ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Avlidna monarkers namn  (läst 3924 gånger)

2000-09-18, 21:31
läst 3924 gånger

Utloggad Joakim Ekberg

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 94
  • Senast inloggad: 2010-11-21, 18:34
    • Visa profil
Tänkte bara stilla min okunnighet en aning. Vilka regler finns för stavningsnormalisering och försvenskning av avlidna monarkers namn? Är detta bruk på väg bort? (Nog kommer vi så småningom tala om Karl XVI Gustav och Elisabet II, men jag har svårare att tänka mig att framtidens historieböcker berättar att Spaniens förste kung efter militärregimen hette Johan Karl I.) Och varför gäller det just monarker och inga andra (prinsar etc)?

2000-09-18, 23:50
Svar #1

Utloggad Bo Persson

  • Bo Peter Persson
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6965
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 15:06
    • Visa profil
Frågan är berättigad. I en artikel i Svenska Dagbladet 17 juni 1996 försökte Tore Frängsmyr taga upp frågan: Stavningsförvirringen större än någonsin. Han konstaterar att 1906 års stavningsreform även gick ut över personnamnen (nåja, den standardiseringen började tillämpas 20-30 år tidigare), åtminstone vad gällde döda personer som man kunde rå på, d.v.s. att Gustaf blev Gustav, Carl blev Karl etc. Men detta drabbade inte bara kungligheter. Man skulle också skriva Kristoffer Polhem, Karl von Linn? och Karl Mikael Bellman. Han går sedan igenom ett antal bokverk och redogör för hur namnen stavats, och berör sin egen insats i Nationalencyklopedins vetenskapliga råd; där accepterades nystavningen, men förvirringen har blivit total: Carl XVI Gustaf återfinns i band 3, medan Karl IX--Karl XV finns i band 10; Carl XIII:s orden finns i band 3, liksom prins Carl (Gustaf V:s bror). Kungarna med namnet Gustaf skrivs Gustav, men inte Gustaf V och Gustaf VI Adolf. Gustaf Fröding har fått behålla sin egen stavning av namnet. Varför skall vi skriva Karl XII och Gustav III emot deras egen namnteckning, medan vi accepterar Oscar I och Victoria enligt deras eget skrivsätt? Han avslutar med att säga, att han själv kommer att använda namnteckningsstavningen på både kungar och vanliga dödliga. Standardiseringen kan inte genomföras. Den enklaste lösningen vore att helt återgå till den gamla originalstavningen, av den enkla anledningen att man redan gjort det i många fall och att en regelrätt nystavning inte tycks kunna genomföras, samt också därför att en nystavning inte fyller någon som helst funktion.
 
Principen kan dock enligt min mening inte upprätthållas i alla förekommande fall, eftersom det finns egenhändiga stavningsvarianter av personnamn som måste bortses från för begriplighetens skull. I artikeln Leijonhufvud i SBL återges samtliga släktmedlemmar som använt namnet med deras egen stavning (Lejennhuffwudh, Leyenhuffwudh, Lejonhuffuudh, Lejonhufvudh etc.), vilket synes vara att gå väl långt (samma sak sker även med släkten Lewenhaupts medlemmar i samma band). - För medeltida namns normalisering finns vedertagna regler.
 
Utländska furstars namn kan stavas olika, men jag har aldrig sett en spansk Juan bli Johan; däremot blir Vittorio Emanuele gärna Viktor Emanuel, liksom James I blir Jakob I, Charles I Karl I etc. Själv brukar jag tveka, men använder hellre deras inhemska namn, vilket även gäller ryska tsarer: Aleksandr, Nikolaj.
 
En debatt är välkommen.

2000-09-19, 00:41
Svar #2

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 18:03
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
En nystavning fyller inte någon som helst funktion. Det tål allt att diskuteras.  
 
Det som verkligen inte fyller någon som helst funktion är bokstäverna C, Q och X. C kan lika gärna skrivas med K eller S, Q med K samt X med KS. Dessa bokstäver borde utrotas ur vårt alfabet! Följaktligen finns det ingen som helst orsak att skriva Carl i stället för Karl.
 
Däremot har W en funktion eftersom det kan beteckna det engelska w-ljudet i tex what. Detta ljud finns i flera dialekter även i Sverige. Men när W står för ett vanligt v-ljud ska det självklart också skrivas V.
 
