Äldre inlägg (arkiv) till 2003-05-21

[Anders Pemer]

Jag har också noterat att en av reglerna för giftermål finns kvar, men lyckligtvis ingenting med detta med enskild mans dotter. Då ska problemet vara om någon gifter sig utan regeringens tillstånd. Men kommer någon framtida regering ha något intresse att lägga några synpunkter på en sådan sak?
 
Och dessutom är det alltså regeringen som ska misstycka för att prinsen eller prinsessan ska utträda ur tronföljden om han/hon ändå gifter sig, inte kungen eller drottningen. Regenten kan alltså tycka vad han/hon vill, men det påverkar ingenting.
 
Åke har skrivit mycket intressant. Det är naturligtvis oerhört osannolikt att alla de tre kungabarnen skulle visa sig vara medicinskt oförmögna att kunna få barn. Och själva är de nog allihop fullt inställda på att i sinom tid göra vad de kan, så det blir nog något tiotal barnbarn inom de närmaste tio-tjugo åren...
 
Funderade på hur mycket jag har hemma om Bernadotte-ättlingar i livet just nu. Tyvärr har jag inte skaffat Teds fina bok med namnet, även om jag naturligtvis har sett till att kika i den. Men direkt ur huvudet kan man ju komma en bra bit på väg. Minst 39 ättlingar i livet till Gustaf VI Adolf, 14 jag kan hitta just nu till prins Wilhelm, gör minst 53 ättlingar till Gustaf V. Prins Carl har sonen kvar i livet, med en dotter som har något eller några barn, och av döttrarna hade Märtha, gm Olav av Norge, minst 14 ättlingar, Astrid säkert något tiotal, medan jag inte vet något om Margaretha, gm Aksel av Danmark.
 
På prins Oscar Bernadottes gren kan jag i egen litteratur här hemma identifiera 22 agnatiska ättlingar i livet, och i adelskalendern 1986 kan jag spåra sammanlagt tio till. Ättlingarna till Louise och Frederik VIII faller också tillbaka på min okunskap (här hemma) om danska kungahuset.
 
Men totalt antal ättlingar jag identifierat blir i alla fall 112, och så vitt utgrenat som det danska kungahuset är vete tusan om inte t o m den grekiska grenen, och därmed i så fall även prins Philip av England och alla drottning Elizabeths barn och barnbarn skulle vara Bernadotte-ättlingar. Intressant här är att det oldenburgska huset på den agnatiska sidan kommer att sitta på såväl den norska och engelska som den grekiska (avskaffade) tronen, medan det försvinner på den danska med Margrethes son Frederik.
 
För att återgå till det Åke skriver, så är väl den springande punkten just vad det egentligen må finnas för juridiska prejudikat på hur en befintlig redan inträdd närmaste tronföljare kan, skall och bör omfattas av att kriterierna för arvsrätten plötsligt ändras när man själv redan ÄR kronprins.
 
Den bästa tänkbara förklaringen är ju att berörda tänkte på saken och kollade upp det noggrant inför den avgörande riksdagsbehadlingen den 7 november 1979, och att det inte finns något som säger att det är fel att en laglig kronprins upphör att vara kronprins om det plötsligt införs en ny successionsordning, där han inte längre skulle vara nummer ett.
 
Men om det nu skulle vara rätt att det går till så, och frågan hade varit betydligt mer infekterad och debatterad än den var, och partier med olika ståndpunkt växlade vid makten hit och dit, men ändå då och då behöll makten även med ett mellanliggande val och kunde ändra successionsordningen fram och tillbaka, då skulle det ju kunna leda till att Victoria och Carl Philip växlade som kronprins/essa/ om vartannat till förbannelse.
 
En ny ändring efter att nuvarande kungen gått bort, och att den som just då var tronföljare hade ärvt tronen skulle ju aldrig kunna ta ifrån den nye regenten hans/hennes tron, men ska då ändrad successionsordning verkligen kunna innebära att den dittills laglige kronprinsen eller kronprinsessan varje gång upphör att vara det, till förmån för den som blir det enligt den nya ordningen?
 
Jag tycker att ovanstående tänkbara scenario med ändringar fram och tillbaka motsäger det ganska effektivt.
 
Och skulle då någon juridiskt skolad slå fast att någon som redan är kronprins inte kan upphöra att vara det för att arvsrättens kriterier ändras, då har ju Victoria i själva verket aldrig varit kronprinsessa, även om en hel nation, inklusive hon själv, har trott det i tjugo år...
 
Och nog för att hon i sådana fall kommer att ha en mycket längre period som närmaste tronföljare att gräma sig över att mista, än vad Carl Philip har haft, men faktum kvarstår ju ändå att det i sådana fall har varit ett juridiskt missförstånd som har lurat i henne, och alla andra, att hon var kronprinsessa, och den lagliga, juridiskt riktiga tronföljden som formellt bekräftas och retroaktivt återinförs.
 
Jag skulle beklaga henne (och gratulera Carl Philip), inte tal om annat. Många skulle tala om ett nederlag för jämställdheten, även om det naturligtvis inte var det egentligen, eftersom jämställdheten i form av de kriterier som gäller för arvsrätten till tronen ändå var införda till framtida tronskiften.
 
Får sedan Carl Philip en förstfödd dotter är det ju en helt annan sak. Och det är ju som sagt inte den kvinnliga tronföljden i sig jag har något emot, bara hur den infördes och vilka komplikationer det medförde. Fast då skulle nog många komma med något i stil med Vad sade ni nu, då...?
 
Men är det i själva verket glasklart rätt att en nysuccessionsordning även påverkar en befintlig kronprins/essa/ då har jag åtminstone fått ett svar, och behöver inte grubbla mer. Det räcker för mig. Jag inser ju att problemet bara är att jag inte vet hur det skall och bör fungera.
 
Om man byter ut Carl XVI Gustafs namn i § 1, och förutsätter att alla befintliga ättlingar inträdde i den nya tronföljden i ett paket, utan avseende på hur någon av dem har gift sig, skulle tronen gå till en ättling till prinsessan Margarethas äldsta dotter Sybilla Louise Ambler, om man bytte till Gustaf VI Adolf, Gustaf V eller Oscar II, eftersom de båda Gustaf-kungarna inte bara var äldste son, utan äldsta barn över huvud taget. Om man däremot skrev in Oscar I, eller bara skev Successionsrätt till Sveriges tron tillkommer manliga och kvinnliga efterkommande till kronprins Johan Baptist Julius, sedermera Konung Karl XIV Johan skulle grenen från Karl XV:s dotter Louise gälla, och tronen hamna i någon sidolinje i danska kungahuset eller någonting sådant, eftersom man trots allt inte får vara furste i utländsk stat.

[Anders Pemer]

Så har jag kontaktat hovet och hört mig för. S.-O. Hedengren, expeditionschef vid riksmarskalksämbetet, skriver att riksdagens beslut 1979 om införande av fullt kognatisk tronföljd togs i enlighet med reglerna för grundlagsändringar och är således giltigt.
 
(...) Prins Carl Philip var vid den tidpunkten ett halvt år gammal och hade inga synpunkter på frågan. Nu accepterar han fullt ut tronföljdsförändringen.
 
När det gäller mina funderingar om titlarna prins/prinsessa osv understryker han, som jag redan varit inne på i tidigare inlägg, att det är skillnad på rätt till tronföljden och titelatur.
 
Hur det skall bli i Sverige ifråga om epitetet HKH och titlarna Prins eller Prinsessa får framtiden utvisa. Allmänt kan sägas att Kungahuset inte bör omfatta ett större antal personer.

[Magnus Josefsson]

Idagens Aftonbladet fanns en klok krönika som behandlade monarkin:
 
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0007/17/gunnar.html

[Anders Pemer]

Efter att ha kikat på den angivna krönikan vill jag påpeka att dess tema inte handlar om ämnet för den här diskussionen. Men den tål att läsas, det gör den. Tänkvärt.

[Martin Mattsson]

Det var länge sedan någon skrev i den här diskussionen. Jag ögnade igenom den häromdagen, och det var mycket intressant. Kunde sedan inte låta bli att komponera en liten tronföljarlista efter Kung Carl XVI Gustafs barn om... utifall att...
Försökte tänka mig hur man skulle resonera, om man retroaktivt skulle godkänna alla tidigare otillåtna äktenskap, vilket väl ändå borde göras i dessa liberala dagar, och ändå låta den kognatiska successionen gälla. Då skulle det kunna se ut så här:
 
1. HKH Kronprinsessan Victoria, f 1977
2. HKH Prins Carl Philip, f 1979
3. HKH Prinsessan Madeleine, f 1982
4. Prinsessan Margaretha, g fru Ambler, f 1934
5. Sibylla Ambler, gift friherrinna von Dincklage, f 1965
6. Friherrinnan Madeleine von Dincklage, f 1999
7. Friherre Sebastian von Dincklage, f 2000
8. Charles Ambler, f 1966
9. Sienna Ambler, f 2000
10. James Ambler, f 1967
11. HKH Prinsessan Birgitta, g Prinsessa von Hohenzoller-Sigmaringen, f 1937
11. HSH Prins Carl Christian von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1962
12. Prins Nickolas von Hohenzollern, f 1999
13. HSH Prinsessan D?sir?e von Hohenzollern-Sigmaringen, g grevinna zu Ortenburg, f 1963
14. HSH Greve Carl Theodor zu Ortenburg, f 1992
15. HSH Greve Friedrich zu Ortenburg, f 1995
16. HSH Grevinnan Caroline zu Ortenburg, f 1997
17. HSH Prins Hubertus von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1966
18. Prins Lennart von Hohenzollern, f 2001
19. Prinsessan D?sir?e, g friherrinna Silfverschiöld, f 1938
20. Friherre Carl Silfverschiöld, f 1965
21. Friherrinnan Christina Silfverschiöld, g friherrinna De Geer af Finspång, f 1966
22. Friherrinnan Estelle De Geer af Finspång, f 2000
23. Friherre Ian De Geer af Finspång, f 2002
24. Friherrinnan H?l?ne Silfverschiöld, f 1968
25. Prinsessan Christina, g fru Magnuson, f 1943
26. Gustaf Magnuson, f 1975
27. Oscar Magnuson, f 1977
28. Victor Magnuson, f 1980
29. Greve Michael Bernadotte af Wisborg, f 1944
30. Grevinnan Kajsa Bernadotte af Wisborg, f 1980
 
(Drottning Margrethe II av Danmark och Kronprins Frederik utesluts som regent/blivande regent i annat land)
 
31. HKH Prins Joachim av Danmark, f 1969
32. HH Prins Nikolai av Danmark, f 1999
33. HH Prins Felix av Danmark, f 2002
34. HKH Prinsessan Benedikte av Danmark, g Furstinna zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1944
35. HSH Arvfurst Gustav zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1969
36. HSH Prinsessan Alexandra zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, g grevinna von Pfeil und Klein-Ellguth, f 1970
37. Greve Richard von Pfeil und Klein-Ellguth, f 1999
38. HSH Prinsessan Nathalie zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1975
 
(Drottning Anna Maria av Grekland utesluts som Margrethe II ovan)
 
39. Prinsessan Alexia av Grekland och Danmark, g fru Morales, f 1965
40. Arietta Morales y Oldenburgo, f 2002
 
(Kronprins Paulos av Grekland utesluts som eventuellt blivande statschef i annat land)
 
41. HKH Prinsessan Maria Olympia av Grekland och Danmark, f 1996
 
(Arvprins Konstantinos av Grekland utesluts som sin far ovan)
 
42. HKH Prins Achilles Andreas av Grekland och Danmark, f 2000
43. HKH Prins Nicholaos av Grekland och Danmark, f 1969
44. HKH Prinsessan Theodora av Grekland och Danmark, f 1983
45. HKH Prins Philippos av Grekland och Danmark, f 1986
 
(Greve Carl Johan Bernadottes två adopterade barn utesluts då de inte är biologiskt släkt med anfadern Carl XIV Johan)
 
46. Greve Lennart Bernadotte af Wisborg, f 1909
47. Grevinnan Birgitta Bernadotte af Wisborg, g fru Straehl, f 1933
48. Friedrich Straehl, f 1956
49. Fiona Straehl, f 1987
50. Florian Straehl, f 1989
 
fortsättning följer...

[Göran Johnson]

Kung Florian I av Sverige kunde alltså bli följden av en dödlig epidemi t ex...

[Martin Mattsson]

Jovisst... SARS etc...
Nej, skämt åsido, det får vi verkligen hoppas att så inte blir fallet. Men visst är det lite roligt att leka med en tronföljarlista à la England.
Här kommer en fortsättning:
 
51. Andreas Straehl, f 1957
52. Angela Straehl, f 1986
53. Timo Straehl, f 1988
54. Maria Straehl, f 1960
55. Désirée Straehl, f 1961
56. Stephan Straehl, f 1964
57. Heinrich Kautz, f 1957
58. Lennart Kautz, f 1983
59. Bennet Kautz, f 1985
60. Karin Kautz, g fru Fritz, f 1958
61. Astrid Fritz, f 1999
62. Madeleine Kautz, f 1961
63. Greve Carl Johan (Jan) Bernadotte af Wisborg, f 1941
64. Grevinnan Sophia Bernadotte af Wisborg, sambo Söderström, f 1968
 
(Ska man godkänna barn födda i samboskap, eller endast äktenskap?)
Här är de i alla fall:
 
65. Maria Bernadotte-Söderström, f 1997
66. Carl-Fredrik Bernadotte-Söderström, f 1998
67. Lovisa Bernadotte-Söderström, f efter 1998
68. Grevinnan Cecilia Bernadotte af Wisborg, f 1972
69. Greve Alexander Bernadotte af Wisborg, f 1977
70. Greve Stephan Bernadotte af Wisborg, f 1980
71. Grevinnan Cecilia Bernadotte af Wisborg, f 1944
72. Grevinnan Bettina Bernadotte af Wisborg, f 1974
73. Greve Björn Bernadotte af Wisborg, f 1975
74. Grevinnan Catherina Bernadotte af Wisborg, f 1977
75. Greve Christian Bernadotte af Wisborg, f 1979
76. Grevinnan Diana Bernadotte af Wisborg, f 1982
 
fortsättning följer....

[Anders Pemer]

Syskonen nr 65-67 i listan heter enligt rådande namnlag rimligen Bernadotte Söderström utan något bindestreck. I år har namnlag 1982:670 gällt i 20 i vissa stycken ganska konstiga år, och ingen gift kvinna eller för den delen man, eller något barn som fått båda föräldrarnas efternamn, har sedan dess fått något dubbelnamn med bindestreck, vi har numera mellannamn och efternamn som ska skrivas utan något sådant bindestreck, och ingenting annat. Frånsett förstås de många personer som bar ett dubbelnamn med bindestreck innan lagen infördes.
 
Själv tycker jag som jag tidigare framfört när ämnet antytts i andra diskussioner att dagens konstruktion är betydligt sundare än den tidigare, som i extremfallet hade kunnat frambringa hela släkter med osannolika namn som Essen-Möller-Key-Åberg-Hylt?n-Cavallius och liknande...

[Martin Mattsson]

Vi fortsätter igen:
 
77. Grevinnan Dagmar Bernadotte af Wisborg, g von Arbin, f 1916
78. Marianne von Arbin, g Flach, f 1937
79. Camilla Flach, g Wearing, f 1960
80. Fredrik Wearing, f 1991
81. Maxime Wearing, f 1993
82. Lovisa von Arbin, g Bergström, f 1940
83. Therese Bergström, g Aspelund, f 1963
84. Oscar Aspelund, f 1991
85. Marcus Aspelund, f 1996
86. Dick Bergström, f 1965
87. Cathrine von Arbin, g Ryding, g Ljungberg, f 1946
88. Gustaf Ryding, f 1971
89. Charlotte Ryding, f 1974
90. Carl Ryding, f 1978
91. Victor Ljungberg, f 1988
92. Jeanette von Arbin, g Colfach, f 1951
93. Frederik Colfach, f 1978
94. Peder Colfach, f 1981
95. Christian Colfach, f 1983
96. Madeleine von Arbin, g friherrinna De Geer af Finspång, f 1955
97. Friherrinnan Jana De Geer af Finspång, f 1983
98. Friherrinnan Adrienne De Geer af Finspång, f 1984
99. Friherre Nicolaus De Geer af Finspång, f 1988
 
fortsättning följer igen...

[Anders Berg]

Ser fram emot fortsättningen!  
 
Men om man nu ska tillämpa kvinnlig tronföljd retroaktivt, borde man inte då utgå från den första och ursprungliga konungaätten i (vad som skulle bli) Sverige, nämligen Ynglingaätten? Jag tror den anses ha dött ut på manssidan med Emund ca 1060. Undrar var man själv skulle hamna i successionsordningen?  
 
(om man nu kunde påvisa någon sådan härstamning)

[Carl-Fredrik Hanzon]

Det är nog många, som kan påvisa sådan. Dock inte övertecknad, såvida inte Adolf Schücks fantasifulla teori om Margareta Fredkulla, som mor till Sverker d.ä.:s drottning Ulvhild (som han lanserar i uppsatsen Drottning Ulvhilds härstamning [det är väl PHT?]) mot förmodan skulle visa sig hålla streck. Dock kan vi nog anse detta så gott som uteslutet. Flera forskare, bl.a. Hans Gillingstam, har å det bestämdaste avfärdat hypotesen.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej!
 
Intressant diskussion, men naturligtvis synnerligen hypotetisk... Bara en sak: Det Martin beskriver är faktiskt inte kognatisk succession. Den kognatiska successionen skulle se ut som följer:
(Jag nöjer mig här med de 30 första...)
 
1. HKH Prins Carl Philip, f 1979  
2. HKH Kronprinsessan Victoria, f 1977  
3. HKH Prinsessan Madeleine, f 1982  
4. Prinsessan Margaretha, g fru Ambler, f 1934  
5. Charles Ambler, f 1966  
6. Sienna Ambler, f 2000  
7. James Ambler, f 1967  
8. Sibylla Ambler, gift friherrinna von Dincklage, f 1965  
9. Friherre Sebastian von Dincklage, f 2000  
10. Friherrinnan Madeleine von Dincklage, f 1999  
11. HKH Prinsessan Birgitta, g Prinsessa von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1937  
12. HSH Prins Carl Christian von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1962  
13. Prins Nickolas von Hohenzollern, f 1999  
14. HSH Prins Hubertus von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1966  
15. Prins Lennart von Hohenzollern, f 2001  
16. HSH Prinsessan Désirée von Hohenzollern-Sigmaringen, g grevinna zu Ortenburg, f 1963  
17. HSH Greve Carl Theodor zu Ortenburg, f 1992  
18. HSH Greve Friedrich zu Ortenburg, f 1995  
19. HSH Grevinnan Caroline zu Ortenburg, f 1997  
20. Prinsessan Désirée, g friherrinna Silfverschiöld, f 1938  
21. Friherre Carl Silfverschiöld, f 1965  
22. Friherrinnan Christina Silfverschiöld, g friherrinna De Geer af Finspång, f 1966
23. Friherre Ian De Geer af Finspång, f 2002  
22. Friherrinnan Estelle De Geer af Finspång, f 2000  
24. Friherrinnan Hélène Silfverschiöld, f 1968  
25. Prinsessan Christina, g fru Magnuson, f 1943  
26. Gustaf Magnuson, f 1975  
27. Oscar Magnuson, f 1977  
28. Victor Magnuson, f 1980  
29. Greve Michael Bernadotte af Wisborg, f 1944  
30. Grevinnan Kajsa Bernadotte af Wisborg, f 1980  
osv....
 
Det vore kanske mera realistiskt, om man bara tog med dem som gift sig rätt. I så fall skulle det bli som följer: (några osäkra är fösedda med ?):
 
1. HKH Prins Carl Philip, f 1979  
2. HKH Kronprinsessan Victoria, f 1977  
3. HKH Prinsessan Madeleine, f 1982  
4. HKH Prinsessan Birgitta, g Prinsessa von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1937  
?(gift m ?)5. HSH Prins Carl Christian von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1962  
?6. Prins Nickolas von Hohenzollern, f 1999  
?(gift m ?)7. HSH Prins Hubertus von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1966  
?8. Prins Lennart von Hohenzollern, f 2001  
?(är Ortenburg ett furstligt hus?)9. HSH Prinsessan Désirée von Hohenzollern-Sigmaringen, g grevinna zu Ortenburg, f 1963  
?10. HSH Greve Carl Theodor zu Ortenburg, f 1992  
?11. HSH Greve Friedrich zu Ortenburg, f 1995  
?12. HSH Grevinnan Caroline zu Ortenburg, f 1997  
(Drottning Margrethe II av Danmark och Kronprins Frederik utesluts som regent/blivande regent i annat land)  
13. HKH Prinsessan Benedikte av Danmark, g Furstinna zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1944  
14. HSH Arvfurst Gustav zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1969  
?(är v P u K-E ett furstligt hus)15. HSH Prinsessan Alexandra zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, g grevinna von Pfeil und Klein-Ellguth, f 1970  
?16. Greve Richard von Pfeil und Klein-Ellguth, f 1999  
17. HSH Prinsessan Nathalie zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1975  
(Drottning Anna Maria av Grekland utesluts som Margrethe II ovan)  
(Kronprins Paulos av Grekland utesluts som eventuellt blivande statschef i annat land)  
(Arvprins Konstantinos av Grekland utesluts som sin far ovan)  
18. HKH Prins Achilles Andreas av Grekland och Danmark, f 2000  
19. HKH Prinsessan Maria Olympia av Grekland och Danmark, f 1996  
20. HKH Prins Nicholaos av Grekland och Danmark, f 1969  
21. HKH Prinsessan Theodora av Grekland och Danmark, f 1983  
22. HKH Prins Philippos av Grekland och Danmark, f 1986  
(Kung Harald V av Norge utesluts som statschef i annat land)  
(Kronprins Haakon av Norge utesluts som sin far ovan)  
(Kung Albert II av Belgien utesluts som statschef i annat land)  
(Kronprins Philippe av Belgien utesluts som sin far ovan)  
(Prinsessan Elisabeth av Belgien utesluts som sin far ovan)
23. HKH Prins Laurent av Belgien, f 1963
24. HKH Prinsessan Astrid av Belgien, g Ärkehertiginna av Österrike-Este, f 1962
25. HKH Amadeo av Österrike-Este, Prins av Belgien, f 1986
osv...
(Jag nöjer mig för enkelhets skull med 25......)

[Carl-Fredrik Hanzon]

Martin!
 
Varför har du (och jag) glömt Carl Johan Bernadotte? För enkelhets skull kopierade jag dina uppgifter (jag vet inte om det är tillåtet, jag ber retroaktivt om din tillåtelse, och om ursäkt) och ändrade ordningen till kognatisk successionsordning. Men jag observerade inte, att Carl Johan saknades. Hans adoptivbarn var däremot nämnda en passant.  
 
Så i din tabell, Martin, bör alltså Carl Johan Bernadotte stå som nr 46, och alla följande med 1 siffras förskjutning: Lennart Bernadotte som nr 47 etc.  
 
I min tabell A kommer man inte ens fram till Carl Johan, och i min tabell B ska han inte vara med.
 
Till dem som tyckte att min tabell B är inkonsekvent, kan jag bara hålla med. Det är den.
Jag har nämligen accepterat regenters och tronföljares giftermål med icke kungliga/furstliga personer, men däremot inte övrigas. Det är därför t.ex. kronprinsarna Haakon, Philippe och Paulos finns med (dock utan nummer), men inte t.ex. prins Joachim och prinsessan Märtha Louise. Detta för att inte i onödan självsvåldigt ändra successionsordningen i regerande hus på ett alltför drastiskt sätt. Men inkonsevent, javisst! Gränsdragningarna är för övrigt inte helt självklara, och det finns ju en viss gråzon. Man har dessutom sett olika på detta fenomen i olika länder och under olika tidsepoker, så full konsekvens är så gott som omöjlig att uppnå.
 
Det är dessutom möjligt (t.o.m. troligt) att prinsessan Birgittas söner och sonsöner ockå faller bort. Att de ändå står med (föregångna av ett ?) beror på att jag f.n. inte har uppgifter på vilka de är gifta med.

[Jessica Olson]

Prins Lennart von Hohenzollern född 2001 får ni nog stryka eftersom han tyvärr inte lever längre. Död 2001.

[Carl-Fredrik Hanzon]

I så fall stämmer ju Martins numrering i alla fall, borsett från nr 19-45, där man får dra ifrån 1, och sedan Carl Johan Bernadotte som ny nr 45.

[Anders Berg]

Som oinsatt blir jag lite förvirrad av begreppet kognatisk succession, som ni definierar på olika sätt. I Martins lista är alla barn ordnade från äldst till yngst oavsett kön, medan i Carl-Fredriks så är sönerna ordnade först (om jag fattat det rätt). Gällande ordning idag i Sverige är väl den som Martin använder, och som han testar retroaktivt. Carl-Fredrik, använder du den engelska successionsordningen?

[Carl-Fredrik Hanzon]

Ja, Anders, det stämmer. Den ordning Martin använder är gällande ordning i Sverige idag, bortsett från att endast ättlingar till Carl XVI Gustaf är arvsberättigade..... (alltså 3 personer)
 
Men det är inte den successionsordningen som traditionellt benämns som kognatisk succession. Kognatisk succession är den ordning som förekommer (åtminstone har förekommit tills helt nyligen) i t.ex. Storbritannien, Danmark och Nederländerna (?)^, innebärande att om en regent endast* har döttrar, går dessa i successionen före sina farbröder och manliga kusiner på fädernessidan. Vid s.k. agnatisk-kognatisk succession är det tvärtom, och vid agnatisk succession är det bara de senare som är arvsberättigade.
 
Den svenska modellen, som ju inte har existerat som successionsordning innan Sverige genomförde den, och därför inte har någon traditionell benämning, har ibland kallats full kognatisk succession.
 
^Jag är dock lite osäker på vilken ordning Nederländerna egentligen har, eftersom det i över 100 år endast föddes döttrar i den regerande familjen.
 
*OBS att begreppet endast här används i betydelsen uteslutande. Det är alltså inte ett värdeomdöme.

[Martin Mattsson]

Hej!
Här kommer lite svar på alla nya inlägg.
 
Anders Berg: Jag utgår i min lilla lista från det kungahus vi har idag, och inte de som tidigare regerat vårt land. Man måste väl ändå utgå från de som i så fall är närmast arvsberättigade.
 
Carl Fredrik Hanzon: Ooops, jag beklagar. Jag har ju som du säkert förstått använt den FULLT kognatiska succession som vi har i Sverige idag. Jag anser det mest logiskt att följa den lagstiftning som nu är genomförd även om det är en genealogisk katastrof. Beträffande äktenskap så skrev jag ju ovan att jag räknat med att retroaktivt godkänna samtliga. Vi lever ju i ett väldigt liberalt samhälle här.
När det gäller Prinsessan Birgittas söners äktenskap så är de inte godkända av huset Hohenzollerns regler.
Jag beklagar verkligen att jag missat Kungens farbror Carl Johan, självklart ska han vara med. Får nästan be om ursäkt nästa gång jag stöter på honom.
 
Jessica Olson: Tack för ditt påpekande. Slarvigt av mig. När jag kollade på nytt i mina papper såg jag att du självfallet har rätt.
 
Återkommer snart med nr 100 osv...

[Martin Mattsson]

Hej igen!
 
Carl Fredrik, Ortenburg hör till de tyska riksfustliga husen, däremot inte Pfeil und Klein-Ellguth.

[Martin Mattsson]

och här kommer fortsättningen:
 
100. Greve Oscar Bernadotte af Wisborg, f 1921
101. Grevinnan Ebba Bernadotte af Wisborg, g Reuterswärd, f 1945
102. Gustaf Reuterswärd, f 1971
103. Anna Reuterswärd, f 1973
104. Grevinnan Christina Bernadotte af Wisborg, g Hedström, f 1951
105. Anders Hedström, f 1982
106. Johan Hedström, f 1986
107. Grevinnan Birgitta Bernadotte af Wisborg, g van Helleputte, f 1953
108. Charles van Helleputte, f 1982
109. Jan van Helleputte, f 1986
110. Greve Carl Bernadotte af Wisborg, f 1955
111. Grevinnan Josephine Bernadotte af Wisborg, f 1984
112. Grevinnan Fredrika Bernadotte af Wisborg, f 1985
113. Grevinnan Elsa Bernadotte af Wisborg, f 1988
114. Grevinnan Catharina Bernadotte af Wisborg, g Nilert, f 1926
115. Carl Henrik Nilert, f 1950
116. Anna-Tuva Nilert, f 1978
117. Ida-Maria Nilert, f 1981
118. Charlotte Nilert, f 1952
119. Anne-Marie Nilert, f 1954
120. Fredrik Nilert, f 1959
121. Nicolas Nilert, f 1991
122. Greve Claes Bernadotte af Wisborg, f 1942
123. Greve Carl Johan Bernadotte af Wisborg, f 1970
124. Greve Carl Bernadotte af Wisborg, f 2002
125. Grevinnan Lovisa Bernadotte af Wisborg, 1973
126. Greve Folke Bernadotte af Wisborg, f 1931
127. Grevinnan Anna Bernadotte af Wisborg, g Larsen, f 1956
128. Sofia Larsen, f 1990
129. Simon Larsen, f 1992
 
det kommer mera...

[Martin Mattsson]

Kanske ska förtydliga om kungens farbror som mycket riktigt ska vara nr
45. Greve Carl Johan Bernadotte af Wisborg, f 1916
 
och sedan:
 
130. Greve Folke Bernadotte af Wisborg, f 1958
131. Greve Carl Bernadotte af Wisborg, f 1998
132. Greve William Bernadotte af Wisborg, f 2002
133. Grevinnan Maria Bernadotte af Wisborg, g Ganfini, f 1962
134. Luisa Ganfini, f 1988
135. Giulio Ganfini, f 1990
136. Greve Gunnar Bernadotte af Wisborg, f 1963
137. Greve Ockie Bernadotte af Wisborg, f 1996
138. Grevinnan Astrid, Bernadotte af Wisborg, f 1999
139. Greve Bertil Bernadotte af Wisborg, f 1935
140. Greve Oscar Bernadotte af Wisborg, f 1982
141. Greve Edward Bernadotte af Wisborg, f 1983
142. Grevinnan Astrid Bernadotte af Wisborg, f 1987
143. Greve Axel af Rosenborg, f 1950
144. Grevinnan Julie af Rosenborg, f 1977
145. Greve Carl Johan af Rosenborg, f 1979
146. Grevinnan D?sir?e af Rosenborg, f 1990
147. Greve Alexander af Rosenborg, f 1993
148. Greve Birger af Rosenborg, f 1950
149. Grevinnan Benedicta af Rosenborg, f 1975
 
återkommer senare...

[Carl-Fredrik Hanzon]

Tack Martin!
 
...för upplysningarna om Ortenburg, Pfeil und Klein-Ellguth och prinsessan Birgittas söner. De senare bör således inte vara med på min lista B. Men gränsdragingarna är ju som sagt mycket svåra att göra. Jag hade ju på min lista B (med bara godkända giftermål) t.ex. inte med prins Joachim av Danmark och prinsessan Märtha Louise av Norge. Detta borde jag kanske ha haft, eftersom dessa äktenskap uppenbarligen är godkända i resp. länder. Men å andra sidan är jag ju fullkomligt övertygad om att dessa giften inte hade funnit nåd inför Gustaf V och (dåvarande) kronprins Gustaf Adolf...... Så det känns ju samtidigt lite orättvist att godkänna Joachim och Märtha Louise som (tänkta) arvingar till Sveriges tron, men inte t.ex. Carl Johan, Lennart och Sigvards son Michael. Jag menar: var ligger skillnaden?
 
Angående successionsordningarnas benämning, förstod jag ju naturligtvis vad du menade, Martin, men situationen gav ju mig en förevändning att komma med mina alternativa successionsordningslistor. För de är ju när allt kommer omkring, ungefär lika hypotetiska som dina. Men intressant är det ju onekligen, att spekulera lite....

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hade vi haft kvar agnatisk succession (som Sverige faktiskt hade fram till successionsändringen), hade vi haft följande alternativa successionslistor :  
 
A. Om vi retroaktivt godkänner alla giftermål (inalles 24 personer):
 
1. HKH Prins Carl Philip, f 1979  
2. Greve Michael Bernadotte af Wisborg, f 1944  
3. Greve Carl Johan Bernadotte af Wisborg, f 1916  
4. Greve Lennart Bernadotte af Wisborg, f 1909  
5. Greve Carl Johan (Jan) Bernadotte af Wisborg, f 1941  
6. Greve Alexander Bernadotte af Wisborg, f 1977  
7. Greve Stephan Bernadotte af Wisborg, f 1980  
8. Greve Björn Bernadotte af Wisborg, f 1975  
9. Greve Christian Bernadotte af Wisborg, f 1979  
10. Greve Oscar Bernadotte af Wisborg, f 1921  
11. Greve Carl Bernadotte af Wisborg, f 1955  
12. Greve Claes Bernadotte af Wisborg, f 1942  
13. Greve Carl Johan Bernadotte af Wisborg, f 1970  
14. Greve Carl Bernadotte af Wisborg, f 2002  
15. Greve Folke Bernadotte af Wisborg, f 1931  
16. Greve Folke Bernadotte af Wisborg, f 1958  
17. Greve Carl Bernadotte af Wisborg, f 1998  
18. Greve William Bernadotte af Wisborg, f 2002  
19. Greve Gunnar Bernadotte af Wisborg, f 1963  
20. Greve Ockie Bernadotte af Wisborg, f 1996  
21. Greve Bertil Bernadotte af Wisborg, f 1935  
22. Greve Oscar Bernadotte af Wisborg, f 1982  
23. Greve Edward Bernadotte af Wisborg, f 1983  
24. Prins Carl Bernadotte, f 1911
 
 
B. Om vi inte gör detta retroaktiva godkännande:
 
1. HKH Prins Carl Philip, f 1979

[Anders Pemer]

Lista A förefaller mycket sympatisk i sammanhanget.... det förhållandet hade jag gillat, inte tal om annat. Tänk vilket stort kungahus vi kunde ha haft...

