Vittisbofjärd (på finska Ahlainen), som tidigare stavades Hvittisbofjerd, har i tiden hört till Ulvsby storsocken. Orten fick kapellrättigheter redan 1693 men blev självständig församling först 1908. Däremellan hade kapellförsamlingen en tid lytt under Norrmark kyrkoherdeämbete. Vittisbofjärd är idag en del av staden Björneborg. Vittisbofjärd kommun var före samgången med Björneborg till ytan ? 185 kvadratkilometer. Folkmängden rörde sig kring 1500 personer.
De egentliga byarna i Vittisbofjerd hette (enligt gammalt skrivsätt) Öfverby, Nederby, Kjellfjerd och Lampis. Endast den sistnämnda bar finskt namn i försvenskad form. Senare övergick man till namnen Ylikylä, Alakylä, Kellahti och Lamppi.
Träkyrkan i Vittisbofjärd stod färdig år 1796 efter den i Jalasjärvi bosatta Salomon Köykkä-Köhlströms ritningar, delvis omarbetade av ”Intendenturkontoret”. Helgedomen utvigdades år 1908 i enlighet med arkitekt Josef Stenbäcks planer till en korskyrka med 720 sittplatser. Klockstapeln är av C.L. Engels hand anno 1832. Altartavlan är målad år 1888 av Elin Danielson-Gambogi.
Bildtext: Avellan, Furuskär(i), Granqvist, Grönmark, Holmström, Lindberg och Ollonqvist. De många svenskspråkiga inskrifterna på gravvårdarna i Vittisbofjärd vittnar om en tidigare talrik svensk befolkning.
Förfinskningen var väl genomförd i början av 1900-talet. ”. ett ganska stort antal svenskatalande i . Hvittisbofjärd äro laestadianer”, skriver Isak Smeds, som besökte socken 1888. Han bodde hos ”gubben Ingberg” under sitt besök i Vittisbofjärd. Denne sjöng svenska visor för gästen, som var en ung magister från Åbo. Under denna tid var det bara de gamla som talade svenska. Ungdomarna var helt förfinskade.
Källmaterial:
”Finlandia 2 - Varsinais-Suomi, Satakunta ja Ahvenanmaa.” (Keuruu 1984), sid. 251.
”Gränsmark. Släkt- och bygdekrönika från Sydösterbotten 2”, av Gunnar Nybond (Vasa 1984), sid. 16.
”Kom Blankus, kom Skarpus. Fiskare och skeppsbyggare i Sideby.”, av Erik Appel (Vasa 1994), sid. 17.
”Turistbroschyr. Strandvägen - stressfritt alternativ. Kristinestad - Sastmola - Björneborg.” (Björneborg 1988).