Detta inlägg är också felplacerat, men man måste väl få svara på tilltal?!
Hej Elisabeth!
Nu förstår jag inte riktigt vad du menar. Jag tyckte att jag var mycket hjälpsam och välmenande, och försökte plocka fram alla lämpliga goda råd jag kunde komma på. Men precis som du själv gjorde i inlägget efter, var jag ju tvungen att tala om att de uppgifter som gavs liksom inte var tillräckliga för en säker identifiering av personerna.
Vem har talat om 1600-talet? Inte jag, i alla fall! Det förstår t.o.m. jag att en nu levande person näpperligen kan ha morföräldrar eller ens morföräldrars föräldrar födda på detta århundrade; jag nämnde dessa av den anledningen att de flesta mikrofilmade husförhörslängder slutar på 1890-talet. Och då räcker ofta inte mor- eller farföräldrar till tidsmässigt.
Och tolkar du det som om jag vill skrämma bort någon från Anbytarforum, så känner jag definitivt inte igen mig där heller. Tvärtom (uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt?) skrev jag ju att Linda kunde återkomma till Anbytarforum, men med de kompletterande uppgifter som nog skulle erfordras för att någon annan forskare skulle komma på minsta sätt anknyta till frågeställningen. Men jag tycker verkligen att Anbytarforum ska vara såväl öppet som välkommet för alla slags forskare, såväl gammal som ung, såväl nybörjare som gammal räv. Och jag hoppas att någon av de många nyböjare (eller andra) som jag har hjälpt med uppgifter genom åren [men det har inte varit under Västergötland, det måste erkännas], åtminstone har haft någon glädje av detta.
Jag vet inte om det du reagerar mot är att jag kanske var lite överpedagogisk, eller överläraraktig i tonen, det är svårt för mig att säga.
Men jag anser faktiskt (och det står jag för) att man i inlägg kan ta folk på allvar och vara rakt på sak, och säga vilka uppgifter man anser saknas i en efterlysning, och även upplysa om vilka alternativa (och kanske bättre) sätt det finns att få svar på frågorna. Man behöver ju inte tala barnspråk och jollra med en forumdeltagare bara för att man misstänker att personen är ung och dessutom nybörjare.
Det framkom av ditt inlägg att du själv hade arbetat som lärare på släktforskningskurser. Jag har själv i någon mån hållit på med det. Men då förvånar det mig om du inte håller med mig om att Anbytarforum kanske inte är det bästa första steget för en nybörjare i släktforskning att ta. I alla kurser, handledningar och litteratur i ämnet (som åtminstone jag har läst)rekommenderas enhälligt: Fråga först dina släktingar, helst de allra äldsta i släkten! Då har man ju inte bara största chansen att få de erfordliga hårddata som behövs för att komma vidare bakåt, man får också på köpet (förhoppningsvis) massor av personliga och upplevda intryck av förfäderna, det vara berättelser, anekdoter, historier; citat. Det kan också vara beskrivningar av hur förfäderna såg ut, talade och hurudana de var som människor. Allt detta är mycket svårt att få via vare sig arkivhandlingar eller Anbytarforum. Och släktforskning behöver ju inte bara vara kortfattade födelse- vigsel- och dödsdata, Den kan ju vara så oerhört mycket mera, inte sant?
Visst - man kan ju få kontakt med någon som har känt eller upplevt någon av våra anfäder eller -mödrar via Anbytarforum också, men den statistiska chansen till det är ju mikroskopiskt liten. Och är de eftersökta personerna såpass nära tidsmässigt och släktmässigt som far- eller morföräldrar, så är ju de enda personer som också har dem som anor ens egna föräldrar, syskon, fastrar, farbröder, mostrar, morbröder och kusiner. Och då är det ju faktiskt enklare (och bättre) att fråga dem direkt. Har jag fel?
Det är faktiskt inte första gången någon tycker att jag verkar elak eller något liknande i ett inlägg. Men det förvånar mig lika mycket varje gång (och jag tror att det förvånar de flesta som känner mig också), för elak är faktiskt det sista jag är eller vill vara. Jag beklagar mycket om du uppfattade mitt inlägg så.
Ursäkta att jag varit något långrandig,
med vänlig hälsning,
Carl-Fredrik Hanzon