Bemötande av felaktiga uppgifter

[Bo Olsson]

Bra skrivet Jojje!
 
MVH
 
Bo Olsson

[Anders Ryberg]

Jojje. Du börjar med att beskriva hur många har släktforskning som en avkopplande hobby. När jag har en avkopplande hobby är det för att ha roligt under tiden, inte för att nå ett mål. Alltså vägen är mödan värd.
Efter att ha assisterat redaktionen för Svenska Antavlor med en antavla härom året så kan jag konstatera att källkritikdiskussionerna inte har haft tillräcklig inverkan på vad folk vill publicera. Och det som får hård kritik är bara rena fantasigenealogier, smärre sammanblandningar bemöts ju normalt med om man läser Olof Anderssons bouppteckning från 1789 så finner man att den son Olof han hade då var bosatt i Brutustorp och inte i Augustusmåla, vilket väl inte är så mycket att orda om?
Som medlem i SGS redaktion för småskrifter ser jag det som min uppgift att assistera dem som vill publicera arbeten så att de blir ännu bättre, jag vet hur mycket bättre mina arbeten blir om jag får kommentarer från andra, och det är det det är frågan om. Självklart ingår det att påpeka de felaktigheter jag råkar upptäcka, men det är väl inget fel med hjälp att hitta sådant innan man ger ut något?

[Jörgen Tollesson]

Just därför är det så oerhört tråkigt när någon uttrycker att var och en ska gräva ner sig i sin egen forskning och inte ta del av andras rön. En sådan snobbism och intolerans mot forskarkollegor uttrycks märkligt nog i den 'krönika' som nu ligger ute på Rötter.
 
Var ligger denna krönika (med citattecken)? I den krönika (utan citattecken) som diskuterats under annan rubrik kan jag inte se något om att man ska gräva ner sig i sin egen forskning och inte ta del av andras rön.
 
Själva kärnan i nämnda krönika är följande: Har du fått veta att det finns ett annat sätt att släktforska på, ett annat än att begära uppslag överallt? För när du tackar och säger 'äntligen kan jag gå vidare' så är det enda som verkar hända att du dyker upp under den nya församlingen du fått.
 
Vet du att det finns kyrkböcker eller tror du att folkräkningar, cd-skivor, register eller böcker är det enda som finns? Har någon sagt till dig att du inte alltid kan lita på de snabba 'här har du'-svaren från andrahandskällor? Hur går du vidare - vad gör du med de svar du får? Är det någon som visat dig hur du ska gå vidare?
 
Är det månne detta som avses? Är det att kontrollera uppgifter från andrahandskällor som är att gräva ned sig i sin egen forskning? Är det svaren från CD-skivor m.m. som är andras rön?

[Dag Bremberg]

Hej, Jörgen!
Nej, det är möjligt att jag helt missförstått den texten. Tyvärr är jag uppenbarligen inte den ende som tolkat den som en kritik mot att vi här byter uppgifter, i stället för att var och en sitter och läser kyrkböcker dagarna i ända.
Men jag känner inte skribenten, så det kan hända att hon inte alls har den synen och att jag som sagt missförstått. Jag vill över huvud taget inte kritisera andra personer, utan i stället uppmuntra alla positiva och hjälpsamma forskarkollegor att fortsätta byta anor.
 
Själv tycker jag att detta forum är fantastiskt, och att det ibland blir heta debatter får vi väl ta. Ibland verkaar det tyvärr som att det finns många personliga motsättningar och vänskapsband som gör diskussionerna onödigt heta.
 
Men nu önskar jag Jörgen och alla andra anbytare
Glad påsk!

[Jörgen Tollesson]

Dag, krönikan avslutas med följande stycke: Det är dessutom sällan du kommer med egna uppgifter som kan hjälpa forskarutbytet för en annan som kanske forskar i samma släkt. Och dina frågor gäller ändå den 'lätta' forskningen, inga avancerade, svårlästa eller otillgängliga källor, utan snarast 1800- och 1900-talskällorna. Jag är bara nyfiken på vad som skiljer oss åt, efter att ha sett dina inlägg på Anbytarforum eller andra frågelådor i några år.
 
Detta ser i varje fall jag som en uppmuntran till verkligt anbyte! För att hoppa från diskussion till diskussion och hela tiden fråga efter uppgifter om Petter Pettersson från Knäckebröhult och hans föräldrar och deras föräldrar och deras föräldrar, som det det finns de som gör (vilket de har sin fulla rätt att göra, och det står var och en fritt att svara eller låta bli att svara - så behöver vi inte ta den diskussionen igen...) - det är ju inte mycket till anbyte. Och inte mycket till forskning heller - om man inte kontrollerar att andrahandsuppgifterna verkligen stämmer, så att man skriver in rätt personer i antavlan.

[Dag Bremberg]

Ja, Jörgen, jag kan som sagt ha misstolkat, men du gör också en egen tolkning. I krönikan kritiseras den som sällan kommer med egna uppgifter.
Men sällan är ju bättre än aldrig. Även den personen bidrar ju till utbytet här. Många bäckar små... Eller hur?
 
Dessutom kan det vara lika viktigt för utvecklingen av forskningen att personer med olika utgångspunkt och referensramar ställer olika slags frågor (och t.o.m. ifrågasätter etablerade forskare och deras skrifter).
Det kan nog vara lite jobbigt med frågor som uppfattas om dumma, men vi är alla olika och vi får försöka ha tålamod. Det vinner vi alla på i längden!

[Jörgen Tollesson]

Ingen har talat om dumma frågor, Dag! Det var sättet att forska som krönikan handlade om.
 
Du skriver också att det är bra att personer med olika utgångspunkt och referensramar ställer olika slags frågor och t.o.m. ifrågasätter etablerade forskare och deras skrifter.
 
Just det! Man ska inte bara ta del av andras rön utan vidare. Men för att kunna ifrågasätta en uppgift, så måste man ju faktist läsa kyrkoböckerna (eller var uppgifterna nu finns), om inte dagarna i ända, så i varje fall tills man hittar det man söker... J
 
Och så blev vi eniga till slut...?

[Jojje Lintrup]

Å andra sidan ska väl den diskussionen som herrarna för avhandlas där den hör hemma. Den här handlar om bemötande av felaktiga uppgifter (och de konsekvenser det får om man inte är försiktig).

[Rune Edström (Rune)]

Hej
Med mina ögon sett, som utomstående betraktare
 
Anders R  
du verkar ha 2 färger på din palett vitt och svart. Däremellan finns ingen annan färg. Inte ens en nyans. Om det finns källor är det vitt annars är det svart och exsisterar inte. Inte ens som diskussionsunderlag. Dina inlägg vill luta åt det aggresiva hållet. Undantaget det sista härovan och kanske några fler. Nästan som du vet bäst.
Ditt mantra Endast källor godtas som bevis.
 
Om jag förstått saken rätt är Bureus ett original medan Erikskrönikan är en avskrift. Inte vad vi i dag kallar en kopia med kopieringsapparat.
Bureus är trovärdig till den där punkten, för dit finns källor. Sen berättar han sagor enl ditt sätt att se på saken.
 
Erikskrönikan, som verkar vara en beställd reklamkupp över sin egen förträfflighet, förtjänar större tilltro där andra källor gått få fram, som styrker dessa. Är det övriga sagor berättade i 2:a hand?
 
Urban Sikeborg har ju träffat gamla människor som berättat hur det var för flera hundra år sen. Nåt som i gamla tider var det vanliga sättet, att dokumentera. Har du haft förmånen att höra di gamle berätta?
Så han förkastar inte Bureus helt, utan tycker det tål att diskuteras, före det som nu räknas som  slutpunkten på sanningen, eftersom han är trovärdig före.
I förhållande till Bureus hur trovärdig är Erikskrönikan?
Så varför ska den ena vara mer trovärdig än den andra?
 
Någon högre akademisk förklaring  klarar jag nog inte av, min intellektuella kapacitet torde inte räcka för det. Men nåt som småskolan klarar av vore inte dumt.
mvh
rune

[Anders Ryberg]

Rune. Du verkar tyvärr inte ha läst så noga vad jag skrivit, varken om Bureus eller övrigt.
 
Till att börja med. Källor kan vara olika saker. Det kan vara min farmors berättelser, det kan vara kyrkoböcker, det kan vara propagandistiska medeltidskrönikor. När jag talar om att källstöd saknas menar jag i allmänhet att inga uppgifter från samtiden eller rimlig tid därefter talar för det. Det kan till exempel röra sig om att någon hittat på en uppgift i en bok, eller att någon misstolkat en källa.
 
Sedan så finns det mer eller mindre trovärdiga källor. En källa som en kyrkobok brukar vara trovärdig (jag tror fortfarande att de flesta kvinnor är och var trogna...) medan en gammal berättelse kan lida av att den har förändrats med åren. Ju närmare en källa ligger en händelse, desto större chans att den bevarat en uppgift korrekt. Dock kan källor som ligger nära en händelse i tid vara fel och sådana på avstånd vara rätt. Vad det är frågan om är nämligen att analysera en källas tendens och trovärdighet vad det gäller olika uppgifter...
 
Och efter att du har läst detta så undrar jag vad du vill utnyttja vid sidan av källor, Rune?
 
Sedan till Bureus och Erikskrönikan. Den senare finns i avskrift. Dock så brukar avskrifter oftast vara relativt korrekta, detta har man kunnat konstatera i fall där även orginal bevarats.
Bureus är, efter vad jag har förstått, mer eller mindre trovärdig vad det gäller tiden tillbaka till medeltidens slut, även om han verkar ha bättrat på detaljer. Vad det gäller äldre tider verkar han dock mindre trovärdig, i synnerhet som att han där, enligt Urban Sikeborg, inte längre har tillgång till insamlade uppgifter.
 
Erikskrönikan är en historiebeskrivning med stark propagandistisk tendens. Det innebär att den skildrar Erik och Valdemar positivt och Birger Magnusson negativt. Alltså är de uppgifter som är trovärdigast, om man bara har krönikan, de som skildrar Birger positivt och Erik och Valdemar negativt. Sedan befinner sig krönikan förhållandevis nära i tid till de händelser den skildrar, och detta ökar chansen att den är korrekt i stora drag. Slutligen så finns det bevarade, samtida dokument som stöder många punkter i krönikan. Man kan inte rakt av döma ut Bureus eller Erikskrönikan som rätt eller fel, utan man måste analysera uppgifternas trovärdighet. Vad det gäller uppgifter som ligger en 150 år tillbaka i tiden så bedömer jag nog att Bureus har mindre tendens och är mer nogrann, generellt. Därmed inte sagt att inte ett och annat KAN vara fel.
 
Och tyvärr har jag inte haft chansen att höra mina äldre släktingar berätta så mycket som jag skulle viljat, eftersom alla på mammas sida dog när jag var barn.
 
Men detta med att titta på tendens i en källa är inte så svårt. Om man i en Via-reklam hör att Via tvättar bäst är den uppgiften mindre trovärdig än om det i en Via-reklam sägs att Ariel tvättar bäst, ty det senare strider mot Via-reklamens tendens....

[Rune Edström (Rune)]

Tack för svaret Anders
rune

[Michael Lundholm]

Detta är främst ett svar till Jojje men intresserar förhoppningsvis även andra som följer denna diskussion.
 
I den andra tråden som det ovan refererats till tillät jag mig att citera Karin Boye för att illustrera skillnaden mellan att vara mer intresserad av slutsatsens innehåll än hur man kommer fram till slutsatsen. Detta med vägen som gör mödan värd har nu av nu Jojje tolkats som att släktforskningen skulle vara ett självändamål.
 
Jag vill värja mig mot den tolkningen. Det var inte vad jag menade, men jag inser att jag måste varit otydlig om vad jag avsåg eftersom jag gjort mig missförstådd. Jag väljer att förklara vad jag avsåg i den här tråden eftersom sakfrågan berör Anders ursprungliga problem, som ju också Jojje diskuterar, istället för att svara i den andra tråden.
 
I min dagliga gärning är jag forskare och lärare. Inte i historia men i nationalekonomi. För mig är det därför naturligt att i min släktforskning använda mig av ett vetenskapligt förhållningssätt även om jag vad gäller släktforskning är nybörjare.  
 
Jag vill hävda att gemensamt för alla vetenskapliga discipliner finns ett fokus på proceduren, metoden: Använder man vedertagna metoder, dokumenterar man sina resultat så att andra kan kontrollera vad man gjort, återupprepa experiment, återupprepa den statistiska analysen av data, verifiera påståenden mot uppgivet källmatrial etc etc så skall man kunna lita på slutsatsen, resultatet. Kanske inte främst för att allt med säkerhet blir rätt från början. Men eftersom proceduren är offentligt dokumenterad kan andra granska den. Det skapar såväl skäl för den enskilde forskaren att anstränga sig att det skall blir rätt från början som möjlighet för andra att i efterhand kontrollera om det var rätt. I realiteten sker sådan kontroll såväl före som efter det att resultaten publiceras. Före i den redaktionella processen och efter genom att andra forskare söker replikera resultaten.
 
Det här innebär inte att forskningsproceduren är ett självändamål. Ändamålet är att kunna svara på frågor. Men huruvida man skall kunna anses svara på frågan eller inte beror (i mycket hög utsträckning) på om man följt den vedertagna proceduren eller inte. Vägen gör mödan värd, inte vill jag hävda, för att den är ett mål i sig, utan därför att sättet att resa hjälper oss att säkerställa att vi hamnat på resmålet.  
 
Vad som är en vedertagen metod och vad som är det vedertagna sättet att dokumentera forskningen varierar mellan olika discipliner. Jag har därför som  nationalekonom inte särskilt mycket nytta av det eftersom det är andra normer som gäller inom de vetenskapliga discipliner som är relevanta för släktforskare.  
 
Jag dock har fullt och klart för mig vilken psykologisk press det innebär att att visa upp sin forskning för andra att kritiskt granska. När man är akademiskt verksam och skall publicera sig, när man söker tjänster så finns det alltid ett moment av granskning av andra. I mitt ämne sker vetenskaplig publicering främst genom tidskriftsartiklar i internationella tidskrifter. När man skickar in en artikel får man dels redaktörens omdöme samt en eller flera anonyma domarrapporter över vad man gjort. Ytterst få slipper gå igenom proceduren med att få sina alster refuserade. Även de skickligaste råkar ut  för det. När man söker tjänster vid universiteten i Sverige skrivs också utlåtanden över de sökande. De är inte anonyma men de är offentliga så att alla (tex ens kollegor) kan läsa dem. Jag har en pärm med alla omdömen som getts över mig i samband med tjänstetillsättningar där jag varit sökande innan jag fick fast tjänst. Inspirerad av en kollega har jag gett den namnet Haveripärmen!  
 
Jojje, du skriver: Jag tror att många avskräcks av det ganska hårda klimatet, och att man sannolikt inte vågar publicera sina forskarmödor med mindre än att man är extremt säker på att man inte missat någonting. Och vem är det?! Risken för en offentlig avrättning är nämligen alldeles för stor för att man ska våga riskera att sticka ut huvudet för långt. Därför lyser publiceringarna med sin frånvaro...  
 
Jag förstår precis vad du menar och jag tror att du har rätt: Jag har varit där! Jag har tom blivit offentligt avrättad på ett seminarium av min egen handledare, där det första utkastet till min licentiatsavhandling diskuterades. Jag vill på inget sätt säga att det är ett exempel på kultur: Det är det nämligen inte. Men elementet av offentlig kritisk granskning finns där även när systemet fungerar som bäst. Dvs när den kritiska granskningen resulterar i kommentarer och synpunkter som kan förbättra ens arbete.
 
Problemet är, tror jag, att det inte finns någon genväg. För att vi tillsammans skall kunna befrämja god släktforskning så måste vi publicera vad vi kommer fram till. Vi måste våga att exponera oss för kritik. På samma gång är det rimligt att man blir bemött med respekt.  
 
Anders skrev ovan: Som medlem i SGS redaktion för småskrifter ser jag det som min uppgift att assistera dem som vill publicera arbeten så att de blir ännu bättre, jag vet hur mycket bättre mina arbeten blir om jag får kommentarer från andra, och det är det det är frågan om. Självklart ingår det att påpeka de felaktigheter jag råkar upptäcka, men det är väl inget fel med hjälp att hitta sådant innan man ger ut något?
 
Det är precis så det borde vara.
 
Jag vill dock hävda att det finns minst ytterligare en botten av sanning i detta: Även om fler publicerar sin släktforskning på ett sätt så att den kan granskas så är det bra men inte det enda. Det kommer nämligen inte att spela så stor roll om allt blir rätt. Det viktiga är att andra kan granska vad man gjort och påpeka det offentligt. För den enskilde släktforskaren är det självklart ett problem. För alla andra släktforskare en fördel. Om detta principiella problem finns det en stor nationalekonomisk litteratur som jag inte skall gå in på.  
 
Jag kommer dock att ha avsikten att (försöka) publicera mina släktforskningsresultat i förhoppningen att andra gör på samma sätt.
 
Det är förstås möjligt att du Jojje tolkade mig på det sätt som jag från början avsåg. I så fall kan jag bara konstatera att vi på den här punkten har olika uppfattning.

[Jojje Lintrup]

Jag tror att vi kan vara ganska överens om det mesta, Michael. För det jag hävdar är inte att vi skulle avstå från att bemöta felaktigheter i publicerade arbeten. Utan att vi skulle behöva ett bättre klimat där den som publicerar något inte ska behöva genomgå en offentlig avrättning för att det smugit sig in felaktigheter i materialet. Det är ju bekant att även de bästa arbetena, de mest användbara arbetena, är behäftade med fel. Därför åtföljdes de ofta av rättelser och uppmaningar att skicka in rättelser till den som publicerat arbetet.
Jag vill hävda att det är minst lika viktigt att uppmana folk att publicera sin forskning, som att uppmana dem att vara seriösa och ange sina källor. Annars uppstår ett kollektiv med en mängd forskare som samlar på sig decenniers förskarmöda, och som aldrig kommer till skott med någon publicering därför att de tror att de måste bygga ett osänkbart skepp för att bli trovärdiga.

[Michael Lundholm]

Jojje, jag konstaterar att vi har samma uppfattning. Det var trevligt. Jag tror att ett sätt att komma över vad man skulle kunna kalla publiceringströskeln är att inte försöka publicera böcker eller livsverk till att börja med. Man bör istället försöka med väl avgränsade frågeställningar som redovisas i korta artiklar. Jag hoppas att vi i SGS inom kort kan återkomma med att presentera ett digitalt format där detta är möjligt.

[Siv Johansson]

Ledsen släktforskare.
Vet inte om jag är i rätt forum, men sitter här och blir mer och mer ledsen för varje dag som går. Jag brukar hjälpa till under Läshjälp så gott jag kan utifrån mina kunskaper. Har själv behövt samma hjälp flera gånger och blir så glad över alla Ni som tar er tid och hjälper mig. Men på sista tiden börjar jag dra mig för att lägga in egna frågor, för TÄNK om jag skulle glömma att korrekt ange källan, om jag t.ex bara skriver ett Gid-nr. Då får jag strax någon på mig. Och jag ser att denna person söker felaktigt inlagda frågor med ofullständiga källhänvisningar flera år tillbaka i tiden. Om han hittar mina gamla frågor så undanber jag mig den s.k. hjälpen.
Varför inte försöka hjälpa istället och sen i svaret ange den korrekta källhänvisningen. Det skulle jag uppskatta mer.  
Tänk på att vi alla har varit nybörjare och gjort alla fel som kan tänkas göras inom släktforskningens område.
Mvh Siv

[Torbjörn Jerlerup]

Siv! Visst kan man ha åsikter om GID. Det har jag med. Men det är inte enskilda forskares fel att Genline valde ett snurrigt system.
 
Därför blir jag också ledsen när någon förståsigpåare kör över andra forskare bara för att de angett källorna på ett sätt som denne inte tycker om. Det tycker jag är SKIT, för att prata ren och korrekt svenska! För precis som du skriver  blir man ledsen över att bli nedtryckt i skorna, speciellt om man är ny!
 
OM man nu inte kan gå in i genline skulle jag föreslå att man frågar lite artigt om det finns någon annan källreferens så att man kan leta efter källan i tex AD. Eller att man tänker lite. (Står det fördelseboken 1720 och ett GID nummer kan man ganska lätt hitta rätt källa och behöver inte förstöra stämningen med gnäll.)
 
Det som jag tycker är så bra är den anda av samarbete som finns på så många håll i forskarvärlden. Man håller inte på nån upptäckt utan vill dela med sig den till andra så snabbt som möjligt. Den andan förutsätter dialog och samarbete och respekt för medmänniskan!
 
Källor i all ära, men vad är en korrekt källangivelse värd om inte vi kan se att det bara är bokstäver och ord, vi människor är av kött och blod och har känslor!
 
Tack för inlägget!
 
/Torbjörn

[Anders Ryberg]

Jag är inte så förtjust i den kampanj som har pågått, men samtidigt så tycker jag att det är mycket, mycket bättre att ange vad det är för en bok än bara ett enskilt företags påhittade referensnummer.

[Sten Magnusson]

I denna diskussion ser jag att det förekommer uttryck som kampanj, förståsigpåare m.m. Det resonemanget tycker jag inte hör hemma i en seriös diskussion. Jag ser heller ingen åldersgräns för frågor som får ställas ifall något sådant kan motiveras i egen sak. All forskning sker ju förhoppningsvis systematiskt och då går man ju igenom ouppklarade saker vid skilda tillfällen. Det primära är som jag ser det att så tydliga uppgifter som möjligt ska kunna lämnas så att de utan onödigt dröjsmål kan kontrolleras, antingen det är idag eller (och nu hårdrar jag det) t.ex. 20 år efteråt. Det är väl snarare sådant som gör en ledsen (för att använda ett uttryck här ovan) att man hakar upp sig på frågornas ålder och inte sakfrågan d.v.s. oskäligt underlåtande av att lämna klara och tydliga uppgifter. Jag hade egentligen från början ett annat svar i denna diskussion, men på förekommen anledning kunde jag inte få i väg det.
 
Mvh/Sten Magnusson

[Birgitta Olsson]

Men Sten
 
Det är väl i alla fall upp till frågeställaren att skriva relevanta uppgifter och källor. Ju tydligare uppgifter man lämnar desto större chans har man att få svar.  Hade det varit din egen blogg hade jag kunnat förstå att du vill tala om för folk vilka regler som gäller men så är ju inte fallet här. Att ta upp som du säger flera år gamla frågor är ju ganska meningslöst eftersom det inte ens är säkert att den som en gång ställde frågan släktforskar längre.  Vad är det som gör att du känner dig tvungen att leta upp inlägg där folk,( som du skriver) gör sig skyldiga till ”oskäligt underlåtande av att lämna klara och tydliga uppgifter.”? Är dessa personer man frågar om även dina anor? Är svaret nej på sista frågan förstår jag absolut inte varför du bryr dig?

[Sten Magnusson]

Här kan jag direkt ge ett konkret svar.
 
Nu för tiden brukar jag själv kolla oklara frågor och när jag eventuellt hittar svar/källor lägger jag in dessa som komplement utan att därutöver göra några kommentarer om frågans ålder. När det i en del fall finns så oklara uppgifter att det inte ens framgår vilken socken eller handling det rör sig om förefaller det (för mig i alla fall) ganska naturligt att fråga vilken socken/bok/sida det rör sig om. Sedan behöver ju inte aktuell frågeställare ge något svar, men jag tycker då att om någon till äventyrs ändå svarar att det är ganska onödigt att därutöver kommentera den ursprungliga frågans ålder.
 
Det är helt enkelt att som du skriver Är dessa personer man frågar om även dina anor? Är svaret nej på sista frågan förstår jag absolut inte varför du bryr dig?.
 
Det kan jag knappast veta om jag inte har möjlighet att kontrollera uppgiften. Det kan ju faktiskt finnas folk som ingår i min släkt och då är svaret på din sista fråga att det torde vara självklart att jag bryr mig.
 
Mvh/Sten Magnusson

[Mats Sundqvist]

Jag har följt denna diskussion under en period och vill säga följande:
Jag tycker inte om att det ska finnas poliser som använder så mycket av sin kraft till att tillrättavisa andra hur de ska gå tillväga mm. Mitt råd till alla är att njut av er släktforskning och försök vara så noggranna som ni kan när ni anger källor! Men sitt inte på några höga hästar, hjälp istället för stjälp!Självklart måste alla vara noggranna med att ange sin källa så att den går att kontrollera (vilken källa det nu än är..) och om inte källan är angiven så får denne vara beredd på att få en fråga eller få uppgiften ifrågasatt. Andra kan ju mycket väl vilja ta del av uppgiften och själv kunna säkerställa kvaliteten/säkerheten i uppgiften för att kunna ta den till sig (delvis eller fullt ut).Konstigare är det väl inte?!

[Harriet Hogevik]

Hej! Har också följt diskussionen en tid och är lite kluven.  
Källkritik är en grund i all forskning och inom Anbytarforum hoppas jag att vårt sätt att vara källkritiska skall kunna utvecklas över tid.  
De antavlor som läggs ut vill vi skall bli allt större, allt innehållsrikare, allt korrektare över tid.  
Vi vill också ha ett inslag av släktforskningspedagogik - spektrum vad gäller erfarenhet och kunnighet i metodiken är mycket brett bland alla som postar frågor och svar här.
Som enskild frågare och även som svarare är min kunskap om fakta väldigt varierande och utmaningen är då hur detta skall kunna framgå på ett smidigt sätt.
Det som stöter mig är dem som ställer frågor på ett sätt som utnyttjar andras hjälpsamhet - inte ärligt delar med sig av information som man har.
Ex: När dog Anna Persdotter född 1838? Tack för hjälpen! Postat under en viss församling och samma frågare har en dag tdigare ställt lika ofullständigt formulerad fråga under grannsocknen - när dog Johan Johansson född 1867? Jag kan då plocka fram att Johan Johanssons mor hette Anna Persdotter och den vägen få fram svaret på den första frågan eller ställa en utforskande fråga - vet du något mer om Anna Persdotter? - eller strunta i att hjälpa till om jag ser ett mönster av ofullständiga frågor. Det sistnämnda kan leda till att nya användare inte får några svar på sina frågor utan att förstå varför.
Ex 2. Fråga om dödsorsak /läshjälp dödsorsak där GID-nummer men inte dödsdatum anges är inte så lätt att besvara för mig som använder SVAR. Dödsdatum är inte källan men det är kunskap som frågaren redan har och som man borde kunna lämna med när man frågar.
- Vad jag menar med detta är att utöver källangivelse (som förstås kan vara min faster berättade) skall frågorna innehålla kända uppgifter. Det känns snopet när man lagt tid på att ta fram efterfrågad information får svaret - tack men det visste jag redan.
Vore inte fel om moderatorerna har tid att lite oftare gå in och be om förtydligande och kompletterande av frågor.
Men vad gäller källor måste man alltid vara beredd att få frågan om sin källa oavsett om man angett en eller ej. Där kan vi inte ha en tidsgräns - en av styrkorna med Anbytarforum är de gamla trådarna där mycket uppgifter finns. Om jag då hittar något som jag vill veta mer om i min forskning måste det vara tillåtet att ta upp en dialog (om källor eller annat)med någon som postat ett inlägg för länge sen - och förstås vara beredd på att personen ifråga kanske inte är aktiv på forumet längre.
Mvh Harriet
 
(Meddelandet ändrat av Hkh 2010-04-17 08:32)

[Birgitta Olsson]

Sten Magnusson
 
Jo det har jag förstått men vem har utsett dig till att göra detta jobb? Du har ju även lagt in källhänvisningar i frågor som redan fått svar, där diskussionen alltså är avslutad. Till vilken nytta då? Du kan ju inte med den bästa vilja i världen säga att du har eller misstänker personligt intresse i alla de gamla inlägg som du öppnar upp igen? Jo det är klart att det kan finnas folk som ingår i din släkt men risken att det är tvärtom är ju precis lika stor. Om du misstänker att alla eller en del av dessa personer ingår i din släkt notera det då i ditt släktprogram för framtida bruk är mitt råd till dig. Om du för en liten stund ser lite längre än till dig själv och läser exempelvis Siv Johanssons inlägg en gång till. Tycker du att det är ett trevligt forum där folk drar sig från att lägga in frågor under läshjälp eftersom de är rädda för att göra fel? Är det kadaverdisciplin vi skall sträva efter?

[Martin Brandt]

Hej alla,
 
Kanske må vara ett onödigt/orelaterat inlägg i det här men... (och denna tanken jag får om att mitt inlägg kanske är dåligt och onödigt hör väll till saken)
 
Jag hänger omkring på en hel del forum inom vitt spridda områden, släktforskning.. online-spel... datorsupport... allt möjligt..
 
Den här typen av diskussioner känner jag igen från alla ställen och jag har väl sett det så mycket så jag inte längre orkar bry mig antar jag.. vilket får mig att fundera varför jag sitter och skriver ett inlägg om det överhuvud taget  
 
Jag har inte följt diskussionen, jag vet egentligen inte vad ni pratar om och vem som har gjort vad intresserad mig inte. Men vill bara skriva några ord:
 
Någon ställer en fråga, eller skriver något och någon annan svarar. Svaret i många fall är formulerat på ett sätt som av frågeställaren tolkas som men det där är väl självklart, är du dum eller? och man känner sig korkad och dum.
 
Ibland är det bara klumpigt formulerat och menat i all välmening, ibland är det folk som har glömt bort att alla varit nybörjare och ibland är det folk som bara vill visa att dom är bättre.
 
Vad jag skulle vilja säga till personer som oroar sig över att de gör fel när de ska skriva något inlägg eller ange en källa är tyvärr: välkommen till internet... folk älskar att hitta och peka ut felaktigheter, och rätta andra. (De behöver inte har gjort något fel.. folk hittar på nått)
 
Tyvärr är det bara att vänja sig vid det verkar det som.... Vad jag har lärt mig är att man ska inte ta åt sig.
 
För min del när det gäller hur man anger källor:
Ingen behöver hålla med mig, vilket är så underbart! ;-)
Jag tycker man får skriva hur fasen man vill på ett forum som detta sålänge det är inom reglerna för forumet såklart.
Det här är väl inget uppslagsverk där man kan gå för att fylla på sitt släktträd. Det är väl ett diskusionssforum där folk diskuterar och hjälps åt... vill man använda uppgifter härifrån så ska man väl komma ihåg att det är just ett diskussionsforum.
 
Men vad vet jag, varsågoda att peka ut hur korkad jag är och hur fel jag har!  
 
/Martin
 
(Meddelandet ändrat av MartinB 2010-04-20 14:00)

[Sten Magnusson]

Vad gäller bemötande av felaktiga uppgifter tycker jag nog att man ska kunna ställa en fråga eller ge ett svar på en fråga oberoende av dess ålder utan att därtill få höra kommentarer om bl.a. poliser, frågans ålder m.m.  
 
Att en fråga besvarats behöver ju inte nödvändigtvis innebära att svaret är riktigt.  
 
Se Harriets inlägg ovan.
 
Mvh/Sten Magnusson