Äldre inlägg (arkiv) till 2005-06-10

[Arne Berg]

Har ni fundernigar om gravar eller annat. Gå in på www.svenskakyrkan.se leta upp rätt försammling. Där står adresser o liknande.  
Var inte rädda för att fråga, man får svar även om det kan ta några dagar.

[Jan-Henrik Marinder]

Ang gravstenar
Jag hänvisar till mitt tidigare inlägg i den här frågan den 27 oktober 2001.
Med vänlig hälsning
Jan-Henrik Marinder
Kyrkogårdschef

[Linus Blomlöf]

Hej!
Jag ska börja inventera gravstenar på Häggeby kyrkogård i Uppsala län.
Jag tycker att detta är jätteintressant coh skulle gärna vilja inventera alla gravstenar på hela kyrkogården. Får man det? Finns det någon sekretess på unga stenar?
 
MVH
Linus Blomlöf

[Peter Funke]

För några dagar sedan gjorde jag ett spontanbesök (=körde fel...) till Tärby kyrkogård utan Fristad.
Fann där till min häpnad på en i övrigt illa åtgången gravhäll i ett hörn en bild på en ko med vingar! Eftersom jag är sorgligt obevandrad i bibelkunskap undrar jag nu om någon vet vad det kan vara för syfte med den flygande kossan, och kanske t.o.m. någon kan svara på vems gravhäll det är? (Tror inte att det har något att göra med Norrlåtars högt över fjällen där flyger en ko - kanske den flyger på sin tro...Inte heller att det är en av Hans Lindbergs flygande ko-tavlor!)

[Åke Tilander]

Lagstöd?
 
Jag har en äldre släkting som dog för 40 och några år sedan. Detta med döden och gravar var verkligen något som engagerade henne. (vi berättar många roliga släkthistorier om det, men jag ska inte återberätta dem här) Något som verkligen var viktigt för hennes del var att det åtminstone skulle finnas en grav och en gravsten efter hennes anhöriga och det visade hon konkret i handling på olika sätt.
 
För sin egen del var det särskilt viktigt eftersom hon själv aldrig gifte sig och fick några barn. Min gissning är att det var hennes sätt att hantera sin ångest och rädsla inför döden.
 
Åtskilliga år innan hon dog kontaktade hon kyrkogårdsförvaltningen i stan där hon bodde. Såg ut en gravplats, köpte gravsten och förberedde allt inför sin egen död.
 
Eftersom hon starkt kände att det skulle finnas ett minnesmärke kvar över henne så köpte hon sin grav med upplåtelse för alltid. Även när det gällde gravskötseln skrev hon ett avtal med kyrkogårdsförvaltningen att hennes grav skulle skötas av dem för all framtid.
 
Gravrätt, gravskötsel och gravsten kostade henne MYCKET pengar. Faktum är att ALLA hennes besparingar gick till detta, som ensamstående kvinna hade hon förstås inte särskilt bra lön på den tiden. När hon dog tyckte väl några släktingar att det var tokigt att hon använt alla sina pengar till detta, så visst var det en och annan som grymtade lite. Själv tycker jag att det är viktigt att visa repsekt för den avlidnes sista vilja. Och en grav, ett minnesmärke, det ville min släkting att det skulle finnas kvar efter henne. Där hade hon också ristat in något hon ville säga till oss efterkommande, hennes sista ord: Gud är trofast.
 
Tyvärr har jag inte fått tillfälle att besöka hennes grav så ofta. Hon ligger begravd lite avigt till i relation till där jag bor, så jag har 30 mil att köra dit och 30 mil hem.
 
Igår var det i alla fall dags. Eftersom det var ett tag sedan jag var där senast vill jag för säkerhets skull kolla så jag har rätt uppgifter när det gäller gravplatsnummer, så jag ringer kyrkogårdsförvaltningen först.
 
