Äldre inlägg (arkiv) till 1999-11-24

[Anders Pemer]

Vilka riktlinjer har egentligen pastorsexpeditionerna, när det gäller servicen med att svara på släktforskarfrågor?
 
Har använt mig av möjligheten när jag kommit fram till 1900-talet, och velat komma ända fram till nutid, så länge jag forskat, runt femton år.
 
Insåg härom dagen att jag måste ha skickat ett par forskarfrågor till aktuella pastorsexpeditioner i maj 1987, där jag till dags dato inte har hört så mycket som ett knyst.
 
Vet också att jag skrev till pastorsexpeditionen i Väse i ett ärende sommaren 1993, utan att ännu ha hört något.
 
Annars har jakten efter de mest nomadiserade släktingarna jag sökt ibland tvingat mig till ständigt nya brev och nya porton. En systerdotter till min farfarsfarfar hade flyttat fram och tillbaka mellan Kristinehamn och Södertälje, så jag höll på att bli galen.
 
Och i åter andra fall har församlingarna verkat ha ett mycket väl utvecklat samarbete med att skicka vidare mitt forskarbrev, dit den jag söker hade flyttat.
 
Har församlingarna börjat lämna in allt till landsarkiven nu - dit man antingen måste åka själv, betala någon för att forska på sin fritid, eller möjligtvis beställa mikrokort till ett lämpligt bibliotek, och försöka få tid över att sätta sig där?
 
Fick idag följande väldigt uttryckliga svarsbrev från Umeå Stadsförsamling i släktforskningsärende:
 
Tyvärr kan vi ej åtaga oss detta ärende om privat släktforskning. Eftersom personal har minskats i vår församling och vi också har personal sjukskriven. Vi ber dig att vända dig till Landsarkivet i Härnösand för hjälp.
 
Mitt brev gällde två ärenden, ett där jag har både mannens och hustruns dödsdatum i Umeå på 1920-talet, och skulle velat ha data på eventuella barn, och ett där jag genom yrkesbiografiska data på mannen vet att familjen bodde i Umeå åtminstone 1923-28, och skulle velat ha data på eventuella barn. Det borde ju inte ta mer än runt en kvarts bläddrande i aktuella böcker för att kolla dessa saker, men ett brev skickat den 5 oktober blir tydligen bara liggande, tills man skriver ovanstående rader i går den 16 november.
 
Är det dags att avskriva pastorsexpeditionerna som serviceinrättning, eller ska man utgå från att man kan få hjälp från en församling, om personalen där känner för det?

[Marianne Fröding]

Jah har alltid blivit vänligt bemött i ALLA ärenden jag skickat till olika pastorsexp.
särskilt Väse som t.o.m. skickat min fråga vidare till andra, och även ringt andra för att få fram information, samt lovat att hjälpa till mera om jag ville. Några har tagit tid, men i de fall har de alltid bett om ursäkt för dröjsmålet.Färnebo likadant otroligt fint arbete nedlagt från deras sida,likadant på flera håll i Göteborg och i Värmland. Däremot har jag blivit dåligt bemött när jag personligen besökt Karlstads Domkyrkoförsamlings exp. de har hållit hårt i 70-årsregen, in till absurdum, hade en släkting till min man (min är hans enda levande släkting idag)som dog 1930, vi ville veta vad han dog av, men fick till svar att då fick vi ansöka hos prästen.

[John Sidén]

Hej Anders!
 
