströmmen. På samma plats låg också
den ena av hammarsmedjorna under järnbrukets tid. Vid platsbesök påträffades grundmurar till ett något större hus vid Stora Hammarströmmen, så troligtvis har en såg eller dylikt funnits här. Däremot är det inte troligt att hammare och såg funnits på platsen samtidigt. Man har förmodligen ersatt den ena verksamheten med den andra och kanske använt sig av samma kvarnhjul, möjligtvis det ursprungliga hjulet som en gång drev
Nedersta kvarn.
En gissning är att två sågkvarnar byggdes uppe vid Överstekvarn år 1620, men att endast den ena gick under beteckning sågkvarn vid kartritningen år 1696. Det andra kvarnhjulet kan vid den tidpunkten ha använts till att driva masugnens blåsbälgar.
Sågen vid Stora Hammarströmmen startades troligtvis upp efter det att hammaren lagts ner, d.v.s. någon gång
efter år 1712.
År 1742 fanns den med säkerhet eftersom det då nedtecknades att den producerade 150 tolfter bräder om året (Fornsalens arkiv 2).
Sågen flyttades till Skomakre 2:1 år 1915 (Länsmuseet 2001).
3.3.5 Vadmalsstamp (valkverk/valka) På kartan från år 1696 finns en vadmalsstamp med överfall markerad längs den nu torrlagda strömmen belägen söder om Lummelunds å (figur 4, 15 k). Enligt flera skriftliga belägg ska vadmalsstampen ha funnits här
sedan medeltiden (Lundberg 1939, Forslund 1975). Denna kan ha anlagts av
munkarna men har i så fall sedan
tagits över av hospitalet i Visby vid reformationen år 1537.
Enligt Lundberg (1939) planerade Neuman att anlägga en valka år 1652. I så fall bör denna ha byggts på samma plats som den ursprungliga. Vadmalsstampen ska ha tagits bort i samband med utdikningen runt år 1880 (Forslund 1975).
---------------------------
Bilaga 3. Historik Lummelunds bruk Vattenkraften vid Lummelunds bruk är unik för Gotland och har utnyttjats åtminstone sedan medeltiden. Det gynnsamma läget med allt vatten som på våren strömmade ut från Martebo myr genom Lummelundagrottan och ned mot havet gjorde Lummelunds bruk idealisk för att driva vattendrivna verk.
Det tidigaste skriftliga belägget för detta finns i
1594 års jordebok för Gotland. Där talas om ”
möllaren i Lummelunds mölle”,
Sören Öfverstekvarn.
I
kyrkoräkenskaperna för Lummelunda år 1621 nämns
Siffre och Oluf överstekvarn, Peder medekvarn och Maren nederstekvarn (Lundberg 1939).
Enligt flera källor har
munkar varit aktiva vid Lummelunds bruk (Forslund 1975, Fornsalens arkiv 1 och 3). Ännu existerande namn som Munkströmmen och
Munkdammen kan även tyda på detta. Det mest troliga är att det i så fall handlade om
cisterciensermunkar som kom till Gotland via Nydala kloster på
1100-talet. De
invigde Roma kloster år 1164 och ska mest ha ägnat sig åt meditation och att förvalta sina egendomar (C. Runeby, muntl.inf.). Enligt
cisterciensermunkarnas klosterregel skulle de livnära sig av eget arbete, d.v.s. jordbruk och boskapsskötsel (Gardell 1992). De var kända för att ta över mark som i andras ögon inte hade så mycket värde, som t.ex. vattensjuka områden. De var skickliga på att dränera denna typ av mark och göra den odlingsbar. De grävde även dammar och kanaler för att kunna odla fisk (C. Runeby, muntl.inf.). I ån nedanför Lummelunds bruk finns lämningar efter en träkonstruktion. Enligt lokal tradition skulle här ha funnits en dammanläggning anlagd av
cisterciensermunkarna (Fornsalens arkiv 1).
Vid
Lummelunds bruk anlade
munkarna en mjölkvarn, en vadmalsstamp, åkrar och ängar samt dammar för att kunna odla karp (Forslund 1975). De brukade ha folk
anställda vid klostret som skötte om verksamheterna (C. Runeby, muntl.inf.). Det kan även ha varit
munkarna som byggde huset som står som
en ruin i parken. Det är ett
medeltidshus med kraftiga väggar och små fönster. Det är uppfört av gråsten och kalksten och fogad med kalkbruk, och man tror att man har tagit sten från det för att bygga upp masugnen. Legenden säger att om huset rivs så kommer Lummelunds bruk att brinna nattetid. Kanske är det denna sägen som räddat huset från att rivas helt (Forslund 1975). Parken som ruinen står i var från början
munkarnas trädgård och det kan ha varit de som planterade in ramslöken som idag täcker hela området. Ramslöken går nämligen utmärkt att koka soppa på (A. Forslund, muntl.inf.).
Vissa tror att det istället har varit
dominikanermunkar som funnits på platsen. Men dessa ägnade sig vanligtvis inte åt att bruka mark utan ägnade sig mer åt mission och bön. De tillhörde de s.k. tiggarordnarna som upprättades på
1000-talet och tog helt avstånd från jordägande och klosterliv. De livnärde sig enbart på allmosor (Gardell 1992).
Vid
Gotlands reformation år 1537 exproprierades alla kyrkors och klosters egendomar av staten (d.v.s. Danmark).
Klostrets mark vid Lummelunds bruk överlämnades till hospitalet i Visby varpå Mellerstakvarn, vadmalsstampen och området söder om Lummelunds å med åkrar och ängar blev s.k. hospitalgrund.
Staten behöll också en del av marken vid Lummelunds bruk. På dess ägor, s.k.
kronogrund, låg
Nederstekvarn som även kallades för
Strandkvarneneftersom den låg vid Stora Hammarströmmen nära stranden.
Nederstekvarn försåg det då existerande Visborgs slott med mjöl.
Överstekvarn var
privatägd och bestod av två mjölkvarnar. Den fungerade som en s.k. tullkvarn, vilket innebar att bönderna kom hit och malde sin säd och lämnade en del kvar som betalning (Forslund 1975).
År
1645 slöts freden i Brömsebro. Då fick Sverige landskapen Jämtland, Härjedalen, Halland och Gotland från Danmark. Men även om Gotland blev svenskt förvandlades inte gotlänningarna från danskar till svenskar över en natt. Det gällde därför för den svenska myndigheten att satsa på svenskt näringsliv på ön. Man uppmuntrade bl.a. till brytning av kalk- och sandsten (Lundberg 1939).
Stormakttidens Sverige behövde kläder till sina arméer. Gotland hade naturliga förutsättningar att bedriva klädproduktion eftersom här fanns bra möjligheter till
fåravel. Därför beslöt
en köpman från Stockholm vid namn Kristofer Neuman att upprätta
ett vantmakeri (klädesfabrik) på Gotland. År
1649 fick han i ett privilegiebrev av
drottning Kristina tillstånd att upprätta detta vid Kopparsvik strax söder om Visby, där en liten ström vid denna tid drev tre kvarnar. Mot att han klarade garnisonernas beklädnad i Visby och Kalmar fick han arrendera några hemman på Gotland, bl.a.
Lummelunds bruk, på statens bekostnad. Han fick dessutom ta emot alla skatteintäkter från fem gårdar på norra Gotland. Inte heller behövde han betala tull för import av nödvändiga råvaror eller skatta för sitt arbetsfolk. För att skaffa fårull fick han tillstånd att inrätta
fårgårdar, s.k. schäferier, vid
Kungsladugården nära Visby och på
Skenholmen utanför den nordöstra kusten. Mängder av ull krävdes till tillverkningen av kläder och därför uppmanades det gotländska folket att skaffa får (Lundberg 1939).
Under samma period planerade
Neuman att anlägga ett järnbruk vid Lummelunds å, som skulle bestå av en masugn och två hammare. Eftersom det inte fanns någon
järnmalm på Gotland skulle malmen fraktas från Utö i Stockholms skärgård. Utö låg visserligen 18 mil bort, men Neuman ansåg att eftersom man kunde leverera malm från Utö till Finland så kunde man göra det även till Gotland. Från Kappelshamn skulle malmen köras på oxkärror till Lummelunda där man sedan skulle bearbeta malmen.
Neuman begärde s.k. bergfrälse hos
drottning Kristina (bergfrälse innebar rätten att driva bergbruk utan att behöva skatta för det) och år
1651 beviljades han detta.
Året därpå
1652 gavs Gotland i förläning till
Karl den 11:e som innehade ön två år innan han blev kung av Sverige.
Drottning Kristina hade nämligen abdikerat och flyttat till Rom. För
Neumans del innebar detta att han krävdes på arrendeavgifter. Han kom i ekonomisk kris och var tvungen att avveckla Kopparsvik, och hade nu alltså bara järnbruket kvar (Lundberg 1939).
Lummelunds bruk saknade egen hamn. Därför skeppades järnet ut från
Brissund och det mesta gick på export till Tyskland. Enligt tabeller över järninförseln genom Norder- och Österport från
Lummelunds bruk år 1654 gick 105 skeppund (ca 15 ton) järn dit. Tabellerna visar dock inte brukets totala årsproduktion. Detta beror dels på att
Neuman skeppade ut järnet med egna fartyg, och dels på att mycket järn stannade kvar hos bönderna som betalning för vedkörning, kolning, jordbruksprodukter och virkesleveranser.
Neuman bedrev också handel med kalk, virke och tjära, som säkert gav honom fler intäkter än järnbrukets produkter eftersom inte heller hans järnindustri kom igång ordentligt. Detta berodde delvis på att gotlänningarna, dansksinnade som de
var, inte såg med blida ögon på den inflyttade svenskens företag.
Neuman hade att kämpa mot ett fruktansvärt motstånd från
Visbyborgarna, som inte kunde smälta att han lyckats upprätta ett bruk och få hjälp av regeringen i form av vidsträckta privilegier. Dessutom lät
Neuman skeppa ut varor direkt till
de gotländska bönderna via hamnarna runt ön.
Bönderna slapp då köra hela vägen in till Visby för att köpa humle och salt och detta gillade inte
Visbyborgarna, som sedan dansk tid hade monopol på all sådan handel. Även
bruksfolket var besvärligt eftersom de stal, söp och slogs. Mycket ofta hände det att de smusslade undan järn och sålde det i sin tur för egen förtjänst. Det som satte definitivt stopp för
Neuman var dock pesten.
Han avled i mars år 1663 tillsammans med
många andra på Gotland (Lundberg 1939).
Hans hustru, Brita Knutsdotter Neuman, även kallad
Nymanskan, tog över verksamheten efter makens död. Järnbruket var beroende av att
bönderna levererade ved och hö regelbundet. Eftersom dessa prioriterade kalkugnarna istället för
Nymanskans bruk blev detta stillastående i långa perioder p.g.a. kolbrist.
Bönderna vägrade att sälja skog till änkan. Brita klagade bittert inför bergskollegiet och generalguvernören över
böndernas illvilja. Hon tröttnade snart på att leda järnbruket och arrenderade ut det istället (Lundberg 1939).
Mellan åren 1671-1684 arrenderades bruket av
Vilhelm Facht och
Mattias Trip.
Facht drev bruket och levererade allt järn till
Trip för försäljning.
År 1672 fanns endast
11 personer anställda, men bruket tog snabbt fart och
år 1673 fanns
48 personer anställda.
Arbetsstyrkan bestod av svenskar, gutar och valloner. Malmen bör fortfarande ha hämtats från Utö. Troligtvis fick han en kort tid även malm från Roslagen, närmare bestämt från Vigelsbo gruva i Roslagen. Det gick ganska bra för bruket nu.
I juli år 1674 avgick skeppet Den lilla Silverkronan från Visby med en last stångjärn vägandes 803 skeppund (ca 114 ton) med destination Amsterdam. Det var första gången gotländskt järn fraktades till Holland.
År 1676 erövrade danskarna Gotland och höll det ockuperat under 3 år. De stoppade och beslagtog malmtillförseln varpå bruket stod stilla under dessa år (Lundberg 1939).
Mellan åren 1684-1689 drevs bruket av
Gotlands mäktigaste Visbybo under 1600-talet, Holger Jönsson. Malmskutorna anlade då oftast Visby, varifrån frakten till Lummelunda blev kostsam. Skattetrycket var högt på bruket och efter några år sades arrendet upp (Lundberg 1939).
Under alla dessa år stod
Brita Neuman fortfarande som ägare av bruket. Eftersom hon stod i skuld till staten p.g.a. obetalda skatter
stämdes hon år 1692. År 1694 utföll domen som fastställde hur mycket hon skulle betala. Eftersom några pengar aldrig betalades in
konfiskerades Lummelunds bruk av staten. I samband med detta
upprättade Gabriel Elephant en skatteläggningskarta år 1696 (figur 3 och 4) för att man skulle kunna göra en utvärdering av bruket. Detta är den första utförliga kartan som gjorts över området.
Frågan var nu om det skulle utarrenderas eller säljas. Till slut
utarrenderades bruket till Adam Helms som varit delaktig i
Holger Jönssons tidigare affärer. Han
köpte bruket år 1699 och gjorde en del bättringar och reparationer, bl.a. lät han bygga en
ny hammare år 1702.
Kol- och vattenbristen gjorde att bruket ändå gick sitt öde till mötes.
År 1709 inkom en begäran från Helms till bergskollegiet att få bruket ödeförklarat. Vid Bender i Turkiet den 17 september år 1712 biföll Karl den 12:e ansökan från Helms, som därmed blev fri från alla vidare utgifter för bruket (Lundberg 1939).
Källa:
http://www.lansstyrelsen.se/gotland/SiteCollectionDocuments/sv/publikationer/nat ur-och-miljo/ovriga-publikationer/LummelundsbrukMIFOfas1.pdf
Det verkar kunna finnas information om de anställda eftersom de anges till antal 1672 och 1673, men det är inte säkert att de nämns vid namn förstås.
Kyrkoräkenskaperna hade jag själv tänkt att föreslå att du kan gå igenom Monica! Jag har gått igenom en del sådana på Gotland. Lycka till!