Gregorioff Johan född 1782-03-13 Höganäs

[Sofia Gustafsson]

Någon som vet vem som var far till Johan Gregorioff?
Jag vet att Johan var gift med Johanna andersdotter född: 1789-03-24  
 
Johan arbetade i Höganäs stenkolsgruva.
 
Mvh Sofia.Gustafsson

[Markus Gunshaga]

Hej Sofia!
 
Enligt Väsby husförhörslängd 1846-1854, s. 84, så är Johan Gregorioff född 1782-03-13 i Ryssland, så det blir till att dra österut i sökandet efter hans föräldrar  
 
Mvh/Markus.
 
(PS. ett par decennier tidigare stöter man på en annan gruvarbetare i Väsbys husförhörslängd,  Gregorii Scartanoff, född 1788-12-19, som jag antar också är ryss - kanske var det arbetskraftinvandring till gruvan. DS.)

[Niclas Rosenbalck]

Även ryssen Anton Michaloff ska ha arbetat vid stenkolsgruvan. Han är min svågers anfader och kom till Sverige som krigsfånge 1808. Han hamnade först i fångenskap vid garnisonen i Landskrona och övergick sedan till svensk tjänst. Troligen gäller detta även de båda andra ovan.  Någon arbetsvandring ifrån Ryssland var det alltså inte, snarare lockade väl den svenska friheten gentemot livegenskapen och den hårda soldattjänsten i det gamla moderlandet Ryssland.

[Carin Olofsson]

Om jag minns rätt så var de flesta av de ryska kolgruvearbetarna krigsfångar, som blev straffkommenderade till gruvan, så det var nog inte alltid den svenska friheten som lockade.  Enligt de uppgifter jag har så kom några till Höganäs 1808 och några 1810. Thomas Stawford nämner ryssarna vid flera tillfällen i  sina dagböcker (dock inte i särskilt smickrande ordalag för det mesta). Bl.a. nämner han en Gregorioff i samband med  mordet på korpral Winkler 1815.
 
Citat:
8 mars
I morse tog jag med mig fältväbel Hultman, pionjären Johnson, korpral Sahlsten och Karström, vilka hade spelat kort hela den natt, då olyckan hände Winckler, samt ryssen Gregorioff för att se, om han ändrade ansiktsuttryck eller han reagerade för likheten mellan kängan och det nämnda fotspåret. Så vitt vi kunde se, passade de in med varandra. Träskon tycktes vara något för stor för spåret, som gick förbi öster om trädgården, och jag jämförde kängorna med spåret efter de nyhalvsulade kängorna, vilket även kängorna äro. Alla utom Sahlsten funno, att de stämde överens, något som stärkte mig i min åsikt, att han icke var alldeles ovetande om var fotspåren voro mycket tydliga. Jag måste flera gånger uppmana honom att vara försiktig, så att han icke trampade i fotspåren och vanställde eller t.o.m. utplånade dem. Sedan vi liksom i går gått över vägen vid bron, påpekade jag, att de, som hade burit Winckler, icke hade vågat gå på själva vägen till schaktet av rädsla att möta borrarna, men att de icke heller hade vågat gå alltför långt borta från vägen, ty då hade de icke lyktan på schakthögen som en fix punkt att följa. På kolhögen kunde vi se gamsarna värma sina händer. Här i gräset funno vi inga fotspår, men vi skulle återfinna dem, så snart vi kommo på plöjd mark. Jag satte därför direkt kurs på lyktan, och så snart vi kommo på plöjd mark, hade vi åter samma fotspår, d.v.s. efter kängorna till vänster och efter träskorna till höger, och liksom i går följde vi dem till gödselhögen där det såg ut, som om en kropp hade lagts ned. Husaren och skomakaren Killer upptäckte, då vi kommo i närheten av gödselhögen, att en bit av klackjärnet på en av kängorna hade varit borta, och detta framgick av fotspåren, som vi, oaktat så många dagar hade förflutit, kunde följa flera steg efter varandra, och i det vänstra fotspåret kunde vi se, att en bit av klackjärnet hade varit borta, men det högra visade märken efter ett helt klackjärn. Jag skickade sedan efter Hellsing och en annan timmerman för att höra, om de ansågo, att kängan passade till fotspåren, men som jag väntade, sade Hellsing, att den icke passade, ty det hade varit andra spik i klackjärnen, men eljest kunde hava passat. Detta fick jag höra av korpralen, ty jag var icke närvarande.
 