Det är naturligtvis inte dags att avskaffa pastorsexpeditionerna som serviceinrättning eftersom många av dem fortfarande har kvar kyrkoböckerna fram till 1991-07-01 då ju folkbokföringen överfördes till Lokala Skattemyndigheten. Men såvitt jag vet har alla kyrkoböcker från församlingar i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län lämnats till Landsarkivet i Härnösand och i samband därmed mikrofilmats. Även kyrkoböcker från församlingar i Jämtlands län finns nu i Landsarkivet i Östersund. Kyrkoböcker från församlingar i Örebro län, Södermanlands län och Uppsala län finns i Landsarkivet i Uppsala. Men för övriga församlingar finns kyrkoböckerna kvar på pastorsexpeditionerna och då gäller föreskrifterna om offentlig handling. Alltså: begärs uppgifter ur kyrkoböckerna skall myndigheten (i detta fall pastorsexpeditionerna) så snart det är möjligt tillhandahålla dessa uppgifter. Men så är det ju inte. Den 24 maj skickade jag en skrivelse till Förlösa-Kläckeberga pastorat angående en familj med fyra barn som flyttat till Kläckeberga församling 1910. Jag har ännu denna dag, nästan ett halvår senare, ej erhållt svar på denna skrivelse. Vad gör man? När en släktforskningsförfrågan kommer till den pastorsexpedition där jag arbetar svarar jag oftast samma dag jag får den. men det kan ju bero på att jag är släktforskare själv. Tyvärr tror jag att mycket av kompetensen vad avser släktforskningsärenden gick förlorad när många anställda på pastorsexpeditionerna gick över till Lokala Skattekontoren 1 juli 1991. Men trots allt har pastorsexpeditionen fortfarande skyldighet att besvara förfrågningar likande dem du Anders skickat till Umeå stadsförsamling. Givetvis är det mycket nonchalant att ligga på ett brev mer än en månad och sedan svara att du får vända dig till Landsarkivet i Härnösand. Jag tycker att du i första hand ska ta kontakt med kyrkoherden i Umeå stadsförsamling och i andra hand ta kontakt med kyrkobokföringsinspektören i Luleå stift. Kanske måste också Domkapitlet, som även efter 1 januari 2000 är högsta instans vad gäller pastors ämbetsåliggande, kontaktas.
Det finns all anledning att ta upp en diskussion om detta i Anbytarforum och jag är mycket tacksam att du Anders har initierat en sådan.
Många varma hälsningar från ett kylslaget Östergötland
 
John i Veta

[John Tengberg]

Är inte detta lagreglerat enligt offentlighets-principen i tryckfrihetsförordningen ? Dvs att här föreligger en skyldighet att svara omgående om frågan är klar och preciserad, oavsett arbetsbörda i övrigt eller annat.
 
Någon forskning kan man dock inte begära, men exv kopia på ett preciserat dokument, eller någon sifferuppgift som lätt går att hitta med hjälp av frågan.
 
Eller har jag fel ?

[John Sidén]

John Tengberg!
 
Du har alldeles rätt. Det är lagregelerat. Tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen gäller. Problemet är att lagen inte följs. Förlösa-Kläckeberga, som tyvärr inte är det enda pastorat som bryter mot regelerna, hänvisar till att förfrågningar likt min (som är klar och preciserad) inte kan besvaras på grund av för stor arbetsbörda. Vad som också gäller är att pastorat kan vägra besvara släktforskningsförfrågningar men att det då ska vara ett beslut undertecknat av pastor (kyrkoherde) med besvärshänvisning. Men hur många pastorat gör det?
/John i Veta

[John Tengberg]

Det må vara att myndighetsperson kan vägra. Fast vägran är inte automatiskt laglig, vem som än gör den. Lagen står över alla och så här lyder lagen som såvitt jag vet är tillämplig även på kyrkan och landsarkiv mm:
 
TF 2 kap: ...handling ...skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället ...tillhandahållas den, som önskar taga del därav...
 
Här finns alltså inga större om och men, eller i fall, eller kanske, eller senare.
 
Arbetsbördan för övrigt är alltså i stort sett ovidkommande, bortsett från ofrånkomliga och normala praktiska svårigheter och tidsutdräkt.  
 
Inte heller behöver man normalt sett motivera sin begäran eller förklara vartill den skall användas. Man behöver heller inte göra sin begäran skriftligt, även om det ofta krävs och kan vara praktiskt och enligt min mening inte onödigtvis bör vägras.  
 
Det är t o m brottsligt för person vid myndigheten att obstruera eller efterhöra vem som frågar i annan mån än som behövs för att kunna pröva ev hinder (exv då enskilds personliga förhållanden berörs).  
 
Visst kan man nekas, men detta skall då överprövas rättsligt och så sker skyndsamt. Begränsning får endast ske mht rikets säkerhet, förebyggande av brott, skydd för enskilds personliga förhållanden, o liknande. Skulle begäran om offentlig handling nonchaleras eller vägras utan goda skäl kan vederbörande straffas personligen. Enskild befattningshavare kan alltså inte göra som den vill, strunta i begäran eller vägra utan goda skäl, utan måste följa lagen och riskerar eljest ett personligt straff (böter/fängelse), vare sig tjänstemannen är högt eller lågt placerad.  
 
