Äldre inlägg (arkiv) till 11 januari, 2009

[Gunnar Johansson]

Min mamma och pappa är båda födda i Arnäs, men flyttade som spädbarn till Hörnefors. De använde ett ord för den maträtt som här i Skellefteåområdet kallas blöta, och längre söderut för dopp i grytan, det ordet var söla, med tjockt L. Är det ett vanligt ord i Ö-vikstrakten, eller kan det vara ett ord som användes i Nordmaling/Hörnefors/Umeå?

[Ann-Mari Bäckman]

Hej Gunnar!
 
Jag har bara hört ordet blöta (Anundsjö)
 
Ann-Mari

[Barbro Persson]

Hej jag kommer från Björna och där sa vi blöttbrö
Barbro

[Stig-Lennart Johansson]

Fornsvenskan verkar ha ett söla i betydelsen doppa (samma rot som sur och sörja ?)
och om det i dy eller smuts liktydigt med solkad (eng. sully), befläckad o rentav smittad
vilket man får hoppas att inte soppan är !

[Göran Stenberg]

Rätt så StigLennart! Det är det ordet vi haft i kyrkan varje första advent intill millennieskiftet. Men i Nederkalix heter det blöta.

[Kristina Öberg]

Blåita (med tjockt l) på pitebonskan
Blöta  på pitefint

[Ninnie Westergren]

Inte söla men sölen har jag med mig från Umeå och det kom på mammas sida från Norrbyn/Hörnefors ev. längre tillbaka från Österbotten. Eller från längre ner i Ångermanland.  
 
Men någon koppling till dopp i grytan har det inte för mig! Dopp i grytan är för mig makens (mittsverige) vörtbröd som till jul doppas eller får simma i en tallrik med skinkspad...och det var ingenting vi använde oss av varken till jul eller annars i mitt Umeåliv. Sölen var vitt tunnbröd kokt i mjölk (minns jag rätt nu? Äter inte det så ofta numera...!) och så en klick smör tillsatt! Väldigt likt det man gjorde med blodbrödet som ju ser likadant ut (Mjälloms?) som det vanliga tunnbrödet!
 
Ninnie....som blir hungrig av detta...mitt i natta!

[Anders Eliasson]

Ett ord som jag tror är besläktat med blöta kan vara bryta.Jag är uppväxt i Österflo i Långsele och min farmor och de äldre i byn sa bryta om maträtten: bröd i småbitar i mjölk. Ibland åts lyxvarianten med sylt till.Detta åts vanligast till frukost. Min farmor brukade även bryta ner bröd i sluringen.
Synd att det inte finns möjlighet att lyssna till uttal,skulle vara mycket intressant.

[Martin Bergman]

Vi kallade det här sista från Anders för brösull och då skulle det vara tunnbröd tillsammans med tjockmjölk. Tjockmjölken (eller långfil som det heter idag) var då hemmagjord på tättä och färskmjölk. Vi det var dom som bodde på gränsen till Långsele på den Jämtländska sidan.
Martin B

[Ann-Mari Bäckman]

Om jag förstått saken rätt så tog man vad man hade i brödväg för att doppa i skinkspadet. I norra delen av Sverige blev det tunnbrödet, som fick blötas upp (Blöta) och i södra delen blev det vörtbrödet.
 
Bryta kallade vi tunnbröd, som man bröt ned i mjölk. Vissa hade väl sylt till detta, men vi sötade det bara med strösocker.
 
Jag får väl kalla detta för Anundsjö-seder, fast jag är född och uppvuxen i Umeå.
 
Söla har jag som sagt aldrig hört talas om, men ett liknande ord Sörpla använde mormor om den mat hon gav till korna! Hon hade en hink med hett vatten, där matrester? eller vad jag minns apelsinskal hamnade. Därför tycker jag än i denna dag illa om lukten av varma apelsinskal. I min makes hem slängde man apelsinskalet i vasken och spolade hetvatten på detta för att det skulle lukta gott. Så ni kan förstå vilka divergerade känslor vi två har för lukten/doften av varma apelsinskal.  
 
Ann-Mari

[Stig-Lennart Johansson]

sull, sv. dial., bröd betat i mjölk - se soll
soll, sv. dial, hoprörd blandning;  
i dalm., sull, bröd brutet i mjölk = no. soll, ds;  
isl, sollr, hund- eller svinmat ---
 
väl av indoeuropeiska *s(u)lnó --- möjligen till roten i   s v ä l l a

[Anders Eliasson]

I mina hemtrakter utfodrade man grisarna med samma anrättning som Ann-Mari nämner. Här kallades det för sörpa utan l som i sörpla.
Bryta skulle helst ha kornbröd i småbitar.Tanterna i byn brukade alltid samlas några gånger per år för att baka tunnbröä i stora kakor. Detta skulle helst avnjutas till jul och när man fick främmande.
Ordet främmande är ett uttryck som jag har förundrats över. Det betydde att man fick besök av någon som inte hörde hemma på gården eller de närmsta husen.
Ångermanländskan är ett fantastiskt språk! Ju längre jag är borta från dessa trakter ju mer njuter jag av att höra detta sjungande,färgstarka och beskrivande språk.

[Stig-Lennart Johansson]

Ja, sörpa är etymologiskt sannolikt besläktat med söla och sörja med betydelserötter till smuts ...

[Anita Berglund Eriksson]

Jag har i ett annat forum tagit upp några andra ångermanländska dialektala ord som, för mig åtminstone, är nya, nämligen:
 
Sôbb/Sôbben. Att något är sôbbigt känner jag till - det betyder ungefär att väglaget tex. är sörjigt, smetigt.
 
Sôbben däremot är ett nytt ord vilket lär betyda kraftfullt, innehållsrikt. Om en maträtt till exempel.
 
Snarlika ord, men helt olika betydelser. Är det flera än jag som har hört ordet sôbben?
 
Stöavén (med betoning på e) Det ska betyda ungefär stabilt.
 
Sôrn sägs om det som blir över av ved; bark och annat skräp.
 
Är dessa ord kända för andra ångermanlänningar?
 
Hälsningar Anita

[Ann-Mari Bäckman]

Anders E.! Här kan du läsa om Främmande:
 
främmande

[Ninnie Westergren]

Tänkte på bryta också, inatt när jag skrev!
Det är för mig tunnbröd (numera Mjälloms i brist på det gamla kära Ume´tunnbrödet!) brutet i bitar i en tallrik mjölk, smaksatt med en rejäl sked hemkokt lingonsylt! Absolut ingen annan sylt eller något annat...och absolut inte utan lingonsylten....och VERKLIGEN inte med socker! Fnitter!  
Det får mig att känna ungefär som du med varma apelsinskal Ann-Mari!
 
Det är otroligt vilka vanor man får som är omöjliga att ändra på! Undrar hur tidigt i livet man präglas med sådant?! Jag vet hur jag och syrran förfasade oss över pappas användande av blåbärssylt i filet och andra i vårt tycke konstiga blandningar! Än idag köper jag inte nå´t blåbärsfil...eller youghurt med blåbär i, trots att jag älskar blåbär i övrigt!
 
Bryta äter jag för övrigt då och då än i dag, så skåning jag numera är!  
Liksom Kornmjölsgröt med mjölk och lingonsylt!  
 
.....och Palten inte att förglömma....Kornmjöl, vetemjöl riven potatis och lite salt + lite mjölk om potatisen är torr - forma till bullar och ner i kokande lättsaltat vatten...tills de flyter.
Inget fläsk i vår version! Inga jättepaltar som Pite´s, utan små och nätta så de kokar fort, innan man  hinn svält ihjäl! Njutes med antingen smör eller lingonsylt!
 
Nää...nu blir det dax för en sen lunch!
Ninnie

[Ninnie Westergren]

...och Anders...tunnbrödet jag pratar om innehöll/innehåller ju också kornmjöl...såklart!
 
Ninnie

[Göran Stenberg]

Bryta heter smola i Nederkalix, givetvis med tjock l. Men etymologin är ju nästan densamma. Möjligen har man fått använda mer små smulor uppe i Norrbotten, medan man i Västerbotten brutit generösare bitar av brödet?

[Sven-Åke Näsholm]

Hej Anita!
De ord som du funderar över är inte helt främmande.
Sôbb/sôbben hörde jag ofta min svärfar i övre Anundsjö använda. Tilläggas kan är betydelsen av sôbben, som han oftast använde om personer. När han pratade om någon som var betydelsefyll, framgångsrik, djärv, modig eller som utmärkte sig på nåt sätt, kunde han säga dä ä sôbben dä.
Stöavén användes i den betydelse som du anger.
Sôln hörde jag min mormor, i Sollefteåtrakten, framför allt använda om lagret av bark- och vedrester som återfinns på golvet i vedboden, liksom du också säger.
 
God Jul från mej på skrapdan(dan före julafton).
Sven-Åke

[Anita Berglund Eriksson]

Hej Sven-Åke!
 
Tack för ditt svar! Vad trevligt att det finns fler som hört orden. Du skriver sôln med l - det ska nog vara så. Konsonanten hörs inte när man uttalar/hör ordet. Eller hur?
 
En riktigt God Jul!
Hälsningar Anita

[Anita Berglund Eriksson]

Häromdagen hörde jag ett nytt uttryck som jag gärna vill veta om det är flera som har hört?
 
Ordet är gôit eller gôet. Det är ett adjektiv och betyder ungefär att personen/personerna är vilseledda / möjligen något naiva. Sagesmannen berättade att ordet användes ofta när det talades om personer som fångades av olika religiösa förkunnelser alt. extrema politiska ideér. Det var gôit/gôet.  
 
Finns det någon som har hört ordet?
 
Hälsningar Anita

[Barbro Persson]

Hej Anita, i min barndom i Björna socken sa vår mamma det om oss barn när vi var lite för busiga  ha je vorte alldeles gôet båner med ett skratt i rösten.
Hälsningar Barbro

[Anita Berglund Eriksson]

Tack för svaret Barbro!  
 
Hälsningar Anita

[Stig-Lennart Johansson]

Kanske samma som (Åsele!; Lycksele?): vara eller bli göjvut = galen/-t, tokig/t, snurrig/t...
på vilket etymologiboken verkar gå bet.

[Anita Berglund Eriksson]

Stig-Lennart! Det låter som det är samma ord och betydelse, tycker jag!  
Kul! Undrar var ordet kommer från...?
 
Hälsningar Anita

[Paul Olsson]

Det finns en webbsida på Internet med inspelningar av olika dialekter. För de som inte redan upptäckt det finns länken till Anundsjö-målet på min hemsida, http://web.telia.com/~u14013148 , under knappen Anundsjö-boken. I länken kan man också välja en annan sockens dialekt.

[Ann-Mari Bäckman]

Ordet Göjvet är bekant för mig, men jag vet inte var jag hört det, men jag tror inte det kommer från mammas Anundsjöhemtrakter, utan kanske från mina Umeå-kompisar. Riktigt exakt när och varför vi använde ordet vet jag inte heller, men att det betyder tokig, det vet jag.
 
Ann-Mari

[Anita Berglund Eriksson]

Ann-Mari! Tydligen samma ord och liknande betydelse, men med lite olika uttal..
 
Hälsningar Anita
 
(Meddelandet ändrat av anbe den 11 januari, 2009)

[Göran Stenberg]

Pehr Stenbergs Ordbok över umemålet  (1966) förtecknar gödut i betydelsen 'galen, tokig, fjollig' och göde med betydelsen 'tok, galning'. Ordboken ger även uttalsanvisningar.
Uppteckningen är från slutet av 1700-talet och de första åren av 1800-talet.

[Stig-Lennart Johansson]

Då kan det möjligen komma från fornnordiskt gö (såväl i södra som norra Sverige; tydligen 'hårt' g-uttal ?, isländskans gaula) om skällande, ylande, tjutande hundar...