När det gäller F/V och andra skillnader i gammal och ny stavning, så kan man fråga sig varför vi ska skriva kungligheters namn som de själva skrev, bara för att vi har deras egna namnteckninger bevarade - medan vi ska normera farfars mormors namn bara för att vi inte kan hitta hennes namnteckning i original? Det är ju inte särskilt konsekvent.
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2000-09-20, 00:22
Svar #3

Göran Johnson

Om man skulle vara konsekvent som Jörgen tydligen förordar borde ju kungens namn stavas Karl XVI Gustav. Normalisering av stavningen av namn syftar väl till enhetlighet i sådana fall i äldre tid där olika stavningar användes omväxlande och man inte känner till hur personen själv stavade sitt namn. I sådan fall där detta är (väl) känt som t ex Carl Michael Bellman respekteras personens egen stavning. Denna respekt borde i konsekvensens namn också gälla övriga. Att minska antalet bokstäver i alfabetet kan väl knappast vara en uppgift för släktforskningen.

2000-09-20, 09:23
Svar #4

Utloggad Joakim Ekberg

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 94
  • Senast inloggad: 2010-11-21, 18:34
    • Visa profil
Håller med Göran Johnson. I varje fall kommer jag aldrig att kalla min ff f Aksel Vilhelm. (Har denna stavning någonsin förekommit någonstans i det svenska språkområdet?) Var dock inte riktigt den här diskussionen jag avsåg att inleda.
 
Tack Bo för ditt uttömmande svar. Jag uppfattar det, som jag också misstänkte, som att bruket vacklar. Men jag är fortfarande intresserad av mer information/debatt på ämnet om någon har något att tillföra.

2001-05-23, 22:12
Svar #5

Andrea Karlsson

Såg en artikel i DN häromveckan om stavningen av kungligheters namn på frimärken, som tydligen kunde variera väldeliga. Experten som DN tillfrågade sa att när personerna levde fick de stava sitt namn hur de ville, men efter deras död gällde normalstavning, d.v.s. Elisabet II, inte Elizabeth II, Karl XVI Gustav, inte Carl XVI Gustaf.
 
Om man alltid skall skriva en persons namn som den själv stavar så frågar jag mig hur man skall göra när en person under livets gång ändrar sin egen stavning av sitt namn. Vilken av kanske 3-4 olika stavningar skall då användas.
 
När jag registrerar personer i datorn har jag ett program där man kan ange olika namnvarianter, vilket gör att man delvis kommer runt problemet.  
 
För övrigt skrev aldrig Karl XII sitt namn som Carl, utan som Carolus!

2001-05-23, 23:50
Svar #6

Christer Påhlsson

Att motivera W i en namnform utifrån dialektuttal är knappast befogat. När har någonsin en sådan stavning påträffats i ett namn i svenskan enkannerligen för att återge ett sådant dialektuttal?
I övrigt håller jag med Göran Johnson. En viss parallell kan man också se i en mängd ortnamn. Sålunda heter det för tidigare skeden t.ex. Reval (en namnform som f.ö. använts ända tills ganska nyligen) & Dorpat (ej Tallin & Tartu). Och när det gäller två- el. flerspråkiga länder får vi acceptera olika namnformer på samma ort, i de fall det inte finns en vedertagen svensk namnform. Världen är inte svart eller vit. Vid skiftande skrivsätt betr. en och samma persons namn tidigare är det väl rimligt att söka en form som återspeglar det man iakttagit, dvs. ett slags förenhetligande i historien. Ett sådant förfarande bevarar en historicitet men gör det samtidigt tekniskt möjligt att utan egentliga problem ändå söka en person i datorprogrammet.

