Bohusläns kristnande

[Robert Berggren]

Jag kommer succesivt att kopiera över mina senaste inlägg under Kyrkor i Bohuslän, äldsta? till denna disk. eftersom jag upplever att materialet annars riskerar att bli för omfattande.
Bättre då att hålla 'kyrkorna' igång, paralellt.

[Robert Berggren]

Låt oss starta disk. i den litteratur som är allmänt tillgänglig/gällande.  
Om vi utgår från att gränsen mellan forntid och medeltid i stora delar av övriga Europa går vid ca 475, bl.a därför att det Romerska riket då upphörde, så blir den 'nordiska' motsvarigheten Vikingatidens slut, ca 1050.  
Denna tidpunkt, eller strax före, anses vara kristnandet?s intåg i (nuv.) Danmark, Norge och Bohuslän, sannolikt i den ordningen.  
Men tre kungar gör anspråk på att vara 'först' med att kristna just Bohuslän; Harald Gormsson på 980-talet, Olof Trygvasson på 990-talet och Olof Haraldsson i början av 1000-talet. Enkla kyrkor i trä revs på dagarna och byggdes upp på nätterna, eller så höll man till i ngn. storbondes gård. Ev. började 'sockenbildningen' i samband med detta, d.v.s att människor sökte sig efterhand till en kyrkplats som gav upphov till socknar.  
Danske kungen Harald Gormsson 'tvingade' folket i Viken att kristna sig, dock utan större övertygelse än att när Håkan Jarl kom till makten, så förföljdes de kristna och ordningen återställdes snart.  
Olof Trygvasson kom till Viken 996 och fann då inga kristna, han hade sin släkt där med Estrid Eriksdotter, kung Trygves änka i spetsen. Han samlade sitt 'nätverk' och med stor övertygelse förkunnade att han skulle 'kristna hela Norge eller dö'.  
Alla uppmanades nu att kristna sig/döpas och alternativet blev efterhand att dom som satte sig emot 'näpste han strängeligen, somliga drap han, andra lät han stympa' många fördrevs ur landet.  
Giftemålsplanerna med Sveriges drottning Sigrid Storråda slutade snöpligt, deras möte på våren 998 i Viken (Konungahella), då Olof förväntade sig att hon skulle låta sig övertygas om den rätta tron, istället bejakade sin gamla 'asatro', varpå brytningen var total och ledde till krig och konflikter. Mest dramatiskt vid Svolder år 1000, då kung Olof omkom och Norge delades upp mellan Erik Jarl, kung Sven af Danmark och kung Olof Skötkonung.  
Utgångspunkten var alltså att kungarna på sina resor tagit till sig kristendomen och ville förkunna den.
 
Efter att Olav Tryggvasson stupat vid Svolder omkring år 1000, så tog Olav Haraldsson över hans missionsarbete och lät hårdfört påbjuda kristen lag i hela Viken (och övriga Norge).  
 
Han?s motståndare var många och han stupade vid Stiklastad 1030, men kom efter sin död att dyrkas som ett helgon, S:t Olav eller Olof den helige.  
Kyrkor och kloster kom senare att uppkallas efter honom, och kristendomens slutliga seger tillskrivs honom. Under han?s tid (1000-talet?s början) fick Bohuslän en lag som kallades Vikens kristenrätt, där det bl.a stod att Kristen man må begravas i vigd jord, d.v.s inom kyrkan?s och kyrkogården?s område. Denna lag lär väsentligt ha bidragit till kristendomen?s spridning!!!  
Samtidigt var nog många gånger övergången till kristendomen en lojalitetsförklaring till stormän och kungar, mer än en omvändelse i kristen mening.  
 
Den kristna mission som nådde våra förfäder, var romersk-katolsk, dock indelad i en engelsk och en 'tysk' gren. ”Maktkampen” dem emellan kan sägas ha avgjorts i tysk favör.  
 
Den kyrkliga indelningen av fylken byggde i huvudsak på den äldsta indelningen i s.k bygder, vilka oftast kom att behållas som sockengränser. Av Borgartings kristenrätt 1140, framgår att Viken delades in i tre fylken, där vart och ett fick två fylkeskyrkor;  
 
- Ranrike Ytterby, vid Kungahälla och Svarteborg  
- Vingulmork (Östfold) Tune vid Borg och Aker vid Oslo  
- Vestfold Sem vid Tunsberg och Hedrum.  
 
