Äldre inlägg (arkiv) till 04 juni, 2008

[Chris Bingefors]

Ett intressant och välskrivet inlägg Anders, med belysande exempel. Det verkar fö finnas ett mode i släktforskning, man anpassar sig efter rådande sed och bruk, utan att kanske tänka på det. I en antavla från så sent som tidigt 80-tal där föräldrarna var sambor men inte gifta tog vederbörande släktforskare inte med barnens moder eftersom hon inte ansågs tillhöra släkten (släktforskaren tillhörde faderns släkt). Något absurt står alltså barnen utan mor i denna antavla, ett förhållande som släktforskaren ifråga envist vägrade ändra på.
 
Jag håller också fullständigt med om att man inte ska tillämpa slapp källkritik. Men säkerhet om biologisk förälder är ofta inte 100%-ig, tom modern kan vara biologiskt felaktig. Det var nyligen en fråga här på AF om ett barn som även i kyrkböckerna skrevs in som född av sina morföräldrar, säkerligen för att undvika skandal. Sådana fall är inte helt ovanliga i historien.
 
Vi kommer att få ta ställning till nya varianter av denna problematik i framtiden, äggdonation kan väl jämställas med spermadonation, men teknikerna för andra kombinationer utvecklas hela tiden och lagstiftningen kommer att släpa efter.

[Jörgen Tollesson]

Både Anders och Chris ger exempel på fall där det är osäkert vem som är den biologiske fadern eller t.o.m. modern (i ett av Anders exempel är dock knappast biologisk en riktig benämning på den uppgivne riktige fadern... J). Men dessa exempel hör ju hemma i en diskussion om källkritik, där det gäller att bedöma vilken uppgift - om någon - som är trovärdig.
 
Men frågan som Karin ställde här var ju vem man ska notera som far när man vet att den formelle fadern inte också är den biologiske. Alltså: Är det de biologiska eller juridiska föräldrarna som ska skrivas in i antavlan? Och det är ju en principfråga som inte har något som helst med källkritik att göra; källkritiken kommer ju in först i nästa steg, när man ska gräva i källorna efter dem som man har bestämt sig för är de föräldrar som räknas.
 
Anders säger storsint att om de biologiska föräldrarna är kända, så kan man för all del nämna dem i en fotnot, men han tycker inte att en släktforskare ska få ändra på det förhållandet att en person totalt saknar intresse för sin biologiska familj. Det måste ju - om det ska vara logik i resonemanget - innebära att om en person har levt tillsammans med sina biologiska föräldrar, men i vuxen ålder av någon anledning bryter alla band med dem, så får ingen släktforskare påstå att föräldrarna likväl är föräldrar...
 
Samma sak måste ju också gälla personer som är totalt ointresserade av släktforskning (och sådana underliga figurer lär faktiskt finnas... J) - de saknar per definition förfäder!
 
Och Chris exempel med släktforskaren som vägrade att skriva in en ogift mor i antavlan är en lysande illustration till hur tokigt det kan bli om man låter sitt högst personliga tyckande avgöra vilka personer som räknas! Fast det kanske inte riktigt var så exemplet var avsett att användas...? J
 
Anders frågar vilka auktoriteter jag stöder mig på när jag säger att det är de biologiska förfäderna som är våra riktiga förfäder (och därmed ska skrivas in i antavlan). Om det verkligen är nödvändigt att förklara det, så får jag hänvisa till den medicinska avdelningen på närmaste bibliotek... J
 
Allvarligt talat: Det är inte vare sig adoptiv- eller fosterföräldrar eller andra som barnet lever tillsammans med som avgör dess utseende eller andra ärvda anlag, eller vilka anlag barnet i sin tur ska föra vidare till sina barn; inte heller avgörs detta av vilka barnet identifierar sig mest med. Utan våra biologiska förfäder fanns vi helt enkelt inte; det är från dem vi härstammar. Svårare än så är det inte; auktoriteten är verkligheten.
 
Om man i stället väljer att hålla sig till de formella och sociala banden, så lämnar man genealogin och övergår till etnologin. Dessutom riskerar man att forskningen gång på gång kan bli inaktuell, eftersom de omständigheter man anser avgörande kan ändras: Adoption; fosterhem; föräldrar gifter om sig, och barnet förlorar helt kontakten med den ene föräldern o.s.v. Antavlan måste då skrivas om varje gång!
 
