Äldre inlägg (arkiv) till 2004-04-27

[Annsofi Sterner]

Ätten Romanov lär ha en släktgren som levde i finska Karelen. Finns det någon som känner till något om vilka personer som tillhör den grenen?

[Annsofi Sterner]

Var kan man läsa om dom ca tjugo släktingar till ätten Romanov som också avrättades år 1918? Detta är en hisotrisk baksida som media aldrig belyst. Vilka var dom övriga familjemedlemmarna som avrättades?

[Elisabeth Thorsell]

Journalisten Staffan Skott skrev för ett tiotal år sedan en bra bok om Romanovs, som säkert finns på biblioteken.

[Erik Holmlund]

Det finns en finsk sajt om ätten Romanov (på engelska) på den här adressen:  
http://members.surfeu.fi/thaapanen/
Kolla på 'descendant charts'.
 
mvh
Erik, Skellefteå

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Det finns ättlingar till ätten Romanov i Finland, de omnämns i den senaste versionen av Skotts bok. Med boken medföljer även en stamtavla över ätten Romanov (noga räknat är de ju faktiskt Oldenburgare *ler*).

[Wilhelm Hansson]

Mot bakgrund av den internationella Fursterättsliga praxisen kan man knappast säga att Huset Romanov räknar några levande manliga medlemmar i dag, då de flesta storfurstarna under 1900-talet till hustrur valt enskilda mäns döttrar (om än döttrar till prinsar ur den ryska högaristokratin) och deras ättlingar till följd därav taggat ner till prins Romanov, prins Ilyinsky mm. Nämnas kan väl även de morganatiska äktenskap som resulterade i furstliga ätterna Yourievsky och Paley samt grevliga ätten de Torby.

[Wilhelm Hansson]

Angående släkten Romanov?s överhuvud sedan 1992, Hennes Kejserliga Höghet Storhertiginnan Maria Wladimirova och hennes son se  
 
wwww.geocities.com/konnoff/imperial_family_today.htm

[Linda Widenström]

Annsofi!
 
Det finns även två bra engelska böcker; The End of the Romanovs av någon som jag tror heter Krustalev (?) och The Russian revolution av R. Pipes som diskuterar en del om detta.
 
/Linda

[Carl-Fredrik Hanzon]

Wilhelm!
 
Maria är knappast att anse som något överhuvud för huset Romanov (Och som sagt egentligen inte ens någon Romanov, även om huset Romanov-Holstein-Gottorp i dagligt tal har kallats endast Romanov så pass länge att namnet blivit vedertaget. Det är f.ö. precis samma sak med de hus som idag kallas ”Habsburg” och ”Grimaldi”; men som egentligen är Lothringen resp. de Polignac). Varför kallar du henne f.ö. för ”storhertiginna” och inte storfurstinna? Det är ju Maria själv och en mindre grupp anhängare omkring henne med sinne för PR (kanske framför allt dessa) som har proklamerat henne som överhuvud och ”tronpretendent”, påhejade av en del av den internationella kolorerade skvallerpressen med faiblesse för säljande färgbilder av arrangerade ceremonier i bästa Hollywoodstil; med ortodoxa präster, rökelse m.m. som scenografi. Visst! Vackert, skickligt iscensatt och välregisserat, det hela, det medges (jag har själv bilderna), men ändå..... - det hela är ju på det hela taget inte mera än en ytlig luft- och mediabubbla.
 
Jag tror nämligen inte, efter att ha studerat mera seriösa tidningsartiklar, att Maria har något större stöd hos vare sig familjen eller hos det ryska folket. Hon är överhuvudtaget inte erkänd som överhuvud eller tronpretendent av några officiella instanser, vare sig ryska eller internationella, och allra minst av det s.k. Storfurstarnas råd som är en sammanslutning av div. storfurstar, furstar och prinsar av huset Romanov (alltså i den vidare bemärkelsen), numera spridda över flera kontinenter. De anser att Maria definitivt saknar legitimitet som såväl familjens överhuvud som rysk tronpretendent, och lanserar helt andra kandidater. Och Marias son Georg (som hon självsvåldigt utnämnt till ”tronföljare”), anser man vidare, kan överhuvudtaget aldrig komma på fråga som tsar, eftersom han är en Hohenzollern. De anser det som en given sak att ska nu det ryska tsardömet återupprättas, så inte bör det ske genom att man byter dynasti. Visserligen hade man gjort detta på 1700-talet, men då var situationen en annan. Då fanns det ingen medlem av den ursprungliga ätten Romanov kvar, medan det idag finns många medlemmar av huset Romanov-Holstein-Gottorp, låt vara att alla på grund av överdrivet rigorösa äktenskapsregler inte anses ha tillräckligt acceptabel kejserlig värdighet.
 