Det fanns rätt många ryssar som arbetade i gruvan i början av 1800-talet, men det var bara ett fåtal av dem som stannade kvar i trakten. Johan Gregorioff var en av dem, och han är såvitt jag vet anfader till den Gregorioff-släkt som fortfarande finns kvar i Höganäs.
 
Johan Gregorioff var No. 62 pionjär i Stenkolsgruvans pionjärkår (enligt uppgift grundad 10 april 1807) och enligt DDSS så gifte han och Johanna Andersdotter sig 1818-04-30. Han dog i Höganäs av ålderdomssvaghet 1854-05-04, 72 år, 1 månad och 21 dagar gammal.

[Niclas Rosenbalck]

Hej Carina. Tack för ditt intressanta inlägg ovan. Vet man orsakerna till varför vissa av ryssarna stannade kvar i Sverige efter att de frigavs? De verkar ju inte ha gift sig under fångenskapen utan långt senare, så kanske var det rent krassa ekonomiska villkor som gjorde att de valde att stanna. Deras öden är spännande och givetvis ställer man sig undrande om det skrivits någon litteratur om dessa ryska straffkommenderade gruvarbetare?

[Carin Olofsson]

Hej Niklas. De blev nog straffkommenderade hit, så jag tror inte det var av egen fri vilja, men jag har inte fått intrycket av att de var fångar när de kom. Läser man i Stawfords dagböcker så betedde de sig absolut inte som fångar, utan ställde en hel del krav och bråkade rätt mycket. Rätt ofta i berusat tillstånd.
 
När jag började undersöka mordet på korpral Winkler så fick jag intrycket att det var två ryssar som var huvudmisstänkta. Har förgäves försökt få fram om någon blev dömd för mordet, men jag tror inte det. Stawford skriver åtminstone inget om det i sina dagböcker, och jag har inte lyckats hitta något i domböckerna. Domen i det målet fanns inte med i domboken, där det borde ha funnits, men det kanske står någon annanstans.
 
Anledningen till att jag började intressera mig för mordet var att ovan nämnde timmermannen Hellsing var min morfars mormors farfars far, och under utredningstiden så födde hans hustru min morfars mormors farfar (16 april 1815), vilket gjorde att hon inte kunde vittna. Om jag tolkat notisen i domboken rätt så fick hon böta för att hon inte inställde sig och vittnade. Barnsäng var tydligen inte laga förfall.  
 
Det var inte så många av ryssarna som stannade kvar, vad jag vet. De som stannade var nog de som gifte sig med höganäsflickor. Om jag inte minns fel så finns det tre (minst två i alla fall) ryska släkter kvar i trakten, men de övriga verkar inte ha gift sig. Det finns säkert någon litteratur om straffångarna, men kanske inte om just dem som kom till Höganäs. Har dock inte letat särskilt mycket efter det, så jag kan inte säga säkert om det är så.

[Bengt Åke Jarnestad]

Niklas!
 
Jag kan inte bidraga med något om Johan Gregorioff som person, men vill gärna flika in lite omkring kolgruvorna i Höganäs. Då jag har släkt som verkat i Skromberga, Billlesholm och Hyllinge gruvor bland annat och då mitt intresse vaknade lite kring koldriften, så fick jag emailkontakt med en herre vid namn Hilbert Månsson. Tyvärr är han sedan några år död, men vad jag förstod hade han en mycket stor kunskap i frågan. Det var endast lite skrap ur hans kunskap jag hann få del av.
 