En snäll och vänlig dam svarar och efter ett tag hittar hon den aktuella graven i sina register, och så säger hon:
Gravrätten till den graven har återgått till kyrkogårdsnämnden.
Men det är inte möjligt tycker jag. Det var ju ett upplåtelseavtal skrivet för alltid och gravskötseln var betald för all framtid.
Vi har sökt gravrättsinnehavare, men inte funnit någon, svarar hon.
Efter ett tag kommer det fram att graven inte är borttagen ÄN.
Så allt ser ut att få ett lyckligt slut och jag gjorde min 60-mila resa igår och besökte min gamla släktings grav.
När jag kommer dit blir jag förstås ännu mer bekymrad. I det kvarter där min släkting är begravd står det en skog av skyltar med texten att gravrätten har återgått till kyrkogårdsnämnden.
 
Många tankar väcks hos mig när jag ser det. Jag har försökt läsa på i lagen, och jag kan inte hitta något som ger kyrkogårdsförvaltningen rätt att göra på det sätt de gjort i ett sådant fall som det jag beskrivit. Jag undrar om någon vet vilket lagstöd de kan åberopa i ett sådant fall som det jag beskrivit för sin åtgärd? Har de något stöd överhuvudtaget, eller har de handlat helt självsvåldigt?
 
Jag grubblar mycket på detta på hemresan. Tänker på att människor som min gamla släkting satt sin tillit till inför det svårast av allt vi har att möta i livet, vår egen död, kan göra så här! Samtidigt är jag glad att hon har annat som hon litat ännu mer på, jag tänker på hennes sista ord till oss efterlevande: Gud är trofast.

[Lena Persson]

Hej Åke!
 
Jag försökte läsa på om Begravningslagen
(http://www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/19901144.HTM).
Om jag fattar rätt är problemet i ditt fall att det inte finns någon levande person angiven som gravrättsinnehavare, vilket det tydligen måste finnas. Jag vet inte om du kan ansöka om att få bli det såhär i efterhand. I alla fall finns tydligen begreppet för alltid kvar i lagen.

[Anna Martinsson]

Det kan vara kostsamt att bli gravrättsinnehavare också. Jag lyckades bli det på en 150 år gammal sten som antagligen skulle bli upptagen. 200 kronor kostade det. En ganska rimlig summa tyckte jag. men sen sökte en annan kyrkoförvaltning efter en gravrättsinnehavare på min mormors morfars fars grav och naturligtvis ville jag rädda även denna från det hemska ödet. 500 kronor! Ett litet mastigt pris tycker jag. så nu väntar jag med bävan att denna sten försvinner. ett litet rykte har nått mig att denna kyrkoförvaltining överväger att K-märkad den del av kyrkogården där denna sten står så jag håller tummarna.

[Jan Ek (Janek)]

Åke,
 
Jag blir egentligen lika bekymrad som du, och tänker att ditt exempel nog bara är toppen på ett isberg. Redan i vintras när jag läste inläggen här på forumet förstod jag att detta inte är en fråga som kan vänta, och satte igång ett projekt att försöka kartlägga den närmaste släktens gravar.
 
Efter att först satt upp en lista (gjorde ett räkneark i Excel) över fyra generationer tillbaka, 14 par, 28 personer, började jag och min mor att ringa runt till församlingarna vi menade var de rätta. Många samtal och en god del pusslande senare har vi väl funnit status för ungefär två tredjedelar.
 
Några reflektioner utifrån våra erfarenheter.
 
Det är riktigt att begravningslagen är den juridiska grunden för vad som är tillåtet, men det sker många märkliga ting både här och där. Det kan verka som om många församlingar beviljat sig själva rätten till en mycket fri tolkning av bestämmelserna, om det är från sedvana, bekvämlighet, eller okunskap är svårt att säga, men räkna inte med att lagen alltid följs.
 
Ett exempel som visserligen var i vår favör, var att en församling i rena glädjen av att vi hörde av oss genast erbjöd sig att överlämna gravrätten, och sände dokument för underskrift. Inget krav till dokumentation att vi faktiskt var släkt, och ingen föregående undersökning om eventuellt närmare besläktade personer kunde ha ett starkare anspråk.
 
Registren över gravar och gravrättsinnehavare är också verkligen av skiftande kvalitet,från ett ögonblick så ska jag slå upp namnet i registret, till den ende som antagligen kan veta något är en pensionär som kommer in ibland och vet var de gamla listorna finns, vi hör av oss. Och alla grader däremellan.
 