Hur det numera är med de ryska (stor-)furstarnas och prinsarnas legitimitet kan ju förvisso diskuteras. Det fanns i alla fall några fullt erkända d:o, som överlevde revolutionen, och eftersom det sedan dess inte funnits någon tsar, som kunnat sanktionera resp. inte sanktionera deras ingångna äktenskap, är det hela ju en mycket öppen fråga. Storfurst Kirills (Marias farfar) eget äktenskap med Victoria Melita (”Ducky”inom familjen) av Sachsen-Coburg och Gotha (f.ö. sondotter till drottning Victoria av Storbritannien) var ju inte heller det helt snövitt, eftersom tsaren inte ville sanktionera det. En av anledningarna till detta var naturligtvis att Victoria Melita var frånskild, och detta från ingen mindre än tsaritsan Alexandras egen bror, storhertig Ernst Ludwig av Hessen-Darmstadt. Många menade t.o.m. att V.M. helt enkelt övergav Ernst (och deras lilla dotter Elisabeth) till förmån för Kirill. Följden blev en brytning mellan tsaren och hans kusin Kirill.
 
Detta glömdes emellertid mer eller mindre bort under oredan i samband med första världskriget och ryska revolutionen (då ju tsaren behändigt nog försvann...), och när stridernas rökmoln hade skingrats, kunde kusin Kirill i exil proklamera sig som inte bara familjens överhuvud, utan även tronpretendent och tsar in spe, och därmed alla ryssars rättmätiga överhuvud. Alla exilryssar hade nog i och för sig inte glömt, men det fanns andra och mera angelägna saker än ett förgånget kejsardömes successionsordning att bry sig om under mellankrigstiden, där det gällde att hitta möjligheter att överleva och försörja sig, som t.ex. språklärare, restaurangägare eller -musiker, portier eller taxichaufför, så man lät Kirill hållas.... Och de som nu till äventyrs var kvar i Ryssland hade nog med sitt; - mer än nog.....
 
Så Maria har nog, när allt kommer omkring, inte så mycket mera på fötterna, och så mycket mera att yvas över, än de andra (stor-)furstarna och furstinnorna, i det avseendet......
 
Och varför skulle just hon vara överhuvud? Jag kan faktiskt inte se att hon ens med någon av de etablerade successionsordningarna skulle vara på minsta sätt självskriven som tronpretendent. Och när hade för övrigt den exilryska tronen plötsligt fått kvinnlig tronföljd? Paul I hade ju i slutet av 1700-talet lagstadgat om uteslutande manlig tronföljd, något som kan ha haft med hans hat mot modern, Katarina II, att göra (det var f.ö. ömsesidigt). Såvitt jag vet, har detta aldrig blivit upphävt. Rätta mig, om jag har fel!” (citat: H. Bussig/H. Alfredson). Och även om detta (även om det låter fullständigt otroligt) nu skulle ha gjorts, är det då verkligen just Maria, som skulle ligga närmast till hands? Borde inte i så fall någon av ättlingarna till Nikolaus II:s systrar, som ju till skillnad från Maria, härstammar från tsar Alexander III, ligga bättre till? Och ska man för övrigt utgå från storfurst Vladimir (Marias far) eller från den siste tsaren i successionshänseende, när man ”fryser” bilden och går över på kvinnolinjen? Vid kognatisk succession (eftersom det torde vara denna Maria grundar sina anspråk på) skulle väl tsarens systrar ha kommit före Kirill.......? Och är det agnatisk-kognatisk succession måste ju alla manliga familjemedlemmar (och det är många, det!) vara ”diskvalificerade” för att Marias namn överhuvudtaget ska kunna diskuteras i sammanhanget.....Och vid agnatisk succession (som sannolikt fortfarande gäller, vad jag vet), skulle det ju i så fall, inte finnas någon arvsberättigad alls, allra minst någon Maria.....
 
Och är det så illa (vilket jag dock inte är så säker på), är det ett tydligt bevis på att man har konstruerat ett system som inte fungerar - och knappast kommer att kunna fungera i framtiden heller. Det håller helt enkelt inte att hålla på exklusiva kejserliga äktenskapsregler för människor som försörjer sig på helt vanliga yrken. Några framtida furstliga apanage lär de ju heller inte kunna räkna med. Och i det läget och med detta konstaterande, borde det väl vara det enda raka att vända på timglaset, dra ett streck över diskvalificeringarna, återge retroaktivt den furstliga värdigheten och arvsrätten till kejsartronen och sedan börja om med den genealogiskt äldsta linjen.  
 
