Hej!
Förklaring, Se nedan:
VITA DUVAN
Onsdag den 28 april samlades ett 15-tal medlemmar på ett trevligt och uppskattat studiebesök på det gamla och numera nedlagda länsfängelset,Vita Duvan, i Luleå. Under rundvandringen guidades vi av Magnus Markström, Hägnan i Fält, som hade åtskilligt intressant att lära oss om fängelset, varför det kom till och varför byggnaden ser ut som den gör.
VITA DUVAN - ETT LÄNSFÄNGELSE I NORR
Länsfängelset är inte regionalt- eller lokalt representativt, till skillnad från exempelvis allmogebyggnaders lokala variationer. I stället kan fängelset ses som ett av många politiska viljeyttringar iscensatt av centralmakten under demokratins genombrottstid i Sverige: att genom det nya fängelsesystemets likriktande effekt knyta samman landets delar med den nya myndighetskultur som utvecklades under 1800-talet. Den för fångvården ansvariga myndigheten var ”Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket” som fanns åren 1825-1859. Styrelsen blev sedan till ”Fångvårdsstyrelsen”, denna fanns mellan 1860-1964.
Vita Duvans samhälleliga kontext
Länsfängelset, cellfängelset i Luleå, populärt kallat ”Vita Duvan”, var i det närmaste färdigbyggt 1854, men togs definitivt i bruk 1856. Före 1854 förvarades fångarna i Piteå. Det var Luleås första profana stenbyggnad, byggd i tegel på källare av natursten. Rappningen lades på efter ett par år. Det första stenhuset överhuvudtaget i staden var kyrkan - Gustavskyrkan - som invigdes 1790 (förstördes vid branden 1887). Fängelset byggdes i utkanten av staden på en höjd nära residenset, någonting som var vanligt på denna tid. Ett fängelse var liksom länsresidens och andra typer av myndighetsbyggnader statliga maktsymboler. De skulle genom läge och arkitektur förmedla en maktsymbolik som uttryckte myndighet över folket i den tidstypiska paternalistiska andan.
Med upplysningstiden under 1700-talet kom bl a föreställningen att människan kunde formas genom uppfostran och att hon gick att förändra senare i livet. Upplysningsid?erna betydde att individen myndigförklarades, hade rättigheter och gjordes ansvarig för sina handlingar. Dessa uppfattningar fick betydelse för övergången från straff till disciplinering. Företrädare för de här id?erna var bl a David Hume, John Locke, Jean-Jacques Rousseau och Jeremy Bentham.
De liberala id?erna om individens rättigheter spreds bland samhällets övre skikt den tid under vilken cellfängelsesystemet med tillhörande pedagogik spreds i Sverige, d v s, under första hälften och mitten av 1800-talet. Bland samhällets lägre skikt - varifrån fångklientelet hämtades - var de nya politiska id?erna närmast okända. De levde till stor del kvar i självhushållningens samhällsordning inom vilken människan var inbäddad i en gemenskap. Individen fanns inte som explicit begrepp, i stället ingick individen i en organisk gemenskap där varje person hade sin klart definierade roll inom ett patriarkaliskt och kulturellt relativt statiskt system. Den sociala kontrollen och därmed disciplineringen var stark och hård.
Sociala förändringar gick endast långsamt. Det går att tala om en multilinjär utveckling där olika sociala gruppers- eller klassers historier utvecklades med olika hastighet. Utvecklingen inom samhället vad gäller exempelvis spridning och implementering av nya politiska, ekonomiska och militära id?er försiggick inom en samhällelig elit, vars ”historia” eller tid gick bra mycket fortare relativt motsvarande strukturella förändringar hos samhällets lägre skikt. Informella nätverk hos en rörlig elit inom vilken id?er utbyttes och platsbundenhet hos folkflertalet befrämjade ojämnlik tillgång till nya id?er. Dessutom spreds nyheter endast långsamt genom samhällets lager uppifrån och ner under naturahushållets tid. Den informationstekniska revolutionen i form av järnvägar, telegraf, press och sedermera telefonen befordrades och användes av eliten i första hand.