Exv den pastor eller kyrkoherde som skriver på en grundlös vägran, får snabbt svårigheter och jag tror knappast någon är så oklok att så sker utan goda skäl.
 
Jag har i andra sammanhang stött på motstånd, beroende på lathet eller praktiska svårigheter, men ingen som rakt ut kallblodigt vägrat vare sig muntligt eller skriftligt när saken kommit till en spets.  
 
Däremot har jag inte sällan fått besked att jag får vänta tills myndigheten har tid, exv en eller ett par veckor, ofta oklart hur länge. Den och den är på semester, eller vi tar saker i turordning och har många beställningar. Skicka in en beställning, vi tar inget muntligt. Vi har många i kö. Etc.  
 
Men det duger inte. Myndigheten är skyldig efterkomma lagen. Brist på personal eller pengar är ingen ursäkt. Skulle så ändå ske kan man enkelt klaga muntligt en trappa upp och saken löser sig med största sannolikhet snabbt om man inte försvårar saken genom otrevlighet eller onödig brådska.
 
Jag anser för egen del att man bör vara smidig och visa förståelse för praktiska hinder, även sådant som inte godtas i lag när saken ställs på sin spets, om inte det leder till skada. Men bara till en viss gräns. Det är nämligen ett värdefullt kännetecken för svensk demokrati att handlingar är offentliga utan tjafs eller dröjsmål och skyndsamt görs tillgängliga medelst kopior eller avskrifter. Därför skall man stå på sig, men konstruktivt. Syftet är ju inte att åstadkomma bråk, utan att utfå handlingar och uppgifter.
 
Men man kan aldrig begära forskning, utan förfrågan måste avse något klart och preciserat som kan efterkommas utan större efterforskning.

[John Sidén]

Prtoblemet är fortfarande att lagen är entydig men att den inte efterlevs. Varför vet jag inte. Det är inte jag som har varit otrevlig eller i onödan skyndat på berörd myndighet. Inte heller har jag begärt långa släktutredningar. Men ändå har jag mött monumental snorkighet från en del pastorsexpeditioner, utrymmet här är alltför litet för att ge exempel. Just för att undvika bråk har jag många gånger försökt gå runt besvärliga pastorsexpeditioner men ibland är det inte möjligt. Därför tycker jag att vi som släktforskar borde göra något gemensamt åt det här. Det finns en lag och den är entydig. Vi har rätten på vår sida.  
/John i Veta

[Anders Pemer]

John i Veta,
 
Det du skriver i ditt första inlägg verkar en smula tvetydigt. Det verkar först som att allt från aktuella län redan har gått iväg till landsarkivet i Härnösand, såväl som till Uppsala, och att sådant här i annat fall är offentlig handling, och ska besvaras av pastorsexpeditionerna.
 
Men på slutet skriver du att pastorsexpeditionen trots allt fortfarande har skyldighet att besvara förfrågningar som mina.
 
Så, hur ska jag ställa mig vid en kontakt med kyrkoherden? Kräva ett entydigt svar om de har kyrkoböckerna kvar först, eller bara ett svar på mina frågor?

[John Sidén]

Hej Anders!
 
Ursäkta att jag uttryckte mig något tvetydigt. Om ett pastorat har lämnat sitt kyrkoarkiv till Landsarkivet kan de ej besvara förfrågningsar liknande din men det bör de upplysa dig snarast möjligt och inte låta dig vänta mer än en månad på svar. Men det kan faktiskt vara så att de har kyrkoböckerna på mikrofiche just för att serva släktforskare eller andra som behöver upplysningar ur dem. Hur det är med Umeå stadsförsamling vet jag inte men jag vet att bl a pastorsexpeditionen för Sundsvalls Gustaf Adolfs församling har sina kyrkoböcker t o m 1991 på mikrofiche.  
När du tar kontakt med kyrkoherden i Umeå stadsförsamling måste du först få klart för dig om församlingens kyrkoböcker finns kvar där. Om så inte är fallet finns ingen skyldighet för pastorsexpeditionen att svara på dina frågor eftersom i just detta fall har den upphört att vara arkivvårdande myndighet. Ändå tycker jag att du borde ha fått svar på ditt brev mycket tidigare. Det borde du också kunna ta upp med kyrkoherden.  
I de fall där folkbokföringshandlingar före 1991 finns kvar på pastorsexpeditionerna (gäller i stort sett hela Götaland, Värmland,Dalarna samt Stockholms län) gäller tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen (som min namne med efternamnet Tengberg mycket klart har beskrivit ovan). Men när folkbokföringshandligar överförts från pastorsexpeditionen till Landsarkivet (gäller i stort sett hela Norrland samt Södermanlands, Uppsala, Örebro och Västmanalnds län)upphör pastorsexpeditionen att vara en akrivvårdande myndighet för dessa handlingar (men är det för andra handlingar som exempelvis rör kyrkobokföringen efter 1991-07-01). Inte vet jag om du blir klokare av detta men jag har i alla fall försökt förklara hur det förhåller sig
/John i Veta

[Anders Pemer]

Okej, jag trodde nog att det var ungefär så. Tack för ett glasklart svar!

[Jojje Lintrup]

Pastorsexpeditionerna ska betraktas som myndighet vad gäller handlingar fram till folkbokföringens övergång till skattemyndigheterna. Det betyder att man bör ställa krav på att de omedelbart utlämnar offentlig handling, samt att de upplåter handlingar som inte är belagda med sekretess utan att lägga hinder i vägen. Förhindras man från att erhålla uppgifter på begäran, faller det under allmänt åtal. I värsta fall åker den ansvariga tjänstemannen in i finkan!
Man har alltså samma skyldighet att lämna ut handlingar som andra offentliga myndigheter. Detta ska också ske kostnadsfritt!

[Jojje Lintrup]

Jag bör tillägga att i det fall de inte har handlingarna kvar i sitt arkiv, är de skyldiga att besvara förfrågan ändå och hänvisa till rätt instans. Bryter man mot det, faller det också under allmänt åtal.

[Anna Cedergren]

Hej! Jag är själv tjänsteman på en myndighet och har erfarenhet av att få förfrågningar om att lämna ut handlingar. Vid varje förfrågan ska en bedömning göras av om handlingen kan lämnas ut i förhållande till sekretesslagstiftningen. Finns inga hinder enligt denna så ska handlingen lämnas ut. Normalt sker detta genom att man vidarebefordrar en ren faktauppgift i materialet eller faxar eller skickar kopior av handlingen. Rör det sig om många sidor tas normalt en kopieringsavgift ut. Kan handlingen inte lämnas ut ska ett överklagningsbart beslut tas om detta.
 
I vissa fall kan det vara lite krångligare frågeställningar, som kan vara svårare att reda ut , eller begäran om att få ta del av en stor mängd handlingar, eller få gjort sammanställningar av handlingar. Då ber vi den som vill ha ut handlingarna att komma på ett personligt besök och själv titta i handlingarna. Detta är ju dock endast möjligt om man på förhand vet att det inte finns något i handlingarna som berörs av sekretesslagstiftningen.
 
Något jag har funderat över i släktforskningssammanhang är var 70-årsregeln kommer ifrån. Är det något som står klart uttalat i lagstiftningen, eller är det en bedömning som gjorts på central nivå som vägledning till pastorsexpeditionerna som innebär att när handlingarna är så gamla behöver man inte göra sekretessbedömningen, eller är det resultatet av någon prejudicerande dom? Eller gäller den rentav inte alls?
 
Jag har förstått att man hanterar frågan väldigt olika runt om i landet. Själv har jag nyligen i en församling fått skriva på en försäkran om att jag inte skulle lämna vidare några uppgifter alls av det jag hittade i böckerna, och därefter hade jag fri tillgång till hela materialet. Bekvämt för församlingen, men det kan väl inte vara ett riktigt sätt att hantera frågan? När jag skulle skriva på sade jag att Det här gäller väl bara de uppgifter som är yngre än 70 år?. Då svarade man att det gällde alla uppgifter jag fick tillgång till och att det även kunde finnas äldre uppgifter som omfattades av sekretesslagstiftningen. Därför blev jag fundersam på hur det egentligen ligger till med 70-årsregeln. Är det någon som vet?
 
Anna

[John Sidén]

Hej Anna!
 