För en släktforskare är självklart alla dessa omständigheter intressanta; man vill ju veta allt om sina förfäders liv. Men detta är då en del av just berättelsen om denna persons liv - men hans/hennes förfäder byts inte ut varje gång det sker en föränding i familjeförhållandena; genealogiskt ändras alltså inget.

[Chris Bingefors]

Och inte blev man klokare: Enligt Online Etymologic Dictionary betyder genealogi läran om generationer eller spårandet av en familj. Härstammar från gammal franska ca 1300. Genetik däremot skapades i den biologiska meningen 1859 av Darwin, som ord något tidigare,  1839 av Carlyle, då betydde det rörande ursprunget från grekiskans genetikos som betyder genitiv (ursprungligen genesis=ursprung). Ordet kom att betyda ärftlighetslära från 1905. Den logiska betydelsen av stamordet genus är tvåfaldig, dels betyder det en taxonomisk kategori i biologin dels en logisk klass, dvs något som hör till en grupp med gemensamma karakteristika. Eftersom genealogi fanns långt före genetik drar jag slutsatsen att genealogi inte betyder genetisk. Men jag är medicine doktor och inte lingvistiker så det kanske inte är sant.
 
Sedan orkade jag inte läsa mer, solen skiner

[Anders Hellster]

Eivor! Du har en poäng när det gäller ordet genealogi. Eftersom dess etymologi går tillbaka på latinets genus (=kön) så kan man hävda att det endast ska avse veritabla blodsband. Dock tycker jag att det är lite hårklyveri att resonera så. Jag uppfattar ordet som en synonym till släktforskning och i klassisk släktforskning finns det, som jag har försökt att visa, även juridiska och sociala parametrar att ta hänsyn till. När vi talar om strikt biologiska släktutredningar kan vi ju istället tala om en slags genetisk forskning. Genealogin är alltså en samhällelig vetenskap medan genetiken är mer renodlat medicinsk.  
 
Det finns adoptivbarn vars biologiska ursprung är helt okänt. Situationen för dem, och deras deras barn i sin tur, skulle bli helt orimlig om de ansågs vara helt släktlösa. En släkting till mig är adopterad och sägs ha sitt biologiska ursprung i Nordafrika. För mig är den detaljen av lika stor betydelse som om någon annan släkting är utpräglat rödhårig. Det är med andra ord en detalj utan reell betydelse. Min adopterade släkting har en dotter och jag gör ingen skillnad mellan henne och andra sysslingar. Men, som jag antydde, adoptioner och donatorsförhållanden får behandlas individuellt från fall till fall. Ibland kan det ju vara, som Du var inne på, att adoptivbarnet senare i livet mer och mer börjar identifiera sig med sin biologiska släkt. Då blir det svårare. Långt ifrån alla adoptinsförhållanden vidäftas dock av sådana problem.  
 
Jag har denna, kanske något liberala, syn på adoptioner eftersom deras syfte inte är att bryta mot naturens norm utan att i görligaste mån efterlikna den. Jag vill nu inte röra upp känslorna och hamna i någon slags ”homodebatt” men mina personliga åsikter i detta ämne är egentligen ganska traditionella (och internationella). I mina släktutredningar finns det bara plats för en far respektive en mor till varje barn. Om någon av dem är okänd eller helt frånvarande i juridisk och social mening (som donatorn i Eivors exempel) lämnar jag nog det ena fältet tomt.    
 
Jag är dock inte så rigid att jag skulle utelämna sambon i Chis exempel från 80-talet.
 
/Anders

[Anders Hellster]

Jag missade faktiskt Jörgens och Chris senaste inlägg när jag skickade in mitt svar helt nyss. Om jag hade sett dem hade jag försökt att svara på dem också, i ett sammanhang.  
 
Jörgen! jag vet inte riktigt vart Du vill komma med ditt första stycke. Vilket av mina exempel syftar Du på? Jag har har väl inte använt begreppet biologisk fader om någon som inte är det? Däremot anser jag att det under givna premisser är rätt att skriva in Josef och Peter III i Jesus respektive Carl XVI Gustafs antavlor. Orsaken är att de har ansett som fäder till sina föregivna söner av dåtidens samhälle och etablissemang. Det finns en praxis här som Du helt förbigår.
 
Observera distinktionen jag gör mellan genealogi (släktforskning om Du så önskar) och genetik. Du raljerar lite och antyder att man enligt mitt synsätt skulle kunna välja vilka föräldrar man vill om man inte tycker om dem man redan har. Det anser inte jag! Jag beaktar inte bara den enskilda familjens tyckanden och låtanden utan också det omgivande samhällets. Dessutom utgår mina exempel från barn, inte vuxna.
 
Allt gott!
Anders

[Birgitta Ohlsson]

Anders Hellster
 
Jag har läst dina inlägg under denna rubrik och blir lite nyfiken. Hur skulle du fortsätta bakåt i ett släktträd med ett adoptivbarn och dess adoptivföräldrar? Fyller du på med adoptivföräldrarnas anor så är det ju adoptivföräldrarnas anor inte adoptivbarnets? Skriver du dit adoptivbarnets biologiska anor på adoptivföräldrarna så blir ju det adoptivbarnets anor inte adoptivföräldrarnas? Du skriver att man för all del kan nämna de biologiska föräldrarna i en fotnot, men hur gör du med adoptivbarnets biologiska mor- och farföräldrar och alla generationer innan dem?

[Jörgen Tollesson]

Jag beaktar inte bara den enskilda familjens tyckanden och låtanden utan också det omgivande samhällets.
 
Men likväl är det tyckanden, Anders...
 
Och oavsett vems tyckanden du lägger störst vikt vid - den enskildes, familjens eller det
omgivande samhällets (hur nu det fastställs...) - så handlar det till slut ändå om ditt eget tyckande, eftersom det ju är du som gör det valet...
 
Att vi alla härstammar från våra biologiska förfäder är det ju trots allt ingen som bestrider - frågan är alltså 'bara' om vi ska bygga vår släktforskning på detta självklara faktum, eller låtsas att de är betydelselösa (eller möjligen några figurer som i nåder kan nämnas i en fotnot) om de p.g.a. olika omständigheter (icke sällan beroende på slumpen och/eller formella beslut) inte är de som barnet har råkat att växa upp tillsammans med och därmed identifierar sig mest med.
 
Förutom de tidigare beskrivna absurda konsekvenser detta kan få, så skulle det ju dessutom innebära ett totalt kaos för allt vad släktforskning heter om dessa principer blev allmänt rådande. Man skulle ju aldrig när man tar del av en antavla veta vilka personer det egentligen är som står som någons föräldrar - de biologiska föräldrarna eller adoptivföräldrar eller fosterföräldrar eller några andra.
 
Det skulle därmed vara i det närmaste meningslöst att publicera sin släktforskning, eftersom ingen annan har någon glädje av den - om man nu inte av en tillfällighet råkar ha samma syn på vilka som ska räknas som föräldrar, men det framgår alltså inte av antavlan...
 
Man kan m.a.o. aldrig nöja sig med att konstatera att det är tillfredsställande belagt vilka som är de biologiska föräldrarna; varje släktforskare måste analysera alla omständighter för varje familj och ta ställning utifrån sina högst personliga kriterier vem ska räknas som far och vem som är godkänd som mor. Resultatet kan bli att båda, en eller ingen av de biologiska föräldrarna hamnar i antavlan.
 
Flera släktforskare kan alltså sätta ihop var sin antavla med olika förfäder för samma proband - och alla har lika rätt...!
 
Välkommen till den nya sköna släktforskarvärlden, där var och en är sin egen familjelyckas smed! J

[Per Thorsell]

Huxley's Brave new World, som Jörgen anar i framtiden, har nog redan börjat infinna sig. Finns det ingen lärare på detta forum, som kan berätta hur man hanterar problemet när eleverna skall göra släktforskning i skolan.
 
Hur gör läraren med eleven med klart afrikanskt utseende, men med två blåögda lintottar som föräldrar? Säger han/hon:
Du, Kalle, har ju ingen släkt. Du får i stället läsa tre kapitel i Heidenstams Karolinerna.
 
Jag tror inte det. Resultate blir en antavla som hamnar i datorn och därifrån förr eller senare går vidare till diverse hemsidor.
 
Med dagens familjerelationer kan exemplet varieras nära nog i det oändliga. Det är nog lugnast att hålla sig till 1800-talet.
 
Per Thorsell.

[Anders Hellster]

Birgitta Ohlsson: Jag har inte själv upprättat en antavla för en adopterad person men jag ser inget hinder att en sådan upptar adoptivföräldrarnas biologiska anor. Förutsättningen är att adoptionen innebär ett hundraprocentigt föräldraansvar i juridisk och social mening. Adoptioner kan ha så olika förtecken. I utlandet kan vuxna köpa titlar genom att låta sig adopteras i adliga familjer. Där anser jag inte att något verkligt släktbyte äger rum. Frågeställningen är dock densamma när man upprättar ett ättlingaverk. I min databas låter jag min adopterade släkting på mammas sida stå med, och hans biologiska dotter desslikes. Deras relation till vår släkt är så stark så jag tycker inte ens att det är nödvändigt att offentliggöra någon notis om det biologiska förhållandet. Det har de själva reda på.  
 
Jag tycker inte att detta förfarande är att fara med osanning. Emellertid är det bra om man vid publiceringen av en släktutredning redovisar vilka premisser man arbetat efter. Ofta anges ju om en genealogi är kognatisk eller bara agnatisk, om den endast upptar personer med ett visst namn eller om den begränsas av ett geografiskt område. På samma sätt kan det vara juste att skriva: ”det här släktträdet bär också upp adopterade grenar”. Om syftet med släktrapporten är strikt medicinsk, t.ex. att spåra en ärftlig sjukdom, ska man naturligtvis bara ta med de biologiska barnen. Men hur ofta arbetar vi efter den premissen? Jag är fascinerad av att läsa om metamorfosen som mitt kära fritidsintresse måste ha genomgått. Nyss var det en historisk hjälpvetenskap. Nu hör det visst hemma i naturkunskapen. Kanske ska jag dra på mig en vit labbrock nästa gång jag besöker landsarkivet i Göteborg?      
 
Jörgen ska ha ett erkännande för att han arbetar efter en klar och koncis modell. Hans regel är lätt att begripa. Frågan är om det är lika lätt att kontrollera huruvida hans biologiska kriterium alltid är uppfyllt. Ett ännu större problem med hans synsätt är nog att det skapar släkter som folk inte alls känner igen.  Antag att en hembygdsförening ska ge ut en liten bok om en i trakten välkänd släkt. Utredningen innefattar bl.a. en person som anonymt verkar som donator vid en fertilitetsklinik (i Danmark!). Där finns också en adopterad person med barn och barnbarn (gärna bosatta i släktens gamla hus och sysselsatta med släktens gamla yrke). Enligt Ditt synsätt, Jörgen, skulle alltså välbekanta kusiner på den adopterades sida utmönstras samtidigt som kanske 500 främmande barn från fertilitetskliniken infördes i släktens register? (Vi får förutsätta att den idoge släktforskaren kommit i besittning av sjukhusets arkiv.) Exemplet må vara skruvat med det visar att Ditt synsätt också kan få absurda konsekvenser.  
 
Allvarligt talat: ”Blommor och bin” är viktiga för en släkts fortbestånd men en släkt är också i hög grad en social konstruktion. Det måste man som släktforskare anpassa sig till. Anpassningen kan innebära att man måste välja lite mer komplicerade modeller än vad genetiken har att erbjuda. Mina hänvisningar till Nya Testamentet och furstegenealogierna visar på förebildliga exempel härvidlag. De upptar inte adoptioner men väl ”ställföreträdande fäder”. Just Jesus släktträd är väldigt intressant. Matteus och Lukas versioner skiljer sig som bekant åt. En delförklaring lär vara att det ena redovisar ett fosterskapsförhållande. Jag har inte detaljerna framför mig och ska inte glida bort från ämnet. Min poäng är dock att man sedan gammalt har kompromissat med den biologiska premissen. Ett ensidigt fasthållande vid den är verkligen någon som kännetecknar ”den nya sköna släktforskarvärlden”.
 
Puh!
Anders

[Jan Jutefors]

Jag har just det här problemet som tas upp här med fosterbarn.  
 
På 1870-talet kom ett fosterbarn till min MFMFs familj, från Tyskland. Hon växte upp med familjen och bodde här till sin död i mitten på 1950-talet.
Hon och hennes familj har alltid betraktats av övriga som släktingar.  
Ska jag ta upp detta barn i syskonskaran eller ska jag helt utesluta flickan? Uppgifter om flickans föräldrar saknas helt och hållet.

[Helene Jorsell]

Anders Hellster!
 
Dina inlägg är synnerligen välskrivna, välformulerade och ligger helt rätt i tiden.  
 
Precis som du skriver så går det att göra en notering i antavlan att det rör sig om en adoption, fosterbarn etc men att utesluta barnet helt för att det inte finns några biologiska band....! För mig helt främmande.  
 
Vänligen Helene

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej Helene,
Jag tror inte att det ens är någon som tänkt tanken att ett adopterat barn skall uteslutas.
Barnet kan väl skrivas in under familjen med en antavla som blir NN på föräldrarna tills vidare - om barnet vill söka föräldrarna senare eller om de biologiska föräldrarna är kända kan man skriva de uppåt från barnet.
Det hindrar ju inte att man på en gren intill forskar på adoptivföräldrarna.
 
Men anger man inte att det är adoptivbarn, fosterbarn, provrörsbarn eller liknande, så har man faktiskt gjort en osann antavla.
Eivor

[Birgitta Ohlsson]

Du får ursäkta mig men jag kan inte se någon skillnad i bli adopterad och att köpa sig till en adelstitel genom att låta sig adopteras av en adelsfamilj när det gäller släktbyte. Jag tycker inte att det äger rum något släktbyte i något av fallen, i alla fall inte genealogiskt sett. Alla släktforskare, (inbillar jag mig) strävar efter att ha biologiskt rätt anor i sitt anträd, alltså endast direkta släktingar. Jag hade för en tid sedan hittat en liten flicka som var född utom äktenskapet som jag var säker på var en av mina anor. Jag skrev därför in henne och hittade dessutom en hel del uppgifter på hennes mors sida. Sammanlagt blev det nog närmare 20 personer som kom till. Efter ytterligare ett tag upptäckte jag att jag hade hamnat helt fel, den lilla flickan var inte alls släkt till mig utan en helt annan flicka som inte var född utom äktenskapet men däremot syster till en av mina andra anor. Självklart tog jag bort alla de personer som jag skrivit in förut eftersom de inte alls var släkt med mig och förde in den nya anorna istället. Misstag kan vi alla göra men förhoppningsvis kommer vi på det förr eller senare. Det är av den anledningen som jag tycker det känns så främmande att konstruera ett släktträd där man från början vet att kopplingen mellan proband och resten av anorna är helt fel. Varför inte istället upprätta ett slätträd med de biologiska anorna men med adoptivföräldrarnas namn som en fotnot? Ännu bättre är väl att låta barnet själv om han eller hon blir intresserad av släktforskning själv konstruera ett släktträd och där själv välja vilka anor han eller hon vill ha med.  
 
Vill avsluta med att säga att detta är mina åsikter i frågan och gäller endast det genealogiska, inte den juridiska eller sociala meningen när det gäller adoption och adoptivföräldrar.

[Ingela Martenius]

Min mor växte upp som fosterbarn; sina biologiska föräldrar och deras släkt vägrade hon helt att ha något som helst att göra med fast hon alltså var medveten om de rätta förhållandena. Inte förrän jag var i tjugoårsåldern berättade min mor för mig hur det låg till. Jag har alltså växt upp som en del av min mors fosterfamilj, och har aldrig haft kontakt med min mors biologiska släkt, som enligt henne f.ö. var utdöd.
Men så började jag släktforska och fann en stor och livaktig släkt i Skåne. Och det är den biologiska släkten jag satt upp som min mors anor. Och fast min mor kategoriskt vägrade att ens nämna dem - och alltså t.o.m. dödförklarade dem - så vet jag att det skulle varit helt främmande för min mor att några andra anor än de biologiska angivits i hennes antavla.
 
Däremot så finns givetvis min mors fosterföräldrar med i min mors ansedel, och jag har börjat göra antavlor för dem med. Med ett brutet streck ner till min mor.
Samma lösning - dubbla antavlor - vet jag andra som har liknande familjesituationer använder.
 
Ingela

[Anders Hellster]

Jan Jutefors: Eftersom fosterbarn rättsligt hade en betydligt svagare ställning än våra dagars adoptivbarn är jag skeptisk till att behandla dem som övriga syskon. Men visst måste det ha förekommit fall där fosterföräldrarnas åtagande var så stort att förhållandet liknar en modern adoption. Om det är så i Din släkt kanske man kan försvara ett medtagande av den tyska flickan i den löpande släktredovisningen. Om hon själv har bildat familj finns i så fall också möjligheten att ge henne en egen familjetabell där hennes egna barn räknas upp. Mer utrymme än så skulle jag själv ha svårt att ge en gren som tillkommit genom ett fosterskapsförhållande. Huruvida fosterbarnet är jämförbart med familjens övriga barn beror på ett flertal faktorer, inte bara känslomässiga. Man kan t.ex. beakta hennes efternamn och behandlingen av henne vid föräldrarnas arvskifte. Skilde hon ut sig i dessa avseenden?
 
Helene Jorsell: Tack för de vänliga orden.
 
Birgitta Ohlsson: Du gjorde självfallet rätt som ändrade den felaktiga filiationen. Den byggde ju på ett nutida misstag. Ändringen hade varit nödvändig även om Ditt misstag vunnit hävd i omvärldens medvetande. De personer som Du först trodde hörde samman hade ju inget med varandra att göra när de levde. Mina exempel har däremot handlat om personer som av sin samtid ansågs höra till samma släkt. För Jesus innebar detta inte bara att han betecknades som son till sin ställföreträdande jordiske far, Josef. Han räknades också som en medlem av Davids hus, som Josef härstammade från.  
 
Ingela Martenius: Ditt exempel visar också på hur svårt det är att dra gränser i släktredovisningen. Precis som adoptioner kan fosterskapsförhållanden ha olika innebörd från fall till fall. Släktforskning är svårt! Din öppenhet om förhållandena i Din familj måste dock vara till hjälp för andra släktforskare som är intresserade av densamma.  
 
I gamla nummer av Genealogisk Ungdoms Tidskrift och här på Anbytarforum har det förts en debatt som påminner om vår diskussion.* Den handlar om begreppet ”släkt”, om en släkt bara ska definieras utifrån manliga linjer eller om den också kan omfatta döttrars barn och barnbarn. Även i den frågan anser jag att man måste ta hänsyn till de behandlade människornas egna uppfattningar. Med detta konstaterande rundar jag av min medverkan i detta meningsutbyte.
 
Med vänliga hälsningar
Anders
 
--------------------------
* GUT finns tillgänglig på den dvd som Förbundet gav ut i förra veckan, för en gångs skull en riktigt billig skiva!

[Birgitta Ohlsson]

Anders Hellster: Jag tycker inte att ändringen av dem felaktiga filiationen har ett dugg med varken nutid eller samtid. Ett fel i en antavla är ett fel oavsett när felet begicks eller om personerna av sin samtid ansågs höra till samma släkt. Jag förstår inte riktigt varför du återkommer till Jesus och hans släktförhållanden? Jag trodde vi diskuterade din inställning till att idag skriva adoptivföräldrar som anor till ett adoptivbarn? Det är i alla fall vad jag diskuterar, inget annat. Ingela Martenius inlägg tycker jag precis på pricken åskådliggör vad jag tycker i frågan. Tack för det Ingela.

[Stefan Simander]

Anbyteri = Anmyteri!
 
Att byta ut sina biologiska anor mot andra sociala eller juridiska är ju anmyteri!  
 
1) Dels ett uppror mot gällande praxis och regler för antavlor.
 
2) Dels en spridning av myter (inte bara i fallet Jesus, där ju judarna absolut inte godtog den kristna versionen, utan såg Josef som den biologiska fadern), där felaktigheter och rena lögner medvetet sprids.  
Visst har det förekommit tidigare och förekommer försök än idag, även på Anbytarforum, men det är ju inte mer rätt för det!
 
Däremot finns ju självklart adopterade barn med i stamtavlor och släktsammanställningar framåt i tiden, eftersom de tillhör släkten och även bär släktens namn, som till exempel i Svenska Släktkalendern, men med angivande av att det är en ny släktgren.
 
Att medvetet påstå och sprida något som man vet inte är sant är inte förenligt med släktforskningens metoder och principer.  
Att man sedan inte ska säga allt man vet, av hänsyn till andra, är väl lika självklart. I mitt fall får jag vänta tills föräldragenerationen är borta innan jag kan fråga om det är intressant för en släkting att få ta del av sanningen i ett faderskap, och om så är, då säga något.
 
Att folk sedan gör hur de vill iallafall går inte att göra så mycket åt, mer än att påpeka vad som är tokigt och hur man kan göra istället. I Per Thorsells exempel kan eleven göra antavlor för adoptivföräldrarnas anor ändå, just för att man vill det, men med dem som proband, eller angivande av adoptivrelationen om så är. I det angivna exemplet lär det ju inte heller vara frågan om någon dold adoption.
 
Sedan är ju ändå inte allt svart eller vitt. Som i ursprungsfrågan, ingen annan behöver ju göra en antavla för adoptivbarnet före 18 års ålder.  
Men hur hanterar man barnets eventuella önskan om att släktforska före 18 års ålder? Då får man väl välja mellan att tala om sanningen tidigare än man tänkt eller också vänta med det.  
 
Finns det några studier på hur adoptivbarn reagerar olika beroende på när adoptionen presenteras? Varför just 18 år?
 
Vill till sist ge en eloge till alla deltagare i diskussionen och då särskilt den välskrivande meningsmotståndaren Anders Hellster som jag vill ge en mental äggdonation genom att utbrista: Glad Påsk!

[Marianne Kindgren]

Intressant diskussion som verkligen ligger i tiden. Är det konstigt på något sätt att ha med både biologisk och social släkttillhörighet?
För en del personer måste det vara mycket svårt att hitta sina biologiska rötter och det är ju från den sociala familjen barnet har sina minnen. Men då blir det väl inte släktforskning i ortodox anda?
Frågan aktualiserades nyligen i min egen släkt, där vi har inbjudit till sysslingträff i sommar efter att ha letat efter nu levande släktingar i ett par år. Självklart har vi också sökt kontakt med de grenar där ursprunget var att ett par av min mormors syskon tog fosterbarn som fick hela sin uppväxt i den familjen.
Och Per Thorsell - jag har haft flera släktforskarkurser med mina högstadieelever. Inte med några adopterade barn visserligen, men ibland med ungdomar från länder där krig och andra svårigheter har gjort det nästan helt omöjligt att släktforska på traditionellt sätt. Där blir det i stället muntlig tradition och landets historia får bilda stommen till elevens egen familjehistoria. Det viktiga med de kurserna har snarare varit att hitta rötter och tillhörighet än att jaga anor.
Heidenstams Karolinerna plågades knappast barn med ens på min skoltid på 60-talet  
 
Hälsningar från
Marianne K

[Peter Karlsson]

Hela debatten med start den 28 mars skulle nog förtjäna ett eget utrymme under lämplig rubrik - kanske någon av deltagarna här kunde få till stånd det via anbytarvärden..?

[Per Thorsell]

Marianne.
 
Jag valde Karolinerna som lagom absurd i sammanhanget. När jag gick i skolan på 40-talet var den fortfarande obligatorisk. Däremot var Svenskarna och deras Höfdingar redan då utmönstrad från min 'progressivs' skola.
 
Per.

[Karin Olofsson]

Hej igen. Jag har med stort intresse följt era diskussioner sedan den 28/3 då jag gjorde mitt inlägg. Jag håller med på många punkter som många av er skriver. Jag har nu gjort mitt val. Lillpojken får en mor som föder barnet inom äktenskapet men rutan för pappan står tom. I notiserna skriver jag att den man modern var gift med vid barnets födelse, är den pappa som varit med från allra första tiden då han var en bebis och låg i mammas mage. Han är barnets sociala pappa och när han blir lite äldre får han veta att han på 18-årsdagen kan ta reda på vem den biologiska pappan är. Jag känner mamman mkt väl och vet att hon kommer att berätta allt för pojken.
Mvh,
Karin

[Jan Jutefors]

Nu är det så att jag har min stategi helt klar för mig. Så länge jag inte har några biologiska föräldrar för mina fosterbarn, så får de ligga kvar som fosterbarn s.a.s.
Sedan må någon kalla det anmyteri om de vill, det bekymrar inte mig ett dugg.

[Johanna Axelsson]

Hoppas på hjälp här:
 
Jag har några personer som har fader okänd, skulle så gärna vilja hatips om vart jag kan finna dessa fäder.  
 
Först ut är en fader till Knut Hasse Mattson född 1926-01-15 i Mjällby, Blekinge. Här finns ingen notering om hans fader vid hans födelsenotering.  
 
Sedan gäller det fadern till Inger Veronika Blank född 1913-05-27 i Hillared, Älvsborgslän.  
 
Den tredjue och sista som jag nu stött på är fadern till Julia Anette Johansdotter född 1895-12-22 i Berghem.
 
Skulle som sagt var vara jättetacksam för alla tips om vart jag ska leta för att finna dessa fäder?Tyvärr finns det ingen som jag kan prata med om dem i livet, då jag förlorat alla äldre släktingar.
 
Mvh: Johanna

[Leif Gson Nygård]

Hej Johanna,
 
En bra början är att läsa igenom alla tips som ges under den här rubriken. Har du gjort det?
 
Sedan finns det andra trådar som behandlar samma problematik. För detta ämne har varit på tapeten ett otal gånger under årens lopp.
 
Det kan alltså löna sig att läsa igenom inläggen om ämnet. Du har f ö Tips: Läs om oäkta barn i Nättidningen Rötter under rubriken ovan.
 
Mvh
/Leif

[Per Thorsell]

Eftersom frågan gäller 1900-tal är mitt råd att börja på Kommunarkivet i den kommun där barnets mor var skriven vid tiden för respektive barns födelse; alltså den kommun som socknen i dag tillhör. Där bör det finnas en akt i Barnavårdsnämndens (motsv.) arkiv. Normalt finns där alla tillgängliga uppgifter om den faderskapsutredning som bör ha gjorts.
 
Ange de uppgifter Du har om moderns namn, födelsedata och hemvist samt barnets namn och födelsedatum.  
 
Om Du inte hittar kontaktuppgift till arkivet på kommunens hemsida, skicka frågan till Kommunkansliet!
 
Per Thorsell.

[Håkan Bergström]

Vid bläddring i stamrullan för Norrbottens regemente 1896 och 1897 upptäcke jag att en viss rekryt som fötts oäkta 1874 av en piga liksom alla andra fått sin fars yrke angivet. Han kallas 'kronojägarson'. Inget namn på faderns alltså men en rejält minskad skara misstänkta.
 
/Håkan

[Ann-Mari Bäckman]

Hej!
 
Nyligen hade vi en diskussion huruvida en angiven fader verkligen var det. I födelseboken står modern som okänd, men i Sveriges Kommuner, Västernorrlands län, 1938, så finns det ett foto på sonen, som vuxen, där han namnger fadern.
 
Nu har det hänt igen, att på ett foto i Porträttfynd, så anges vem som finns på fotot och vem fadern och modern är. I Sveriges kommuner, Västernorrlands län, finns ett foto på denne man och där står också namnet på fadern. I scb födda, står att fadern är okänd. I Sveriges befolkning 1900 bor den utpekade fadern och modern tillsammans och sonen står som hennes före äktenskapet.
 
Kan man tänka sig att fadern erkänt barnet i efterhand eller har barnet fått reda på vem fadern var och på eget bevåg namngett honom? I det senare fallet kan ju fosterfadern betraktats som fader av fostersonen.
 
Ann-Mari

[Lena Eriksson]

Detta är nog ett svårlöst problem. Tror att det kan vara väldigt  olika hur det blir skrivet. Jag har en man född oäkta utan att fadern angetts. Senare har mannen trasslat till det för sig och hamnat i fängelse. På utskrivningsblanketten finns ifyllt: Faderns yrke, snickare. Modern i fråga blev aldrig gift och mannen ifråga aldrig fosterplacerad... så.. troligen visste han ändock vem pappa var. Mammans yrke var karamellkokerska.

[Ann-Mari Bäckman]

Detta betyder att, om det står att fadern är okänd, så kan chansen ändå finnas, att hitta honom, just i sådana här dokument/porträttgallerier, där vederbörande barn, själv angett faderns namn. För nog var det i allra flesta fall allmänt känt vem den blivande fadern kunde vara om en kvinna väntade barn, speciellt i små samhällen.

[Ann-Mari Bäckman]

Dubblett!
 
(Meddelandet ändrat av ines den 04 juni, 2008)