2003-04-16, 11:41
Svar #7

Dan Nilsson

Det här är faktiskt ett större problem än vad man kan tro. Speciellt när man går in på personer som levt för länge sedan som kanske rent av talade ett numera dött språk. Ska man då normera namnet till det språk som numera talas i området eller kanske till ett senare språk? Läs till exempel  översättaren Joachim Retzlaff förord till Malcolm Barbers Det nya ridderskapet om hur komplicerade problem som uppstår då man försöker normera namn. Jag tycker personligen att Folke av Anjou låter helt fel, men frågan är om man kan anse att Foulques eller Fulk inte heller är riktigt rätt. För övrigt skrev väl Gustav Vasa sig som Göstaff Eriksson och Karl XII som Carolus. Enligt Dagens Nyheters skrivregler skall svenska regenter efter Karl XV namn normeras, med undantag av Oscar I eftersom hans namn bör vara lika som sonen Oscar II. Således Oscar I, Karl XV, Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf. Det bör kanske poängteras att regenter som finns färskare i minnet är svårare att normera namnet med när deras namn stavas på ett sätt på mynten. Att sedan man ofta ser Karl XVI Gustav i olika tidningar får väl mer betraktas som att man håller en mer informell ton. När det gäller utländska kungligheter är det väl mer fråga om tradition, precis som med ortnamn, idag har vi kanske större kunskaper och respekt för andra språk förutom att vi influeras av film och tv framför allt av engelska språket. Därför blir det gärna att människor talar om Elizabeth I och George III. Detta är ju tvärs emot den svenska traditionen. När det gäller gemåler, prinsar och prinsessor har litteraturen allt mer svängt mot att använda de utländska namnen. Vem talar till exempel idag om Maria och Anna Boleyn? Den främsta regeln är väl framför allt att man ska minska antalet missförstånd kommunicerar man med en svensk så är det den mest vedertagna stavningen som gäller och är det till exempel en engelsman så är det deras stavning som gäller.

2003-06-22, 09:28
Svar #8

Bjarne Birkrem

Det var interessant, og ikke uventet, å se at denne diskusjonen også finner sted i Sverige. I Norge har vi samme diskusjon gående - og jeg må innrømme at jeg hører til blant dem som synes det virker nokså merkelig at avdøde monarkers navn skal normaliseres (selve ordet vitner om en ganske sneversynt holdning fra vår, de moderne menneskenes side: er det vår skrivemåte som er normal, mens den skrivemåten som folk i tidligere tider faktisk selv brukte, er unormal?).
 
Bo Persson skriver i sitt innlegg at han aldri har sett en spansk Juan bli til Johan. Men går man tilbake til eldre kongeligheter, f.eks. Juan II av Castilla, far til dronning Isabella den katolske, hun som med sitt ekteskap med Ferdinand av Aragon forente Spania til ett rike, vil nok han være omtalt som Johan II i mange skandinaviske bøker (og som John II i engelskspråklige bøker). Men jeg er enig i at vi vel ikke kommer til å omtale Spanias nåværende konge som Johan Karl I, selv ikke etter at han er død. Til det er vel den spanske navneformen for innarbeidet.
 
Her i Norge har vi også litt ulik praksis når det gjelder skrivemåten til navnet til en av våre konger fra det 20. århundre: Haakon VII, farfar til vår nåværende kong Harald. Hans navn er såpass innarbeidet hos folk at de fleste skriver det som Haakon, med 2 a'er, slik han selv gjorde. Men ifølge Norsk Språkråds eksperter skal navnet skrives som Håkon, nå som han er død...  Vår nåværende kronprins heter også Haakon, og hans navn skrives rimeligvis alltid med 2 a'er - enn så lenge...  Derimot skrives navnet til de 6 tidligere kongene med dette navnet alltid Håkon i alle historiebøker, leksika osv. Her har vi å gjøre med en litt spesiell årsak: i 1905, da unionen med Sverige ble oppløst, tok vår nye konge, prins Carl av Danmark (forøvrig oppkalt etter sin morfar Carl XV - eller var det Karl...?) navnet Haakon VII, og på den tiden fantes ikke bokstaven å i det norske alfabetet. Den ble innført først i 1917. Så den gang fantes det ingen annen måte å skrive navnet på - og også de tidligere kongene med dette navnet ble skrevet som Haakon. Det som så skjedde i 1917, da bokstaven å kom inn i det norske språket, var at kongen fortsatte å skrive sitt navn med 2 a'er, kanskje fordi det føltes feil å endre på den sittende kongens fornavn, kanskje fordi kong Haakon, som danskfødt, følte skrivemåten med å som nokså fremmed. Imidlertid ble middelalderkongene med samme navn fra nå av skrevet som Håkon. Dermed fikk vi den noe bisarre situasjonen at konger med samme navn får sitt navn skrevet ulikt - omtrent som med de svenske kongene med navn Karl/Carl eller Gustav/Gustaf.
 
Tilbake til utgangspunktet: er det flere enn jeg som føler at dette blir veldig inkonsekvent?

2003-06-22, 09:57
Svar #9

Bjarne Birkrem

En liten presisering av hva jeg mener med inkonsekvent: i norske (og antakelig også svenske) leksikon har vi i dag den temmelig merkelige situasjon at mens man for å lese om Sveriges nåværende konge kan slå opp under C og finne Carl XVI Gustaf (som forventet), finner man ikke de tidligere kongene med samme navn der. For å lese om disse, blir man henvist til det bindet som inneholder bokstaven K - for Karl. (I engelskspråklige oppslagsverk oppstår samme situasjon, selv om de to navneformene der har samme forbokstav: den nåværende kongen står som Carl XVI Gustaf (selv om jeg har sett formen Charles XVI Gustavus et eller annet sted), mens de øvrige Carl'ene kalles Charles.)
Når det gjelder navnet Carl/Karl i Sverige er vel situasjonen ekstra komplisert ved at navnet har vært i bruk gjennom så lang tid, med ulike tradisjoner. Jeg vet at noen argumenterer for å beholde skrivemåten med C for alle konger helt tilbake til Carl IX, noe som kanskje virker fornuftig. Men når vi så går lenger tilbake, blir det verre. Jeg tror ikke så mange ville skrive Carl om Karl Knutsson (Bonde) eller om Karl Sverkersson. Så til sjuende og sist støter vi på samme problem, vi bare forskyver det tilbake i tid.
 
Om noen år vil vi ha samme situasjon med britiske konger: den fremtidige Charles III vil nødvendigvis bli oppført i leksikon med sin engelske navneform, mens de to Stuartkongene med samme navn sannsynligvis fortsatt vil bli oppført som Karl I og Karl II. Forstå det den som kan...
 
Derimot synes jeg det er mindre problematisk hvis HELE rekken av monarker med ett bestemt navn får sitt navn oversatt eller normalisert. Det er f.eks. de førreste som har problemer med å godta formen Ludvig brukt om franske konger - jeg tror ikke det er mange som insisterer på å snakke om Louis XIV på norsk eller svensk. Men igjen får vi et problem hvis det kommer en ny konge med et navn som ikke har vært i bruk på en god stund. De førreste vil i dag protestere på at kongen som sendte ut Den Spanske Armada blir omtalt som Filip II - og at hans sønn og sønnesønn var Filip III og Filip IV, mens Spanias første Bourbon-konge var Filip V. Men hva så om noen år, når Juan Carlos I dør (forhåpentligvis uten å måtte lide den skjebne å bli omdøpt til Johan Karl i skandinaviske oppslagsverk...) og etterfølges av sin sønn. Hva skal sønnen kalles? Vi er vant til å kalle ham kronprins Felipe, så Felipe VI virker mye mer naturlig enn Filip VI. Men i det øyeblikk Felipe VI bestiger tronen, blir det med ett mer problematisk med hans forgjengere med samme navn. Skal vi omdøpe dem til Felipe også - eller skal vi være nødt til å leve med den samme inkonsekvente tilnærmingen som vi allerede har med flere andre kongenavn?

2004-05-29, 10:34
Svar #10

Utloggad Joakim Ekberg

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 94
  • Senast inloggad: 2010-11-21, 18:34
    • Visa profil
Ett tillägg: Tore Frängsmyr har skrivit ytterligare en artikel i SvD i frågan, om någon är intresserad; nämligen Carl för sitt namn, 2001-12-18. Debattinlägg 2001-12-23.

2004-05-29, 16:33
Svar #11

Utloggad Ralf Palmgren

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 953
  • Senast inloggad: 2020-03-06, 23:25
    • Visa profil
Hej!
 
Vi brukar normalisera stavningen av äldre kunganamn, t.ex. Konung Karl X Gustav av Sverige. Undantag dagens Konung Carl XVI Gustaf av Sverige.
 
Med vänlig hälsning
 
Ralf Palmgren
En historiker

2004-05-29, 18:38
Svar #12

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Hej Ralf! (och ni andra...)
 
Vi är tydligen oense om precis allting. (!)
Varför undantag? Varför inte vara konsekvent ifråga om dessa namn? Skriver man Karl X Gustav borde man ju i konsekvensens namn skriva Karl XVI Gustav också.  
 