Dock hade Harald Hårdråde redan under 1000-talet?s första hälft anlagt en träkyrka vid Aker?s gård, strax norr om det gamla Oslo, vigd till S:ta Maria. I och med att kungamakten tog kristendomen 'under sina vingar' utvecklades nu den kyrkliga organisationen snabbt, ledning och beskydd gick till biskoparna.  
 
År 1103 grundades Ärkebiskopsätet i Lund, grundat av den danske kungen Erik Ejegod, vilket kom att få stort inflytande i hela Norden. Det första biskopsdömet inrättades f.ö i Stavanger, strax efter 1103. Vidare kom prostdömen/prostarna i Norge runt 1273, kyrkoherdarna runt 1400 - 1410, kaplaner - komministrar under 1600 > 1668 års kyrkolag samt kyrkvärdar redan tidigt 1400-tal.  
 
Prästerna var till en början oftast bondsöner, med begränsad utbildning, som hade till uppgift att döpa barn, dela ut nattvarden och läsa mässan. Med tiden blev dock deras verksamhetsområde och inflytande allt större.  
 
Nu till kyrkorna?s ursprung, igen;  
 
under hednatiden hade vi som bekant våra offerplatser, heliga sådana, där man trodde att de avlidnas andar bodde (en klippa, ett speciellt träd, en fors, m.m), vilka tillbads/dyrkades.  
 
På andra platser offrade man, ofta i form av lundar, gärdesgårdar av störar för att avskilja. Så småningom byggdes där s.k blothus (germanskan?s blod) och här börjar kopplingen mellan hednatiden och kristendomen bli ganska intressant.  
 
I blothuset fanns en upphöjning (kallades för stall) kanske en sten, på den låg en armring där heligheten var koncentrerad, den bar familjefadern i krig och när det offrades, här låg familjens kraft samlad.  
Med tiden firade varje gård sin blot, husfadern offrade, man hade bryggt öl som dracks till offermåltiden som åts med andakt! sedan ceremonien då husfrun bär hornet med öl till husfadern som uttalar allt gott åt de sina, varpå hornet går vidare till husfolket i tur och ordning. En gudstjänst?  
(f.ö lär det unika sv. ordet 'lagom' betyda just laget om, ta inte för mycket, det ska räcka åt alla).  
 
Många gårdar byggde blothus i direkt anslutning till stugan, större gårdar byggde gilleshallar i förening med blothuset. Dessa byggnader fick en viss likhet med våra första landsortskyrkor; gilleshallen var långskeppet och blothuset koret, ett 'ättetempel' för hela stammen, ev. uppstod Uppsala tempel så här. För familjen var husfadern 'präst', för ätten dess huvudman, för stammen hövdingen.  
 
Från tempel till kyrka var alltså inte steget så stort när övergången till katolisismen kom, förmodligen var processen relativt snabb.  
 
De äldsta stenkyrkorna var främst av två typer, kopplat till korets avslutning;  
Svenneby g:a kyrka har en rak avslutning, där har engelska missionärer verkat.  
Berfendahls kyrka är en absidkyrka, där har tyska missionärer påverkat.  
 
Träkyrkor finns tecken på i skriftliga källor, t.ex ska Sigurd Jorsalafar ha uppfört en i Kungahälla 1127, kung Håkon Håkonsson på Öckerö i mitten av 1200-talet.  
Från Röra kyrka på Orust finns uppg. om att 1600-talets stenkyrka ska ha föregåtts av en medeltida träkyrka, m.fl.  
 
Alltså; när vikingarna kom tillbaka från sina ofta lyckosamma plundrings-/handelsfärder i sydligare länder, drog man slutsatsen att eftersom dessa länder var fulla av rikedom och dyrkade den Vite Krist så måste han vara mäktigare än deras gamla gudar. Deras rikedomar slog ut de gamla samhällsmönstren, vilket underlättade kristnandets etablering.  
 
Under perioden 200-500-talen skedde dessutom stora in/utvandringar, främst ner mot sydgermanien, vilket gav mycket nya influenser tillbaka till Norden, assimileringen av den från romarna ärvda kulturen samt kristendomens missionering av de nordiska länderna.  
 
Detta i kombination med de Nordiska kungarnas resor till det 'heliga landet' under främst 900-talet var enligt min uppfattning starten på kristnandet av Norden.  
 