Egentligen är alla uppgifter som finns i folkbokföringsmaterialet offentliga. Även det som är yngre än 70 år. Men sekretesslagen gäller också. Om uppgifter i folkbokföringsmaterialet kan orsaka men för dem som uppgifterna handlar om lämnas vissa uppgifter inte ut. Vad som alltid är offentligt är namn, personummer, adress och civilstånd (försåvitt inte en person har begärt att hans/hennes uppgifter ska vara skyddade, då lämnas uppgifterna inte ut). Om 70-årsregeln verkligen står i lagtexten eller ej kan jag just nu inte svara på eftersom jag befinner mig hemma i min lägenhet och lagtexten finns på min arbetsplats. Men folkbokföringsmaterial som är äldre än 70 år omfattas inte av någon sekretesslagstiftning.  
/John i Veta

[Sam Blixt]

Nedanstående artikel är hämtad ur Rötter.
I sekretesslagen 7 kap 15 stadgas, att sekretess ska gälla i 70 år för uppgift i folkbokföringen om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om någon kan lida men om uppgiften röjs. För det mesta får man dock ta del av registrens innehåll.  
 
 
MVH/Sam Blixt/Oskarshamn

[Jojje Lintrup]

Många myndigheter, och många pastorexpeditioner, rider på den allmänna svenska auktoritetstron. Säger en myndighet si eller så, så sväljer man förtreten och går hem. Alltså kan man sätta sig på folk som inte vet bättre. Man försöker också dölja sin okunnighet genom försiktighetsprincipen, att inte lämna ifrån sig något man inte är säker på får lämnas ut - i praktiken allt.
Råkar någon som kan något om vilka principer som gäller dyka upp, är det vanligt att man obstruerar utlämnandet genom att skylla på att man måste prata med någon chef som inte är anträffbar just den dagen.
Jag har själv råkat ut för ett antal sådana bemötanden när jag var ny i släktforskningen och jag möter ideligen nybörjare som blir nonchalant behandlade när de gör förfrågningar på pastorsexpeditionerna.
70-årsregeln gäller allmänt på personuppgiter, men inte för uppgifter som rör ens egna förfäder. Man har alltså rätt att få ut uppgifter för sin egen släktforskning utan någon 70-årsregel!

[Staffan Bengtsson]

Det är en sak att åberopa offentlighetsprincipen för att få ta del av ett särskilt dokument eller en särskild handling. Det är en självklarhet, men då skall man också kunna precisera vad det är man vill ha.
Det är en helt annan sak att begära att personal på myndigheten eller pastorsexpeditionen skall utföra, ens begränsad, forskning. Det har man inte rätt att kräva.

[John Sidén]

Staffan!
 
Det är inte för mycket att begära att personal som är anställd för att göra ett visst arbete också ska göra det arbetet. Inte heller är det för mycket begärt att en myndighet som innehar handlingar som det är möjligt att få uppgifter ur ska kunna tillhandahålla dessa uppgifter. Lagtexten är mycket klar på den punkten. Tyvärr definierar ofta personal på pastorsexpeditionen till och med den enklaste förfrågan som det tar maximalt fem minuter att besvara som släktforskning och det står inte i deras tjänstgöringsföreskrifter att de ska utföra något sådant, säger de. Men om offentlighetsprincipen gäller behöver saken inte ens diskuteras. Om min förfrågan inte besvaras i rimlig tid är det tjänstefel, i första hand av den personal som handlagt ärendet, i andra hand av pastor (kyrkoherden). Naturligtvis behöver man inte söka strid men om ett pastorat ligger på min förfrågan i mer än ett halvår utan att ens ta kontakt med mig känns det lite konstigt. Jag är ju själv handläggare av släktforkningsärenden ibland och då försöker jag vara till hjälp för dem som skrivit, inte ignorera dem.
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Jojje Lintrup]

Det är klart att man har!
Om du när du vill bygga ett hus begär att få fram ritningar på översiktsplaner, kommunens avloppsledningar, m.m. på stadsarkitektkontoret, är det självklart att du inte ska behöva leta reda på dem själv. Därtill finns personal som ska se till att du får kopior på det du begär.
Sak samma gäller för pastorsexpeditionerna, förutsatt att det inte gäller regelrätt forskning.