Personligen förordar jag dock inte detta (och skriver inte heller själv så), utan i stället Carl och Gustaf (vilket de också skrev/skriver själva), även om jag inte helt tar avstånd från namnnormeringar som sådana. En modest namnnormering är nog nödvändig, men jag anser att namnnormeringar bör vara tidsbundna, och utgå från de former som verkligen var de normala under den aktuella tidsperioden. Udda stavningar, som Pehr, Niels och Chierstin kan vi med fördel vara utan (om det inte är efter ca 1850, och vi vet att den läs- och skrivkunniga personen i fråga medvetet och konsekvent skrev sig på detta sätt, vill säga), men Karl och Gustav tillhör ju namnpurismens program från slutet av 1800-talet (Det finns från denna tid många exempel på övernitiska präster och kanslister, som helt enkelt stavade om personers namn i kyrkböcker och andra officiella handlingar, utan personernas tillstånd eller ens egen vetskap. Burr! säger jag)  
 
Varför ska vi nödvändigtvis retroaktivt stava om personer från t.ex. 1600-talet eller 1700-talet på ett sätt, som vi med säkerhet vet att de aldrig själva stavat (och inte ens hade en aning om att man i framtiden skulle stava). Det stör ju dessutom mycket som har med autenticitet och tidsanda att göra; Gustav Maurits Armfält skulle ju t.ex. bara se konstigt ut (Ja, jag vet att man inte brukar normera efternamn, men jag ville tydliggöra genom ett drastiskt exempel).
 
Och just GMA skulle nog ändå inte ha stavats på detta sätt. Som tidigare framkommit i denna diskussion finns det nämligen en konvention att respektera personers ursprungliga namnformer, om det är fråga om mycket kända personer, som Carl Michael Bellman (och inte Karl Mikael Bellman). Varför inte göra likadant ifråga om monarker?  
 
Jovisst, jag känner till alla invändningar: det är inte första gången jag stiftar bekantskap med denna diskussion; men vi behöver för den skull inte skriva t.ex. Giöstaff, Gustavus eller Carolus, eftersom de två sistnämnda är mycket medvetet skrivna latinformer, som näpperligen var de för tiden normala formerna, vare sig för personerna som skrev sig så, eller för övriga läskunniga. Och angående Giöstaff, så skrev sig den gode landsfadern ju på ett antal olika sätt, men skulle vi göra en genomsnittlig tidsnormering för tiden ca 1450-1650, så skulle normalformen sannolikt inte bli Giöstaff, utan Gustaf.
 
Nåväl, ingen lär väl egentligen kunna övertyga den andre i denna fråga; jag fortsätter skriva Carl och Gustaf (om det inte är personer som själva skriver annorlunda), och andra fortsätter att skriva Karl och Gustav. Och det är väl i sin ordning. Men varför denna inkonsekvens? Det ser onekligen mycket märkligt ut när Karl (VII) Sverkersson - Karl XV i uppslagsböckerna står under K, och fortsättningen: - Carl XVI Gustaf står under C.
 
Carl-Fredrik Hanzon ( - inte Karl Fredrik Hansson!)

2004-05-29, 19:39
Svar #13

Utloggad Ralf Palmgren

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 953
  • Senast inloggad: 2020-03-06, 23:25
    • Visa profil
Hej Carl-Fredrik!
 
Vi är nog inte OENSE OM ALLTING!
 
Det var inte min personliga åsikt som jag skrev utan den teori som existerar gällande modernisering av döda kungars namn!
 
Jag håller TOTALT med dig om, att döda kungars namn skall skrivas såsom de själva någon gång har skrivit. Jag har många gånger blivit kritiserad av andra historiker för att jag SKRIVER kungars namn så som de själva skrev och inte moderniserar. Men jag fortsätter ändå som jag alltid gjort och skriver även i fortsättningen Konung Carl X Gustav av Sverige.
 
M.V.H.
Ralf

2004-05-29, 19:44
Svar #14

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Hej Ralf!
 
Det var roligt att höra... jag menar läsa.
 
mvh
C-F

2006-03-20, 18:53
Svar #15

Claes Schrewelius

Hej
 
Jag läste någonstans, för länge sedan att följande tumregel gäller:
- Under sin livstid, så stavas en kungs namn Carl, Oscar och Gustav (oavsett om det handlar om ex. Carl XII eller Gustav V)
men
- Efter sin död, så blir det Karl (XII), Gustaf (V) och Oskar
 
Verkar detta rimligt?
 
