Äldre inlägg (arkiv) till 1999-03-07

[Carl Szabad]

Exakt den frågan som Margareta Bergqvist tar upp i diskussionen på Rötter, sid http://www.genealogi.se/debatt06.htm, om varför SVARs hemsida inte uppdateras, har jag många gånger talat med SVARs chef Carina Strömberg om. Förklaringen har varit att man får ett nytt datasystem i sommar och därefter kommer hemsidan att bli bättre.
 
Vi har också påtalat vikten av att strukturen blir bättre. Man klagar från SVAR över att ingen beställer domböcker men det kanske inte är så konstigt med den indelning som finns i dag. Jag har själv haft väldiga problem med att få tag på det jag velat, endast envishet och kännedom om att korten verkligen finns har räddat mig ibland.
 
Jag vill i alla fall råda alla som letar även andra arkivalier på mikrokort att inte ge upp. SVAR har faktiskt mer än man tror (och de själva vet om)! Titta exempelvis under Militaria, som inte alls bara innehåller det rubriken anger. Där finns helt utan struktur exempelvis Älvsborgs lösen blandat med olika personregister, Tabellverkets statistik eller Krigsarkivets biograficasamling.
 
Nej, bättre ordning, SVAR!

[Ted Rosvall]

RIKSARKIVETS ASYL..
 
 
Utan att ännu haft tillfälle att besöka Riksarkivets filial i Arninge, och frågan är väl om jag någonsin kommer dit, kan jag inte låta bli att kommentera företeelsen som sådan och de effekter den har fått.
 
Vad gör en butik när den plötsligt blir populär, när det blir riv efter dess produkter, när köerna ringlar utanför dörren? Jo, man bygger ut. Man förlänger öppettiderna. Man öppnar filialer.
 
Vad gör en teaterdirektör eller en biografägare när en pjäs eller en film plötsligt gör succé och biljetterna är utsålda halvårsvis i förväg? Jo, han sätter in extra-föreställningar, dubblerar  och kör på flera scener.
 
Vad gör RIKSARKIVET när intresset för en del av dess material ökar explosionsartat?
Man minskar tillgängligheten. Man skapar en ”asyl” på betryggande avstånd ifrån den övriga verksamheten. Man delar upp den redan korta forskardagen i två pass om 3 och en halv timme var - det skall väl i all sin dar räcka. så att man åtminstone blir av med de långväga forskarna. Man ser släktforskarna som en belastning, en smått hysterisk grupp som stör friden och de lugna rutinerna.
 
Det är det här jag inte förstår, och aldrig har förstått. Redan för 20 år sedan, när jag pratade med en person som varit anställd på Riksarkivet om en särskilt intressant arkivserie som jag behövde veta mer om, fick jag rådet; ”Säg bara för Guds skull inte att du är släktforskare, för då ansluter dom dig till vägguttaget..”  Jag vågar påstå att Riksarkivet fortfarande lider av ett förakt för släktforskningen som kulturyttring. ”Det är inte alla dessa släktforskare vi är här för att betjäna”. ”Vi är till för den akademiska forskningen, för professorerna, för docenterna, för de högskolestuderande, för statliga utredningar o.s.v.”  Jag använder med avsikt ordet ”lider” därför att i slutändan är det Riksarkivet självt och dess anställda som kommer att dra det kortaste strået som en följd av denna njugga inställning.
 
Hur så?  
I dessa tider när ALL verksamhet ifrågasätts, när ”rationalisering” är ett honnörsord, då har inte ens arkivverket fribrev. Här kommer med all sannolikhet att ske stora förändringar, neddragningar och avskedanden, här liksom på alla andra håll. I ett sådant läge behöver varje förvaltning eller myndighet ha sin stödtrupp. Man behöver kunna visa på att ”här finns ett oerhört intresse för vår verksamhet, se bara, vi har 200 besökare varje dag, våra lokaler är fulla till bristningsgränsen, vår personal går på knäna”. Då kan det hända att besparingen i stället omvandlas till extra pengar. Men om man tömmer sina lokaler, skickar ut sina stödtrupper till latinamerikanska hangarer bortom landsvägen, ägnar sig åt diskriminerande behandling av dem som inte bor i Stockholms- eller Ramselområdena, samt låter en servicegren (SVAR) utvecklas till en kommersiell mjölkko, ja då tappar man lätt sina supporters.
 
Om jag vore riksarkivarie så skulle jag omfamna varje släktforskare som söker sig till riksarkiv och landsarkiv. Jag skulle se till att han eller hon känner sig välkommen och uppskattad, att det finns plats och rejält med tid vid forskarbord och läsapparater. Jag skulle vidare skicka min personal på vidareutbildning där temat skulle vara ”Släktforskning är en kulturgärning och släktforskarna är våra vänner!”. Jag skulle se till att alla våra landsarkiv
omgående och med dansk förebild skulle få en uppsättning av hela Sveriges kyrkoboksbestånd på mikrokort. Jag skulle stänga forskarsalen i Arninge, och flytta mikrokortssamlingen till nya lokaler som jag skulle hyra eller förhandla mig till i KULTURHUSET vid Sergels Torg. Jag skulle radikalsänka priserna på köp av mikrokort, kanske t.o.m. så mycket att de kom i närheten av den faktiska produktionskostnaden, samt se till att alla medborgare i hela vårt avlånga land får samma villkor och priser vid förhyrning av mikrokort.
 
Sedan skulle jag sätta mig ned och inhösta beröm, utmärkelser och pengar för de mycket viktiga uppgifter som Riksarkivet har att sköta, och som knappast kan skötas om man inte har en god och positiv kontakt med sina nyttjare. Riksarkivet skall vara ett hus och en verksamhet för alla, oberoende av intresseinriktning och bostadsort. Tömmer man huset på besökare så är det faktiskt inte Arninge som får betraktas som en ”asyl”, en fristad, en förvisning.
Då är det Riksarkivet på Marieberg som är asylen.
 
