Hej Ulla och Helena!
Har bott i Myckle under ca. tio år och nu senast i Medle under 24 år.
Kom däremot över visan hemma hos mina föräldrar under Myckletiden
och hade liggande i datorn.
Det jag har, är en avskrift av en avskrift, varför jag bl.a. inte kan gå i god
för att den motsvarar orginalet.
Melodin är dock av skillingtryckstyp.
Vad jag förstått, ska visan ha ett verklighetsunderlag.
Hälsningar, Tryggve Stenlund, Skellefteå
PS. Ska spana efter en midi-fil av melodin.
-- begin --
Medlemordet
Av folkskalden Thure Lindekvist
Melodi: Kom och se jag vill berätta...
Lyssnen, nu jag vill berätta
om ett grymt och rysligt mord,
som i mörka vinternatten
blev begånget här i nord.
Medle by var skådeplatsen
för det hemska dramats akt,
då en bonde, Erik Brännström
ömkligt blev om livet bragt.
Lördagskväll han kom från staden,
hem till sitt som mången an?n
icke anande de trådar
som omkring hans liv man spann.
Hustruns ömma, trogna kärlek
han ej mera räknar på,
men att på hans liv man lurar,
detta kan han ej förstå.
Flaskan till sin vän han tagit
se?n hans kärlek gått i kvav,
men den vännen svek som vanligt,
endast bäddande hans grav,
ty ett skott i stilla natten
ljöd så hemskt kring Medle by
och den arme aldrig mera skådar
någon morgon ny.
Klockan re?n var midnatt slagen
då det hemska bud man hör:
Erik Brännström blivit mödad,
han förblöder nu och dör.
Grannar skynda till och finna
mannen skjuten som man sagt
och hans egen Teolinda,
makligt sig i sängen lagt.
\\Han blev slagen av en främling,
nu i natt\\ berättar hon,
men se?n blodet man avtvättat
blir hon tagen av den tron.
Han var skjuten med revolver,
snart hans sista suck man hör,
livet nu ej mer kan räddas,
kulan träffat har, han dör.
Ilbud sändes nu till staden
efter kronans tjänstemän,
snart de komma dit o fängsla
Teolindas hjärtevän
och på andra dagens morgon,
själv hon delar samma lott.
Ingendera vill bekänna,
nej de endast neka blott.
Lång blir dagen, hemsk blir natten,
uti tom och ödslig cell.
Nog de ångra få och minnas,
denna dystra lördagskväll.
Hemska drömmar nog de drömma,
varje stund och varje natt.
Giljotinen nu dem vinkar,
se\n rättvisan tog dem fatt.
Ännu vilar dimhöljd slöja
över nattens dystra dåd,
ty man ännu icke funnit
beviskedjans rätta tråd,
men ack snart, ja snart man lossar
nog på ovisshetens bom
och det spörjas skall kring landet,
att de båda fått sin dom.
Teolindas bittra tårar,
liksom hennes ögon blå
ej förblinda och bedåra
någon manlig älskling då.
Ingen nåd hon har att vänta,
endast mörk och dyster cell.
Hennes lyckosol sjönk neder
uti blod en lördagskväll.
Nu min lutas strängar tystna,
tanken flyr till Medle by,
där det hemska dramats minne
svävar likt en kolsvart sky.
Länge, länge man förtälja
skall om detta hemska mord.
Som förgäves sökt sin like,
här uti vår kalla nord.
-- end --