Jag vill understryka att vi inte mött annat än hjälpsamhet och vänlighet, men att översikten och tillämpningen är så olika är ju ett tankekors. Just detta med översikten kan vara grund till en extra varning, om andra håller på med motsvarande kartläggning. Lita inte helt på de besked du får. I ett exempel kontaktade vi den församling som enligt källorna är den rätta, där personen avled, och fick efter en tid beskedet att detta inte stämde. Det fanns ingen införing om någon begravning i registret, och det var helt säkert. Personen måtte vara begravd någon annan stans.
 
Efter att kontaktat de geografiskt närliggande alternativen utan framgång, fick vi i sommar chansen att fråga en av de äldsta släktingarna på den grenen. Och jo, hon mindes att begravningen skett där vi trodde, och i hennes egen ungdom. Vi tror väl chansen är liten för att graven finns kvar med sten och allt, men har ändå bestämt att vid första möjlighet kamma över kyrkogården för att kontrollera saken själva. När begravningar som skett så sent som på 20-talet är försvunna i registren så är det inte mycket förtroendeingivande.
 
När det gäller den juridiska sidan av gravrätterna, så har enligt en uppgift på hemsidan i Mariestads pastorat ett uttalande från JO till alla landets församlingar påpekat de stora bristerna. Med ett krav till dessa att ordna upp i sakerna. Detta är en andrahandsupplysning som jag inte kunnat finna grunden för.
 
Kanske är det denna sak och dess behandling av JO som åsyftas, men det verkar inte helt rätt. Det är den enda sak jag finner vid sök på JO:s hemsida, men så är det ett urval som presenteras.
 
Till sist vill jag bara uppmana alla att ta itu med sina egna släktgravar omgående, om de menar att det är en viktig sak. Här är det farligt att vänta, plötsligt är det alldeles för sent. Och kontrollera att alla gravrättsinnehavarna står med rätt adress, här sker ingen automatisk uppdatering via folkbokföringen.

[Anita Hjorth]

Håller helt med om att det är bråttom om vi vill ha de gamla gravarna kvar! Vänta inte, det kan snabbt bli försent.
 
Nåt helt annat: en fråga till Jan Ek:
Härstammar du möjligen från prästerna i Björsäter? I så fall är vi släkt.

[Åke Tilander]

Hej Lena!
 
Tack för din hjälp. Jag har letat, men hittar inte det du refererar till, vilken av paragraferna tänker du på?
 
Det jag hittar är 7 kap. ?32-37 som ju reglerar under vilka former gravrätten kan upphöra, och inget av detta är ju tillämpligt i det fall jag beskrivit, så vitt jag kan förstå.
 
Det som egentligen är problemet är ju att fram till att denna nya lag infördes och började gälla fanns ingen skyldighet att anmäla sitt gravrättsinnehav till någon kyrkogårdsförvaltning. På många håll var man inte alls intresserade av att ta emot sådana anmälningar. I det fall jag beskriver har ju dödsboet (namngivna personer) en gång ansökt om att få gravsätta min släkting. Trots det har man låtit min släkting själv stå kvar som gravrättsinnehavare. Det är ju lätt att förstå varför, när man har en gravrätt som är betald för alltid och gravskötsel som är avtalad och betald för all framtid, så fanns (och finns) det ju inget skäl att se till att registret är uppdaterat med rätt person / personer.
 
Inte heller är kap. 7 ? 16 tillämplig. När det gäller min del av gravrätten så är det inte någon som avlidit efter den nya lagens införande (den delen av gravrätten hade jag redan när lagen infördes även om det inte fanns registrerat hos kyrkogårdsförvaltningen, helt i enlighet med lagen som då gällde) och därför har det inte funnits skäl att göra anmälan om gravrättsinnehavare i enlighet med nya lagen.
 
Jag grubblar, men riktigt hur man tänkt när man agerat på det här sättet förstår jag fortfarnde inte, men jag hoppas att det klarnar. För jag vill verkligen inte tro att man bara tar en rövare. Deras kunder har ju lite svårt att reklamera.
 
Att hitta alla som skulle kunna göra anspråk på del i gravrätten skulle förstås kräva en del arbete, men att hitta någon skulle inte krävt många minuters arbete om det var viktigt att just nu ha registret uppdaterat. I annat fall kunde man lungt inväntat anmälningar om innehav av del i gravrätt allteftersom innehavarna dött och deras dödsbon gjort anmälan kan man tycka.