TED ROSVALL

[Jill Raneryd]

Jag håller med dig fullständigt Ted. Jag har varit på Arninge en 5-6 gånger innan jag gav upp. Första gången var jag där Kl.10 och fick en läsare frammåt 14-tiden. Insåg att jag antagligen borde vara där tidigare och var där till Kl. 9. Fullt!!! Fick vänta i  4 timmar. Jag frågade personalen när man skulle vara där för att få plats och då sa dom att det är insläpp KL. 8.30 men redan före 8.00 står folk i kö. Jag har en bit att åka och har barn att lämna i skolan så jag insåg helt enkelt att det inte var någon idé att åka dit. *tåkigt*. När jag kom dit första gången så krävde jag nog för mycket av personalen ) Eftersom jag är nybörjare så frågade jag säkert en hel del (för man får väl fråga personalen:o). Jag ville dessutom låna en bok över tulltjänstemän från ca.1860 som jag visste fanns, men inte enl. dom. Till slut tog en av personalen sig tid att leta och visst fanns den där. Jag känner det lite som att komma dit som nybörjare var att de nästan tittade lite snett, suckade när man bad om hjälp med var vissa mikrokort fanns osv. Nu ska jag inte dra alla över en kam för det finns trevliga personer där också men jag drar mig numera för att åka dit. Hur är det nu om man vill sitta på tex. eftermiddagen och kommer dit Kl.12? Då sitter det väl folk med nummerlappar så man ändå inte får plats. Ska man behöva vara där kl 9.00 och ta en nummerlapp till eftermiddagen? Jag har ca.45 min. med bil till arkivet i Arninge så man vill ju inte gärna åka i onödan heller. Initiativet med ett nytt arkiv är ju i sig jättebra. Åtminstone för dom som bor skapligt nära och kan hänga på låset, gärna 07.30. Det var min mening i debatten!

[Staffan Bengtsson]

I detta nedskärningarnas 90-tal skulle det inte skada med lite ödmjukhet även från oss släktforskare. Det är inte realistiskt att kräva öppethållande på kvällar och helger, mer personal och större, centralt belägna lokaler för att vi skall få utöva vårt fritidsintresse så smärtfritt som möjligt. När de statliga resurserna är begränsade innebär sådana krav att annat skall nedprioriteras för att vi skall ges ännu bättre möjlighet att kostnadsfritt utöva vår hobby.
Ted Rosvalls uppfattning om vad riksarkivarien har möjlighet att göra och hur det går till att få mer resurser har inte mycket med verkligheten att skaffa.
Släktforskarna som påtryckningsgrupp har mer att vinna på att samlat, konstruktivt och i positiv anda och helst i samverkan med våra institutioner försöka föra en dialog utifrån realistiska utgångspunkter om tillgänglighet etc.

[Ted Rosvall]

Å vad jag blir trött på dessa självutplånande resonemang, som Staffan Bengtsson nu ger prov på.
Det finns ingen som tackar oss för att vi tiger oss själva till döds, för att vi snällt och lydigt och på svenskt vis accepterar försämringar och orättvisor. Titta på idrottsrörelsen. Titta på Göteborgsoperan. Titta på de handikappade. Hur kan det komma sig att de, trots obefintliga eller snålt tilltagna statliga pengar ändå lyckas bygga idrottshallar och arenor, musikteatrar och rimliga åtgärder för de handikappade. Jo, därför att de KÄMPAR för det de tror på, argumenterar, lobbar för SIN SAK. Varför skall inte släktforskarrörelsen göra på samma sätt?  
TED ROSVALL

[Staffan Bengtsson]

a/ Om du läser mitt inlägg en gång till så finner du inte belägg för någon självutplånande inställning.  
b/ Jag tycker att det är något långtgående att jämföra rimliga åtgärder för handikappade med de krav du framför.  
c/ Du nämner orättvisor. Vilka orättvisor?
d/ Idrottsutövare och operabesökare betalar i allmänhet en avgift för utövandet av sitt fritidsintesse. Avgiften är i dessa fall ofta starkt subventionerad med skattemedel men påverkar naturligtvis ändå efterfrågan. En avgift som inte stänger ute någon men förhindrar överkonsumtion är inget jag argumenterar för men är det realistiska alternativet till kombinationen av ransonerings- och kösystem (om vi nu tar Arninge som ett exempel).
e/ Släktforskarrörelsen skall naturligtvis verka för sin sak, men skall man ha framgång måste man kunna föra en argumentation som kan få stöd utanför den egna kretsen. Det handlar ju om krav på utökad skattefinansierad service, vilket skall ställas t ex mot de handikappades krav. Jag tror att mycket få icke-släktforskare har förståelse för de mest långtgående kraven som jag sett framföras i dessa diskussioner. Därför bör vi noga överväga såväl tonläge som vilka krav vi driver.
 
M v h
 
Staffan B

[Ted Rosvall]

a/ ”Självutplånande” anser jag det vara när man reducerar släktforskningen till ett  
”fritidsintresse” eller en ”hobby”. För många är den så oerhört mycket mer, nästan ett sätt att vara. Det är dessutom en grundlagsskyddad rättighet (offentlighetsprincipen) att kostnadsfritt få ta del av vårt gemensamma kulturarv. ”Självutplånande” anser jag det också vara när man, som Staffan Bengtsson gör, prutar med sig själv. Man för ett resonemang som går ut på, att vi måste vara ödmjuka och resonabla och inse att vårdplatser och dialysapparater är långt viktigare än förfäder på 1600-talet. Och naturligtvis är de det. Men den bedömningen skall finansdepartementet göra, inte vi.
Vi skall driva våra frågor, argumentera så gott det går, och sedan får andra göra de avvägningar som behövs. Ofta handlar det ju inte heller om att väga arkivpengar mot vårdpengar eller försvarsanslag (eller EU-avgifter på miljarders miljarder) - utan mera om prioriteringar inom respektive område. Jag vill gärna jämföra de blygsamma kostnader som det ökade intresset för släktforskningen medför med de jättesatsningar som görs inom idrotten, musikteatern, museivärlden och konstvärlden.
 
b/ Naturligtvis är de handikappades frågor oerhört mycket viktigare än släktforskarnas.
Men det var inte det som var pudelns kärna. Vad jag försökte få fram var, att varje intressegrupp, inklusive släktforskarna, måste kämpa för sin sak, för ingen annan kommer att göra det åt oss.
 
c/ Orättvist är det när människor bosatta i Stockholms-regionen och i Ramsele får forska gratis, medan man i övriga Sverige måste punga ut med c 200:- per dag för att få bedriva sina grudlagsskyddade rättigheter (Leksand och Kyrkhult).
 
 Orättvist är det när samma kuvert med ”Västra Eneby C:1” kostar 0:- i en kommun att hyra, 5:- i en annan, 15:- i en tredje och 20:- eller 25:- i en fjärde.
 
 Orättvist är det när släktforskare på en del onämnbara bibliotek får betala en avgift per timme för att få studera kyrkoböcker på mikrokort eller mikrofilm i läsapparat, medan den som vill läsa gamla tidningslägg på samma bibliotek och i samma läsapparater gör så gratis.
 
 Orättvist är det när arkiven saknar bokningsmöjligheter. Det är inte rimligt att behöva kliva upp i svinottan, åka 10, 20 eller 30 mil till ett arkiv, för att sedan få vända om eftersom det inte finns plats. Detta system stänger effektivt ute alla dem som inte råkar bo i arkivets närområde.
 
 Orättvist är det när arkiven saknar parkeringsplatser med rimliga avgifter, så att varje arkivbesök drar en hundralapp eller mer om man inte har möjlighet att resa kommunalt.
 
d/ Vet Du vad en operabiljett egentligen kostar. Jag har hört siffran 2000:- Vad betalar den enskilda operabesökaren? Kanske mellan 100:- och 200:- Det är en rejäl subvention det. Och vad kostar en biljett till ett större idrotts-evenemang? Jämför det priset med alla de miljarder det kostar att uppföra sådana anläggningar - pengar som nästan uteslutande kommer ifrån skattebetalarna. ”En avgift som inte stänger ute någon” - på vilken nivå ligger den? OK - 20 kronor per dag, skulle kanske t.o.m. skolungdomar och fattigpensionärer klara av, men inte så värst mycket mer. Det är inte bara välbetalda medelålders män och kvinnor i karriären som skall ha rätt att forska! F.ö. har JO deklarerat att arkiven INTE har rätt att ta ut avgift för forskarplats.
 
e/ Hur länge skall vi ”överväga” innan vi skrider till handling? SVAR har funnits i många år nu, och om inte min JO-anmälan för några år sedan hade ruskat om så ordentligt i arkiv-världen, så hade de lugnt fortsatt med sin kommersialisering av vårt kulturarv. Allt medan släktforskarrörelsen ”noga överväger”.
 
TED ROSVALL

[Håkan Skogsjö]

Vi bör aldrig argumentera för släktforskningen genom att jämföra oss med andra intressegrupper eller samhällssektorer. Med sådana argument är det möjligt att bevisa vad som helst. Typ: Handikappade drabbas av nerskärningar, hur kan släktforskare då ha mage att begära förbättrade villkor. Eller: Operabiljetter sponsras med flera hundra kronor, därför bör släktforskare också få bättre forskningsmöjligheter.  
 
I stället måste vi på olika sätt påvisa det goda med det vi gör, att det kan vara bra och givande såväl för den enskilde som för samhället. Släktforskningen är en unik verksamhet som den intresserade inte kan byta mot en operaföreställning eller en handikapptoalett.
 
Vi måste därför ihärdigt lyfta fram släktforskningens förtjänster, men samtidigt vara ödmjuka och inte med våra argument försöka vinna fördelar på andras bekostnad. Får vi politikerna att förstå det goda med det vi gör, ökar förstås deras förståelse för våra önskemål om bättre villkor.
 
Därför bör vi inventera släktforskningens goda sidor och den nytta vi gör för samhället. Och även vara självkritiska och fundera på om vi kan göra större insatser genom att delvis arbeta på ett annat sätt.  
 
Vi bör kanske satsa större resurser (exempelvis i form av kurser och utbildning) på att förmå släktforskare att sammanställa sina forskningsresultat på ett intresseväckande och medryckande sätt. En och annan sådan släktutredning hamnar rimligen i händerna på politiker och andra beslutsfattare, som därmed får se praktiska resultat av vad vi kan åstadkomma. Och kanske väcks också ett intresse hos några av dem. Men framför allt får många fler ta del av våra resultat, vilket i ett längre perspektiv ökar allmänhetens förståelse för släktforskning.

[Staffan Bengtsson]

Till att börja med så var inte min avsikt att provocera. Jag tror dock att det finns fler än jag som vill nyansera diskussionen något och inte bara ägna sig åt att klaga och kräva.
Håkan Skogsjös inlägg visar dock på en konstruktiv och seriös inställning som säkert många släktforskare har.
 
Jag kan dock inte låta bli att kommentera Teds senste inlägg på några punkter. Ted skriver faktiskt att det är en självutplånande inställning att reducera släktforskningen till ett fritidsintresse eller hobby. Verkligheten är dock den att det faktiskt är så för den övervägande delen av släktforskarkolektivet. Det är ett fritidsintresse vare sig vi vill eller inte. Har man jobb och/eller familj är det svårt att hävda något annat.
 
Ted skriver vidare att vi skall driva våra frågor och argumentera så gott det går. Det har jag absolut inget att invända mot. Vad jag har velat säga med mina inlägg är att det inte är utan betydelse hur man gör det. Har man en styrkeposition eller ett brett stöd bland allmänheten för sina krav kan man ta till brösttoner. Är man i en annan situation finns det faktiskt skäl att noga överväga såväl tonläge som de krav vi driver.
 
Ted skriver vidare att vi inte skall bedöma sådant utan att det är Finansdepartementets sak. Jag har i flera år varit departementsråd och senast t f budgetchef på Finansdepartementets budgetavdelning där just den typen av bedömningar görs. Det är mot bakgrund av den erfarenheten som jag skrivit mina inlägg.

[Lena A Löfström]

Jag måste medge att även jag tycker att Håkans resonemang är sunt. Men jag kan förstå Teds frustration och är nog lite förvånad över att Du Staffan med Din erfarenhet kommenterat allt i Teds inlägg utom det som verkligen var huvudet på spiken, dvs det som är själva grunden för tillgängligheten eller i alla fall skall vara grunden - offentlighetsprincipen!
 
Så här står det i TF 2 kap 12 §  
 
Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast
eller så snart det är möjligt på stället utan avgift
tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att
handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas.
Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk
för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att
sådan del därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i
övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller
kopia.
 
Ted tycker med visst fog att det inte levs upp till detta, speciellt inte passusen ...genast.... och utan avgift.... - och några andra argument behövs inte och heller inga jämförelser som så riktigt Håkan påpekat, därvid lag håller jag med, jämförelser är bara till skada.
 
Hälsningar Lena A L

[Gustaf von Gertten]

Måste jag vara bilist för att få forska?
Först en bakgrund till AnRopets agerande i debatten.  
Under mer än ett års tid vägrade jag att yttra mig trots mycket stora påtryckningar från
SSGFs medlemmar. Chris Henning, redaktör och ansvarig utgivare för AnRopet, hade dock
tidigare än jag insett att något måste göras för att få debatten upp till ytan.
Tillsammans studerade vi grundligt Riksdagens behandling av Kulturpolitiken och Regeringens utfärdade Regleringsbrev för de stora kulturinstitutionerna. Ja t  o m Riksdagens Revisorers rapporter.
 
Först då kände vi oss mogna att föra ut debatten befriat från övertoner men baserat på faktaunderlag.
Ska man diskutera en verksamhet ska man ju ha läst in sig på dess mål, målgrupper och resurser.
Det har vi gjort. Och den praktiska erfarenheten finns liksom känsliga fingertoppar.
 
Släktforskarföreningarna är kanske arkivens främsta samarbetspartner och den enda som kan hjälpa arkiven att nå vissa av målen. (Se AnRopets artiklar) SSGF har ett utmärkt samarbete med alla stora Stockholmsarkiv men det får inte hindra AnRopet att känna av de mindre lyckade attitydyttringar som har avtecknat sig. Som bl a Ted Rosvall tar upp.
 
Storstadsområdena ska leva på kollektivtrafik. Bilismen måste minska för att förhindra en  
trafikinfarkt. Det är demokratiskt fattade beslut som säger så. Hur kan då  Riksarkivet lägga sin Arninge-depå ute i en industriby som nås efter en timmes kollektivresa från Stockhoms Central. Och  dessutom upplysa om  att Arninge-depån ska byggas ut och att allt fler forskare måste resa dit för att hitta sitt material.
Stockholmsbilisterna är en gynnad part. De kollektivåkande har i stor utsträcknng gett upp. Jag åtar mig att bevisa detta. Det är bara att intervjua medlemmar och besökarna i Arninge.
 
Gustaf von Gertten

[Monica Johansson]

Det måste vara någon förståelse här! Riksarkivet, som så många andra statliga myndigheter, skulle/skall nyttiggöra sig idag under 1990-talet (enl varje myndighets regleringsbrev). Levandegöra, popularisera, det är vad myndigheterna skall göra och bevisa att de gör. Hur skulle/skall de göra det då? Plötsligt när RA tog över SCB:s arkiv och inrättade detta i lässalen på nedre botten tvärs över från den väl etablerade riktiga lässalen, så översvämnades RA av oss amatörer=släktforskare under 1990-talet.  Det blev en skillnad i seriösiteten när SCB flyttade in!!!! Då kom vi!
DET ÄR DÄRFÖR SOM BÅDE MISSLYCKANDET MED ATT FÖRA ÖVER SCB:S VERKSAMHET TILL RIKSARKIVET OCH RIKSARKIVETS EGEN UPPFATTNING OM SIN ROLL I DETTA ÖVERFÖRANDE SOM HAR SKAPAT DENNA SITUATION.
Det tar tid att nämra sig en upplyst allmänhet!
Sett så, är filialen i ARNINGE en S T O R fel-tanke från RA. Tanken bygger mest på att utlokalisera både de efterfrågade arkivalierna (kopierade) och oss efterforskarna (vi som inte rymdes). Det sorgliga är att man i Arninge har byggt upp de microfischade kyrkoarkivalierna i lådor efter församlingar i stället för att som i Ramsele ha microkorten arkiverade i pärmar för varje församling, vilket stämmer med vårt efterforskande. Man springer mer än man får ut av det i Arninge. ÄR INTE DET FELTÄNKT! Och VARFÖR? Kvadratytan - angelägenheten - bevisbarheten gentemot regeringens pålagor! (Det är en konstruktion från RA:s sida för att gå regeringens till mötes och ändå inte att gå oss medborgare till mötes). Man kan inte få allt här i världen.. Men man kan ha krav! SE DET PRAKTISKT! Skall vi hjälpa regeringen att omforma RA till att bli ALLAS vårt RIKSARKIV? Slut.
Med de vänligaste hälsningar,
Monica Johansson

[Guno Haskå]

Debatten om Riksarkivet och släktforskarna känns inte särskilt aktuell ur skånsk horisont. Visserligen har vi inget mikrokortcenter att bråka om men det har väl även i Skåne tidigare funnits grus i en del maskinerier. Större delen av detta är försvunnit och Landsarkivet och andra arkiv i Lund liksom stadsarkivet i Malmö har ett mycket gott rykte bland släktforskarna. Särskilt med Landsarkivet (LLA) har kontakterna ständigt ökat och för närvarande samarbetar Skånes Genealogiska Förbund (SGF) med LLA inom bl.a. följande områden.
 
 
1 Vid vår årliga ordförandekonferens i januari deltar arkivchefen för att informera om verksamheten och lyssna till föreningarnas synpunkter och förslag.
 
 
2 SGFs släktforskarstämma under våren förläggs sedan flera år till gymnasieskolan SPYKEN som är närmaste granne till LLA. Under dagen ordnas speciella visningar och utställningar på LLA för stämmans deltagare.
 
 
3 Såväl vid årsstämman som vid de lokala föreningarnas möten runtom i Skåne deltar ofta LLAs anställda som föredragshållare.
 
 
4 I många andra sammanhang genomförs olika arrangemang och aktiviteter i samarbete mellan LLA och SGF t.ex Arkivens dag i höstas, symposier, presskonferenser, uppvaktningar och skrivelser.
 
 
5 LLA har också varit tillmötesgående då SGF haft lokalproblem. När vi hösten 1998 fick levererat Una-Hans boken på 7-8 lastpallar ställde LLA upp med såväl uppackningslokaler, avhämtningsplats för beställda böcker som förvaring av de ännu osålda böckerna.  
 
 
När vi plötsligt stod utan plats för vårt SGF-arkiv omfattande över 20000 kopior av äldre skånskt material eftersom den förre föreståndaren blev sjuk, erbjöd sig LLA genast att låta oss förvara arkivet i dess lokaler. Även för vårt senaste projekt ­ Skånes Knektregister ­ diskuterar vi en fysisk placering av registret på LLA.  
 
 
Det är min målsättning att samarbetet skall utökas än mer kring lokalfrågor. Vi hoppas att i anslutning till Landsarkivets framtida nybyggnader kunna få  en lokal som kan disponeras även då LLAs övriga lokaler är stängda.
 
 
6 Det allra största samarbetet mellan LLA och skånsk släktforskning under det senaste året har skett inom Demografisk Databas Södra Sverige (DDSS). Rekryteringen av och arbetet i  projektgrupperna har i huvudsak organiserats  av de lokala föreningarna. SGFs styrelse har engagerats i i lednings- och ekonomifrågor. Under det senaste halvåret har en av mina huvuduppgifter varit att arbeta med ansökningar om anslag till DDSS. Antalet sammanträden, diskussioner, telefonsamtal och fax i dessa ärenden har varit stort!
 
 
Jag har som synes en mycket positiv uppfattning om samarbetet mellan släktforskarna och arkiven i Skåne. Själv är jag som ordförande i SGF givetvis part i målet, men jag är övertygad om att min uppfattning delas av de flesta skånska släktforskarna. Bakgrunden till detta goda samarbete anser jag främst vara att Landsarkivet  konstaterat att släktforskarna är dess största kundgrupp och att man därför  måste satsa en stor del av sina resurser och sitt intresse på släktforskarna. Dessa satsningar ger mångfalt igen.  För att samarbetet skall fungera måste givetvis också släktforskarna ställa upp med sin arbetskapacitet och sitt kunnande. Samtidigt måste de undvika orättfärdigt gnäll! Arkiven har begränsade resurser och oavsett vad vad vi tycker så måste samhället prioritera en hel del andra områden före släktforskningen. Men med god vilja från ömse håll går det att nå fantastiska resultat!

[Ted Rosvall]

Tack Gunå för Din sydsvenska rapport.
Skåningarna och andra som besöker Lunds Landsarkiv och Malmö Stadsarkiv är således bara att gratulera. Vi som bor i Väst-Sverige har egentligen inte heller mycket att klaga på när det gäller vårt landsarkiv, Göteborg. Där har man en generös inställning till släktforskarna, och har, på liknande sätt som i Lund, insett att alla arkivbesökare har samma värde och därmed är lika välkomna. De utmärkta öppettiderna i Göteborg har inneburit ett lyft för alla oss som behöver ta oss dit, och nya grupper, som tidigare knappast hade en chans att besöka landsarkivet är nu frekventa nyttjare.  
 
Men så här rosenrött och trevligt är det minsann inte överallt. Titta på Landsarkivet i Vadstena med sina hopplösa och mycket snålt tilltagna öppettider. Titta på stadsarkivet i Stockholm, som inte förmår ha kvällsöppet en enda dag i veckan. Och titta som sagt på Riksarkivet självt, som sparkar ut sina forskare, och inför omöjliga tidsbegränsningar. Och som vägrar att låta forskarna BOKA plats - något som säkert skulle lösa mycket av problemen i arkivvärlden.
Kan någon människa tala om för mig varför det skall vara så omöjligt för arkiven att låta en del av forskarplatserna vara bokningsbara???
 
Vad jag är ute efter är, som alltid, att vi måste ha hyfsat lika villkor i hela vårt avlånga land när det gäller tillgången till vårt gemensamma kulturarv. Detta gäller både arkivtider, bokningsmöjligheter och eventuella avgifter.
Detta är kärnan i den argumentation jag fört i snart ett decennium. Det är roligt för skåningarna att LLA fungerar bra, men vad hjälper det så länge Arninge är ett skämt, och så länge man, efter att ha rest tjugo eller trettio mil i svinottan, kan bli utan forskarplats i Vadstena, därför att man av obegripliga skäl (= inga skäl alls) inte går med på att låta några platser vara bokningsbara.
 
Annars håller jag helt med Dig om, att kontakterna mellan arkivvärlden och forskarvärlden måste vara ett givande och tagande, och vi kan säkert hitta många vägar att hjälpa och stötta varandra. Men det fordrar en betydligt ödmjukare ton, inte bara ifrån oss forskare, utan också ifrån arkivhierarkin.
Då först upphör gnället.
Eja, vore vi där!
 
TED ROSVALL

[Monica Johansson]

Hej! Jag gnäller inte (du synes ha blivit en smula ödmjuk på sistone). Jag har tagit skeden i vacker hand. Och varför så, är att jag har erfarit hur utvecklingen har skett. Det handlar djupast om mer än var släktforskarna skall ta vägen - vilka är de, och vilken status de har! Det är det som jag vill framhålla. Det är som sagt tidigare svårt för arkiven att närma sig en upplyst allmänhet och det är just det som arkiven skall åstadkomma idag..... MÖTET. Det är nog ganska jobbigt.
Ja, jag bor i Stockholm. 1988 stegade jag in på LA i Uppsala. Det var då jag för första gången såg en husförhörslängd, i original, från Österlövsta socken, Lövsta bruk. Inte nog med att jag fann min farmors fars namn i vacker skrift utan det var att jag erfor en stoooor beundran för det sätt som hela den inbunda boken stod för. Och sådan är jag fortfarande. Idag vet jag varför/hur den vackra husförslängden skapades och vem som kunde skriva så vackert. Det är i sig själv kulturhistoria. Sedan 1988 förde mig mitt uppkomna intresse till LA i Vadstena (1989=inget att klaga på, tvärtom, det är det som jag försöker att säga) och sedan till LA i Göteborg flera gånger (samma sak där). Jag är inte klagande! Jag är positiv! Men det som har hänt i Stockholmsområdet med RA:s filial i Arninge är en mycket dålig lösning av ett problem som RA ställdes inför när de skulle popularisera sig. RIKSARKIVET (med lokalisation i Stockholm) skulle ta hand om (och ställa till förfogande) sådant som LA uti i landet hade ansvar för... och dessutom tillgängligöra microfischarna (från SVAR)!!! Och då blev det som det blev. Jag tycker att varje LA skall ha hela uppsättningen av mickrofische från SVAR för hela landet och inte nog med det alla bibliotek också. Jag tycker att det är vi skattebetalare som har betalat för att de finns mickrofishade idag (vad bra!). Sitt inte och tjuvhåll på det då (RA menar jag då)! Och få någon (stats)-vinst på det! Det är sett så (med DEN STATLIGA)vinsten/och redovisningen av antal besök) som gör att vi utlokalisade till Arninge idag blir så intressanta. Inte VÅRT intresse.Det låter/ser så bra ut i RA:s årsredovisning. Det är sådana här saker vi måste ha klart för oss.
Med vänliga hälsningar
Monica Johansson

[Isa Kilsbo]

Ted Rosvall har fel vad beträffar Stadsarkivet i Stockholm (SSA)
 
SSA har kvällsöppet måndag och torsdag till 19.00 under vinterhalvåret (aug-maj)!
 
Dessutom har de öppet alla lördagar, 9-13 under hela året.
 
Hälsningar från , trogen släktforskare på SSA, Isa

[Ted Rosvall]

Hej Isa,
 
jag visste att jag skulle få just detta svar av någon trogen SSA-besökare. Men snälla Du...tycker Du att ett öppethållande till kl. 19.00 kan kallas kvällsöppet? Det är ju då kvällen börjar. Det är ju för att fånga in dem som har ett vanligt arbete till kl. 17.00 eller 18.00
(kontor och handel) som man bör ha öppet åtminstone någon kväll i veckan. 18.00 till 21.00 - det kallar jag för kvällsöppet, och det borde en så stor institution som Stockholms Stadsarkiv kunna kosta på sig. Även om OB-tillägg inträder just kl. 19.00 - det är väl detta faktum som gör att man stänger just då. Gissar jag....
TED ROSVALL

[Isa Kilsbo]

Allting är relativt
 
Jag och min väninna forskar ofta på Arninge på lördagar. En gång blev vi tillfrågade av en annan forskare om han kunde få åka med till närmaste tunnelbana. Självklart, svarade jag och det mynnade ut i att han åker med oss, både dit och hem, dom lördagar det passar.
 
Varför pratar inte vi forskare med varandra mer än om i vilka församlingar vi har våra anor eller vilket dataprogram vi använder? Jag skulle kunna ha min bil full av forskare på lördagar om bara någon vågade tilltala mig. Jag skulle inte sätta näsan i vädret och säga nej om någon frågade, och jag hoppas att jag är ensam om denna generositet. Jag borde ha kö till de fyra platserna i min Peugeot. Har ibland tänkt på hur jag skall få ut detta budskap men tyvärr finns det inte anslagstavlor med lappar som i livsmedelsaffärerna. Kanske kan man lägga en lapp på receptionsdisken ute på Arninge.
 
Har dock en fundering. Inför öppnandet av Arninge gick diskussionens vågor höga: Allt var fel, läget, öppet-tiderna, kommunikationerna osv. Det lät som om arkivet där ute skulle stå mer eller mindre tomt. Bevisligen är så inte fallet. Läsapparaterna är ständigt upptagna och köerna ett faktum. Jag får inte ihop den ekvationen. På nått sätt tar vi oss till Arninge, trots alla problem.
 
OK, kanske har en del kollektivåkare utestängts men har dom lyssnat med oss bilburna. Nej, förmodligen inte, är det den svenska uppfostran förbjuder dem att fråga. Vill inte besvära, blygsamhet eller kalla det vad ni vill.
 
En annan sak: Tänk på dom som inte bor i Stockholm med omnejd. Hur tidigt måste inte dom gå upp på morgnarna. Dom tycker att det är en lyxdiskussion vi för på nätet, vi som bara har två timmars resväg kollektivt och jag förstår dem. Visst gnäller vi lite mycket i överkant ibland. Mitt budskap är: Prata med varandra, åk med varandra, vi har ju jättemycket tid att ta kontakt när vi står utanför dörren i Arninge och väntar på att bli insläppta eller hur…
 
Till Ted Rosvalls sista inlägg vill jag svara: Jag har flextid i mitt arbete. Det gör att jag kan vara på Stadsarkivet två kvällar á två timmar (17-19) varje vecka om jag så önskar. Dessutom varvar jag Arninge med Stadsarkivet på lördagar. Det blir åtta timmars släktforskning varje vecka plus allt det man numera kan hitta på nätet i Rötter och det är inte lite. Även om man är handelsanställd så arbetar man inte till 18-19 varje kväll. Inte heller kontorsanställda är tvungna att avstå möjligheten till lite släktforskning en eller två kvällar per vecka även om arkivet stänger 19.00.
 
Gunå Haskös inlägg i debatten var intressant. Fantastisk uppställning av landsarkivet ur släktforskarföreningens synvinkel men ingenting om öppet-tider för oss dödliga. Fishekort i pärmar eller kuvert osv.
 
Jag har givetvis samma synpunkter på Arninge som så många andra. Kuvert istället för pärmar, delade dagar, kösystemet, öppet-tider, icke bokningsbara platser o.s.v. Men jag utnyttjar Arninge då jag har möjlighet, främst lördagar. Vi kan ändå inte bortse från att personalen på Arninge är både trevliga och väl fungerande. Vi som står i kö redan kl 08.00 behöver inte stå ute i kylan till 8.45, dom släpper in oss redan 8.30 eller strax före. När dom väl släppt in oss och vi hämtat våra brickor och hängt av oss ytterkläderna (klockan är då c:a 8.45) har jag kanske lite svårt att förstå varför vi måste invänta 9-slaget för att få komma in i det allra heligaste. Jag menar, alla platser är besatta, vilka som står i kö är bestämt, varför vänta på att klockan ska slå 9.00.
 
För min egen del stortrivs jag i Ramsele. Det är där jag lägger min komprimerade forskning. Det är visserligen 60 mil dit och man åker inte dom om man inte har för avsikt att stanna några dagar. Forskarcentrumet är en fantastisk anläggning i en underbar miljö och sommartid hinner man faktiskt med 48 timmars släktforskning på en vecka. Jag lovar att ögonen är lika fyrkantiga som läsapparaterna på fredagseftermiddagen när det är dags att återvända till huvudstaden. Servicen på plats är fantastisk. Maten i serveringen är både hem- och vällagad.
 
Det är verkligen synd att motsvarande Forskarcentrum inte finns i södra Sverige, jag menar gratis och fantastiskt. Kyrkhult lär ha en lika bra service som Ramsele men dessvärre inte gratis. Arninges problem känner vi redan, även om det är gratis. Leksand lär också ha en bra service men är inte heller den gratis. Jag lägger forskarkostnaderna i bensintanken och åker de extramilen till Ramsele.
 
Beträffande Ramsele vill jag återigen återkomma till samåkning. Jag har varit däruppe många gånger och spridit det bland mina släktforskarvänner. Jag har inte alltid åkt ensam dit. När det var dags för den kommande resan var det fler som ville och kunde åka med, ja så pass många att min Peugeot inte räckte till. Jag hade ånger över vem eller vilka jag skulle tvingas säga nej till då jag kom på idén att hyra en minibuss. Nu är vi sex stycken som åker och resan kostar oss 400:- per styck, vi bor på vandrarhemmet á 210:- natten och vi forskar gratis i 32 timmar på fyra dagar. 60 mil går fort när man är många och vi kommer säkert att få trevligt tillsammans.
 
Så nog finns det väl anledning att prata med varandra om annat än församlingar och dataprogram eller hur…
 
Åk gärna med mig, hälsningar Isa

[Ted Rosvall]

Sedan 1990 anordnar vi i Falbygdens Släktforskarförening två eller tre gånger per termin forskarresor till Göteborgs landsarkiv. Vi har en lista som hänger utanför forskarrummet på vårt bibliotek. Där antecknar man sig, och sedan arrangerar styrelsen samåkning i två, tre eller fyra bilar. MEN - då vet vi med säkerthet att vi får komma in på landssarkivet och att vi får stanna hela dan och kvällen. Vi har nämligen BOKAT plats - ett system som fungerar till allas belåtenhet. Varför skulle inte detta vara möjligt i Arninge??? Är de rädda för telefoner? Ge mig ett enda argument emot.....
 
I Göteborg sitter vi så och forskar från 8.30 på morgonen till 21.00 och kommer därifrån med lika rutiga ögon som Isas. Om vi hinner (!) så går vi ut och äter tillsammans vid lunchtid, samt njuter medhavda fikakorgar på förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Låter inte detta trevligt?
 
TED ROSVALL

[Jan Faith-Ell]

Hej Isa!
 
Jag åker gärna med nästa gång till Ramsele! Det är för långt för att åka ensam med bil och övriga kommunikationer är inte så bra.
 
Jan Faith-Ell

[Bodil Westberg]

Hej
Har med intresse följt denna diskussion. Som norrlänning blir man nästan lite full i skratt när man läser synpunkterna om restider. Håller med Isa om att Ramsele är fantastiskt. Bra servic och oftast gott om plats, särskilt vardagar vintertid.
Jag åker dit ca en gång i månaden, det ligger ju i grann komunen så jag har bara 23 mil enkel resa,  jag startar vid 1/2 6 ,ofta onsdag då kan jag forska ända till 20.00, och är hemma igen ca 23.30. Nej gnäll inte på restider. I stället tycker jag vi ska lägga ner energin på att försöka påverka kommunerna att låta avgifterna på lån av microkort genom biblioteken stanna vid en vettig avgift. I Strömsunds kommun har det tills i jan. varit gratis. Nu har man en avgift på 20:- per lånetillfälle, det tycker jag är överkomligt men ryktet säger att vissa bibliotek tar 5:- per rad. Någon som vet om det stämmer ? Det tycker jag verkar dyrt. Enligt bibloteksansvariga här beror avgiften på att SVAR har höjt avgifterna till biblioteken. Om det är så, tycker jag att det borde vara detta och på det komunala planet vi tillsammans borde lägga ner kraft att påverka så att kostnaderna hålls på samma nivå för hela landet. Möjligheten och kostnaden för att forska i arkiven kan vi knappast göra lika eftersom landet ser ut som det gör.

[Bibi Gustafson]

Detta är en mycket intressant debatt. Som ganska ny släktforskare undrar jag lite över följande: Varför förlade man filialen med gratis forskning till Ramsele - en ort som ligger långt bort från de stora befolkningsområdena i Sverige? Och varför har inte varje landsarkiv samtliga mikrokort att tillgå för oss släktforskare utan bara de som hör till respektive landsarkiv? Jag bor i Sveriges sydvästra hörn och de anor jag just nu ägnar mig åt måste jag åka till Härnösands Landsarkiv för att hitta mikrokorten samlade på ett ställe - 103 mil enkel resa. Ramsele befinner sig 122 mil från mig. Här pratar vi bara bilkostnad och tid. Leksand ligger 72 mil bort och Kyrkhult är nåbart med 19 mil enkel resa. Men här får man lägga till att forskningsplatserna inte är gratis. Lunds landsarkiv finns på drygt 1 mils avstånd. Jag har egentligen inget emot att beställa korten från SVAR och sitta på vårt lokala bibliotek och läsa. Det hade dock varit roligt att ha tillgång till alla kort och kunna vandra snabbare bakåt i tiden eller följa ett oväntat sidospår direkt. Hade mitt närmaste landsarkiv haft hela landets kyrkoböcker på mikrokort hade min forskning underlättats betydligt!

[Lotta Johansson]

Allmän handling!
Vad gäller kostnaden för att beställa mikrofiche från SVAR på biblioteken, så är nog det vanligaste priset 15:-/volym(rad). Och har varit så i flera år, tyvärr.  
Allmän handling borde vara gratis antingen man beställer den eller läser den på plats. Dessutom har jag väldigt svårt att förstå att det ska vara gratis på ett ställe men inte på andra. Allmän handling är allmän handling och ska tillhandahållas gratis!  
Måste man beställa, så borde det åtminstone räcka med portokostnaden. Då det gäller allmänna handlingar (förutom våra kyrkböcker o dyl) så är det gratis för kopior, upp till tio(tror jag det var).

[Krille Krokodil]

Hej!
Bara för att visa att priserna varierar ytterligare beroende på bostadsort så var kostnaden senast jag beställde från SVAR via bibliotek inom Stockholms kommun 25 kr per rad. Nu var det ett år sedan. Jag övergick till att istället beställa direkt från SVAR via Internet där jag kunde komma ner till 19 kr per rad.
 
Med vänliga hälsningar,
Christer Hellsten, Hässelby

[Bodil Westberg]

Jag håller med Lotta om att det borde vara gratis att forska och att på sin höjd portakostnaden borde tas ut när man beställer microkort. Sedan har jag förståelse för synpunkten, och håller med om, att microkort för hela landet borde finnas på alla arkiv.  Ett problem som vi upptäckt som sitter här uppe i norr och forskar är att nyare längder i södra Sverige inte finns på mickrokort.Vi kan alltså inte följa en släktgren bakåt om vi inte får hjälp, eller själv åker ner och letar i arkiven, och för min del som har min faders rötter i Skåne betyder det en resa på ca.120 mil enkel resa, men det kommer en del av semestern i år att ägnas åt.Jag anser fortfarande att det viktigaste att kämpa för är att alla i landet får samma möjlighet, till samma pris, om det sedan är i arkiv som naturligtvis är bekvämast men knappast realistiskt,  eller genom att beställa microkort. Att SVARs arkiv placerats nästan mitt i Sverige kan jag inte se som något fel även om det inte är i den mest befolkningstäta delen, å andra sidan har ni som bor där både riksarkivet och ett flertal landsarkiv inom för oss norrlänningar aceptabelt resavstånd.

[Jill Raneryd]

När jag läser inläggen om avstånd så kan jag inte annat än att dra på läpparna för det får mig att tänka på en god vän i Sundsvall som erbjöd sig att fota en gravsten och besöka en släkt till mig för att fråga ut henne lite och jag fick ju genast dåligt samvete för att hon skulle sitta och åka sååå låångt. Ähhh.... några mil är ju spottavstånd här i Norrland sa hon. Vi är nog kanske lite bortskämda i Stockholm att ha allt inom behörigt avstånd, men det som får mig att dra mig från att åka till Arninge är att jag blivit utan plats fast jag varit där tidigt på morgonen. Det är ju tur dom har kaffeautomat utanför så man orkar vänta i flera timmar för att sedan kanske i alla fall få åka hem utan att ha uträttat något.  
Om jag ska vara ärlig så kommer nog inte mina barn att börja släktforska i alla fall för dom har ju sett hur mamma kan vara borta en hel dag och sedan komma hem utan att ens ha sett röken av ett mikrokort. Även om jag bor ca.1 timme med bil (2 timmar på morgonen i rusningstrafik) från Arninge så blir det ju nästan billigare att beställa korten till biblioteket à 20:-. Min uppfattning är att de som får plats på Arninge är pensionärer eller andra lediga som kan hänga på låset. Hur ska man i detta läge uppmuntra sina barn att bli intresserade? /Jill

[Ted Rosvall]

Just det, Jill!
Hur skall vi få en nästa generation av släktforskare när tröskeln bara växer???
Svårt att komma till, och dyrt, dyrt, dyrt....
Ungdomens År inom släktforskningen är ett stort skämt, om man inte orkar eller vill ta kampen för att se till att vi över huvud taget får några nya släktforskare. Det får vi nämligen inte om varje rad (kuvert) skall kosta 20:- eller 25:- att hyra. Det får vi inte om man måste betala 200:- per dag för att få sitta i ett mikrokortscenter.
Eller resa 10, 30 eller 60 mil för att komma till
Arninge, och sedan ändå inte få komma intill....
Det brukar talas om utdöingabygd. Släktforskning kommer att bli ett utdöingaintresse om vi inte sörjer för återväxten. Vi som är fast kommer naturligtvis inte att sky några medel, avstånd eller kostnader för att tillfredsställa vårt begär, men det blir inga nya släktforskare. Det blir lugnt och skönt för Riskarkivet det!
TED ROSVALL

[Jan Hultberg]

Jag har läst en del av det som skrivs av många med lång erfarenhet av släktforskning och olika instutioner. Många kloka ord, och en andra också.
En sak behövs om släktforskningen ska leva vidare, och det är föryngring. Hur ska det gå till? Hur marknadsförs släktforskningen?
Som boende i Västmanlands län upplever jag marknadsföring av släktforskningen som i det närmaste obefintligt, utom möjligen i den nordligaste delen av länet.
De flesta som jag träffar på håller en väldigt låg profil och på så sätt kommer man ingen vart. Nej, berätta istället om vad som är positivt med forskningen och de kunskaper man får sig till livs, ta fram anträd med sk kändisar och för att locka de yngre, anträd med för dem intressanta personer. Då tänker jag inte i första på Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Evert Taube etc. Nej, istället, sångerskan Emilia, sångaren E-type, skidåkerskan Magdalena Forsberg etc.
Arbeta aktivt i skolorna, och engagera lärarna. Jag känner att i den trakt jag bor i behövs en hel del arbete för att lyfta ämnet, tyvärr verkar jag vara ganska ensam om att tycka det.
Beträffande olika instutioners öppentider är det min bestämda uppfattning att det ska anpassas till efterfrågan. Vill man ha öppentider sent, då ska det vara öppet till sent. Ökar efterfrågan inom ett område/region, ja då kompletterar man det på något vis i regionen, INTE långt därifrån.
Beträffande prisbilden hos SVAR så har jag pricipiellt svårt att förstå kostnaderna? Borde det inte vara ett mål att hålla ned priserna?
/ Jan Hultberg, forskare i Västmanland

[Bibi Gustafson]

Med mitt inlägg i förrgår menade jag inte att spä på debatten om vilken landsända som har längst att köra. Jag ville bara påpeka att även om man bor nära ett landsarkiv är man inte nödvändigtvis hjälpt i sin forskning av detta när man inte har sina rötter i den del av landet där man råkar bo. De som antingen bor där deras rötter finns eller i närheten av Stockholm eller Ramsele har tillgång till gratis forskning som övriga forskare saknar. Den här debatten kommer dock inte att leda någon vart eftersom de flesta av oss ändå är överens om orättvisan i debiteringen av mikrokorten. Hur går vi vidare - vem ska vi påverka för att få till förändringen att mikrokorten för samtliga kyrkoböcker i hela landet finns att tillgå på varje landsarkiv? Och varför inte samtidigt verka för att landsarkivet i Härnösand får en filial för dessa mikrokort på lämplig ort i Västerbotten eller så för att öka närheten till dessa - Härnösand ligger ju inte särskilt centralt i sitt upptagningsområde. Ska vi ta kontakt med våra riksdagsmän eller vad? Dessutom borde vi samtidigt verka för att alla bibliotek skulle debitera samma pris över hela landet. Gratis mikrokort på landsarkiven ska inte slå ut eller ersätta möjligheten att låna dem genom biblioteken eller direkt från SVAR. Alla kan ju inte ta sig till landsarkiven. Båda möjligheterna måste finnas parallellt. Det är förmodligen orealistiskt att kräva att även lånen till biblioteken skulle vara gratis.
 
En synpunkt vad gäller återväxten bland släktforskarna: jag tror inte kostnaden är det stora hotet. Barn och ungdomars bristande förmåga att läsa skrivstil är ett mycket större problem. Mina barn är 15 och 19 år gamla och de har problem redan vid handstilar från början av 1900-talet. Vid handstilar från mitten av 1800-talet är de helt förlorade.  
 
Ett annat sätt att få barn och ungdomar intresserade vore kanske att lite äldre personer skrev sina memoarer. Min pappa har åtminstone påbörjat sina Morfar berättar och dessa tror jag faktiskt skulle kunna få barnbarnen intresserade av att ta del av/hjälpa till med släktforskarmödorna. Vi behöver alla känna kontakten bakåt i tiden genom att göra våra anor mer levande.

[Swen Stockhaus]

Jill, Ted, Jan och Bibi: Ni kommer in på frågan om hur vi kan intressera nästa generation för  släktforskningen. Jag vill påstå, att detta intresse finns. Men denna ungdomliga forskning måste ske på de lokala biblioteken, inte Riksarkivet - som denna diskussion handlar om.  
Jag föreslår att vi fortsätter diskussionen om släktforskning för barn och ungdom, under rubrik:
 
Sveriges Släktforskarförbund: Ordet är fritt: Släktforskning i grundskolan.