[Bibi Gustafson]

I samband med den senaste tidens debatter om nazistbrott har det nämnts i pressen att dessa personer kunnat beställa kopior av passfoton samt även få uppgift om persondata som personnummer, adress osv. Hur är detta möjligt när det tycks vara så svårt att få ut uppgifter om sina egna släktingar? Detta inlägg kanske ligger utanför debatten men jag tycker det verkar som att bara man vet var man ska efterfråga finns allting tillgängligt...
 
Mvh / Bibi

[Johan Sjöberg]

Hej Bibi!
 
Persondata kan man för nu levande släktingar erhålla från skattekontoren (det har aldrig jag haft några problem med), och passfoton, som också är offentliga, lämnas ut av rikspolismyndigheten (om jag inte minns helt galet).
 
MVH
Johan

[Anders Pemer]

En liten följdfråga: När definierar man den begärda åtgärden som svar på fråga, och när blir det regelrätt forskning?
 
Av mina två ärenden till Umeå gällde det ena en avlägsen kvinnlig släkting av adliga ätten Schildt, där jag har uppgift ur Elgenstierna att maken var officer i Umeå, och hon och maken avled på 1920-talet. Jag blir då glad att de dött på 1900-talet, och vänder mig till pastorsexpeditionen för att utifrån bostadsort och födelse- och dödsdata få fram uppgifter om deras barn (om de nu hade några...).
 
I det andra fallet har jag följt ättlingarna till en kvinnlig Frumerie, gift Bagge, i Lorentz Benjamin Bagges bok om ofrälse Bagge-släkter i Sverige från 1908. Den absolut sista Bagge-familjen i släkten innefattar två döttrar, där den ena haft den goda smaken att två gånger gifta sig med medlemmar av publicerade släkter. Den andra gifte sig med en Petrus Kullander, som bl a var lots. I ett biografiskt verk över lotsar får jag åtminstone fram att han åren 1923-28 hade vissa kommunala uppdrag i Umeå, och således torde ha bott där (i Bagge-boken stod i princip bara Henny, g m sjölotsen Petrus Kullander).
 
Såvitt jag kan påminna mig går inte de här frågeställningarna särskilt mycket längre i komplexitet än många andra, som jag har fått svar på från pastorsexpeditioner, men jag vet ju inte - det kan ju ha varit de som var snällare än de var skyldiga att vara...
 
Var drar man alltså gränsen?

[John Sidén]

Hej Anders!
 
Du har rätt att få svar på dina förfrågningar (även om allt som har med adelskap att göra får det att vända sig i magen på mig. OBS! Ironi). Dina förfrågningar handlar inte om långa utredningar som ska göras utan om högst fem-tio minuters arbete av en normalbegåvad och kunnig person. Men det verkar vara tunnsått med sådana på pastorsexpeditoner (OBS! Ej ironi utan tyvärr verklighetsbeskrivning).  
Jag hoppades att med ditt inledande inlägg det skulle kunna bli en diskussion om någon form av samlad strategi när det gäller hur vi släktforskare ska göra när vi får svar liknande det du fick från pastorsexpeditionen i Umeå stad. Men så blev det inte. Vi vet vad som gäller men vi drar inte konsekvenserna av det. Jag har en viss förståelse för det eftersom jag inte heller tycker om att bråka om småsaker. Men om vi är flera som delar samma erfarenhet borde vi åtminstone kunna svartlista vissa pastorsexpeditioner som aldrig visar sig tillmötesgående och vissa personer som arbetar på pastorsexpeditioner och som anser att släktforskare utan undantag är att betrakta som pest och kolera.  
Med vänlig hälsning
 
John i Veta

[Per Schröder]

Hej Anders, John och alla ni andra.
Jag har också råkat ut för några otrevliga pastorsexpeditioner, bl a Uppsala, där varje enkel liten fråga genast resulterade i att jag var tvungen betala en summa pengar varje gång. Och oftast fick man bara några rader till svar. Dessutom Falun, där de endast svarade t ex att personen avled då och då, och ville jag veta mer (t ex om de hade barn) fick jag minsann betala. Däremot har jag ibland haft vissa förfrågningar till Finland och där har det visserligen kostat (dock inte många mark), men i gengäld har jag på en kort fråga i ett fall fått en hel utredning på 8 maskinskrivna A4-sidor till svar! Men visst skulle vi kunna svartlista vissa pastorsexpeditioner som John föreslår. I och för sig tilldrar sig mina erfarenheter från åren 1980-1983, men jag tror inte att det blivit särskilt mycket bättre sen dess.  
En annan fråga, John, känner du Hans Eneroth (kyrkoherde i Vist/Vårdnäs) och hans hustru Berith? Han vigde oss (och Berith spelade) eftersom vi kände dem väl från tiden här i Hässelby.
Mvh
Per

[Anders Pemer]

Hej Per!
 
Det låter intressant att du fått betala en summa. Hur stora summor har det handlat om?
 
Är det tillåtna avgifter att ta ut, John?

[John Sidén]

Hej Anders!
 
När jag släktforskade på 1980-talet kom jag i kontakt med det som Per berättar om, nämligen att man i Uppsala domkyrkoförsamling tog betalt för att svara på förfrågningar som ansågs ha med släktforskning att göra. Såvitt jag förstår var det enbart privatpersoners förfrågningar man tog betalt för att svara på. Myndigheter och institutioner (exempelvis Onkologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset) behövde inte betala något. Jag vill minnas att jag fick ett protokollsutdrag från ett kyrkorådssammanträde där man beslutat om avgift. Då tog jag kontakt med dåvarande kyrkobokföringsinspektören i Uppsala stift och frågade om detta verkligen gick för sig eftersom tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen säger annorlunda. Han svarade att det egentligen inte gick för sig men att han inget kunde göra. Där står vi idag också. Jag skickade för något år sedan en förfrågan till Åseda församling i Småland om en familj som är släkt med mig. Svar på min förfrågan kom eftr någon vecka samt ett inbetalningskort på 100 kr. Då ringde jag till pastorsexpeditionen och talade med den dam som handlagt ärendet och hon berättade att så gör de med förfrågningar likande min. Foglig, snäll och beskedlig som jag är betalde jag 100 kr men tycker nog egentligen att jag inte borde gjort det. Tryckfrihetsförordningen säger mycket klart att uppgifter ur i princip offentliga handlingar (som kyrkoböcker) skall utlämnas kostnadsfritt. Därför är svaret på din fråga, Anders, att det inte ska tas ut någon avgift. Jag har därför också, på grund av tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen, haft diskussion med Landsarkivet i Uppsala som ju tar betalt, 90 kr för 15 minuters arbete med en förfrågan. Gäller inte tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen när kyrkoboksmaterialet harlämnats till Landsarkivet? Tydligen inte. För mig låter detta märkligt. Men kanske kan någon mer insatt person förklara för mig när i princip offentliga handlingar upphör att vara det.
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Peter Rydén]

Jag vet inte exakt var detta står i lagen, men myndigheten har rätt att ta ut en kopiekostnad. Med detta menar jag alltså inte någon kostnad för arbetet som sådant. På socialförvaltningen där jag arbetar har det tagits beslut om en kopiekostnad på 1:50 per sida. Detta beslut har sedan anslagits på sedvanligt sätt. Tre veckor efter anslagsdatum, då ingen överklagade eller ifrågasatte beslutet, blev det således giltigt.  
Skyndsamt skall inom socialförvaltningen i detta sammanhang betyda inom en eller två dagar. Inom pastorsförvaltningarna bör man kunna ställa kräva på att få ett svar inom ett par veckor (förutom i semestertider, såklart) men i samtliga fall definitivt inom en månad.

[Bo Persson]

Peter, en kommunal nämnd har ingen laglig rätt att besluta om avgifter för kopior av allmänna handlingar. I en kommun har endast kommunfullmäktige rätt att besluta om en sådan taxa, för att den skall äga laga kraft. - Vad gäller ULA:s forskningsavgift (motsv. finns hos övriga LA), har den stöd i lagen så till vida som förvarande myndighet ej har skyldighet att bedriva arkivforskning, d.v.s. tidsödande efterforskning av uppgifter, som den som begär ut dem inte exakt kan precisera eller inte kan ange rätt arkivbegrepp för. Begäran om efterforskning är ett uppdrag, och då har myndigheten rätt att taga ut en avgift.

[John Sidén]

Ursäkta en fåkunnig präst på landet men jag trodde att en av en arkivaries arbetsuppgifter,alltså vad han/hon är anställd och får lön för, är att bedriva arkivforskning. Men enligt herr stadarkivarien i Linköping är det inte så. Visst vet även en fåkunnig präst på landet vad lagen säger, särskilt som han blivit upplyst om detta av personal på ULA, men det handlar ju också om tolkning av lagen. Tydligen upphör folkbokföringsmaterial att vara underställt tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen när det överlämnas till landsarkivet. Det förefaller mig märkligt men jag lär väl få acceptera att det är så. Nu är det ju också så att de förfrågningar jag skickat till ULA har varit nogsamt preciserade både vad gäller personer och efterfrågade uppgifter. Jag är faktiskt inte någon dilettant på det här området utan har mångårig erfarenhet av kyrkobokföringsmaterial. Ändå har avgiften tagits ut. Det har jag accepterat men jag har ändå funderat om det kan vara riktigt. Hade kyrkobokföringsmaterialet varit kvar på pastorsexpeditionerna skulle tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen ha gällt. Ingen avgift hade tagits ut för att lämna de efterfrågade uppgifterna. I alla fall ska det vara så. Om det är så är väl vad den här diskussionen har handlat om. Men jag tror att detta får bli mitt slutinlägg om inte någon vill gå i svaromål.
Med vänlig hälsning
John i Veta

[Bo Persson]

I och med att handlingar överlämnas från en myndighet till vederbörande arkivmyndighet sker ingen förändring av deras status: en allmän handling kan aldrig förlora denna egenskap, så folkbokföringsmaterialet är tillgängligt enligt TF med enbart de inskränkningar som följer av sekretesslagen (det står f.ö. klart och tydligt i arkivlagen att de offentliga arkivbestånden består av allmänna handlingar). En arkivaries främsta arbetsuppgift torde vara att bevara och vårda materialet; häri ingår också att hålla det väl ordnat och förtecknat (om ens politiska huvudmän nu begriper det) så att handlingar kan lämnas ut med i TF åsyftad snabbhet. Det är dessutom så att man skall kunna materialet så väl, att man kan vara de frågare och forskare behjälpliga som önskar nyttja det - i dag talas det också tydligt om från riksdagens sida, att arkiven (i första hand Riksarkivet, men samtliga arkivmyndigheter åsyftas implicit) skall tillgängliggöra sitt material. En grund för detta är NAD (Nationella arkivdatabasen).
 
När det gäller tillhandahållandet, sägs det i TF 2:12, att allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas..., men vidare också att myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling på stället, om betydande hinder möter. Betydande hinder kan tolkas ganska vitt, men det är tydligt så, att lagstiftaren i första hand avsett att myndigheten vid tidpunkten för begäran om utlämnande behöver handlingen för sitt eget arbete. Dock kan ytterligare fall tänkas, t.ex. att handlingen förvaras utanför myndighetens lokaler och därför måste beställas i förväg, eller att det inte kan fastställas hur handlingen kan återfinnas (det kan t.ex. röra sig om bristfälliga arkivförteckningar). - I den lagkommentar jag har framför ögonen i skrivande stund (Petrén/Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 12:e uppl. [1980], s. 405), konstateras följande: Skulle däremot - utan uppgivande av någon bestämd handling [min kurs.] - begäras efterforskande av handlingar, vilka kan tjäna till upplysning rörande visst förhållande, eller utredning av någon fråga med ledning av hos myndigheten förvarade akter, måste givetvis ersättning lämnas [min kurs.]. Det senare begränsas ju (enligt mitt sätt att se) av det förra, varför det kunde vara lämpligt att få prövat i vilka fall som avgift kan tagas ut. (Det har möjligen skett, men jag har inte tillgång till den litteraturen här och nu.) Som jag ser det kan man inte taga ut avgift om frågeställningen är: jag vill veta vilka som var faddrar till NN, född 1899 4/4 i X församling; men däremot om frågan lyder: NN lär vara född någonstans i Linköpingstrakten 1899, kan ni kontrollera det åt mig i födelseböckerna? Det första är en begäran om utlämnande av en noga preciserad uppgift (även om aktuellt volymsignum saknas), det andra en begäran om forskning.
 
Man kan inte taga ut avgifter genom att kategorisera förfrågningar (Johns exempel från Uppsala domk.). Avgiften från Åseda borde ha föranlett omedelbar anmälan till JO.
 
Till Peter vill jag också tillägga, att TF:s ord genast eller så snart det är möjligt betyder omgående utlämnande, och att man inte får ange någon tidsutdräkt för utlämnandet.