Id?er spreds uppifrån och ner endast långsamt. Att samhället var kollektivt ordnat och att liberalismen ”uppfann” individen är en sanning med modifikation. Kungar, fältherrar, mäktiga godsägare och andra i samhällspyramidens topp har alltid setts som individer, relativt autonoma och med makt att förändra både sin egen och andras situation. Den stora massan sågs emellertid inte som något annat än en grå massa utan vare sig kollektiv- eller individuell vilja. Massan, pöbeln eller vad beteckningarna än var ansågs inte som ett skapande subjekt, i samhälleligt perspektiv gällde länge osynliggörande och förakt, det var genom att samlas kring gemensamma intressen och målsättningar som samhällelig medvetenhet erhölls bland de lägre klasserna och kampen för att uppnå värdighet genom att erkännas av andra började (1800-talets andra hälft).
Att klasskampen i Sverige aldrig blev revolutionär kan vi bl a tacka Folkskolan för, samt religionen - läskunnighet krävdes för att kunna sin katekes vid husförhören. Ironiskt nog kom kyrkan som annars brukar anklagas för stark konservatism att indirekt befrämja radikala id?er genom sitt krav på läskunnighet. På grund av detta och att den informationstekniska revolutionen till slut nådde allt fler kom avståndet att krympas mellan elit och folkets flertal, vilket kom att befrämja en lugn övergång till demokrati. Den relativt höga bildningsnivån bidrog alltså till att en lugn övergång till demokrati kunde ske trots delvis djup fattigdom och stora klassklyftor.
Från straff till förbättring - fängelsesystemets framväxt
Id?n med cellfängelser var produkten av en mer humanitär syn på fångvården som växte fram ur den nya människosynen som växt fram sedan renässansen, konkretiserats med Upplysningsid?erna under 1700-talet och artikulerats med de liberala id?erna under 1840- och 50-talen. Individen steg fram som begrepp, individen var fri och kunde därmed förbättras. Den sedan gammalt etablerade synen på straff var avskräckning, vedergällning, förödmjukelse och skam. Straffen förekom som kroppsstraff (piskning, stympning), dödsstraff, skamstraff (exempelvis att slås i järn och ställas ut till allmänt beskådande) och böter. Stympningar och avrättningar skedde offentligt för att avskräcka. En stympad, exempelvis en som fått ena handen avhuggen var en kringvandrande avskräckning samtidigt som han utsattes för samhällets förkastelse och skulle känna skam. Fängelse var bara en förvaring av brottslingen inför dom. Under inflytande av lutherska moralid?er om arbetets välsignelse uppstod från och med 1600-talet korrektionsanstalter i form av rasp- och spinnhus där fångar skulle korrigeras genom arbete. Straffarbete i fästningar och slott infördes också. Strafftänkandet där var utpräglat och förhållandena för fångarna var fruktansvärda. Bland annat blandades olika slags förbrytare i olika åldrar och ibland kön i gemensamma celler. ”Fängelserna” fungerade som brottsskolor. Ett bra exempel på detta slags fängelse är Carlstens fästning i Marstrand. Några fängelser enligt moderna mått var det inte.
Med det nya tänkandet skulle det inte längre handla om att straffa, utan om att återföra fångarna till det civila samhället. Med de humanistisk- liberala id?erna ansågs människan kunna förbättras. Liberalismens syn på den fria individen innebar ett brott mot tidigare kollektiva synsätt. Med individen satt i centrum skulle fången tänka över sina gärningar och bli en bättre människa. Återföringen till samhället skulle ske genom fängelsesystemets disciplinering, fången skulle fås att acceptera samhälleliga normer och regler. Målet uppfylldes emellertid inte: fångklientelet hämtades vanligen från samhällets nedre skikt, där gemenskapen betydde allt och individen ingenting. I bondesverige uttrycktes identitet kollektivt, det värsta straffet man kunde få var att utstötas ur den sociala gemenskapen. Elitens liberala tankar om individers rättigheter och skyldigheter trängde endast långsamt ner genom folklagren. Därför upplevdes fängelsestraffet just som straff - fången fråntogs sin sociala identitet och därmed sin trygghet i gemenskapen, han stöttes ut ur gemenskapen och förlorade sin identitet. Syftet med fängelsesystemet uppfylldes alltså inte.
1841 kom ett riksdagsbeslut om cellfängelser. Fångarna skulle sitta i ensamceller, begrunda sina synder och bli bättre människor. Tanken bakom ensamcellerna var också att fångarna inte skulle stå under inflytande av mer förhärdade brottslingar. Det amerikanska cellsystemet användes vilket innebar att cellerna placerades längs väggarna med en gång i mitten, philadelphiasystemet, eller auburnsystemet, där cellerna placerades rygg mot rygg längs byggnadens axel och med dörrarna ut mot en gång. Cellerna gavs alltså endast indirekt solljus. Vanligen användes auburnsystemet för långtidsfångar och philadelphiasystemet för korttidsfångar. Centralfängelset på Långholmen kombinerade de bägge systemen (enda fängelset i Sverige med auburnsystem). Det kom att byggas 45 cellfängelser enligt detta system mellan 1846 till 1914 - en tidsepok inom vilken rättsväsendet reformerades: kroppsstraffen togs bort ur lagstiftningen 1855 och skamstraffen 1864. Dödsstraffet användes allt mer sälland och avskaffades för brott i fredstid 1921 (för brott begångna under krigstid fanns dödsstraffet kvar ända till 1973). De äldre strafformerna fasades ut till förmån för frihetsstraffet. Man byggde enligt standardiserade normalritningar vad gäller interiören. Byggnadernas yttre fick rektangulärt- eller T-format plan, medan dekorativa inslag kom att se tämligen olika ut och påverkades av rådande arkitektoniska mode. Endast ett undantag från standardiseringen förekom - länsfängelset i Luleå. Det byggdes som en niokantig tornbyggnad, en s k panopticon.
Jeremy Bentham och panopticon
Förebilden hämtades från England. Där hade ingen mindre än Jeremy Bentham (1748-1832) - skaparen av den utilitaristiska samhällsfilosofin och som en av liberalismens fäder en stor inspiratör för John Stuart Mill - ritat en panopticonanläggning, Millbankfängelset, en cirkulär tornbyggnad med plats för 1100 fångar. Fängelset stod klart 1821 och var tänkt som ett modellfängelse. Bentham utgick från humanistiska och rationella tankar enligt sin utilitaristiska filosofi. Panopticonid?n byggde på att se men inte synas. Panopticon betyder ungefär ”allseende plats” eller ”det allseende ögat” och tanken var att fångarna inte skulle veta när de blev iakttagna. En panopticonanläggning är i form av en cirkulär eller mångkantig byggnad där cellerna placeras i en cirkel runt tornbyggnadens ytterväggar med gallerdörrar som vetter mot byggnadens mitt i vilken vaktkonstapelns bevakningsplats fanns. Vaktkonstapeln hade god överblick från centrum av tornet och kunde iaktta vilken fånge han ville utan att fången visste om det. Fängelset ansågs emellertid som misslyckat.
Panopticonid?n handlar om att separera individer från varandra och hålla dem under dold övervakning. Övervakaren kunde iaktta allt som hände. Benthams id? baserades på tankar om det transparenta samhället och den formbara människan. De nya id?erna om den formbara individen betydde att individen i sig blev viktig. Individen kunde fås att förbättra sig själv, en syn som pekade fram mot dagens syn på det individuella jaget som osituerat. Denna, snarast proto-liberala synen skiljer sig från kärnan i den moderna liberalismen enligt vilken individen formar sig själv efter eget huvud. Synsättet bröt emellertid mot den gamla ordningen inom vilken individen var en del av ett av Gud sanktionerat system som människor inte ägde makt att påverka, se till exempel Augustinus.
Panopticonpedagogiken vilade på tvenne pelare: materialism enligt vilken människan formas av omvärlden och utilitarismen enligt vilken människan strävar efter nyttomaximering. Genom att spela på människans strävan att undvika olust och maximera sin nytta i en styrd miljö skulle människan påverkas till förbättring. Nyttomaximeringen och de sinnesintryck som påfördes individen från den styrda miljön skulle göra henne till instrument för sin egen förbättring. En slags självdisciplinering således. Detta är i korthet id?n bakom panopticon. Fångarna skulle förbättras genom organisation och strukturering av den omgivande fysiska miljön Förfarandet innebar i praktiken en grov integritetskränkning, fången hade ingenting privat, utan var fullständigt exponerad, varför den panoptiska makten i praktiken kan karaktäriseras som totalitär.
Länsfängelset Vita Duvan
Nu är ju Vita Duvan inget äkta panopticon: något centralt vaktrum finns inte, utan en trappa upp till övervåningen; något gallerverk in mot mitten finns inte, utan vanliga celldörrar. Det finns fler exempel också, Vita Duvans arkitektoniska utformning är snarare inspirerad av panopticon och det är svårt att avgöra i vilken utsträckning Benthams pedagogiska id?er verkligen inspirerat byggnadens utformning.
En summarisk beskrivning av fängelset ser ut så här: Det fanns 8 celler på första plan och 9 på andra plan placerade cirkulärt längs tornbyggnadens väggar, alltså enligt philadelphiasystemet. Cellerna var alla bredare mot ytterväggen och smalare mot dörren. 2 av cellerna har kvar sitt trägolv, en av dem med de gamla, breda plankorna. Dörrarna var av plåtklätt trä med ett observationstitthål i. Id?n med förfarandet var att underlätta övervakningen och spara personal - det var ju lätt att bevaka celler som var byggda runt ett nav i form av övervakningsplats mitt i tornbyggnaden. Järngallren för fönstren tillverkades av fångarna i centralfängelset på Långholmen, liksom även pottor och hängmattor. Uppvärmning skedde med ved.
Arkitekt var Carl Fredrik Hjelm från Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, han hade tidigare ritat befästningsanläggningar och kom att bygga ett flertal fängelser. Byggare var tullförvaltaren Uno Strandberg och en av hans borgenärer var Jonas Bodell. Anläggningen i Luleå var en av landets minsta cellfängelser, men byggdes ut med en rektangulär tvåvåningsbyggnad enligt philadelphiasystemet försedd med 22 rektangulära celler år 1892. Mellan våningarna fanns ett hönsnät för att förhindra att man kastade saker eller hoppade.
I källaren fanns under senare tid ett pingisbord för fångarnas fysiska förkovran. Längst in i källaren, under den ursprungliga centralbyggnaden finns ett rum byggd i grova stenblock och med små gluggar längst upp. I taket finns ett antal grova krokar påminnande om köttkrokar, enligt rykten ska fångar ha hängts upp i dessa och piskats. Andra rykten gör gällande att det skulle funnits en isoleringscell i källaren, det är kanske detta rum, dörren dit är en mycket kraftig ståldörr med bucklor på insidan som om någon i desperation bearbetat den.
Hela fängelseanläggningen kom tillslut att omfatta huvudbyggnad med celler, bostad (från 1892) med lägenheter för bevakningspersonal, omfattningsmur, rastgård; kök med matsal,
administrationsbyggnad och sjuka fanns i samma hus, en tvåvånings träbyggnad, samt utedass och verkstad. Allt utom själva fängelsebyggnaden och bostaden är rivet.
Under fängelsets tidigare användningsår var många av de intagna sådana som åkt fast för renstöld, lösdriveri, förfalskning, tjuvnad och våldsamt motstånd mot polis. Lappar och finnar ansågs ha låg moral. 1865 inträffade Edeforsupproret - den första arbetskonflikten i Sveriges moderna historia. Kanalarbetare var sysselsatta med bygget av den i dag kallade ”Engelska kanalen” förbi forsarna i Edefors och Heden. Det engelska bolaget (The Gellivare Company Ltd ) som drev verksamheten hade ont om pengar och banken vägrade att utbetala nödvändiga medel för bl a arbetarnas löner åt bolaget. 1865 utbröt allvarliga oroligheter under sommarmarknaden i Edefors. Oroligheterna slogs ner av militär som transporterats från Notviken. De ansvariga för oroligheterna togs till Luleå och låstes in på Vita Duvan.
Vita Duvan under modern tid
Andra världskriget gick inte spårlöst förbi. Någon gång under maj 1940, i samband med de hårda striderna i Narviksområdet mellan tyska trupper å den ena och den norska arm?n och den allierade expeditionsstyrkan å den andra hade 4 tyska sjömän förts till Vita Duvan. De kom från något av de tyska handelsfartyg som sänkts i Narviks hamn och hade tagit sig över gränsen och hamnat i ett interneringsläger i Kiruna. Varför de fördes till fängelset i Luleå har inte gått att få fram. Kanske misstänktes de för desertering eller också hade de gjort sig skyldig till någon annan förseelse. Det har inte heller gått att få fram hur länge sjömännen satt på Vita Duvan innan de sändes tillbaka till Tyskland. När kriget senare utvidgades i och med invasionen av Sovjetunionen 1941 blev Nordkalotten krigsskådeplats. Från den tiden och framförallt mot slutet av kriget när det på allvar började gå illa för Tyskland ökade antalet desertörer från den tyska arm?n i Nordnorge- och Nordfinland. Endel av dessa lyckades ta sig över gränsen in i Sverige och de som åkte fast i Norrbotten förvarades ett tag på Vita Duvan innan de sändes vidare till Kalmar för rannsakning. I juni 1942 försökte några av dem rymma. De 3 som försökte blev emellertid snabbt infångade. Tiden desertörer satt inne kunde vara upp mot ett halvår.
Desertörer från tysklands krigsmakt som påträffades i Sverige kunde utlämnas till Tyskland. Där väntade normalt omedelbar arkebusering.
Fängelset blev vid årsskiftet 1961-1962 till en specialanstalt där fångar som inte skötte sig i den vanliga kriminalvården sattes. Det kunde röra sig om thinnersniffare, notoriska rymmare, arbetsvägrare och sådana som hade dåligt inflytande på sina medfångar, de hade nästan inga av den vanliga kriminalvårdens förmåner. Fångarna satt i ensamceller maximalt 6 månader, varefter de överfördes till sina moderanstalter. 27 platser fanns vid denna tid och dessutom en isoleringscell. Inte bara specialintagna fanns, utan även ”vanliga” fångar var intagna. Specialanstalter fanns också i Örebro, Halmstad och Jönköping.
Fångarnas arbetsdag var mellan 07.00 och 18.00 och man sysslade med kuvertvikning. De specialintagna tillbringade hela dygnet i cellen, förutom tid för rast och mat. Toalettbestyren gjordes i cellen, det fanns en liten lucka i väggen med en potta som fångarna använde för sina behov. Även kuverten veks i cellen. Fångarna rastades i en rastgård som var utformad som ekrarna i ett cykelhjul med en vaktkur i ”navet” i en form som påminde om tårtbitar. Rastgårdens utformning var alltså panoptisk. Betongmurar åtskiljde tårtbitarna från varandra och som tak fanns ett galler.
Under de sista årtiondet av användning - 1970-talet - sågs fängelset som en skamfläck och ansågs av endel som sämst i landet. Under denna tid fungerade fängelset i praktiken som en normalanstalt där fångarna fick röra sig utanför cellerna under dagtid. ”Vita Duvan” var i drift ända fram till 1979 och lades ner när det nya fängelset på Porsön öppnades. I dag står det gamla fängelset i stort sett tomt.
Med dagens elektroniska övervakning, där en fångvaktare kan sitta i ett avskiljt rum och via övervakningskameror iaktta vilken fånge han vill utan att själv bli sedd innebär på sätt och vis ett återupptagande av Benthams ursprungliga id?.
Varifrån kommer då namnet ”Vita Duvan”? Många fängelser kallades ”Duvan”, kanske var det fångarna som önskade att likt duvor flyga iväg i frihet? Länsfängelset i Luleå hade vit fasadfärg. Förmodligen var det därför namnet ”Vita Duvan” uppkommit!
Vita Duvan är åtminstone en i Sverige helt unik byggnad, väl värd att uppmärksammas. I världen i övrigt finns endast få - om ens någon - bevarad panopticonanläggning.
---------------
Källor:
Bentham, J. 1791, (2002) Panopticon. En ny princip för inrättningar där personer övervakas. Nora: Nya Doxa.
Eriksson, E. (1995) Notvikens lägerplats 1882 - 1907. Luleå.
Foucault, M. (2001) Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag.
Groth, Ö. (1984) Ur Norrbottens Historia. Luleå: Skrivarförlaget/Norrbottens Bildningsförbund.
Kymlicka, W. (1995) Modern politisk filosofi. Nora: Nya Doxa.
Malnes, R., Midgard, K. (1994) De politiska id?ernas historia. Lund: Studentlitteratur.
Rehn, S. (2003) Tyska konsulatet i Luleå under Andra världskriget. Stadsarkivets årsbok 2003. Sid 67-102. (red Åkerlund, Th. E.; Johansson, K-A) Luleå.
Söderberg, P. (1983) Cellfängelsets framväxt. ”Vita Duvan”. Ett länsfängelse i 1800-talets reformiver i Sverige. C-uppsats i id?historia, Umeå universitet.
Ändring av byggnadsminnet ”Vita Duvan”, kv Kungsfågeln 3, Luleå kn. Länsstyrelsen i Norrbottens län. (1994)
Muntligt: Björn Fredriksson, Boden.
Ansvarig för den teoretiska framställningen är författaren.
Det går även att ta kontakt med Siv Rehn, som forskar i ämnet:
Siv Rehn
Telefon: 0921-52732
Mobil: 070-5273217 Pilotv. 13
96139 BODEN
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy