Äldre inlägg (arkiv) till 2004-02-07

[Jojje Lintrup]

Hej Stefan,
 
Nu var det ett par år sedan jag satt och läste historia med min äldsta flicka, så jag kommer inte ihåg de uppgifter som fick mig att flyga i taket. Jag kommer dock ihåg att jag flög i taket ganska ofta, och jag hade mina kontroverser med min dåvarande hustru, som tyckte att jag skulle följa bokens uppgifter istället för att göra avvikningar. Allt för att inte dottern skulle råka i klammeri med läraren på skolan som följde bokens uppgifter.
Men om du vill veta, kan det inte vara så svårt att slå upp någon historiebok för grundskolan eller gymnasiet och kolla själv...

[Sven-Ove Brattström]

Hej Mats!
Att Herman Lindqvist förekommer så pass flitigt i mediasammanhang är knappast förvånande. Han har varit/är verksam som journalist och är personligen bekant med många av de människor som leder programmen i exempelvis televisionen. Att han skulle anses som historisk expert är i mina ögon närmast löjeväckande.  
Däremot är Herman en person som drar tittare, just på grund av det som du angivit i ditt inlägg, han är duktig på att skriva så att det känns nära och gripbart för den som läser hans berättelser. Och naturligtvis bidrar detta till att människor blir intresserade av historia.
MEN, i och med att han förvanskar sanningar till vad som är bäst för berättelsen samt använder sig av rena antaganden på samma grundval, utan att ange detta, faller värdet platt till marken. Det är inte på grund av något slags introvert koketteri som  varningar utfärdas för trovärdigheten i det han skriver. Många människor tror uppenbarligen  att de läser en sann historisk skildring, vilket är allvarligt. Det heter ju sedan gammalt att segrarna skriver historien , vilket i dag och i vår närmaste framtid förmodligen innebär att det är/kommer att vara storsäljarna som avgår med vad som anses vara sanningen i de breda folklagren. Men det är väl inte det vi vill ha hoppas jag, en historia som blev sann för att den sålde mest.
MVH      Sven-Ove

[Stefan Simander]

OK Jojje! Jag var mest nyfiken eftersom jag arbetar som historielärare på högstadiet och saknar den typen av kritik och diskussion som du antydde. Numera anses det mest besvärligt av eleverna om man avviker från boken. Det var lite annorlunda när jag började som lärare 1977 och ännu mer annorlunda när jag gick i högstadiet 1969-1973.
Det är viktigt att eleverna lär sig tänka kritiskt och självständigt.

[Mats Kjellström]

Sven-Ove Brattström skrev: lördag den 30 nov 2002 kl. 01.38:  . Att Herman Lindqvist skulle anses som historisk expert är i mina ögon närmast löjeväckande.
 
Det är konstigt, av alla hans böcker jag har läst så verkar det mesta stämma jämfört med historieböckerna.   Du får gärna ge några exempel  på H.L:s bluff böcker.
Om man jämför H.L. med dom flesta jag känner eller hört talas om som upplever jag han som en kunnig person om historia.
Minns att jag under skolåren när jag frågade en lärare som var expert på historia inte fick ett enda svar alls. Jag frågade om Taoinernas historia, men det visste han ingenting om...
Ingen kan allt, inte ens en expert.
 
Sven-Ove du får gärna ge några exempel på några svenska historieexperter. Kan vara bra att veta vilka som anses som bildade/experter inom historia i sverige.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Herman Lindqvist har spelat in ett antal tv-program om Sveriges historia. I det program som handlar om Karin Månsdotter avslutar han med att påstå att en stor del av dagens finska adel härstammar från Karin Månsdotter. Det tycker jag att de skall vara stolta över.
 
Fullständigt osant! Karin Månsdotter har inga nu levande belagda ättlingar.
 
Hans böcker vimlar av småfel, Peter Englund skall ha lyckats hitta över 200 fel i en av hans böcker i serien Historien om Sverige.

[Mats Kjellström]

Eftersom du inte anger några källor till uppgifterna du rabblar upp så blir det hela lite poänglöst för mig.  
Eftersom jag inte vet något om Karin Månsdotter så kan jag inte avgöra vad som är korrekt.
 
Eftersom jag inte har läst några böcker av Englund så ska det bli spännande att se hur korrekta hans böcker är...
Ska be en bekant som är besserwisser  m.m. att granska hans böcker, vore kul att få veta vem som är den största historikern i nutid.

[Peter Karlsson (Peterk)]

Det finns väl ändå ingen person omnämnd under denna diskussion som på något vis aspirerar på titeln 'största nutida historiker'..

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Vem som är den störste historikern i nutiden har jag ingen uppfattning om. Den störste nu levande personhistorikern (i Sverige) torde dock vara fil. dr. Hans Gillingstam.
 
Uppgiften om de dryga 200 felen är hörsägen (en mig bekant har omtalat detta för mig), därför borde jag inte ha skrivit det (men detta nästan förbehållslösa hyllande av Herman Lindqvist fick mig att i viss mån tappa fattningen). Hur noggrann Peter Englund är kan jag just nu inte bedöma.  
 
Karin Månsdotters ättlingar diskuteras på annan plats i Anbytarforum, se under Kunglig genealogi.

[Anders Berg]

Peter Englund är fackhistoriker. Han följer vetenskaplig metodik och går till källorna. Herman Lindqvist är journalist och författare, och plockar det han tycker är godbitar från andras arbeten. Skillnaden är ganska uppenbar.
 
Jojje! Det finns ett talesätt som säger Har man sagt A får man säga B! Jag har lite svårt att förstå hur något som flera gånger fått dig att gå i taket plötsligt helt fallit ur minnet. Du kan väl fråga din dotter eller ex vad det gällde, för även jag är intresserad vad som var så illa med historieundervisningen, och vilket årtionde det gäller. En god sak är i alla fall nu att historieämnet tydligen ska få en högre status i skolan. Som basämne eller vad det kallades. Hörde detta nämnas i riksdagens frågestund för någon vecka sedan.
 
Tack förresten till Kaj för strålande inlägg om källkritik!

[Stefan Simander]

Kärnämne sa (Wei-)Bull!

[Sven Nylund]

Hej
 
200 fel i en bok av HL...
Kände bara för att lägga in en kommentar angående Peter Englund.
Englund är en mycket klok person som på sin utmärkta hemsida - i anslutning till recenssionerna av sina böcker - lagt in rättelser på olika typer av fel som påträffats i det skrivna. Det är mycket intressant läsning och det är onekligen ett överraskande stort antal misstag han begått, t ex i Den oövervinnerlige.
 
Med detta menar jag inte att Peter Englund skulle vara en dålig författare, utan betonar snarare de faktiska, generella svårigheterna - hur svårt det är för historiker att alltid ange sanna, otvetydiga fakta. Mycket av det skrivna är endast detaljfel, men i något fall har han helt tagit fel på person, vilket nog borde ge tröst även till populärförfattare som Herman Lindqvist...
 
http://www.peterenglund.com/errata.htm

[Sven-Ove Brattström]

Till Mats!
Du ger själv svaret när du skriver att ingen kan allt, inte ens en expert. Men Herman tycks ju kunna det, eller ?
Och Mats, ta inte det hela personligt. Jag skrev om Herman L, inte Mats K.
MVH     Sven-Ove

[Lena-Maria Jansson]

Ett litet tilllägg, jag råkade arbeta på historiska museet under utställningen Den Svensk Historien då Herman L. första bok kom ut. Där kom flera av historikerna på museet och beklagade sig över de faktafel som smugit sig in i texten (blivit fel). Men flera av dessa rättades till andra upplagan. Då handlade det om rena fel som årtal och namn, vilket inte är allt försvårt att kolla upp. De uttryckte det som att om man skriver en bok som läses av alla är det extra viktigt att ha rätt eftersom vanliga människor inte går till källorna och kollar upp. Just för att det är populärt och läses av många är det extra viktigt att det är rätt så att folk inte kommer och påstår felaktigheter. Det är något som Herman L. själv valt eftersom han skrivit böckerna och därmed får han utstå kritiken. Att han sen spekulerar och tror andra saker är upp till honom och står för hans personliga syn (vilket en historiker väl aldrig skulle göra, dvs. spekulera).
MVH
Lena-Maria

[Jojje Lintrup]

Vi kanske skulle kräva källhänvisningar till alla påståenden i detta forum... Kanske jag skulle ha noterat datumet då jag läste läxorna med min dotter? Fy katten va' dumt av mig att inte tänka på sånt!! Det ska jag tänka på om jag skaffar en ny kull ungar.

[Jojje Lintrup]

För att inte tappa tråden med HL&Co, så vill jag påminna herrskapet om att t.ex. August Strindberg gav sig in i polemiska historieskrivningar där han ifrågasatte etablissemangets historiesyn. Är det någon som vet om han anses ha haft tillräckligt på fötterna, eller är han också en av de suspekta figurerna som inte ska syssla med historia för att han inte forskade själv?

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Det är väl ingen som har påstått att Herman Lindqvist inte skall syssla med historia, vad HL gör och inte gör är hans bekymmer och ingenting som jag (eller någon annan än HL) kan bestämma över, det jag (och en del andra) har diskuterat är HL:s trovärdighet. Ingen har hindrat HL från att skriva böcker om historia, men ingen har heller tvingat honom till det. Försöker man tjäna pengar på en produkt (i det här fallet böcker om historia) får man finna sig i att produkten blir kritiskt granskad. Det är väl inte så konstigt?
 
Samma resonemang kan appliceras på August Strindberg, som för övrigt skrev en massa underligheter, men det är en annan historia, som man säger...

[Jojje Lintrup]

Vad som är fejk och vad som är sant kan ibland vara svårt att sära på. Alla vi som är historieintresserade vet att mycket av den historia som publiceras är tillrättalagd av överheten. Många gånger därför händelserna redan censurerades och mörkades då de var aktuella. Vet vi t.ex. om Gustaf III var asexuell, som han beskrevs av en historisk TV-serie häromåret, eller var han homosexuell? Och hur var det egentligen med Karl XII? Går det att få reda på hela sanningen? Vill det etablerade Sverige verkligen lyfta på mattan för att se vilka odjur som döljer sig därunder?
Ibland går de etablerade historikerna in i sin egen fälla, t.ex. genom att alltid kräva odiskutabla bevis för sina påståenden. Men om alla odiskutabla bevis är bortrensade, hur får man fram sanningen då? Resultatet är att man inte vågar påstå det man tror sig veta, utan publicerar vad man vet, och då framstår de historiska figurerna som någonting helt annat.
Därför behövs det också sådana som t.ex. Jan Guillou och August Strindberg, som vågar lyfta på förlåten och ifrågasätta Sanningen. Om Herman Lindqvist behövs...? Jodå, för så länge alla som vet bättre än han inte sätter igång med att producera riktiga historiebeskrivningar för TV, utan föredrar att sitta på kammaren och jämra sig, så sitter han där, som tuppen på skithögen och får säga vad han vill.

[Johan Rson Sjöberg (Sukulainen)]

Det är svårt att veta den exakta sanningen om allt, även vad gäller historia. Man bör dock sträva efter att skildra den faktiska verkligheten. Det hindrar inte att man kan framhäva att indicier gör vissa saker sannolika (t. ex. exemplet med Gustav III:s påstådda homosexualitet [hur sannolikt det är kan jag inte bedöma]).
 
Jag har ingenting att invända emot att Sanningen skall ifrågasättas, det tror jag nog att vi är överens om. Det är dock tveksamt om just HL ägnar sig åt det - HL ägnar sig väl snarare åt att sammanställa andras verk och ge ut dem i eget namn (som Kaj påpekade tidigare), något större ifrågasättande har jag inte sett från HL:s sida. I sådana fall borde väl Vilhelm Mobergs böcker (såväl hans skönlitterära som historiska) vara av större intresse?

[Anders Ryberg]

Kan tillägga att Peter Englunds recension av Herman Lindqvist finns på nätet:
 
http://www.peterenglund.com/textarkiv/lindqvist.htm
 
Att Peter Englund skulle ha hittat 200 fel är något överdrivet, han har bara hittat 140.
 
Hans allvarligaste kritik är dessutom inte mot sakfelen, utan mot historiesynen i böckerna.

[Sven Nylund]

Ang. HL:s historiesyn, som representerar ett synsätt som var vanligt vid sekelskiftet.
 
Varje tid har sitt sätt att se på historia präglat av samhället och dess värderingar.
Det kan man tveklöst instämma i. De sedan länge cementrerade maktstrukturerna före sekelskiftet contra dagens demokratiska värderingar präglar författarens tankar och ordval.  
Men frågan om historiskt värde är på många sätt mer komplicerat än så. Några exempel...
 
Läste någon författare som avfärdade Ellen Fries och hennes historiesyn som fäbless för nobless, och någon mening längre ned konstaterade samma person syrligt att Fries tolkning av en viss persons karaktärsegenskaper var tidstypisk.  
Det är möjligt att det är så, men det vi aldrig får glömma bort är att Fries och hennes generation på 1800-talet levde i ett samhälle som var mycket mer likt den stormaktstid hon ofta beskriver. Hon hade en helt annan möjlighet att förstå de regler och normer som styrde personernas handlande och liv. Det här är en gåva som dagens historieskrivare självklart saknar möjlighet att tillägna sig.  
Så för att få en bild av exemplevis adelns liv och tänkande, föredrar jag en 1800-tals historiker framför flera av dagens historiker. Nutida historiker kan ha mycket att ge, men jag undviker i möjligaste mån de värderande beskrivningarna av dåtidens samhälle och föredrar en säkerligen insiktsfullare beskrivning av högreståndslivet (eller allmogelivet) med alla dess nyanser - att ha en känsla för detaljer som kan bygga upp helheter.  
Att epoken som sådan ur ett samhällsperespektiv representerade en orättvis värld är en helt annan femma.
Historieskrivaren hamnar lätt i en paradoxal situation när han å ena sidan ska studera en epok förutsättningslöst, men samtidigt avfärda en annan tidigare historikers studier av samma epok, som tidstypiska.  
 
Ett annat exempel.
Hur ska vi förstå ett brev från 1600-talet där halva brevet oftast utgörs av långa formaliserade fraser innehållande ord som höggunstig och underdånig ? Med dagens demokratiska värderingar skulle det enbart uppfattas som fjäsk. Men i sin tid var orden helt naturliga uttryck för respekt, elegans och medvetenhet om sin plats på samhällsstegen gentemot den man skrev till.
Ska man förstå det förflutna MÅSTE man ha respekt för den avgörande hierarkiska situationen, och det är i det här perspektivet som t ex Fries skrifter ska läsas.... Hon kan till och med vara en brygga mellan två världar som en lyhörd modern historiker istället borde uppskatta...
 
För att då knyta an till Herman L igen... Han skriver visserligen i en tradition som är gammal, men själv representerar han en modern människa utan mer rötter i historien än någon nu levande. Det talar till hans nackdel, och hans värde består nog främst i popularisering och spridande av ett historiaintresse för en nutida publik, och uppenbarligen lyckas han bra...
 
Det som i mina ögon gör moderna historiker så intressanta är främst teknologin och en krympande värld som gett redskap och effektiv tillgång till alla upptänkliga källor. Lägg därtill tvärvetenskapligheten så förstår man vilka möjligheter historieforskningen fått till sitt förfogande.  
 
mvh Sven

[Stefan Simander]

Sven! Har så mycket ändrat sig de två senaste åren? Sedan sekelskiftet?  
OK, förra sekelskiftet var det förstås!
 
När det gäller historiesyner så har väl mentalitetshistoria, personhistoria och forskning om adel och t o m kungar, t ex Augustpriset om Gustav Vasa igår, ändrat forskningen en del sedan jag läste historia för 20 år sedan.  
 
Herman är således kanske mindre ensam om intresset för personer, men de akademiska forskarna har andra mer källkritiska infallsvinklar, antar jag. Dock präglade av sin tid och sin plats naturligtvis.

[Sven Nylund]

Stefan...
 
Nu pratar du om milleniumskiftet, jag menade sekelskiftet ;-)
 
Det du nämnde, är som jag ser det tvärvetenskaplighet... ämnet historia är idag ofta en kombination av flera ämnen som historia, etnologi, etnografi, sociologi, psykologi, ekonomi, och mycket annat, och då skapas nya och intressanta infallsvinklar. Sedan må man kalla det för mentalitetsforskning eller något annat.
 
Källkritiken är idag,som du säger, generellt mycket bättre än tidigare, men källkritiken ensam ger ingen kunskap. Tolkning och avvägning av information innebär så mycket mer... och det var det jag hade synpunkter på.
 
Så lite Herman igen :-)
Jag ser mest på honom som en hängiven romantiker som njuter av att beskriva sin historia och få belöning för det.  
 
Men den här diskussionen är egentligen gammal, för berättare som Julia Svedelius och några till, fick för ett drygt halvsekel sedan för sig att man kunde lägga in dialoger i sina historiska verk. Alltså fiktiva fraser satta i munnen på  Brahe och Horn, som angav hur det kunde ha låtit på den tiden när det begav sig.
Givetvis blev det ett ramaskri hos mer seriösa forskare, och det var kanske inte så underligt.
Det var väl en tidig form av popularisering, eller historieförfalskning... vilket ni vill.

[Maria Rufelt Malmsten]

Hej
Drygt två år senare läser jag denna debatt. Att Herman Lindqvist inte har allt rätt är en sak som kanske inte är bra. En sak som verkligen är bra är att betydligt fler i vårt avlånga land blev intresserade av sveriges historia. Intresset var dalande bland många grupper när hans program startade. Förlorar vi vår historia förlorar vi vår framtid. Det går inte att få många intresserade om vår histora skildras för vetenskapligt. Mitt stora historieintresse slogs nästan sönder av en urdålig lärare på högstadiet. Gärna Herman Lindqvist med en varudeklaration så alla vet vad de får.
Mvh
Maria

[Anders Ryberg]

Det finns ingen som helst motsats mellan vetenskaplighet och intresseväckande skildring. Så väl Lars-Olof Larsson, som Peter Englund och Dick Harrison skriver så väl underhållande som vetenskapligt. Det finns också ett otal klåpare som varken skriver underhållande eller vetenskapligt.
 
Vetenskaplighet bygger på två saker inom historieskrivning. Att man har belägg för det man skriver i källmaterial och att man är öppen med osäkerheter.

[Maria Rufelt Malmsten]

Hej Anders
Klåparna kanske gör att publiken blir större just för historikerna du nämner! Det tycker inte jag är fel. Ett väckt intresse betyder ofta att man börjar söka fakta. En sak till, Hermans program har lett till att just de du räknar upp har börjat skriva även för dem som inte är intresserade att läsa vetenskapliga uppsatser. Det är väl positivt att fler intresserar sig för historia!?
Med vänlig hälsning
Maria

[Anders Ryberg]

Vem en klåpare som varken kan skriva vetenskapligt eller underhållande är till glädje för undrar jag... Jag räknar inte Herman Lindqvist hit, vilket ju framgår av formuleringen, han kan ju åtminstonne skriva underhållande historier med historisk bakgrund.
 
Jag har inget emot historiska romaner, som ju bevisligen kan väcka historiskt intresse, för där framgår att det är påhittat.
 
Dessutom. Ovetenskaplig historieskrivning gränsar till historieförfalskning, vilket definitivt är farligt. För övrigt kan jag inte inse nyttan med att folk läser böcker där de uppmanas att vara stolta över stormaktstidens härjningar.
 
En sak till, angående det där med att bygga på fakta. Lars-Olof Larsson debuterade som populärhistoriker på tidigt 80-tal, när inte ett enda Hermans Historia sänts. Peter Englund började skriva Poltava runt 1986, också innan Herman Linqvist börjat. Dick Harrison började visserligen inte skriva populärhistoria förrän i slutet på 90-talet, men han var inte heller det minsta inspirerad av Hermans program utan drevs av en vilja att sprida sina forskningsresultat. Hans första populärvetenskapliga verk behandlade för övrigt medeltida rumsuppfattning, ett ämne som Harrison själv uppfunnit termiologin för och som ligger så långt från Lindqvists ämnesval man kan komma...
 
Alltså, historieskrivning skall bygga på fakta, och inte på påhitt som passar ens tyckande.

[Maria Rufelt Malmsten]

Hej igen  
Du får ha din åsikt precis som jag får ha min. Källkritisk ska man väl alltid vara oavsett vilken författare man läser. Jag slår inte ett slag för historiska osanningar utan för att få ut historieintresse till dem som inte har en aning om vår historia. Om du har tittat på Jan Gillous program så har han en del att säga om yrkeshistorikernas manipulerande av vår historia nu som förr. Nog om detta.
Enligt anbytarforums regler: Med vänlig hälsning
Maria RM

[Michaël Lehman (Philippos)]

Jan Guillou litar jag inte ett ögonblick på. Han är i första hand författare och ibland vet jag inte, om han själv kan skilja mellan sina egna fantasier och verkligheten. Jan Guillou påstod t.ex. i Aftonbladet 24. januari i år, att han tror sig ha funnit Arns grav! Se artikeln på  . Samma dag publicerades påpassligt nog i Upsala Nya tidning professor Torkel Janssons  kritik mot Historien om Arn.
 
Jan Guillou må vara en bra författare, men han är inte historiker. Om någon försöker manipulera och vilseleda människor, så är det Guillou med sina ogrundade spekulationer, inte fackhistorikerna.

[Anders Ryberg]

Att historiker och andra manipulerar historien är ju just det jag vänder mig mot, till exempel Herman Lindqvists manipuleringar, eller påståenden om att Lars-Olof Larsson inspirerats av honom...

[Richard Eves (Richard)]

Den här debatten är intressant. Vilken historia är gemene man intresserad av?, Får historikerna mest ägna sig åt att rätta till alla populistiska felaktigheter?, historievirus som kohorn och Arn? Det är förmodligen högst personligt vad man upplever som intressant och tror kontra vet samt köper med hull och hår eller vad man anser stringent bevisat.
 
En del kritiska frågor jag ställer till mig själv vore väl, vad vill historikern/journalisten? Vilket är syftet? Är det sant? Är resultatet i balans? Vad är alternativet? Håller resonemanget?
 
Såg Röda rummet för en del år sen och där satt fyra personer som i dag är något mer kända än då de satt samman och diskuterade offentligt i teve.
 
Dom fyra vore Herman Lindqvist, Jan Guillou, Peter Englund och Maja Hagerman. I efterskenet är ju den debatten väldigt intressant eftersom Guillou då inte hade skrivit historien om Arn.  
 
Peter Englund är forskare med ett vetenskapligt förhållande till faktan. Maja Hagerman är både forskare och journalist. Jan G och Herman L är reporter respektive journalist.
 
Jag får den här känslan över dessa.
 
Herman Lindqvist - Underhållande och väldigt närvarande med sin berättelse, har helt säkert fått upp historieintresset hos en hel del svenskar men man kan inte vara riktigt säker på att det är sant det han säger. Han sjönk dock väldigt långt ner i sin stol när Peter Englunds 182 rödpennestrecksrättningar kom på tal och tyckte väl att det var rätt taskigt gjort att dra det offentligt.
 
Peter Englund - Träig och vetenskapligt torr. Kan inte ha väckt så många historieintresserade som Herman och Jan, men man vet att det är intill förbannelse sant om han säger att det är så så är det nog så.
 
Jan Guillou - Upprör mer än vad som kan anses normalt. En hel del ser nästan rött av karln, men väldigt många älskar honom och hans enorma mentala styrka. Bara att nämna honom skapar känslor.
 
Har annars tycker jag dålig balans i sitt annars mästerligt skickligt skrivande, ofta är det supermänniskor mot kraxande dumskallar och med den omedelbara obalanserade kontrasten faller också en del av hans storhet och trovärdighet.  
 
Har också märkt att han faktiskt är mer noga med orden än vad många historiker verkar vilja höra och det har väl med känslorna han skapar att skaffa. Har följt debatten om Arns rike och tar mig för pannan hur han bemöts av vissa historiker. Han har aldrig utgett sig för att vara vetenskapare, tror när han tror, vet när han vet precis som Englund, resonerar på sitt egna lilla politiska sätt men framsäger det inte som stringenta sanningar. Tänk om han går ut och säger att han gjort en Geijer som ju avhandlade inbillningskraft och verkar efter krigsförlusten ha tagit in vikingen i det göticistiska finrummet eftersom Arns fantasivärld blir nån slags verklighet för många precis som Frithiof, Odalbonden. Har sett irriterade historiker som nu måste svara på folks alla historieundringar som utgår från Arns inbillade värld, har förståelse för det. Han levandegör iallafall en bild av var den verkliga dokumenterade makten verkligen fanns i Sverige på 1200talet, och menar att sagor är sagor apropå Arnkritik Ansgarkritik Adamkritik Beuwulfkritik samt pekar på Clio vilket ju är rätt träffande apropå källkritik... Sen så är det faktiskt märkligt vad lite som grävts i andra delar av landet än dit Clios curlingvetenskap pekar.  Jan G har kan man säga dragit iväg en sten för att knocka, och nu kommer Clios sopare att placera ut en ny sten på mitten, vinnare brukar den bli som har sista kastet i varje rond.  
 
Maja Hagerman. Vetenskapare(Id?historiker) och Journalist. Tycker väldigt mycket om hennes sätt att framställa fredstider och konkreta granne-till-granne-funderingar och förståelsen utanför den vanliga erövrar- och gammaldags årtalsfixerad historien. Reagerade särskilt på att man numera framställer kopior av arkeologiska fynd från alla europeiska länder i Mainz bredvid varandra och där framgår att vi var ganska lika varandra i Europa, Kelter som Germaner och det är ett nytt sätt att framställa historia utanför den egna superkulteren och då kan varje lands Clioöverdrifter se ovetenskapliga ut i montrar bredvid varann. Ser henne som en tankeväckande Id?historiker som är väldigt noga med orden, en tankeväckande källa som är duktig på att levandegöra den historiska människoförståelsen för vanligt folk.
 
Slukar alla fyra dock med både förbehåll och glädje men alla har sin egen hake och sina egna guldkorn med olika grad av sanning och folklig närvaro.
 
 
MvH
 
Richard Eves