Äldre inlägg (arkiv) till 2004-02-08

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Jan Guillou har gett draghjälp åt Västgötaskolan. Som lekman tänker jag inte taga ställning i den konflikten, men kan inte låta bli att tänka: With friends like these...
 
Ja, jag är en av dem som ser rött när Jan Guillou kommer på tal.

[Bo Olsson]

Om historiker och journalister kunde lära sig att redogöra för fakta och inte smyga in sina egna värderingar (ibland politiska) så vore det bra. Mot det syndar samtliga ovan nämnda personer, i större eller mindre utsträckning. Värderingar är det upp till varje människa att skaffa sig själv.
 
Läste nyligen delar av Mats G Larssons bok, Götarnas riken. Så långt som jag läste, innan jag tröttnade, så gick boken ut på att det mesta i Götalandskapen kunde härledas till impulser från Svearna. Ett slags omvänt Västgötaskolan. Av någon lustig anledning verkar arkeologer alltid leta efter ett kulturellt centrum, varifrån all kunskap har spritt sig till den övriga okunniga världen. Det är väl det som Heyerdals teorier bygger på. Bygger man vassbåtar i Egypten och sydamerika, så måste det givetvis haft kontakt De verkar tro att en id? bara kan uppstå på en plats på jorden.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Det viktiga är väl egentligen att den som skriver ett historiskt verk tydligt redovisar vilka värderingar han/hon har, om han/hon tänker fläta ihop dem med historien.
 
Exempelvis har idehistorikern Johan Norberg skrivit boken Den svenska liberalismens historia, i vilken han använder sig av både den liberala polemiken och historien för att bekräfta sin tes. Det ser jag emellertid inget fel i, eftersom han klart och tydligt redovisar vilka värderingar han utgår ifrån. Att jag råkar instämma i dem hör liksom inte hit...

[Jan Jutefors]

Om nu Jan Guillou har så fruktansvärt fel, hur kan det då komma sig att t.ex. Dick Harrisson kan vara med att skriva en bok med bakgrunden till Arn?

[Anders Berg]

Jag är positivt överraskad av Arns Rike. Guillou är mycket tydlig med att Arn är en fiktiv person, och sätter rågången mellan romanfiguren och historiska personer. Att sedan det visar sig finnas intressanta paralleller mellan hans tankegångar i sina romaner, och den okände person som helgade Forshems kyrka åt den heliga graven i Jerusalem, ja det kan han inte lastas för. Tvärtom så är han nog ganska rätt ute om vad som hände i 1200-talets Sverige. Man kan ju också notera att han inte, som Herman Lindqvist, står lågt i kurs hos professionella historiker, snarare tvärtom, flera har ju villigt ställt upp i serien (Englund, Lönnroth, Sawyer m fl).
 
Jag kan gå så långt att säga att Guillou faktiskt slår ett slag för källkritiken i denna serie. Jag tänker förstås på hur han dissikerar historieförfalskarna genom tiderna, och hur han hela tiden försöker att gå till källorna, för att lyfta fram vad som verkligen är belagt.

[Bo Olsson]

På ett antikvariat hittade jag en bok som heter just Källkritik och historia av Curt Weibull. Hur rankas han bland historiaproffsen? Läsvärd eller till pappersåtervinning?

[Richard Eves (Richard)]

Tänk vilken kulturell tragedi när slottet Tre Kronor brann, kanske någon har koll på ungefär vad som verkar ha gått förlorat? Det har jag alltid undrat. Att där fanns ett bibliotek förstår jag ju.
 
En sak jag tycker är märklig med medeltidskällor är att dom två stora källorna Adam och Ansgar var knutna till den tyska kyrkan och således den ena utav påvarna, till saken hör att det tidigt fanns väldigt många engelska biskopar i det som nu är Sverige men inte en enda källa, någon av dom ska berättats att dom tyska klerkerna vart utslängda där var Engelska Biskopar, bl a ska ju Nicholas ha varit i Östergötland som senare blev Englands enda och sista Påve, och det har ju varit en lång historia mellan kyrkorna från den påven som var i Avignon och fransk dåtidspolitik tills reformation och nutid, mycket dokumentation kan ha försvunnit som hade skvallrat under den här tiden som berör oss häruppe också med brända kloster från rov och inte ens moderklostret till Cistercienserna lär ha överlevt i Frankrike, kanske kyrkan har mer dokument än vad världen vet? den Engelske Stephan lär ha varit en av de första biskoparna i Uppsala och ha kunnat se till Eriks helgande av fel Påve?  
 
En naiv önskan vore kanske att om det skulle rensas upp lite i dom gamla koffertarna i gamla privata arvsbon i England och man kunde få lite engelska dokument utöver Adam och Ansgar om flera samhällen av det som var Sverige hade brittiska klerker men där är det ju nästan dödstyst ifrån.. Även Jedward, S:t Eriks far ska ju ha varit brittisk men ändå inte ett ljud därifrån mer än Alfred den stores nedskrivna besök av Othar Renskötare från nordNorge på 800talet..
 
Vad vet jag, jag är en glad amatör och funderar ganska allmänt om dom få medeltidskällorna vi har, vet att detta är Herman Lindqvists tråd, men det ena leder ju ofta till det andra, det känns som om det finns så mycket mer att berätta om själva den kristnande tiden och att alla källor inte är uttömda eller funna.
 
MintresseradeH
 
Richard Eves

[Lennart Andersson]

Bröderna Lauritz Weibull, 1873-1960, och Curt Weibull, 1886-1991, var i princip källkritikens grundare i Sverige! De var båda verksamma som historieprofessorer och deras skolbildning var fram till 1960-talet dominerande i svensk historieforskning. Anmärkningsvärt är att Curt Weibull vid 100-års ålder ännu deltog i den historiska debatten i Sverige.
 
Lennart Andersson

[Bo Olsson]

Tack Lennart. Då får jag sätta igång att läsa boken.

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Som yrkeshistoriker var det intressant att läsa alla dessa inlägg. Jo, förstås, är det en grundläggande fråga inom historievetenskapen att veta och kunna källkritiken.  
Historikerna åteger inte sina källor, såsom de är. Det vore lönlöst, att EXAKT ge dem på nytt. Det viktiga är, att kunna tolka dem. Här finns det enormt mycket olika möjligheter. Det beror ju bara ur vilken synvinkel vi vill granska källan/källor. Historikern frågar, vad källan vill berätta åt oss. Tolkningen och sammanhangen är subjektiva val, som historikern gör. Förstås är andra fakta, som ger sammanhangen, även som sagt rimligen trovärdiga fakta. Men, att välja dessa, och skapa en helhetsbild, är nog något, som inte ligger inom bevisandets gränser. Det här gör alla, även yrkeshistoriker. Alla historieskildringar är alltså på något sätt politiskt förankrade. Det finns inte något sådant som opolitisk forskning. Det är ju även så, att det historien studerar inte heller sker kliniskt. Om man nu sedan försöker ge fakta opartiskt, så stöter man nog genast på omöjligheten att göra så, eftersom språket inte ger historieforskaren möjligheter till det.  
(Även försök till detta är ställningstaganden)
 
Det jag vill säga, är, att historiker aldrig arbetar utanför sin tid, sitt samhälle, sitt språk, sina känslor. Det är inte heller sämre så. Historiker vill ju just svara på frågor, som dyker upp i tiden. Om det bara gällde hur, men det gäller ju även varför och i synnerhet varför!
Johan Brandt t. Gr.

[Gunnar Jonsson]

Napoleon lär en gång ha sagt: Historien är den version av det förflutna som folk har enats om.

[Bo Olsson]

Det sorgliga, anser jag, är ju att så många historiker genom seklerna använt kunskaperna för sina, eller andras politiska syften. Det är lika sant idag som för fem hundra år sedan. Det är väl därför förra seklets historiker kallas dettas historieförfalskare och så lär det nog bli i framtiden också, dvs detta sekels historiker kommer att kallas historieförfalskare i nästa.

[Richard Eves (Richard)]

Håller med Bo Olsson här ovan som säger att man i ju faktiskt vill bilda sig en egen uppfattning och inte få historia på ett politiskt fat som väl många verkar syssla med i olika grad.
 
Johan - Det var väldigt upplysande och tänkvärt! M a o Är det ingen större skillnad på Geijer, Guillou och Lindqvist i den meningen att det över varje forskares subjektiva tolkning finns en inre tillrättaläggelse som kan vara dels politisk eller känslomässig och bygger på illusionen hos mottagaren. Det skapar ju i sin tur nya -ismer och -ister och kanske är det bra att det luftas lite gamla historieviruside?r som inte dött ut eftersom det vore ju till fördel att samtolka all svensk historia någorlunda gemensamt för alla och att klargöra vad som verkligen var vad. Som lekman upplever jag det som en synnerligen förrädisk vetenskap där mycket tro och arbete står på spel vid varje nytt fynd.
 
En del sopar nog stenen exakt dit dom vill ha den och är därtill beredd att slå bort varje angrepp. Journalister och författare är nog bättre på att sopa stenar lite som dom vill medans seriösa forskare är skarpare på att knocka och lägga sista kan man ju ändå konstatera till syvende och sist. Clios curlingvetenskap känns  träffande.
 
Men det måste ju finnas iallafall intill neutrala forskare, såna akademiska stjärnor som Alf Henriksson och Von Wright klarade väl av att vara opolitiska och resonera ur ett universellt perspektiv för vetenskapens skull? Eller?
 
 
M intresserade H
 
Richard Eves

[Bo Olsson]

Har vi nu kommit fram till ett svar på Jan Jutefors fråga om samarbetet mellan Guillou och Harrisson? Kan de kanske ha samma politiska syften?

[Carl-Johan Ivarsson]

Det mesta är väl sagt här men det kan noteras att namnet Alf Henrikson kom upp. Han var ju i högsta grad en lärd person även om han till professionen var anställd som journalist och skribent vid Dagens Nyheter och saknade akademisk examen. Hans historiska böcker är mycket underhållande och har, vad jag kan förstå gott anseende bland akademiska historiker och lämpar sig utmärkt som introduktioner till de olika ämnesområdena. Ingen nu levande person skulle väl försöka sig på att skriva antikens, Sveriges, Danmarks, Byzantiska rikets, Kinas och t.o.m. hela världens historia (Alla tider).  
Så blev han som ett tecken på uppskattning fil. dr h. c. och fick professors namn.
Georg Henrik von Wright (om det är han som åsyftas) var professor i teoretisk filosofi och åtminstone inte i traditionell mening historiker.

[Rune Edström (Rune)]

Till syvende och sist, verkar det som allihopa som  skriver om historien är lika goda kålsupare.
rune