Och tänker man efter; vad var Katarina I innan hon gifte sig med Peter I? Ja, inte var hon då prinsessa! Var hon ens adlig? Knappast! Ändå började Peter inte fjanta sig med att kalla sig Illinsky eller Jurevsky och insistera på att avstå från tronen. Och Katarina själv blev minsann trots detta sitt svåra handikapp regerande kejsarinna. Nej, det är det viktorianska (och oscarianska) 1800-talet, med sin prydhet och sin dubbelmoral, som har förstört spelreglerna för de europeiska monarkierna. Och som gjort att vissa furstehus mer eller mindre saknar legitima arvtagare, trots att ätterna egentligen är stora och livskraftiga. Eller där ”fursten” eller ”pretendenten” tillhör vad vi skulle kalla ”femte yngre grenen” el.dyl., fastän det egentligen finns många äldre grenar. Inte lyckat! Och oskicket har ju heller ingen framtid, eftersom de på sikt uttömmer och i många fall utplånar furstehusen. En sådan utveckling kan ju knappast ligga i monarkiernas eget intresse. I synnerhet de morganatiska äktenskapen finner jag särdeles osympatiska, där ”den skyldige” sitter i orubbat bo, och kan t.o.m. hypotetiskt bli kejsare, medan hans stackars barn, som ju i sammanhanget är helt oskyldiga, blir de som (i praktiken) ”straffas”. Nej, antingen ska alla åka, i synnerhet familjefadern, som ju är närmast ansvarig för det hela, eller också ingen. På detta sätt ”delade” familjer orsakar bara tragik, utanförskap, avundsjuka och hat. De morganatiska äktenskapen representerar en människosyn, som jag inte kan acceptera. Och som också är främmande för tidigare epokers syn på dessa ting.
 
Men detta resonemang för alldeles för långt, och tenderar att hamna utanför själva ämnet. Mycket av det ovan sagda är hypotetiska spekulationer. Mitt grundtips är dock och förblir: Blir det någonsin en ny tsar i Ryssland (vilket inte är helt otänkbart, men dock mindre troligt) måste det rimligen vara en manlig medlem av huset Romanov-Holstein-Gottorp. Om nu denne för närvarande presenterar sig med förnamn, eller som Romanov, Romanovsky eller Jurevsky, är inte av avgörande betydelse. Märkligare saker har för övrigt inträffat i världshistorien.

[Martin Mattsson]

Hej!
Boken som Linda nämner ovan heter:
The Fall of the Romanovs och är skriven av Steinberg och Khrustalev, utgiven av Yale University Press 1997.
ISBN: 0300070675

[Martin Mattsson]

Hej Carl-Fredrik!
Intressant som alltid! Paul I införde ju mycket riktigt den agnatiska successionen, och begränsade även den ärftliga storfurstetiteln till att endast ärvas av manliga medlemmar av familjen. Peter den store hade tidigare gjort det gällande samtliga sina ättlingar, oavsett kön. Alexander III begränsade detta ytterligare i en ukas 1886 till att endast söner/döttrar och sonsöner/sondöttrar till en tsar erhöll titeln Storfurste-inna av Ryssland. Generationerna därefter blev endast Furste-inna av Ryssland.
Så några Storfurstar eller Storfurstinnor finns inte i livet idag, däremot ett antal Furstar och Furstinnor av Ryssland, även om de flesta föredrar att kalla sig Prins-essa Romanov.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Jo, det stämmer ju, rent formellt. Sedan är det ju en annan fråga hur man egentligen ska ställa sig till lagar och ukaser av detta slag när man inte längre har någon tsar som kan komma ned nya resp. ändra de gamla.  
 
Hade det funnits tsarer fram till idag, kan man vara tämligen säker på att de kommit med såväl nya ukaser som reformer av de gamla. De hade näpperligen låtit allt vara precis som vid förrförra sekelskiftet. Så man kan fråga sig om det verkligen är rimligt att frysa allting exakt som det var, och för all framtid, i det ögonblick det inte längre fanns någon tsar, eller om man i stället ska man se till andemeningen eller orsakerna till varför lagarna eller ukaserna kom till. De kanske i somliga fall bara var avsedda att gälla en begränsad tid; för att råda bot för ett missförhållande eller dyl. Och för att sedan kunna korrigeras av en senare tsar när missförhållandet inte längre var aktuellt.
 
Jag kan t.ex. tänka mig att Alexander III:s ukas rörande begränsning av storfurstetitlarna tillkom i en situation när det började bli så pass många storfurstar att det började gå inflation i titeln (jag har för mig att situationen var något dylik ca 1886). Jag tror inte att han hade avsett att denna ukas skulle överleva själva tsardömet och stå kvar som oomkullrunkeliga fundament oavsett vad som än hände på så vis (som det nu blev) att om det inte längre fanns några tsarer, kunde det ju heller inte finnas några söner/döttrar eller sonsöner/sondöttrar och således inte heller några storfurstar eller storfurstinnor. Jag är i stället fullkomligt övertygad om att hade Alexander kunnat blicka in i framtiden och ana att det skulle kunna bli en revolution, och att tsarernas tid var räknad, hade han med största sannolikhet inflikat en tilläggsukas med tänkbar lydelse t. ex.:  Om det inte längre skulle finnas någon tsar, så gäller i stället detta..., eller: Om antalet storfurstar skulle understiga antalet fem, upphäves tills vidare ukasen, men kan tänkas återinföras om och när.....
 
Så egentligen är det ju snarast en rättsfilosofisk diskussion hur man bör se på regler av detta slag; som har till kommit i en viss given situation och för ett visst syfte, men där förutsättningarna radikalt och dramatiskt har förändrats. Gäller då fortfarande regelsystemet helt och fullt och ograverat som om inget hade hänt? Jag ställer frågan, men har själv inget självklart och på förhand givet svar. Vad anser ni andra om detta?

[Martin Mattsson]

Hej igen Carl-Fredrik!
Jag håller med Dig till fullo.
Men i och med detta resonemang kan man ju sedan tänka sig att den dåvarande tronpretendenten Storfurst Kirill (som, även om hans äktenskap med Victoria Melita inte gillades av Tsaren, ändå accepterades som släktens överhuvud och tronpretendent av de flesta Romanovs), i så fall hade rätten på sin sida när han utropade sin son och tronföljare Vladimir till Storfurste, trots att denne inte var son eller sonson till en Tsar (utan sonsons son), och alltså egentligen endast Furste av Ryssland. Oj, vilken lång mening...
Och hade då inte denne Storfurst Vladimir all rätt att återinföra kvinnlig tronföljd och utse sin dotter till Storfurstinnan Maria. Och hon i sin tur får väl då som Tsaritsa och autokrat över alla Ryssar utse sin son till Storfurst Georgij. Det spelar väl då ingen roll att han genealogiskt är en Hohenzollern? De olika furstehusen har ju avlöst varandra på tronerna genom historien tidigare...
Tja, vem har rätt??
Jag håller med Dig, det är en öppen fråga. Endast tiden kan väl ge ett svar, om Ryssland blir monarki igen och den som då blir Tsar-itsa får väl ta ställning...

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej Martin!
 
Intressant diskussion, det här. Men jag håller inte med dig om att mitt resonemang i mitt föregående inlägg leder till de slutsatser du drar beträffande tronföljden. För på de fyra frågor du ställer på raderna 5-6, 8-9, 9-10 och 10-11; är mitt svar: Nej! Och detta svar grundar jag på följande resonemang:  
 
Jag ställde frågan: ....där förutsättningarna radikalt och dramatiskt har förändrats. Gäller då fortfarande regelsystemet helt och fullt och ograverat som om inget hade hänt? Det är som sagt svårt att entydigt besvara det   frågekomplexet utan att komma in på mycket svåra rättsfilosofiska resonemang, som vare sig tiden eller utrymmet här skulle räcka till. Men jag antyder nog i mitt sätt att framställa det hela, att jag trots (som det kan förefalla, men egentligen just på grund av) min utgångspunkt i konservativa idétraditioner, har mycket svårt att att acceptera ett för alla tider fastlåst, fixerat och rigitt (heter det så?) samhällssystem, som är totalt oförmöget att förändras och utvecklas, och som varken svarar på impulser utifrån eller inifrån, och utan förmåga att anpassa sig efter nya förändrande villkor och förutsättningar. Detta strider nämligen diametralt mot den centrala konservativa idén   om samhället som en levande organism, ständigt i förändring.  
 
För till skillad från t.ex. marxisterna, som anser att samhället har ett färdigt mål, då allt är fullbordat, färdigt och genomfört (och därmed statiskt och oföränderligt) det kommunistiska/socialistiska samhället, räknar konservatismen med ett samhälle i ständig förändring; men en organisk utveckling utifrån sina egna förutsättningar; - inte en förändring till följd av dialektik, tvära kast och yttre eller inre våld, och egentligen utan avseende på om förändingen i sig är god eller inte. Där kommer i stället etik och normsystem in. Ett oföränderligt samhälle är däremot ett dött samhälle.  
 
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, ett samhälle utvecklas och förändras alltid. Det går inte att bara lägga locket på, och låtsas som om ingen förändring fanns. Detta måste ju också kunna prägla lag- och regelsystemet. Vad som då gäller är att kunna se längre än själva lagens bokstav, och i stället urskilja dess andemening och syfte. Ingen lag är nämligen till för sin egen skull, och där en lag inte längre främjar sitt syfte och den inte överensstämmer med vad man anser, måste den kunna förändras.  
 
Nästa steg är då frågan om vem som då har den yttersta rätten att vidtaga dessa uppenbart nödvändiga förändringar. Oavsett typen av statskick, kan man aldrig tänka sig en furste eller en ledare, totlt frikopplad från sitt land eller sitt folk. Makthavaren behöver alltid folket, på ett eller annat sätt. Även en självhärskare, en diktator eller en upplyst despot, hur stor makt och hur stora befogenheter man än har, kan i längden uppträtthålla ett styre som inte åtminstone i några avseenden överenstämmer med vad åtminstone några centrala grupper i samhället anser vara rätt och riktigt. På kort sikt kanske det går, men aldrig i längden. Så småningom leder ett styre, diametralt motsatt den allmänna uppfattningen om ett gott styre alltid (förr eller senare) till en statskupp, en maktkamp eller en revolt. Så den härskare som vill hålla sig (och sin dynasti, sin grupp eller sitt parti) länge, helst permanent vid makten, måste så att säga ingå en sots symbios med folket (eller delar av det) för att kunna upprätthålla makten och auktoriteten.  
 
Vad innebär då detta synnerligen abstrakta och flummiga resonemang (?) rent konkret i denna diskussion? Jo, att en statschef, en furste eller en vald ledare, alltid lever i ett aktivt samspel och ett levande förhållande till sitt folk (det behöver inte vara positivt, men det är alltid ett förhållande), och måste alltså agera; styra, stifta lagar och döma (d.v.s. vara{ansvarig för detta, inte nödvändigtvis göra allt detta personligen). Allt detta sker som sagt med nationen eller folket som bakgrund, åskådare och medaktör, allt på en gång.  
 
En person, som däremot saknar medaktör, som bara rent juridiskt eller på papperet står som statschef, eller ännu mindre en person, som på papperet kan anses ha rättmätig arvsrätt till ett ämbete eller en tron (d.v.s. en tronpretendent), kan helt enkelt inte föra någon regering, än mindre stifta några lagar, utan ett reellt existerande rike, och ett samspel med i fysisk mening verkligt folk. Om en kung i exil eller en tronpretent som säger sig skulle få för sig att börja stifta eller förändra lagar (som att ändra successionsordningen) i ett land han inte ens får besöka, eller att utse en efterträdare på ett ämbete han inte ens själv reellt innehar, blir detta bara en tom gest, till intet förpliktigande, något som endast får ett löjets skimmer över sig, och närmast skulle kunna liknas vid den tänkta situationen att en känd toffelhlälte plötsligt skulle få för sig att börja spela herre i huset, och börjar härja om domdera. Något som ju ingen bryr sig om det minsta - alla vet ju att det ändå är hans fru som bestämmer.
 
I klartext: Att vara rysk tronpretendent är ju inte detsamma som att vara tsar med allt vad det innebar av makt, ansvar och befogenheter. Att vara tronpretendent innebär endast att man s.a.s. anses stå närmast i tronföljden, att man den dag det är aktuellt att tsardömet återupprättas, juridiskt sett står närmast i tur att bekläda ämbetet, inte att man redan idag har några särskilda maktbefogenheter - inte utan något folk bakom sig. Så tyvärr, Maria.....

[Martin Mattsson]

Hej igen Carl-Fredrik!
 