Vet inte om ni skrivit detta i era uppsatser ovan - vid en snabb flukt, så fann jag i vart fall inget.
 
mvh Claes (inte Klas)

2006-03-21, 12:14
Svar #16

Utloggad Carl-Fredrik Hanzon

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1959
  • Senast inloggad: 2018-08-09, 16:27
    • Visa profil
Jo, det är en vanligt förekommande uppgift att en sådan regel eller konvention skulle förekomma (bortsett från att du förväxlat stavningsvarianterna för Gustaf; det är ju de avlidna som enligt regeln skulle stavas Gustav).
 
Personligen tvivlar jag dock på att någon uttrycklig regel överhuvudtaget skulle ha förekommit, och tillämpar den heller inte själv. Varför skulle man plötsligt börja kalla/stava en person annorlunda bara för att vederbörande är död. Man refererar väl till en och samma person ändå, så jag har svårt att se något syfte med detta förfarande. Det skapar ju i stället bara förvirring och osäkerhet om hur man ska skriva. Och varför bara kungar? Varför (om en sådan regel verkligen finns) skulle man då inte i konsekvensens namn börja stava om även t.ex. stats- och ämbetsmän, författare, konstnärer och vetenskapsmän? Och hur är det egentligen med prinsar och prinsessor? Omfattas de också av denna påstådda kungliga omstavningsregel, eller inte? Prinsarna Oscar, Carl och Wilhelm, eller Oskar, Karl och Vilhelm? Jag har sett talrika exempel på båda varianterna, och där är uppenbarligen förvirringen ännu större än vad beträffar stavningen av monarkerna.
 
Jag har väl kanske ändå en teori eller åtmonstone en hypotes om hur denna regel eller konvention (som det rätteligen bör vara fråga om) har uppkommit. I samband med namnpurismen under senare delen av 1800-talet, när ledande språkforskare hävdade att det endast borde förekomma en ren och genuin stavning av varje namn, och detta antogs som program av statsmakterna (och genomfördes med hjälp av framför allt präster och skollärare), ville man naturligtvis att denna syn skulle få genomslag i uppslags- och historieböckerna, varför t.ex. Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Kristina och Karl XII blev den nya normen, som knappast fick ifrågasättas, oavsett om monarkerna själva någonsin stavat så, eller inte.
 
Men när den gällde stavningen av den sittande, i högsta grad levande monarkens namn, var ju frågan lite känsligare, liksom stavningen av kungahusets namn överhuvudtaget. De stavade ju själva sina namn Carl, Oscar eller Gustaf (alltså inte enligt de nya normerna eller direktiven), men man ville ju helst inte stöta sig med majestätspersonerna, med risk att hamna i onåd eller att bli utsatt för att missgynnas i karriären (detta var ju en period, när kungen utövade en stor personlig makt, och det gällde ibland att vara försiktig och diplomatisk, så att man inte råkade ut för det kungliga missnöjet). Därför misstänker jag att man av taktiska skäl måste ha resonerat sig fram till en kompromiss, innebärande att den regerande monarken (och sannolikt även kungahusets övriga medlemmar) fick stavas som han själv (de) stavade, medan historiska regenter (alltså ej längre levande/maktutövande och därför ofarliga) däremot skulle normeras enligt namnpurismens principer. Visst, fullstädigt inkonsekvent, men det hela låter ju förklara sig utifrån tidens konvenens och respekt för de kungliga. Drängen (sedemera torparen) Carl Gustaf Oscar Ericsson, som ju inte utövade någon makt, behövde man ju inte ta någon hänsyn till, så han blev följaktligen över en natt via den nitiske prästens/statstjänarens försorg Karl Gustav Oskar Eriksson, och detta utan att ens bli tillfrågad...
 
Då är ju frågan: borde vi fortfarande tillämpa en regel eller en konvention, som (av allt att döma) härrör sig ur ett underdånigt konvenensbeteende från 1800-talets slut i kombination med en namnnormeringsprincip från ungefär samma tid, vilket numera (åtminstone i vissa stycken) är förlegad.
 
 
Jag anser att så inte är fallet.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna