Forum > Muntlig tradition
Skrönor i släkten?
Eva Lindqvist:
Hur gör man med berättelser som man får fram i samtal med släktingar? Sparar ni dom som kuriosa i er dokumentation av släktforskningen även om ni inte kan verifiera dem?
Tanken kom upp nu när min far berättade om sin farmors bröder. Det var en så rolig historia, så man vill ju gärna ha den kvar, men hur ser det ut i dokumentationen? Jag tänker om jag lägger in den som Egen personlig händelse som det heter i MinSläkt som är det program jag använder. Är det oseriöst? Frågan är kanske konstig - det är ju min släktforskning så till viss del gör jag väl som jag vill ;) Men som nybörjare är man ju lite nyfiken på hur man gör på riktigt.
Berättelsen i fall nån vill höra den:
Min farfars mor hade två bröder som var tvillingar. En av dem hade förlorat ett finger på ena handen och när det var dags för bröderna att åka och mönstra så åkte bara han som var skadad. Han fick frisedel. Senare åker samma broder in och mönstrar för sin bror så han också får frisedel. I en husförhörslängd har jag hittat att det står vid den ena brodern frånvarande vid inskrifning 94! så ett visst belägg har jag ändå för historien. Enligt min far var detta en bidragande orsak till att båda dessa bröder senare emigrerade till USA.
Tom Barckman:
Eva!
Ett av det första man får lära sig som nybörjare i Släktforskning är att intervjuva far, mor och alla de nära släktingar man har.
Muntliga berättelser är aldrig med säkerhet helt överensstämmande med verkligheten. Våra minnen spelar oss ofta ett spratt.
Det har, så vitt jag har sett för länge sedan, gjorts en undersökning om hur sannfärdiga och överensstämmande två, eller fler, vittnen relaterar exakt samma händelse. Oftast framkommer skilda beskrivningar.
Men vad har vi att luta oss emot när ingen exakt dokumentation finns tillgänglig.
För övrigt är inte heller våra Kyrkböcker 100%-igt tillförlitliga. Även Prästerna gjorde många fel.
Därför, om det finns möjlighet, dubbelkolla alltid alla uppgifter.
Om du kallar din Fars berättelse för skröna, så beror det kanske mest på att du själv tvivlar på den. Men betänk talesättet ingen rök utan eld.
Och vår Släktforskning bör absolut inte bara bestå i ett uppräknande av Personnamn med födelse- och dödsdag. Vardagen omkring dem är minst lika viktig.
Om du kan kolla gärna bygdens historia i Bygdeland.se.
Jag skulle absolut föra in berättelsen i min Släktforskning.
MEN var noga med att tala om källan, d v s din Far. och är du mycket tvivlande, varför inte skriva efter berättelsen Skröna, eller ...?
(Meddelandet ändrat av Tom 2011-10-18 23:28)
Tom Barckman:
Hej igen Eva!
Jag skulle vilja lägga till en liten Brasklapp.
Det finns rätt många historier/skrönor om hur tvillingar utbyttjar sin likhet på samma sätt som i din berättelse.
Därför bör kanske ett varningens finger trots allt höjas för sanningshalten där.
Jag skulle ändock föra in berättelsen i Släktforskningen. Möjligtvis med en notering om ditt tvivel.
Sedan skulle jag konfrontera din Far med att säga Nu för jag in din berättelse i min Släktforskning. Och anger dig som källa. Det kommer därmed att visas för alla, att det är du som berättat.
Om historien då är påhittat, kanske din Far får kalla fötter och bekänner.
Ytterligare en aspekt är, att lägger du in den, så kanske någon annan så småningom får syn på den, och kanske kan verifiera riktigheten. Eller dementera!
Lars Wahlmark:
Eva jag skulle definitivt skriva in det antingen personlig händelse eller under notering. Är själv en tvilling, vet att vi lurade endel lärare med att byta plats varannan gång på lektioner för att höja betyget,
kan ju kallas fusk, klasskompisarna trodde bara att vi drev med lärarna, Allt du har om släkten skriv in blir trevligare släktforskning än bara torr fakta.
H/Lars Wahlmark
Jan Jutefors:
Eva,
Självklart ska du berätta historien i din släktforskning precis som din far berättade den för dig. Du ska inte ändra en stavelse ens.
Hittar du något bevis för eller emot historien så ska du skriva in det också.
Navigering
[0] Meddelandeindex
[#] Nästa sida
Gå till fullversion