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Alldeles Richard. Det vore för läsaren enormt ansträngande, om man
presenterade sina källor och tolkningen därav utan någon som helst röd tråd.
Det är inte heller meningen med historia. Historia är inte annaler, där det
anges åratal med händelsen (händelser) under det året. Historia är nog något
sammanhängande (kanske en illusion) mellan dessa händelser.  Historia
BERÄTTAS för, att vi får veta, vad det hände i forna tider. Annaler utgör
ingen berättelse. Det ger oss ingen skildring om skeendet och dess orsaker.
För berättelsen får vi nog välja någon linje.
Historia har med tiden att göra. Vi vill ju veta något i en kronologisk
ordning så, att vi får det klar, vad orsakerna var och vilka resultaten
var. Vissa saker kan då vara (så att säga) konstanta t.ex. historien om Karl
XI berättar om Karl XI och hans tid (ungefär). Det är en berättelse, en
historia och följer i den meningen en för berättelser överbyggd schema, där
sammanhangen mellan olika fenomen i olika tidspunkter bygger på en vald
linje. Det behövs från mottagaren en vilja att acceptera systemets logik
eller att låta bli. Om källkritik ingår i systemet, blir det väl för
vetenskapliga forskare och vetenskapligen intresserade mer trovärdigt (men
de kan väl även kolla källorna och ur en annan synvinkel kritisera logiken -
tyvärr blir det då ofta två system mot varandra, som båda kan vara lika
trovärdiga). Det är - enligt mig och säkerligen många historiker - ytterst
svårt, att säga, att någonting verkligen i en presentation av historia är
fel. (Om jag i en bok om Karl XI skriver i misstag en sats där det istället
står Karl X för Karl XI, som tror jag, att sammanhanget (!!!) visar det vara
en lapsus; eller om jag skriver en hel bok om Karl XI (vald system - t.ex.
politisk historia under hans tid, där han är med) med innehållet egentligen
handlande om Karl X - men sådant sker ytterst sällan!!!) Historien är en
vetenskap, där vinnaren skriver in det, som blir sedan trodd.
 
Från sin egen uppfattning och ståndpunkt, vad beträffar en skildring av
historien eller kanske rättare sagt historier är det nog lätt, att säga, att
historiker förvanskar historien. Historiker presenterar ju det, som de tror
sig se , som sammanhängande berättelse bakom eller ur källorna. Det
kommer vi aldrig ifrån. Man har som forskare någonslags syn på saken efter
det, man gått igenom källorna och stäält dem SINA frågor efter SINA
hypoteser.  Dessa gör vi i vår egen tid och med den kunskap, som vi har. de
flesta forskare knappast uppfattar sig förfalska historien, men
historieskrivningen sker ju inte utan något som helst samband till
forskarens egna tankar och kunskaper och historiesyn.
Mvh.
Johan Brandt t. Gr.

[Jan Jutefors]

Finns det någon människa som kan bortse från sin egen uppfattning om saker och ting. Jag själv strider ju inte precis för saker som jag anser är fel eller som strider mot mina politiska ideal. Att inte diskutera en sak är ju också att ta ställning.
Jag tvivlar på att någon kan vara helt neutral.

[Richard Eves (Richard)]

Carl Johan - Noterar tacksamt klargörandet. Georg Henrik von Wright var väl en av dom universella tankarnas skarpaste mästare, han menade nånting jag inte minns helt men det var i stil med att en subjektiv vetenskap som inte kan härledas fullt ut har en bottenslaggsrest där det nästan är omöjligt att motbevisa logiska utsagor på subjektiv grund. Sen redde han ju ut normbegreppet vilket ju har paraloger med vad olika historiker blir för -ism. Mycket av vetenskapens normer har väl i grunden bestämts av neutralt snustorra filosofer.
 
Och sen så är jag positiv och tror att det visst finns massor av neutrala akademiker och det kanske är vanligare inom dom torrare vetenskaperna än just historia.
 
Att Alf Henriksson inte var akademiker överraskar mig, han är ju en känd minnesmästare, en Vandrande Encylopedi med ett omänskligt detaljminne rakt ut i handen, han var en mycket ovanlig stjärna har jag fått för mig.
 
MintresseradeH
 
Richard Eves

[Annki Roos]

Har suttit och läst diskussionen, både de gamla och nya. Det jag kan säga till JOjjes försvar är att historia i skolan inte var särskilt kul. Vad fick vi veta....jo att Gustav Vasa skidade genom Dalarna, med dansken hack i häl. Han var en god man som tänkte på folket. Vidare gick man hastigt genom hans söner. Erik XIV gifte sig med Karin Månsdotter, flickan av folket, fick man ju veta. Hans galenskap....ingentig. Det är ju ändå en mycket intressant del av hans liv. Gustav II Adolf krigade och dog i slaget vid L?tzen. Dessutom att han hade dottern Kristina som blev Drottning. Karl XII var en stor och duktig krigarkonung. Gustav III var en glad och musikalisk prick, solkung. Ungefär så. Naturligtvis lite om vikingatiden med besök på Birka. Självklart lite om utländska kungar och feodalsamhället. Lite om om hur arbetarna enade sig. För att inte förglömma de gamla kolonialmakterna. Men inget speciellt negativt. Ett uns om slaveriet. Ingenting om samerna. Absolut ingenting. Jag visste knappt att de fanns.  
 
Nu gick jag i skolan för ett antal år sedan, men vet att åtminstone 1998 innehöll historieboken nästan ingenting om samerna. En halv sida. Flera sidor om indianerna och andra urbefolkningar. För övrigt är dagens historieböcker mycket bättre och mindre vinklade.
 
Vill också tillägga att Herman Lindqvist?s böcker har fått mig att få mersmak. Har nu inte läst alla, men ändå. Har t ex fått ett stort intresse av Erik XVI. En mycket fascinerande man. Likaså Axel von Fersen, för att nu bara nämna några. Då har jag naturligtvis inte stannat vid HL?s böcker, utan sökt vidare och tagit reda på fakta. Det tror jag de flesta gör som får upp intresset. Det kan vara svårt för vissa att sätta sig ner med en ganska torr och faktaspäckad bok. Där kan man få enorm hjälp på traven av enklare skrift. Det tycker jag inte är ett dugg konstigt. Sökandet efter fakta kommer sen. Då är det ganska onödigt att säga att HL och JG inte är några experter på området. Ska tillägga att jag följer JG?s program med mycket nöje och intresse och kommer säkert falla pladask för någon av de personer han tar upp. Då kommer mitt sökande efter fakta, för då vill jag veta mer.
Hälsningar
Annki

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Även jag tvivlar på, att någon kan vara neutral.  
Historia är visst en konst, att kunna formulera det mänskliga beteendet till en berättelse. Nå ja...det blev nu nästan en definition.  
Det där med subjektiva vetenskaper... om historia är något sådant, så borde jag väl känna mig själv fullständigt för att inte ha bottenslaggsrest.
Det här påverkar nog andra sk. vetenskaper, så jag skulle vara intresserad av att veta, vilka de torrare vetenskapen är?!
 
Universellt tänkande kan inte vara något motbevis för EGEN åskådning. Nu tänker jag även på von Wrights humanism.
Hälsningar från Finland!
Johan Brandt t. Gr.

[Stefan Simander]

Jag anluter mig först till Jan Jutefors inlägg ovan. Allt är subjektivt. Inget är helt objektivt, särskilt när det gäller humanistiska vetenskaper som historia. En sanning för mig sedan unga år, så när en av de yngre killarna på universitetet kom på detta vid ett seminarium och ropade:
- Allt är subjektivt!
så kunde jag inte hålla mig och svarade lugnt:
- Tycker du jag!
Vilket fick alla att skratta till.
 
Tillbaka till allvaret. Jag skulle vilja nyansera bilden något. Även om det mesta är subjektivt, så är det en stor skillnad på att sträva efter att vara så objektiv som möjligt, (med de fällor det innebär av omedvetenhet/medvetenhet och låtsad skenbar objektivitet) och en medveten subjektivitet som strävar efter att klart ta ställning och klart redovisa orsakerna/influenserna till sina ställningstaganden (med de fällor det innebär att man lurar sig själv och/eller andra, därför att man inte inser vad som driver en, eller att man kommer att ändra inställning senare till den ståndpunkt man haft tidigare).
 
När det gäller Herman L så har han väl haft som ambition att popularisera historien med inriktning på ett mer personligt, oftast kungligt plan, eller något annat område som mer liknar de äldre historieberättarnas sätt att beskriva historien.  
Gärna med honom själv i centrum som en allvetande berättare. Detta har han väl lyckats med utifrån sitt sätt att se det hela.  
 
Tyvärr med den bristen att han anlagt ett allt för ytligt journalist/författarperspektiv på sina beskrivningar, enligt akademiska historiker, kanske främst Peter Englund. Ibland med klara och eller oklara tendensiösa beskrivningar av personen eller skeendet.
 
Det finns ju också en kritik mot Hermans betoning av kungar o personer, men där tycker jag personligen att det är nog så intressant att studera personer i makteliten, som kungar och adelsmän, bara det sätts in i ett större sammanhang. Detaljerna är dock inget som är nödvändigt att tvinga skolbarn att lära sig utantill längre. Men det vara roande, intressant och inspirerande att avnjuta i ett TV-program eller en bok.
 
När det gäller Jan G, så är väl hans ambition att skapa ett medvetet och klart deklarerat subjektivt inlägg i historiedebatten (vilket många inte har förmåga eller vilja att värja sig emot när de följer serien, eftersom man inte är insatt i frågorna), om framför allt Sveriges bildande och kristendomens betydelse, genom att driva vissa påståenden och teser så långt det går.  
Gärna med honom själv i centrum som en allvetande berättare som får stöd av auktoriserade historiker och amatörhistoriker. Han drivs väl också av en personlig övertygelse om och/eller nyfikenhet på hur historien kan ha utspelat sig. Även han har väl lyckats genom att få med sig eller mot sig en massa människor som reagerar på hans starka ställningstaganden, t ex mot rasism, främlingsfientlighet, vikingadyrkan, missriktad nationalism, osv, samt även ett ställningstagande för Västergötland i konflikten mellan Uppsalaskolans akademiker och Västgötaskolans amatörer. Jag kan inte låta bli att undra hur det skulle sätt ut om Guillou hade skrivit sin romantrilogi om någon annan plats, skulle han ha drivit en annan motsatt uppfattning då, kanske?
 
Det positiva med båda dessa herrar är att historia blir populärare och inte minst att  debatterna om historiesyn förs allt oftare! Om nu det anses viktigt förstås... De flesta kanske föredrar viktigare saker i livet som att följa dagens nyheter och politiska agenda, sina egna anor, skidskytte, dokusopor etc istället!

[Anders Ryberg]

Vad det gäller synen på riksbildningsprocessen så är det numera faktiskt så att landets historiker i tysthet enats om att Götalandskapen nog spelade en större roll än Svealandskapen i så väl riksbildandet som kristnandet. Om man går en grundkurs i historia på universitet eller läser de senaste universitetsläroböckerna i historia så framgår denna uppfattning tydligt. Så numera så kan man faktiskt något tillspetsat prata om Västgötaskolans akademiker och Uppsalaskolans amatörer.
 
Även Uppsalas roll som hedniskt kultcenter har allt mer kommit att ifrågasättas. Vad som finns mer eller mindre bevis för är att någon slags hövding haft en hallbyggnad där, och det är rimligt att anta att han, som så många andra, idakat någon slags religös kult i hemmet. Vad som trodes vara rester av hednatemplet har däremot visats vara rester av byggnadsställningar till kyrkan... Över huvudtaget så ifrågasätts synen på den fornnordiska religonen av många historiker idag, inte minst då de berättelser vi har om religonens innehåll är upptecknade åtminstonne åtskilliga hundra år efter kristnandet inleddes, och att en hel del berättelser verkar åtskilligt influerade av kristendomen, en religon som bör varit känd här sedan 200-talet eller 300-talet när England kristnades. Misstänkt kristna gravar har påträffats från 700-talet, och i Härjedalen har en klart kristen, nordisk 800-talsbonad påträffats. Det är ju heller inte att förglömma att Ansgar kom till Birka för att predika för de kristna som redan fanns där...
 