Och den sommaren och den vintern 996-997 blev hela Viken kristnat.  
(Snorre Sturlasson)

[Jan Andersson]

FANTASTISKT INTRESSANT ARTIKEL!
Värd att diskutera.

[Göran Svantesson]

Hej Robert.
 
Bra artikel,kom gärna med fler.
Tag med kvinnorna också,
för det är ju en kvinna bakom allt.
 
Mvh. Arne

[Eivor Andersson (Ema)]

Är inte Snorre Sturlasson portförbjuden som källa i Bohusläns historia ?
 
 
Eivor

[Robert Berggren]

Förstår vad du menar Eivor, men anser ändå att han är värd att citera (och många med mig).
Lite hist. om Snorre;
 
Snorre Sturlasson, (isl. Snorri Sturluson), född ca 1178, död 23 september 1241 (mördad), isländsk hövding, författare och skald.
 
Snorre var två gånger lagman på det isländska Alltinget, en mycket förnäm position i dåtidens isländska samhälle.  
Han var mycket inblandad i sin samtids politik och dödades på grund av sitt stöd för ett uppror mot den norske kungen Håkon Håkonsson.
 
Sommaren år 1218 seglar han från Island till Norge. Där gästar han först Skule Jarl över vintern, och besöker sommaren därpå (1219) lagman Eskil Magnusson (Bjälboätten) och hans fru Kristina Nilsdotter Blake i Skara. Makarna är båda släkt med kungaätterna, och ger Snorre god inblick i svearikets historia, särskilt som Eskil just då skriver ihop Västgötalagen.
 
Han antecknar allt, och får trof?er med sig hem. En gåva är baneret som kung Erik Knutsson av Sverige fört i slaget på Gestilren år 1210, vilket förvarades hos Eskil Magnusson i Skara, som år 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande Snorre.
 
Genom att Snorre faktiskt besökt Sverige och allmänt anses vara en relativt god historiker och källkritiker, kan hans uppgifter anses vara förhållandevis trovärdiga.  
Detta är viktigt eftersom Snorre visserligen aldrig skrev direkt i avsikt att dokumentera svensk historia men ändå gjorde detta inom ramen för den norska, och hans verk är därmed bland de äldsta överlevande dokumenten om Sveriges tidiga historia.
 
Han skrev bl.a 'Heimskringla', de norska kungasagorna samt Edda'n bestående av;
- Gylfaginning  
- Skaldskaparmal  
- Hattatal

[Eivor Andersson (Ema)]

Tack för Ditt inlägg, Robert.
 
Jag tycker också att man skall se till de gamla skrifter som finns och tror att det finns en del sanningar i det.
Särskilt i de Isländska arkiven.
 
Hälsningar Eivor

[Anders Ryberg]

Eftersom det förmodligen är min syn på Snorre som diskuteras så kan jag ju alltid ge en del kommenntarer.
 
Först och främst, vad jag är mest kritisk mot är påståenden om att Snorre skrivit om saker som inte kan återfinnas i hans skrifter. Jag har till exempel sett mycket intressanta uppgifter om att hans skrifter skulle kunna användas som källa vad det gäller händelser ett hundratal år efter hans död... Vad det gäller samtida händelser så är de isländska handskrifterna mer eller mindre pålitliga, men de kan av naturliga skäl inte användas som källa till saker som inte står där... Det är den typen av användning av Snorre och andra jag kritiserat. (Och den som hävdar att man kan återfinna en uppgift får gärna ange en källhänvisning...)
 
Om vi sedan övergår till de uppgifter som faktiskt förekommer i Snorres och andras skrifter så kan dessa användas som underlag till teorier om vad som hände. Dock får man betänka att Snorre levde på 1200-talet, och skriver om uppgifter som bevarats i muntlig form i 200 år. Alltså kan en del ha blivit fel på vägen. Vidare så var han en författare och bättrade nog på sina historier ibland. Berättelserna kan också ha påverkats av ideal om hur kristnanden borde gå till. Ju närmare han kommer sin egen tid, desto mer förstahandsuppgifter har han tillgång till, och ju mer tilltro kan man generellt tillmäta honom. Dock måste man fortfarande ta hänsyn till tendens och annat i hans skrifter.
 
Men ett underlag är de, i den mån han skrivit något om frågan.

[Robert Berggren]

Snorri Sturluson 1179 - 1241
Þórdís Snorradóttir 1205
Einar Þorvaldsson 1227 - 1286
Ónefnd Einarsdóttir 1250
Eiríkur Sveinbjarnarson 1277 - 1342
Einar Eiríksson 1320 - 1382
Björn "Jórsalafari" Einarsson 1350 - 1415
Kristín Björnsdóttir 1374 - 1468
Sólveig Þorleifsdóttir 1415 - 1479
Jón Sigmundsson 1455 - 1520
Helga Jónsdóttir 1511 - 1600
Þórður Þorláksson 1543 - 1638
Guðrún Þórðardóttir 1590
Þorlákur Ólafsson 1625 - 1686
Ólafur Þorláksson 1663 - 1728
Steinunn Ólafsdóttir 1716 - 1790
Þorsteinn Jónsson 1754 - 1827
Halldóra Þorsteinsdóttir 1785 - 1846
Jónas Jónsson 1826 - 1874
Halldóra Þóra Rósa Jónasdóttir 1855 - 1888
Kristinn Jóhann Kristjánsson 1885 - 1961
Halldóra Kristinsdóttir 1911 - 1985

Anlista för Snorre Sturlason, enl. gällande regler.
Jag har varit i kontakt med Snorre´s avkomma i 23:e generationen för att få hans syn på trovärdigheten i de olika sagor o skrifter som Snorre ligger bakom.
Färgat eller inte, vi får se.

Avrundar med ett utdrag ur SNL (Norges ledande uppslagsverk) om Snorre;

"Det som særpreger Snorre som historiker, er hans kritiske sans og hans evne til å forklare, skape psykologisk sammenheng. Han bygger for en stor del på eldre skriftlige kilder, men han korrigerer og supplerer dem på grunnlag av samtidige skaldekvad, og forklarer hendingene ved hjelp av sin dype psykologiske innsikt og sine egne erfaringer som praktisk politiker.
Kilde: SNL"

[Robert Berggren]

Här kommer svaret från Jón Júlíus Filippusson, vars stamfader var Snorre.
Jón är Webmaster för och ingår i ett norskt, historiskt projekt http://www.heimskringla.no/
ett besök rekommenderas starkt!


Hei Robert.

Det jeg kan si på et generelt grunnlag er at en bør alltid være kildekritisk. En kan aldri kan være 100% sikker på at alt det en historiker fra 1200-tallet skriver er 100% riktig.
Snorre er ikke noe unntak. Dette gjelder egentlig alle historikere, til alle tider.

Det er delte meninger blandt dagens forskere om kildenes troverdighet. Snorre kan naturligvis ikke anvendes som kilde for hendelser som forekommer etter hans død, eller som ikke finnes dokumentert i hans skrifter.
Jeg personlig har likevel relativt stor tiltro til den muntlige overlevering selv om jeg her også tar visse forbehold når det gjelder f.eks. ordrette samtalesiteter, årstall osv.

Jeg siterer dr.philos Torgrim Titlestad fra hans innledning i boken 'Vikingkongen' om Erlig Skjalgsson (2005):
Sitat - "På begynnelsen av 1900-tallet kom den såkalte sagakritikken som sterkt reduserte sagaenes troverdighet. Striden har bølget fram og tilbake og vil fortsette med det.
Forskere, som folkloristene Knut Liestøl på 1920-tallet og Bjarne Hodne på 1970-tallet, har dokumentert at sentrale faktaopplysninger kan overlevere muntlig i ca. 250 år, noe som også historikeren Sverre Bagge har gått inn for." - Sitat slutt.

[Allan Hansson]

Det var nog oundvikligt att frågan om Snorres trovärdighet skulle komma upp. Men vi behöver inte bara ”tycka” att det är en god id? att läsa de skrifter som finns. Det går att skaffa sig en bättre grundad uppfattning, t.ex. genom att läsa Göran Dahlbeck (red.): Snorre Sturlasson och de isländska källorna till Sveriges historia, Stockholm 1993. (Boken går fortfarande att köpa för en billig penning.)  
 
Snorre bygger dels på muntlig tradition, dels på skriftliga källor, och att allt gestaltas litterärt utifrån Snorres förutsättningar. Resultatet har blivit en utomordentlig källa - främst för att studera ”medeltida mentalitet och kulturförhållanden”, skriver Lars Lönnroth i en av de fyra artiklarna i boken som nämndes ovan. Ett av Lönnroths exempel på hur Sturlasson behandlar stoffet är slaget vid Svolder. Där förekommer en avgörande episod, då Einar tambarskälver just skall skjuta tredje gången för att döda jarl Eirik. Men jarlen har beordrat en av sina bågskyttar att skjuta mot Einar, och innan Einar hunnit skjuta pilen träffas hans spända båge och brister.
 
 
”Då säger kung Olav:
- Vad var det som brast med en sådan knall?
Einar svarade:
- Norge ur din hand, konung!
- Inte är väl bristen så stor, sade kungen. Tag min båge och skjut!
Och han kastade sin båge till honom. Einar spände och drog bågstaven ut förbi pilens udd och sade:
- Vek, vek är den väldiges båge!
Och därmed kastade han bågen tillbaka och tog sin sköld och svärd och övergick till handgemäng.”
 
Samma episod finns också i en av Snorres huvudkällor, munken Odd Snorrasons biografi över Olav Tryggvason, skriven på latin ca 1190:
 
Konung Olav sade när han hörde knallen: Vad brast?
Einar svarade: -Norge ur dina händer konung.
Då  vredgades konung Olov och sade: - Häröver råder Gud och inte din båge!”
 
Det är väl ingen tvekan om att Snorres tillägg gör berättelsen mer heroisk och dramatisk.  
 
Men episoden har en tidigare historia. Den finns också i  ”Legendariska sagan om Olav den helige”, vars första version dateras till 1100-talet. Denna gång finns episoden med den brustna bågen i beskrivningen av slaget vid Nesjar, där Olav den helige besegrar Sven jarl och vinner Norge. Men här är Einar tambarskälver på Sven jarls sida:
 
”Då sade jarlen: -Vad är det nu, Einar, brast din båge?
Einar svarar: -Det var inte bågen som brast, utan Norge ur dina händer.”
 
Motivet med bågen eller bågsträngen som brister när den som bäst behövs förekommer på många andra ställen, t.ex. i Njals saga.
 
En central episod i Snorres berättelse om slaget vid Svolder är berättelsen om hur Olav Tryggvassons flotta seglar fram, och varje nytt långskepp tros vara Ormen Långe. En likadan berättelse finns i en krönika om Karl den store.
 
Lönnroth skriver att forskningen om muntlig berättartradition har visat att ”Traditionsbäraren lär sig endast i undantagsfall episka texter utantill, men för att själv kunna improvisera en sådan text inför publiken måste han skaffa sig ett förråd av episka formler - stående vändningar, standardscener etc. - som sätts ihop efter en i viss mån förutsägbar 'berättelsens grammatik' men aldrig på exakt samma sätt som förra gången.”
 
Det förefaller som att ”förrådet av episka formler” kunde komma till användning även i andra berättelser än den ursprungliga.
 
Till detta kommer att de skriftliga källorna var i stor utsträckning helgonlegender eller skrivna av präster och munkar med ambitionen att visa kristendomens överlägsenhet och helgonens undergörande förmåga. Olav den heliges helighet kunde t.ex. förstoras genom att förminska hans företrädares verk när det gäller kristendomens införande i Norge.
 
Snorre levde i denna kultur, men försökte i allmänhet skriva om de övernaturliga inslagen och ge dem en rationell förklaring. T.ex. betonades i Odd Snorrasons version av slaget vid Svolder att det var guds mening att bågen brast, men Snorre lägger orsaken hos människornas vapenkraft.
 
De källkritiska bröderna Weibull förkastade helt och hållet Snorres skildring, och menade att Adam av Bremen som en tidsmässigt närmare författare var en mer pålitlig historieskrivare i detta fall (han förlade slaget till Ven). Men vill man läsa en plädering för Snorres version, så finns en sådan i Mats G. Larssons senaste bok ”Minnet av vikingatiden. De isländska kungsagorna och deras värld.” Han har en omfattande samling indicier som gör troligt att Snorres version är korrekt på en punkt, nämligen lokaliseringen av slaget.
 
Vill man skaffa sig en uppfattning om de stora dragen hos kristendomens etablering i Norden, så finns det moderna böcker. Jon Vidar Sigurdsson ”Kristinga i Norden 750-1200”, Oslo 2003, är en sådan, som på 120 sidor redogör för den senaste forskningen och ger referenser till relevant litteratur. Men det finns stora kunskapsluckor, som relationen mellan sockenbildning och annan territoriell indelning som härader och ledungens skeppsredor och kristningsprocessens relation till det centraliserade kungadömet. Speciellt för Viken tillkommer en osäkerhetsfaktor, nämligen omfattningen av det danska inflytandet, kanske till och med inflytandet från sveaväldet.
 
Men ur de stora dragen kan man bara få ledtrådar. Det går inte härleda förloppet i det lilla. Sockenbildningen är nog specifik för varje socken. Och källmaterialet är magert. I de flesta fall finns bara två  slag av källor - de först kyrkorna själva och deras inredning, i den mån de är bevarade, och ortnamnen, som kan ha formats av den tid då de skapades. Kunskapen om de första kyrkorna kommer väl främst från arkeologerna, i den mån undersökningar har gjorts. Kunskapen om ortnamnen kommer från ortnamnsforskare. Dessvärre inskränkte sig den gamla tidens ortnamnsforskare till ortnamnens härledning, och intresserade sig inte för om man kunde utläsa sociala sammanhang och maktstrukturer ur ortnamnen. Av befintliga avhandlingar framgår att ny kunskap går att utvinna. Se t.ex. Lars Brink: Sockenbildning och sockennamn. Studier i äldre territoriell indelning i Norden.Uppsala 1990. Denna bok behandlar dock huvudsakligen Hälsingland. I artikeln ”Västsvenska namnmiljöanalyser” (i Svante Strandberg (red.), Ortnamn i språk och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg. Uppsala 1997.) ser Brink närmare på några bohuslänska socknar. Artikeln är dock snarare avsedd att väcka frågor, inte att besvara dem, men visar att det sannolikt finns goda möjligheter att krama en hel del information ur ortnamnen.

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej Allan,
 
Tack för Ditt intressanta inlägg.
 
Undrar om uttrycket -Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge - kommer därifrån?
 
Jag är för dåligt påläst för att ge mig in i en djupare diskussion om Eddan, men jag tror ändå att det finns många historiska aspekter som man skall räkna med.
 
När det gäller kyrkorna, så har jag reagerat på att ex.vis Bokenäs gamla kyrka och kyrkorna i Kinnekullebygden från 1100-talet, har exakt samma arkitektur.
Det var ju ändå ganska långt emellan på den tiden.
Hur kunde de bygga upp likadana kyrkor på vitt skilda platser?  
 
Hälsningar Eivor

[Anders Ryberg]

På 1100-talet var kompetensen i kyrkoarkitektur i Norden minst sagt begränsad. I synnerhet vad det gällde stenkyrkor. Alltså importerades byggmästare från kontinenten, som byggde enligt de stilideal som rådde där. Så det är troligen en fråga om att man importerat byggmästare från samma område.
 
Vad det gäller Eddan så kan man tro mycket. Men jag nöjer mig med att konstatera att Snorres Edda enbart beskriver fornnordisk religion, samt versmått. I övrigt så duger gammal hederlig källkritik fortfarande gott när man skall analysera det som faktiskt står i isländska skrifter, när man väl tagit reda på vad som står där... Allans inlägg sammanfattar mycket bra den historiska användbarheten.

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej igen,
 
Jag läste lite nu om Skälvums kyrka i Västergötland och där var det en byggmästare från Rom, som ristat in sitt namn. OTHELRIC hette han.
 
Korsriddarna kan ju också fått intryck och idéer och visat på hemorten.
Jag reste runt i somras i Kinnekullebygden och fotograferade lite och här är Kinne-Vedums kyrka, där man byggde till ett gravkor på 1600-talet till familjen Dufva(deras gravkor). Kan det vara Måneskjöldssläkten tro ? 
 
Bara som en jämförelse till Bohusläns gamla kyrkor i Romersk stil.
 
Hälsningar Eivor

[Anders Ryberg]

Dufva ifrån Kinne-Vedum är ingifta med Månesköld på Tjörn, precis som Sture Svengren visade härom året.

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej,
 
Jag kom ihåg att Cary Gustafsson hade forskat om en Lars Dufwa och så hamnade jag där, helt omedvetet..
Det med Sture Svengren har jag tyvärr missat.
 
Så hamnade vi på den släkten igen  
Hälsningar Eivor