Ja, Du har som vanligt rätt i Dina resonemang. Det var mest några tankar om-utifall-att-kanske som jag skrev ned. Vem ska egentligen bestämma? Det blir väl duman då - folkets representanter. Storfurstarna Kirill och Vladimir verkar ju ha frusit positionerna efter revolutionen och agerat som de envåldshärskare tsarerna en gång var, och fattat besluten helt på eget bevåg.  
Men ändå, vem håller Du som favorit bland pretendenterna?
Förresten, Marias position kanske inte är så svag ändå. Med hjälp av PR-människor och media (som Du skriver ovan den 19 januari) kan man ju komma ganska långt...  
Vänliga hälsningar
Martin

[Martin Mattsson]

Hej!
Jag har i mina listor hittat 18 Romanovs som avrättades i samband med revolutionen. Dessa inkluderar tsaren och hans hustru och barn.  
1. Tsaren, Nikolai II
2. Tsaritsan Alexandra
3. Storfurstinnan Olga
4. Storfurstinnan Tatiana
5. Storfurstinnan Maria
6. Storfurstinnan Anastasia
7. Tsarevitj Alexej
(avrättade natten mellan 17-18 juli 1918)
8. Storfurst Mikhail Alexandrovitj, tsarens bror, 17 juli 1918
9. Storfurstinnan Elisaveta Feodorovna, tsaritsans syster, änka efter tsarens farbror Sergei Alexandrovitj, 17 juli 1918
10. Storfurst Pavel Alexandrovitj, tsarens farbror, Lennart Bernadottes morfar, 28 januari 1919,
och sedan en grupp sysslingar till tsaren:  
11. Furst Nikolai Konstantinovitj, februari 1918
12. Furst Ioann Konstantinovitj, 17 juli 1918
13. Furst Konstantin Konstantinovitj, 17 juli 1918
14. Furst Igor Konstantinovitj, 17 juli 1918
15. Furst Nikolai Mikhailovitj, 28 januari 1919
16. Furst Georgi Mikhailovitj, 28 januari 1919
17. Furst Sergei Mikhailovith, 17 juli 1918
och sist en morganatisk släkting:
18. Prins Artemij Nikolajevitj Iskander, 1919
 
Det kan ju självfallet finnas fler...
Vänligen
Martin Mattsson

[Christer Gustafsson]

Vill bara påpeka att det råder viss osäkerhet angående vad som hände Alexej och Anastasia. Kropparna har ännu inte återfunnits. Oavsett detta torde de och deras eventuella ättlingar inte ha något med tronföljden att skaffa. Om där hade funnits någon tron, vilket det inte gör. Och ätten är som sagt inte Romanov även om dom använde namnet.

[Ted Rosvall]

Artemij Iskander lär ha dött i strid 1919 - alltså inte avrättad.
 
Till listan bör däremot läggas Prins VLADIMIR PALEY, morganatisk son till Storfurst Paul, och därmed morbror till Lennart Bernadotte. Vladimir dödades 5 d.v.s.18/7 1918 utanför Alapajewsk.
 
Mvh
TED

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Råkar det finnas någon, som utrett Romanov bakåt i tiden? Skulle vara intresserad av två punkter vid genealogin:
- Hur är bojar Nikita Romanovitsch d. 23.4.1586 andra gemål Fjodosija Gorbataja-Shuiskaja ättling till furstarna Gorbatyj-Shuiskij? Hennes föräldrar var Alexander Borissowitsch (och Anastasia Petrowna Golowina). Alexanders far var alltså en Boris.  
Furstarna Gorbatyj-Shuiskij härstammar från en gren av Riurikiderna, som sedan utgrenat sig i dessa furstar och stamfadern heter Iwan Wasiljewitsch död efter 1478.
-Det andra intressanta vore en genealogi med själva bojarätten Romanov. Har själv kunnat spåra namnen till Nikita Romanowitsch anor i fyra ytterligare släktled, nämligen f. Roman Jurjewitsch Sacharin d. 12.2.1543, ff. Yurij d. 1509, fff. Sachariya, ffff Iwan. Den första kända anfadern lär vara en präst vid namn Kolyba (vill minnas så).
Har någon exaktare uppgifter eller vet, var man kan hitta mera uppgifter?
Tacksam i förväg!
Johan B.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Hittade en mycket bra internet-sida på franska, som visar sambandet mellan Romanov- ätten och R(i)urikiderna! Förstås vore det bra att veta, vilka källor dessa genealogier baserar sig på.
Försöker nu hitta bland furstarna i Suzdal grenen Gorbatyj-Shuiskij.
Hälsningar Johan B.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Efter, att ha länge sökt, fann äntligen genom några krokar, genealogin för furstarna Gorbatyj-Shuiskij. Det tråkiga är dock, att dessa (flera fynd!) saknar källförteckningar (alltså även här!). Dessutom finns divergerande uppgifter...
Johan B. t. Gr.

[Martin Mattsson]

Såg en liten notis i Svenska Dagbladet idag om kvarlevorna efter Nikolai II:s familj. De som upphittades för några år sedan och begravdes under högtidliga former ganska nyligen.
Tydligen har det blossat upp en strid om de DNA-tester som gjordes. Vissa forskare hävdar tydligen att benknotorna kontaminerats med annan DNA innan testerna gjordes...
Tja, vad säger man...?
Är det, eller är det inte tsaren och hans familj som nu är begravda? Kommer vi någonsin att få veta?

[Håkan Bergström]

Ligger det inte bara en massa andra intressen bakom förnekandena av att det verkligen var tsarfamiljen man hittade och begravde? Jag tror det!
 
Hur kan f.ö. benknotor upphittade i Sibiren kontamineras av DNA från de europeiska kungahusen....?

[Carl-Fredrik Hanzon]

Det måste i så fall ha skett (och mycket medvetet) mellan det att fynden gjordes och att de examinerades/testades. Men en märklig omständighet är ju att kvarlevorna efter tsarevitj Alexej tycks ha saknats.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Det lär ha funnits en person i USA för några decennier sedan, som gjorde anspråk på att vara just tsarevitj Alexej Nikolajevitj. Denne person behärskade emellertid inte ryska, och var INTE blödarsjuk.
 
Om jag minns rätt...

[Carl-Fredrik Hanzon]

Det torde diskvalificera honom, och det rejält. Och det lär också finnas en person i Ryssland, som hävdar att han är son till nämnde tsarevitj, och därmed arvtagare till... tja, om inte till tsartronen, så i varje fall till tsarfamiljens förmögenhet. Alexej skulle enligt samme sagesman (uppgiften spreds i en del tidningar för sådär tio år sedan) trots sin blödarsjuka ha levt fram till ca år 1970, och hela tiden bott kvar i Ryssland under antaget namn. Men liknande saker har man ju hört förr.....

[Gunnel Arbin]

Hej,
 
Jag bevakade själv som journalist tsarfamiljens begravning i Petersburg och anser det fullkomligt osannolikt att kvarlevorna inte skulle vara autentiska. Som sådana godtogs de i alla fall av prins Nikolai Romanov, som nu är huvudman för ätten.
Men rykten uppkommer alltid i sådana dramatiska och kontroversiella situationer. I Dom Knigi, den största bokhandeln i Petersburg, salufördes då, juli 1998, en bok som handlade om en man som påstods ha varit tsarevitj Aleksej och som dött någonstans i Ural. Samma fenomen,rykten om att försvunna tronföljare ännu levde, kan vi se i historien när det gäller Ludvig XVI:s och Marie Antionettes son, som dog i Templefängelset i Paris samt tsarevitj Dmitrij, Fjodors son, som dog i epilepsi i Uglitj i slutet av 1500-talet. Han efterföljdes av minst tre falska Dmitrijar.
Givetvis underlättas ryktena av det faktum att Aleksejs (och Anastasias) kroppar aldrig återfunnits.
Gunnel Arbin

[Moa Viktorsson]

Hej!  
Längst upp på denna sida har Ann-Sofie Sterner ställt frågan om någon känner till en släktgren i Romanov-ätten som levde i finska Karelen. Jag tänker då på min egen morfar som jag själv inte vet mycket om. (Min mamma vet mer men inte mycket.)  
Morfar dog när mamma var 4 år, 1940 tror jag, och han var då omkring 40 år. Ända sedan min mamma och hennes många systrar och bröder var små har deras pappas bakgrund varit en stor hemlighet. Min mormor teg ända in i graven och de äldre syskonen som minns pappan har varit mycket rädda för att yttra något, tom för sin yngsta syster, min mamma.
Det jag vet är att han hette Romanov från början men att han senare flydde till Finland och tog ett vanligt finskt namn. Till gränsen kom han med en bror som vände och for till något annat land istället. I finska Karelen (eller ryska...?)bodde han med min mormor och de fick många barn.
 
Min mamma levde dock sina fyra första år tillsammans med familjen innanför murarna på något slags hemligt skyddsområde för Romanov och andra som hade med dem att göra. Detta låg i södra Finland, en bit från nuvarande gränsen. När morfar sedan dog (vad jag förstår i sviterna av att ha blivit skjuten...?)var mormor av någon anledning oförmögen att ta hand om barnen (fattig förstås)och de blev utplacerade på barnhem. Min mamma träffade sedan sin mor två ggr i vuxen ålder innan mamman dog 1964, tror jag. Min mamma och några av hennes syskon flyttade till Sverige medan vissa av dem bor kvar i Finland.  
En av släktingarna har i ett kassavalv några ting som tillhört morfar, bl a en slags medaljong som han fått vid tsarernas 300-årsfirande i Sankt-Petersburg (1913, om jag inte minns fel.)
Min mamma har ju alltid undrat över sin far, och inte förrän nu så verkar det som om hon skulle kunna våga sig på att försöka ta reda på lite mer. Vid 68 års ålder.
 
Finns det någon som har något att kommentera ang allt detta? //Moa

[Ann Little]

Hej Moa!
 
Jag har läst ditt inlägg med stort intresse, men jag måste säga att det är mycket om din morfar som jag inte förstår. Först och främst så tycker jag att det låter ganska konstigt att din mormor teg ända in i graven om hans ursprung. Varför gjorde hon det? Så sent som på 1960-talet var det väl inte riskabelt på något vis att kopplas samman med tsaren och hans familj? Sedan detta med att de äldre syskonen tycktes ha vissa kunskaper om faderns bakgrund, som de varit mycket rädda för att yttra, t.o.m. för sin yngsta syster. Varför det? Har hon inte lika mycket rätt som dem att få veta sanningen om sin faders härkomst?
 
Din morfar med familj måste ha befunnit sig på det  hemliga skyddsområdet redan 1936, kanske tidigare, eftersom din mamma föddes detta år. Varför var de där innan andra värdskriget bröt ut, men antagligen långt efter det att han anlände i Finland? Vad kan ha hänt som fick dem att flytta/fly till detta skyddsområde? Eftersom han tog sig ett finskt efternamn vid ankomsten till Finland och gifte sig med din mormor måste han väl ha haft ett vanligt liv i många år, och då kan man ju undra över vad han gjorde för att försörja sin stora familj. Vet du något om det?
 
Jag tycker att detta med ett hemligt skyddsområde för Romanovs  och andra som hade med dem att göra inte låter riktigt. Vad kan det ha varit för plats där det gick att ha en massa utlänningar tillsammans utan att det väckte stor uppmärksamhet! Och det kan väl knappast ha varit en bra ide att ha alla samlade på ett och samma ställe i händelse av upptäckt!  
 
Ja du, man kan spekulera mycket om detta, men att få veta sanningen blir nog inte så lätt. Om du känner till din morfars finska namn, så kanske du kan göra ett försök här på Anbytarforum genom att efterlysa honom med familj under Finland,och vem vet, kanske gåtan om din morfars ursprung kan lösas!
 
Med vänliga hälsningar
Ann

[Ralf Palmgren]

Hej!
Det här med Romanov i Karelen verkar intressant men är egentligen ganska underligt. För det första måste man komma ihåg att det finns många i Finland som heter Romanov i efternamn utan att med konkreta bevis tillhöra det detroniserade Kejserliga huset Romanov.
 
Den enda människan på den här jorden som verkligen är från födseln en äkta medlem i det Kejserliga huset Romanov är Grand Duchess MARIA of Russia. Det detroniserade Kejserliga Huset Romanov är nämligen utdöd på svärdssidan. Enligt de succionsregler som ännu är i kraft och inte ännu har ändrats är alla andra morganatiska barn. De kan således inte tillhöra Huset. Grand Duchess Maria of Russia är verkligen överhuvud för Huset Romanov och ingen annan!
 
Prins Nikolai Romanov är inte enligt lagarna medlem av Huset eftersom hans mamma är till födseln endast Grevinna. På så sätt är han född inom ett morganatiskt giftermål. Han är dock chef för THE ROMANOFF FAMILY ASSOCIATION. De morganatiska Romanovs är stadigt bosatta i USA, Uruguay, Schweiz, Italien, Danmark, Frankrike, Storbritannien och Australien. Med andra ord långt borta från Ryssland och Finland samt utspridda över hela jordklotet. Jag har svårt att tro att det finns någon Romanov kvar i Ryssland eller i Finland.
 
Hälsningar från en som har gemensamt ursprung med Grand Duchess Maria of Russia, Prins Nicholas Romanov och alla andra Romanov för den delen också i slutet av 1600-talet.