[Stina Fransson]

Hej! Jag blev verkligen fascinerad av debatten om kvinnlig tronföljd. Själv föddes jag inte förren decceniet därefter. Det skull vara jättesnällt om någon kunde förklara hur debatten såg ut då 1977.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Lever vi i ett liberalt samhälle? Martin skämta med mig aprillo, tror jag!

[Hans Johnson]

Angående ätten Ortenburg.
Se äldre årgångar av Almanach de gotha där den  
redovisas i det parti som rymmer de mediatiserade grevliga ätter vilka ägde rang
i nivå med Furstliga släkter.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Vad beträffar s.k. agnatisk-kognatisk succession, som innebär kvinnlig arvsrätt till tronen, men med företräde för manliga arvsberättigade (denna successionsordning gällde bl.a. i de länder, som omfattades av den saliska lagen), är det ju lite mera komplicerat att göra en lista över successionsordningen. Det är lite lättare, om det är ett överskådligt antal personer det det rör sig om. Därför börjar jag med B-listan, som alltså endast redovisar dem (med undantag för regenter och tronföljare) som har gift sig ståndsmässigt (inom kungliga samt furtliga hus), och deras ättlingar. De nedannämnda torde vara samtliga i den kategorin som härstammar från Oscar II. Utgår vi från Oscar I eller Carl XIV Johan (vilket i det här sammanhanget får samma resultat), får vi ju lägga till ättlingarna till Carl XV:s dotter Louise, g.m. Frederik VIII av Danmark. (Dock är det svårt att vara konsekvent; se mina fotnoter

• [**] nedan)  

 
1. HKH Prins Carl Philip, f 1979  
2. HKH Kronprinsessan Victoria, f 1977  
3. HKH Prinsessan Madeleine, f 1982  
4. HKH Prinsessan Birgitta, g Prinsessa von Hohenzollern-Sigmaringen, f 1937
5. HSH Prinsessan D?sir?e von Hohenzollern-Sigmaringen, g grevinna zu Ortenburg, f 1963  
6. HSH Greve Carl Theodor zu Ortenburg, f 1992  
7. HSH Greve Friedrich zu Ortenburg, f 1995  
8. HSH Grevinnan Caroline zu Ortenburg, f 1997
(?? HKH Prins Joachim av Danmark, f 1969*)  
(?? HH Prins Nikolai av Danmark, f 1999*)  
(?? HH Prins Felix av Danmark, f 2002*)
9. HKH Prinsessan Benedikte av Danmark, g Furstinna zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1944  
10. HSH Arvfurst Gustav zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1969
11. HSH Prinsessan Nathalie zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg, f 1975
12. HKH Prins Achilles Andreas av Grekland och Danmark, f 2000  
13. HKH Prins Nicholaos av Grekland och Danmark, f 1969  
14. HKH Prins Philippos av Grekland och Danmark, f 1986
15. HKH Prinsessan Maria Olympia av Grekland och Danmark, f 1996  
16. HKH Prinsessan Theodora av Grekland och Danmark, f 1983  
 - (HKH Märtha Louise av Norge, f 1971**)
 - (HKH Prins Laurent av Belgien, f 1963**)
17. HKH Prinsessan Astrid av Belgien, g Ärkehertiginna av Österrike-Este, f 1962  
18. HKH Ähg Amadeo av Österrike-Este, Prins av Belgien, f 1986
19. HKH Ähg Joachim av Österrike-Este, Prins av Belgien, f 1991
20. HKH Ähg:an Maria Laura av Österrike-Este, Prinsessa av Belgien, f 1988
21. HKH Ähg:an Louisa-Maria av Österrike-Este, Prinsessa av Belgien, f 1995
22. HKH Ähg:an NN av Österrike-Este, Prinsessa av Belgien, f 2003
 - (HKH Prinsessan Josephine Charlotte av Belgien, Exstorhertiginna av Luxemburg, f 1927)
 - (Storhertig Henri av Luxemburg, f 1955)
 - (Arvprins Guillaume av Luxemburg, f 1981)
23. Prins Felix av Luxemburg, f 1984
24. Prins Louis av Luxemburg, f 1986
25. Prins Sebastian av Luxemburg, f 1992
 - (Prins Jean av Luxemburg, nu ”Jean de Nassau” f 1957**)
 - (Prins Guillaume av Luxemburg, f 1963**)
26. Prinsessan Alexandra av Luxemburg, f 1991
27. Prinsessan Marie Astrid av Luxemburg, g Ärkehertiginna av Österrike, f 1962
28. Ähg Imre av Österrike, f 1985
29. Ähg Christophe av Österrike, f 1988
30. Ähg Alexander av Österrike, f 1990
31. Ähg:an Marie-Christine av Österrike, f 1983
32. Ähg:an Gabrielle av Österrike, f 1994
33. Prinsessan Margaretha av Luxemburg, g Prinsessa av Lichtenstein, f 1957
34. Prins Josef-Emanuel av Lichtenstein, f 1989
35. Prinsessan Maria Annunciata av Lichtenstein, f 1985
36. Prinsessan Marie Astrid av Lichtenstein, f 1987
 
*Ja, ska man ta med prins Joachim och hans båda söner, eller inte? Hans giftermål förefaller ju vara godkänt i Danmark, trots att hans hustru inte har kungligt eller furstligt ursprung. Andra danska släktingar har däremot av samma anledning förlorat såväl arvsrätten till tronen som prinstitlar, och blivit ”grevar av Rosenborg”. Var ligger konsekvensen? - Tveksamt fall!
 
**Har ju gift sig med icke kungliga /furstliga personer, och bör ju i konsekvens med detta inte vara med i denna successionsordning. Märtha Louise av Norge och Laurent av Belgien förefaller dock ha kvar både titlar och arvsrätt till tronen, men varför ha kvar dem i successionen till den svenska tronen, när t.ex. de svenska prinsessorna Margareta, Desir?e och Christina inte är med (Liksom f.ö. Michael, Carl Johan och Lennart Bernadotte).

[Carl-Fredrik Hanzon]

Men om vi (fortfarande agnatisk-kognatisk succession) i enlighet med kategori A retroaktivt godkännar alla äktenskap (jag är lite tveksam beträffande samboförhållanden och dylikt, då får vi, om vi ska vara konsekventa, komplikationer vad beträffar ättlingar till Oscar I och hans söner, och det hela blir nog komplicerat att reda ut även dem förutan....), blir det svårare.  
 
De första 24 är ju mycket enkla att lista eftersom de är identiska med samtliga arvsberättigade enligt den agnatiska successionen kat. A (se ovan), men sedan börjar problemen: Vem blir sedan nummer 25? Blir det prins Carls dotter Grevinnan Madeleine Bernadotte, f 1938 (g 1) Ullens de Schooten, och 2) Kogevinas), eller ska man s.a.s vända på steken och börja från början igen, dvs med vår Victoria?  
 
Det senare alternativet måste väl ändå vara det rätta, eftersom man ju måste utgå ifrån den regerande monarken, och av detta följer att Prinsessan Madeleine sedan blir nr 26. Men sedan då? Blir nr 27 Prinsessan Margareta, Fru Ambler, eller fortsätter man att följa den Bernadotteska manslinjen, så att det i stället blir Grevinnan Kajsa Bernadotte af Wisborg, f 1980 (dotter till Michael)? Och sedan Lennarts sondöttrar och sedan döttrar? Nej, stopp och belägg! Då är ju Margareta och hennes systrar genealogiskt äldre, eftersom de är döttrar till Lennarts äldste kusin, Prins Gustaf Adolf, och bör logiskt sett komma före. Men eftersom Michael här hade kommit före Birgitta (i kognatisk succession hade det varit tvärtom, och den är lättare att beräkna succession på), borde väl hans dotter komma före? Eller? T.o.m. jag blir tveksam om detta? Kan jag få förslag från någon kunnig?

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej Stina (och ev. andra intresserade)!
 
Det blev faktiskt inte mycket till debatt, vare sig 1977 eller de följande åren. Lagförslaget antogs ju först 1979 (Förutsättningen för ändring av grundlagar var ju två riksdagsbeslut med mellanliggande val). Man får nästan intrycket att de som ville driva igenom successionsförändringen, låg medvetet lågt för att det inte skulle startas debatter, diskussioner eller folkopinioner (men det är mitt intryck, jag har inga belägg för att det verkligen var så. Men tystnaden var faktiskt anmärkningsvärd (åtminstone i början), med tanke på vilken genomgripande och historisk förändring förslaget ändå innebar.
 
Men vem skulle egentligen protestera, väcka debatt, och bjuda motstånd, när Moderata Samlingspartiet, som annars var det enda partiet som öppet vågade försvara monarkin och kungahuset, visade sig tillhöra de främsta förespråkarna för grundlagsändringen. Redan när Prinsessan Victoria föddes 1977, framförde dåvarande moderatledaren Gösta Bohman till kungaparet en offentlig gratulation, som gick ut på att han hoppades att den nyfödda så småningom skulle bli Sveriges drottning. Han visste ju att lagförslaget var under arbete, och snart skulle presenteras för riksdagen. Gösta Bohman, som var en pragmatiker av stora mått, var ju ideologiskt inte alls den gammalkonservative politiker han hade rykte om sig att vara (och delvis själv odlade: ”den vithårige gamle mannen med slidkniv”), utan var i själva verket den som på allvar gjorde sitt parti till ett i grunden (åtminstone vad beträffar ekonomin) liberalt parti, låt vara med vissa punktmässiga markeringar i konservativa profilfrågor. Som han själv uttryckte det: ”Jag är tvungen att ta ut svängarna åt höger, annars kan det uppstå ett parti till höger om oss”. (I det fallet håller jag med honom, det är ett ganska tänkvärt uttalande [vilket skulle visa sig ca 15 år senare...] som även dagens moderater skulle kunna dra viss lärdom av)
 
Vi får komma ihåg, att detta var 1970-talet, och Sverige, och politiken hade sedan ungefär ett decennium varit förflyttat tämligen långt åt vänster. Det röda 60-talet var i verkligheten 70-talet, eftersom den s.k. vänstervågen egentligen började på allvar först ca 1967/68. Mittpartierna (som på den tiden endast bestod av Folkpartiet och Centerpartiet), höll då en linje, som (även efter att de 1976 bildade regering tillsammans med moderaterna) i många frågor låg ganska nära socialdemokraterna, och vågade i regel inte profilera sig särskilt mycket, av rädsla för att förlora marginalväljare. Och något till höger om moderaterna, fanns egentligen inte, bortsett från obetydliga småfraktioner som Demokratisk Allians (som ju 1977 inte längre fanns) och Nordiska Rikspartiet. Dessa var fåtaliga och betydelselösa, och fanns knappast i ”gemene mans” medvetande. På vänsterkanten fanns däremot en uppsjö partier, fraktioner och kamporganisationer av en mängd olika schatteringar. VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) hade delats flera gånger, med utbrytargrupper som APK (Arbetarpartiet Kommunisterna) och KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna), varur utbröts en ännu radikalare grupp; KFML(r) [r för revolution]. KFML blev så småningom SPK (Sveriges Kommunistiska Parti; det ”gamla” namnet på VPK, som man glömt skydda) och KFML(r) blev KPML(r)...... Ack ja, det var en turbulent tid. Och modetrenderna blåste ganska ensidigt åt vänster. Begrepp som ”höger”, för att inte tala om ”konservatism” betraktades av många borgerliga (t.o.m. långt inne i de moderata leden) som något mossigt och förlegat, medan samma begrepp för vänstersidan snarast stod för reaktion, fascism och imperialism, åtminstone i den offentliga debatten.
 
Mitt i allt detta började radikala feministiska grupper, som ”rödstrumporna ” och ”grupp 8” göra sina röster hörda. Frågan är om successionsförändringsförslaget hade blivit så radikalt, som det nu blev, utan dessa strömningar. De flesta monarkister ansåg nog att en successionsförändring var såväl önskvärd som nödvändig. Den gällande successionsordningen tillät ju endast manlig succession, och 1976 fanns vid sidan av kungen, endast en arvsberättigad person; Prins Bertil, som då var 64 år gammal. Det hade ju funnits andra alternativ med kvinnlig tronföljd, som inte hade inneburit samma radikala brott med traditionen och kontinuiteten, som t.ex. den kognatiska successionsordningen, vilken man hade i Storbritannien och (sedan 1953) i Danmark (där man då f.ö. avvisat alla tankar på en successionsordning åt det svenska hållet, med motiveringen att den saknade all historisk tradition...). Men denna mera modesta form av successionsförändring diskuterades aldrig i Sverige. Olika alternativ diskuterades överhuvudtaget aldrig offentligt. Det förslag som presenterades riksdagen var en enmansutredning, och enmansutredaren (s) ansåg tydligen, att tiden (läs 1970-talet) krävde detta radikala grepp. Frågan är ju som sagt om förslaget hade blivit lika radikalt, om ärendet hade tagits upp 15-20 år senare, eller nu. Jag är inte säker på det. Åtminstone hade det sannolikt inte inneburit samma retroaktiva verkan. Vår tronföljare hade i så fall idag med största sannolikhet hetat Carl Philip.
 
Men det som formulerade de olika omröstningsalternativen vid riksdagsberedningen, var ingalunda synen på historisk kontinuitet eller olika alternativ av successionsordningar. Nej, vad som konstituerade alternativen blev i stället den urgamla frågan om vi överhuvudtaget skulle ha monarki eller inte (dvs monarki eller republik, även om frågan aldrig formellt eller bokstavligen formulerades på det sättet), i kombination med tidens ”modefråga”; jämställdhet mellan könen. VPK (som partiet fortfarande hette) och en hel del socialdemokrater, ansåg att eftersom man eftersträvade republik, ville man begränsa antalet arvsberättigade till tronen så långt som möjligt (och menade mellan skål och vägg att det bästa ju skulle vara om kungahuset självdog, så det problemet skulle vara ur världen utan impopulära politiska ingripanden), och ställde sig därför avvisande till förändringen av successionen. Så gott som hela den moderata riksdagsgruppen samt många folk- och centerpartister plus några socialdemokrater, ställde sig positiva till enmansutredningens förslag, därför att man välkomnade en breddning av basen för monarkin, samtidigt som man attraherades av jämställdhetsaspekten, en fråga som i hösta grad ”låg i tiden”. Jag misstänker att i synnerhet vissa folkpartister och socialdemokrater, som kanske inte direkt var uttalade monarkister, var för förslaget av sistnämnda anledning. Den historiska aspekten hade däremot så gott som inga vänner, och någon kritik från ”höger”, att förslaget skulle innebära ett tvärt brott i kontinuiteten och strida mot monarkins traditioner, och att en så radikal successionsordning som denna aldrig skådats i världshistorien, hördes knappast (med något undantag: en moderat uttryckte bl.a. att den föreslagna successionsordningen var ett löftesbrott till Carl XIV Johan, som blivit lovad att ättlingarna på manssidan, så länge det fanns några, skulle sitta på Sveriges tron). Många politiker, inklusive riksdagsledamöter, föreföll också måttligt såväl insatta som intresserade (två saker som ofta går hand i hand), och frågor som rör monarkin och kungahuset låg då som nu sällan högst på prioriteringslistan. Ett bevis på att man inte alltid hade frågan riktigt klart för sig, är ju, att man när frågan diskuterades, ofta hänvisade till Storbritannien och Danmark, ”där man ju har kvinnlig tronföljd”, till synes omedvetna om, att förslaget till Sveriges Riksdag innebar något helt radikalt annorlunda. Liknande resonemang fördes ibland också bland ”gemene man”, i den mån frågan överhuvud diskuterades. Och de som förstod, och var emot (det fanns faktiskt sådana), hade i regel ingen politisk plattform. Från moderaterna (och i ännu högre grad de övriga partierna ) fick denna åsikt inget gehör. (Jag har i efterhand hört en moderat ursäkta sig med att ”för att kunna behålla monarkin, var vi tvungna att modernisera den”. En åsikt, som får stå för vederbörande.
 
Utan några våldsammare debatter eller strider gick förslaget igenom när det första riksdagsbeslutet skulle tas. Eftersom det var fråga om en grundlagsändring, krävdes ju som sagt två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Successionsförändringens tillskyndare kunde nu andas ut. Ingen trodde nu något annat än att det andra riksdagsbeslutet skulle bli något annat än en ren formalitet och en okomplicerad promenadseger för successionsförändringen.
 
Men ödet skulle nu på ett oväntat sätt gripa in, och ordentligt sätta saken på sin spets. Nästan exakt ett halvår före den andra omröstningen i riksdagen, den 13 maj, nedkom Drottningen med en son, Carl Philip, som enligt den då ännu gällande successionsordningen automatiskt blev Sveriges kronprins och tronföljare. Detta var tydligen inget som de inblandade överhuvudtaget hade räknat med skulle kunna hända, och viss förvirring uppstod. Problemet var ju nu, att om (läs: när) den nya successionsordningen skulle gå igenom, skulle Carl Philip fråntas sin kronprinstitel och sin ställning som tronarvinge till förmån för sin syster Victoria. För första gången sedan förslaget väcktes började det så smått att hetta till i debatten. Vissa politiker (och kanske i synnerhet vanligt folk) väcktes nu ur sin Törnrosasömn, när det inte längre bara var fråga om abstrakta pappersprinciper och något som skulle inträffa i en avlägsen framtid, utan skulle få högst påtagliga konsekvenser för verkliga människor, och detta här och nu. Många började nu fråga sig, huruvida det var rätt att frånta en kronprins titeln, och om en retroaktiv lagändring som denna verkligen var juridiskt och moraliskt försvarbar. (Denna diskussion fortgick f.ö. långt efter det att successionsändringen gjorts, men naturligtvis utan att det ändrade något i sak). Även Kungen gav sig in i diskussionen, och förklarade att han helst såg sin son som tronföljare, något han blev kraftigt kriticerad för, främst bland dem som ansåg att han inte hade rätt att uttala sig i politiska frågor. (Jag undrar stillsamt om Kungen hade fått lika hård kritik, om han hade gjort sig till tolk för den motsatta uppfattningen.) Men politiker är ju politiker, så eftersom de en gång för alla bundit upp sig för, resp. emot förslaget, blev det aldrig tal om några reella positionsförändringar.
 
När riksdagen framåt höstkanten 1979 formerade sig till omröstning i frågan (jag talar nu om det andra riksdagsbeslutet den 7 november detta år, men vill minnas att det blev ungefär samma konstellationer vid det första, ”rätta mig om jag har fel!” [citat H. Alfredson]), uppstod tre ståndpunkter: De som röstade för förslaget (M [utom 2 ledamöter] + de flesta övriga borgerliga ledamöter), de som röstade emot det (VPK + några borgerliga och någon socialdemokrat) och de som lade ned sina röster (Socialdemokraterna, som inte ville splittra partiet, och inte ville förlora röster på att ta ställning: [jfr partiets ståndpunkt vid kärnkraftsomröstningen]).
 
Det paradoxala inträffade alltså, att en majoritet av de borgerliga ledamöterna (med moderaterna i spetsen), som var för monarkin, röstade för den radikalaste successionsordning, som världen skådat, medan VPK (en avläggare till det gamla kommunistpartiet), som var emot monarkien överhuvudtaget, var (med några få undantag) de enda som röstade för att det skulle bli vid det gamla, och att Carl Philip skulle få behålla sin ställning som kronprins (och Bernadottarna därmed skulle få vara kvar på Sveriges tron under överskådlig tid). Det var i den situationen, som Kungen något skämtsamt uttryckte att: ”Det är alltså i VPK (eller om han möjligen sade ”bland kommunisterna”) som jag har mina verkliga vänner”
 
Eftersom socialdemokraterna lade ned sina röster (något som med några få undantag iakttogs), blev den borgerliga minoritet som stödde den nya successionsordningen, större än den minoritet, som var emot den (VPK och ströröster från borgerliga och socialdemokrater). Således vann förändringsalternativet, och den nya successionsordningen kunde börja gälla fr. o. m. 1.1. 1980. Två moderata ledamöter; Kung Gustaf VI Adolfs förutvarande livmedicus, Dr Gunnar Biörck, och innehavaren av Johannishus fideikommiss i Blekinge, Hans Wachtmeister, bröt med partilinjen, och röstade inte för förslaget. Jag minns inte nu på stående fot, om de röstade nej, eller lade ned sina röster.
 
Ja, detta är mina minnesbilder från de skeenden och den måttliga debatt, som frågan om successionsförändringen förde med sig. Jag har inte tillgått tidningar eller uppslagsverk, utan förlitat mig på vad jag själv minns. Naturligtvis är jag, som de flesta andra, påverkad av min egen åsikt i frågan, men har ändå försökt att ge en så fullständig och heltäckande bild som möjligt. Om jag glömt något, eller kommit med felaktigheter, kom gärna med kompletteringar och/eller korrigeringar. För det finns kanske motbilder?