[Åke Tilander]

Oj, självklart vill jag inte bara tacka Lena, utan er andra också. Jag tycker att det är intressanta och givande inlägg. Det där med JO / JK är kanske något för förbundet att tänka på. Varför inte driva ett pilot-fall och få det prövat av den juridiska expertisen?

[Jan Ek (Janek)]

Åke,
 
En av mina poänger var just att tillämpningen av den nya lagen verkar godtycklig, jag tror man gömmer sig bakom att ansvaret för att hålla registret över gravrättsinnehavare uppdaterat (om ajourfört sådant ens funnits tidigare?) nu faller helt på dödsbo och efterlevande. Då kan man ju bortse från tidigare praxis? Och med några penndrag banta listan till hälften efter att ha låtit skyltarna på gravarna sitta uppe en tid? Och kanske spara en slant på underhållet, och få mer plats som kan säljas igen?
 
Nej, moraliskt sett kan man givetvis inte göra så, i ditt fall blir det ganska hårresande. Men är det fel enligt lagen?
 
Tycker också att förbundet bör agera ytterligare i den här ganska komplicerade frågan. Jag har säkert hårdragit en del ting här, och kanske finns konsekvenser inte ens lagförfattarna tänkt på. Allt är heller inte svart eller vitt. Kanske har jag också missförstått ett och annat, jag har också brottats med att läsa paragraferna i sjunde kapitlet.
 
En artikel i Släkthistoriskt Forum skulle kanske kunna få fler forskare på banan i förhållande till de egna släktgravarna. Detta skulle i sin tur pga uppmärksamheten om frågan i föramlingarna kunna bidra att skydda andra gravar som också hotas av borttagning på svaga eller felaktiga grunder.
 
Hoppas frågan också uppmärksammas på släktforskardagarna inom kort.

[Lena Persson]

Hej alla, jag håller med om att problemet är att man inför en lag men tydligen inte ger pastoraten anvisningar om hur anpassar redan existerande gravar till den. Som ni påpekat så framgår inte av den lagtext jag läste hur de ska göra med gravar utan en registrerad gravrättsinnehavare.

[Åke Tilander]

Hej Jan!
 
De stämmer helt och hållet med min erfarenhet att lagen tillämpas godtyckligt. Det förefaller som att varje kyrkogårdsförvaltning har sin egen id? om hur lagen ska tillämpas och att det skiljer sig mycket från ställe till ställe. Det verkar som att när kyrkogården är i det närmaste full så väljer man att tillämpa lagen benhårt och förmodligen mycket strängare än lagstiftaren någonsin tänkt.
 
Det lagstiftaren rimligen tänkt är ju att det måste kunna finnas en möjlighet att ta bort gravar som ingen bryr sig om och som ingen varken nu eller i framtiden kommer att besöka, inte att gravar som fortfarande betyder mycket för efterlevande anhöriga plötsligt ska kunna försvinna utan att de kontaktats.

[Timmy Brolin]

Visserligen har kyrkans kunder själva lite svårt att reklamera, men borde inte en ättling (eller annan släkting) kunna sätta dit kyrkan för kontraktsbrott om avtal skrivits både för gravplats och gravvård för alltid?
Som redan nämnts är det ju väldigt stora pengar det handlar om. Om kyrkan tvingas betala tillbaka priset för gravplats+gravvård som avtalats för alltid plus 80års ränta för bara en eller två stenar så skärper de sig nog illa kvickt.

[Jan Jutefors]

Nu håller man på att jaga gravrättsinnehavare på södra Öland. De gravar som blir över och det inte finns någon innehavare till kommer att tas bort för destruktion eller återanvändning.  
Det är mycket viktigt att alla som kan tänkas ha en anknytning till södra Öland och man vet att det finns gravstenar, att man kollar upp om det finns någon gravrättsinnehavare antecknad.
 
Jag har själv anmält mig för fyra gravar idag.

[Lil Sandin]

Likaså på Bjärtrå kyrkogård, Ångermanland. Där fanns många gravar med gröna skyltar under juli månad i år, där det framgick att Kyrkogårdsförvaltningen önskar få kontakt med anhöriga. Vi kunde åtminstone rädda en grav genom den kontakten.