Det var faktiskt i två populärvetenskapliga verk som den nya synen på dessa frågor i sin helhet först kom att sammanfattas, nämligen i Jan-Arvid Hellströms Vägar till Sveriges kristnande och i Maja Hagermans Spåren av kungens män. Den förre var exempel på en akademiker (och biskop) som skrev populärt, den senare är exempel på en journalist som har gedigen vetenskaplig grund. Båda böckerna är mycket respekterade bland historiker idag och kan framhållas som exempel på god popularisering av historien, där författarna inte drar sig för att ändå problematisera.
 
Anders

[Bo Olsson]

Kristendomens roll, långsiktigt är nog klart överdriven. Ett nutida Sverige som aldrig hade blivit kristnat hade säkerligen inte skillt sig speciellt mycket från hur det är idag. Titta på Japan som utan kristendom som statsreligion ändå är en modern industri- och rättsstat. Men det är klart, är man själv aktivt kristen så måste man väl tala för varan. Det är väl ganska klar att en biskop, som ovan nämnda Hellström har ett intresse av att såga (och helst förneka) äldre religioner för att framhäva sin egen tro. Det är väl som i Mormons bok, där Ameriksa urinnevånare påstås vara en utvandrad kristen stam från Israel.

[Bo Olsson]

Eftersom Anders diskuterar religion, så kan jag upplysa om att bibeln också nedtecknades hundratals år efter att händelserna som beskrivs där hade hänt. Sedan är det väl så att influenser knappast är enkelriktade. Kristendomen har säkerligen blivt influerad av ett antal äldre religioner under sin spridning genom Europa. Samtliga kristna helger ligger ju nu vid samma tidpunkt på året där det tidigare firades förkristna helger. Ett exempel är julen. En gammal katolsk helg Jungfru Maria Avlelsedag firades runt årsskiftet till minne av när Maria blev havande. Hon var alltså havande i nästan ett år, men jungfrur har kanske födröjd implantation.

[Peter Funke (Aningen)]

Böckerna om Arn väckte inte någon större debatt, eftersom de flesta läsare förväntades förstå att det rörde sig om en fiktiv romanfigur placerad i en historisk miljö.
 
Men när tillräckligt många tursiter dök upp i Västergötland och frågade efter Arns grav fattade Guillou (enligt åtskilliga intervjuer) beslutet att ställa saker och ting tillrätta.  
Den uppföljande serien riktar sig då förmodligen mer till en historietörstande allmänhet än till akademikerkåren.  
 
Men trots det fick vi då en återupprepning av den gamla Vaggdebatten. Frågan är hur mycket som är verklig indignation från akademikernas sida, och vad som är pennfäktning för att ta till vara på ett mediautrymme som man inte är bortskämd med annars?
 
Guillou bemöts förvisso med mer respekt än Stålsjö på sin tid. Historielektorn Håkan Arvidsson säger sålunda i SvD att historia är en rekonstruktion av det förflutna, inte en konstruktion men ger samtigt Guillou det erkännandet att han fabulerar med talang.
 
Och därmed befinner sig Guillou, säkerligen till sin egna bestörtning, i samma fack som Herman Lindqvist! Att våga populärisera historien är dyrköpt i umgänget med de akademiker som ägnat sitt liv åt ämnet men saknat förmåga att föra ut sina rön till en bredare allmänhet...
 
Så då är dom väl bara två kvar, som är respekterade av såväl läsare som forskare - Dick Harrison och Peter Englund (kanske möjligen även Marja Hagerman)?

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Georg Henrik von Wright var inte klok, är min högst bestämda åsikt.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Rune,
 
lika goda kålsupare låter som ett ganska orättvist omdöme. Att kalla Peter Englund och Herman Lindqvist för lika goda kålsupare...

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Bo Olsson,
 
dina två senaste inlägg slår, som man säger, huvudet på spiken.

[Bo Olsson]

Tack Johan :-)