[Jan Ek (Janek)]

Jag undrar om inte förbundet kunde hjälpa till att lyfta frågan en smula? Landets släktforskare är trots allt ganska många, och om det var fler som kontaktade sina kyrkogårdar skulle kanske raseringsivern kunna bromsas något. Då skulle det synas att det finns dem som bryr sig. Läsarinlägg i, eller tips till de mindre lokaltidningarna på orter där uppstädningskampanjer startats skulle kanske också engagera flera?

[Stefan Simander]

Min vän Christer Rosenbahr som deltar här i Anbytarforum ibland har anställts i egenskap av släktforskare av kyrkogårdsförvaltningar i Umeåtrakten för att leta reda på levande anhöriga till de begravda, som blir erbjudna gravrätten innan den tas bort.  
Det skrev en artikel i lokaltidningen om detta (i våras?)!
 
Se t ex: http://www.svenskakyrkan.se/holmsund/personal_new.htm
 
Christer Rosenbahr
Gravrättsdetektiv

[Jan Jutefors]

I dagarna fick jag besked från södra Öland. Eftersom jag inte var boende i församlingen så skulle jag få betala 15.000 kr i gravvårdsavgift för en av gravarna som jag anmälde mig som gravrättsinnehavare till.  
Gravrätten var på 15 år och just den var en dubbelgrav, de andra var enkelgravar och skulle kosta 7.500 kr. - sic -
Så blev det med den kulturgärningen.
 
Hade jag varit boende i församlingen så skulle det tydligen vara gratis.
 
Det kan vara dags att vi reagerar gemensamt mot kulturmarodörerna på kyrkogårdarna.

[Ingegerd Johansson]

Jan!
 
Det låter oroväckande. För ganska många, kanske 10 år sen, läste jag en insändare i Södermanlands Nyheter från en person som råkat ut för samma sak som du beskriver. Hon hade ställts inför alternativen att antingen betala 12.500 kronor eller att inte få gravrätten förlängd. Eftersom hon inte hade råd med så mycket pengar på en gång blev resultatet att hon förlorade gravrätten. Jag minns hur illa berörd jag blev av det hon berättade.
 
En tanke slog mig just när jag läste dina rader. Tror jag ska ta och skicka in en fråga till Kyrkans Tidning, vill minnas att det är en jurist som har en frågespalt där. Vi har tidningen på jobbet, så jag ska kolla i morgon. Undrar om det finns några riktlinjer eller om församlingarna får göra som de vill.

[Berith Andersson]

Hej
Färgaryds förs. i Småland (Halland), Ska ha 250 kr per år för att gravarna ska vara kvar, antingen du bor i kommunen eller inte. Detta gäller även om gravarna vårdas eller inte. Jag har 4 gravar, med höga fina gamla stenar, som jag skulle betala för, det blir 2000 kr om året. Om inte man betalar tar de bort rätten, även om graven är köpt på evinerliga tider. Så det blir fritt fram att begravas i dessa om nån begär det. Då slängs tydligen stenen någonstans.
MVH Berith Andersson

[Jan Ek (Janek)]

Det står mer och mer klart att väldigt många av landets kyrkogårdar kommer att skövlas av ekonomiskt strömlinjeformade församlingar de närmaste åren. Om 10 till 20 år kommer det kanske vara en sällsynthet att hitta några äldre gravar över huvudtaget på många håll i landet.
 
Antingen haster det väldigt att få dokumentera dessa innan de är borta för alltid, och den unika genealogiska informationen med dem, eller så måste en opinion resas för att vända trenden. Vad gör förbundet i saken?

[Åke Tilander]

Jag tycker man kan börja med att maila till t.ex. Göran Jacobsson, goran.jacobsson@svenskakyrkan.se, som arbetar på något som heter Församlingsförbundet som bland annat utfärdar föreskrifter om hur Svenska kyrkans församlingar bör prissätta sina tjänster när det gäller begravningsverksamheten och fråga om en sådan prissättning verkligen kan betraktas som rimlig och förenlig med god begravningssed.
 
Mer information hittar man här:
 
Församlingsförbundet > Verksamheter > Kyrkogård & Begravning
 
Argumentet att du inte bor i församlingen är väl knappast hållbart. Man får väl anta att den gravsatte hade en viss anknytning till den församlingen både genom kyrkotillhörighet och boende.
 
Vad man också kan fråga Göran Jacobsson om är hur du kan överklaga ett så uppenbart orimligt besked. Begravningsverksamheten är en myndighetsutövning och alla beslut som fattas kan givetvis överklagas till högre instans.

[Celina Blomqvist]

Hejsan!
 
Jag vet inte om jag vänder mig till rätt forum,
men jag vet inte riktigt var jag ska vända mig
här i forumet.
 
Jag har efter många om och men hittat gravplatsen
där min farfars far, Erik Blomqvist, ligger  
begravd på Skogskyrkogården, men problemet är att  
där inte finns vare sig kors eller sten. Därför  
vände jag mig till Stockholms gravrättsenhet för  
att höra om det var möjligt att sätta upp en ny  
gravsten eller kors där han ligger, men jag fick  
svaret att det inte går eftersom graven är över 25
år gammal och  att omregistrera en grav som  
redan gått över till kyrkovårdsstyrelsen inte är  
möjligt...
 
Jag fick som föga upplyftande svar att om
jag skulle få en ny död i familjen skulle jag
kunna åberopa denna gravplats, men det hjälper
ju inte mig och inte är det särskilt kul att  
höra... Är det verkligen omöjligt att  
omregistrera en grav, när gravrätten inte övergått
till någon annan? (Varken min farfars far eller  
gravplatsen fanns i deras datorer.)
 
Tacksam för svar
 
Celina Blomqvist

[Jan Jutefors]

Jag tycker att det är lite oginhet att inte låta dig märka ut graven.  
Jag letade upp min farmors grav efter över 50 år i Kalmar. Den låg på linjen, dvs gravar där mindre bemedlade begravdes. Den har aldrig tidigare varit utmärkt, men jag fick jag lov att sätta upp ett kors och plantera blommor. Jag kunde däremot inte få någon gravrätt, eftersom sådant inte existerade på just dessa gravar.

[Fredd Holm]

Mycket intressant ämne detta måste jag säga. Jag förstod att det pågår fuffens med gravar och liknande och att anhöriga behandlas lite respektlöst och fult.
Tanken slog mig för första gången när jag kikade runt på kyrkogården här i stan, det var mycket få gravar som var ens från 1800-talet och kyrkan har ju stått där mycket längre än så.  
Jag tycker absolut att det är av högsta prioritet att släktforskarföreningarna väcker denna fråga till liv och granskar och utreder saken över olika församlingar. Sedan anser jag att man bör göra inventeringar av samtliga svenska gravstenar och föra in dem i något register som går att nå via SVAR eller dylikt så att det finns arkiverat och är lättillgängligt.
 
Det som beskrivs tidigare att en person lägger ut hela sina besparingar på sin grav och blir lovad att den ska finnas och vårdas för alltid, och sedan göra helt andra saker gällande när personen väl är död, det är ett stort hån mot släkten och den avlidne och är så ohederligt som det kan bli, det finns knappt ord för hur respektlöst det är. Likaså är det totalt orealistiskt att man ska behöva betala stora fantasipriser för att få ha kvar ett mine från sina anhöriga. Även om det är en gammal grav som ingen bryr sig om så kan sådana som vi släktforskare hitta en person som vi vill att minnet bevaras av. Det finns många infallsvinklar på att saken sköts på ett ofördelaktigt sätt, men givetvis behövs ju platserna också, annars får man bygga nya kyrkogårdar stup i ett.
 
Nu blev det väl mest personliga åsikter på det hela, men jag tror ändå att många håller med.
 
Är det någon som har kollat efter hur det ligger till med hanteringen av avlidna från det att de avlider tills att de ligger i graven?  
Det kan finnas en hel del fuffens där också. Jag tänker just på när de kommer från bårhuset och sätts i kistan, jag har hört en del historier om hur man förr har brutit sönder kroppar för att kunna få ner dem i kistan. Kan man sedan vara säker på att (om man nu väljer en traditionell begravning) att kroppen ligger i kistan när den begravs eller om kroppen kremeras och försvinner någon annan stans? Det är ju väldigt stora pengar man får lägga ut när någon dör och likaså har man ju förlorat en nära som inte på något sätt går att ersätta, så då vill man ju inte ha ännu mera lidande utan vill ju att man blir bemött på ett hederligt och respektfullt sätt och att sakerna sköts som de har beskrivits av församlingen och att inte villkoren ändras efter att den avlidne har satts under jord.
Sedan vore det bra att undersöka hur det hela sköts när gravarna ska rensas. Är det en grav som inte är alltför gammal så finns ju kistan kvar, och när de rensar graven så är det ju frågan om de plockar upp kistan och gör sig av med den på något sätt eller om de bara begraver någon ny i samma grav när det blir en ny grav på platsen. Resterna finns ju alltid kvar. Gravstenarna skickas förmodligen på kross eller liknande.
 
Jag ursäktar för det långa inlägget som kanske är lite stötande, men det bör vara av största vikt att vi undersöker saken och om det är så illa som det verkar så bör vi på något sätt försöka påverka så att lagen skärps eller ändras. Det skulle säkert gå att sätta ihop släktforskarföreningar i olika län som undersöker saken i sina respektive områden för att sedan göra en sammanställning hur det ser ut nationellt med statistik och liknande. Detta är bara id?er, men det kanske sporrar till att göra något åt situationen.
 
Mvh, Fredd
Filipstad

[Patrick von Brömsen]

Hej Fred
 
Om stenarna vet jag kanske inte så mycket, däremot så kan jag svara på en annan frågeställning du har. Jag jobbar själv på ett bårhus här på västkusten och jag kan garantera dig att där inte finns något fuffens gällande de avlidna. De ligger allt i kistan när du ser den sänks ner för sista vilan. Och allt sker med största respekt både gentemot den avlidne och mot de anhöriga om det finns någon önskan. Sedan finns ju alltid en möjlighet att själv vara med på svepningen om man tycker att det känns viktigt (det är något man kommer överens med den begravningsbyrå man anlitar)Jag hoppas att den möjligheten finns över allt. Det är inte så vanligt här. Jag hoppas att detta svar känns betryggande och att när den dagen kommer när en anhörig skall begravas så kommer det att ske med största respekt.
 
Vänligen Patrick

[Keth Andersson]

En liten solskenshistoria i allt det bedrövliga ni berättar. Min farfarsfar skaffade en familjegrav med utrymme för 12 jordbegravningar 1900 på Norra kyrkogården i Lund. Den senast begravde är min bror 1951. Mina föräldrar som inte bodde i Lund tyckte det blev jobbigt med skötseln och lämnade tillbaka graven 1984. Själv har jag inte bott i Lund sedan 1960-talet. På den tiden var det jag som skötte om graven. Förra helgen var jag på tillfälligt besök i Lund och fick för mig att gå in och se hur det nu ser ut på kyrkogården. Till min enorma glädje fanns graven kvar och även den obeliskliknande gravstenen i svart diabas och buxbomhäcken runt.
Jag har nu talat med kyrkogårdsförvaltningen som berättar att graven är kulturminnesmärkt. Jag och mina barn är de enda ättlingarna och kan få tillbaka graven utan betalning. Skall graven skötas kostar det 1400 kronor per år. Nu går jag och funderar hur jag skall göra. Vill jag ligga där själv? Som det är nu finns ju graven kvar och jag slipper betala skötseln. Den gör de ju ändå.
Det var en underbar känsla att se att graven fanns kvar.
Keth

[Celina Blomqvist (Celina)]

Hej!
 
Angående gravrätt i Stockholm (som jag berättade
om tidigare) tänkte jag bara berätta att Stockholms
gravrättsenhet nyligen (ganska nyligen måste det
vara iaf) har beslutat att man ska få köpa tillbaka
gravrätter. Fick veta det av en slump när jag ringde
för att bekräfta att graven jag skulle besöka var
rätt grav (gammelfarfars dvs.) och då sa hon att
vi kunde få köpa tillbaka gravrätten om vi ville.  
Lite typiskt att när jag ringt flera gånger och
frågat om möjligheter att få tillbaka gravrätten
fått tvärnej, men när jag ringer i ett annat
ärende så går det helt plötsligt bra... :/