Här kommer lite av vad han skrev till mig
 
Hej Bengt Åke
Början på ett stort ämne. I Höganäs utvecklades en keramikkultur i samband med den gamla stenkolsbrytningen. I nordvästra Skåne bröt man kol redan under 1500-talet. Kolet gick till den danska kronan. Det dröjde dock enda fram till 1700-talet innan det började bli en ordentlig gruvdrift. 1737 fick Jonas Alströmer svenskt privilegium att bryta kol i NV Skåne. Han startade stenkolsverket i Boserup, men det var ingen succ?. 50 år senare började det hända saker i trakterna runt Höganäs. Anders Polheimer som då var anställd på stenkolsverket gjorde upptäckten att det fanns både stenkol och lera vid byn Tjörröd utanför Höganäs.
Stenkolsbrytningen tog fart på allvar 1797. Då bildades Gustav IV Adolfs Stenkolsverk AB.och snabbt växte ett gruvsamhälle upp. Det var ett tungt och krävande arbete som väntade gruvarbetarna och det var så ont om arbetskraft i Höganäs att en lösning blev att ta dit barnhemspojkar från Göteborg. Andra som tvingades ner i Gruvans mörker var ryska krigsfångar, svenska desertörer och till slut kommenderades delar av landets arm? att tjäna i gruvan. För att locka dit en mer trogen och frivillig arbetskraft erbjöd gruvledningen bönder och drängarna i trakten goda förmåner som till exempel fri bostad och fri läkarvård.  
Vårt kol i NV Skåne är från den tid som kallas rätlias 150-200 år sedan  
Jag har aldrig hört talas om gruvor på Färöarna jag vill gärna veta vid vilken tid dess kol bildades, Rätlias ligger mellan Trias och Jura på skalan. Jag har arbetat med kol och lera i 45 år och aldrig vetat detta.  
Trots fyndigheterna och den nya arbetskraften var inte driften av stenkolsbrytningen lönsam. Staten tvingades gå in med subventioner för att kunna garantera en fortsatt produktion, men krävde i gengäld att den eldfasta leran som fanns nere i marken runt kolen skulle tas tillvara. Hur skulle Stenkolsverket leva upp till de nya kraven? Lösningen blev att man startade en tegelfabrik 1825. Men varför nöja sig med tegel? Strax där efter startades en produktion av krus, kärl och andra bruksföremål. Den nya produktionen skedde i lerfabriken och nu började de ekonomiska hjulen snurra ordentligt i Höganäs. År 1835 var det dags för det rikskända saltglaserade stengodset att att göra sin entr? ut ur keramikugnen, Snabbt blev de tåliga kärlen kända över hela Sverige. Dessa gjordes inte i en handvändning, utan krävde en keramikers kunnighet och skicklighet. Framförallt krävdes det gott om tid, eftersom krukorna tillbringade en lång tid i ugnen, 72 timmar i 1280? värme. Den speciella ytan fick man genom att kasta in salt i ugnen i slutet av bränningen. En kemisk reaktion uppstår mellan lerans kisel och saltet som förångas. Slutresultatet blir den hårda tåliga och vackra saltglaserade ytan.
 
Hoppas detta bidrager lite till vetskapen om vad Johan Gregorioff var med om att bygga upp
 
mvh
 
Bengt Åke Jarnestad

[Carin Olofsson]

Det finns också en bok som heter På kolgruvornas tid (red. Brita Hardenby), som innehåller en hel del intressant information om kolbrytningen i nordvästra Skåne. Även Leif L'Estrades bok Från stenkol och lera till järnpulver - Höganäsbolaget genom två sekler innehåller mycket intressant läsning. Den sträcker sig från 1797 t.o.m. 1997, och varje år finns presenterat på ett uppslag i boken. På sidan för 1808 står bl.a.
 
STAWFORD hämtade 24 ryska krigsfångar i Malmö i august, det fungerade inte så bra; de avreste redan i april 1809. Ryssarna kom med ständiga krav och tycks ha betraktats som vilka arbetssökande som helst.
 
1810 står bl.a. följande:
 
Den 4 april ankom en fänrik till Höganäs med 48 ryska desertörer (tidigare var det ju frågan om krigsfångar). De togs emot av John Stawford och placerades som kolbrytare i schakt XVI, medan de gamla arbetarna flytttades till schakt XIV. Ryssarna var faktiskt stillsamma och duktiga även om deras hygieniska nivå lämnade ett och annat att önska. Vid något tillfälle var de samtliga mer eller mindre berusade och en annan gång råkade de i gräl med de svenska gruvarbetarna. Vid slutet av 1812 var 28 man kvar, av vilka 14 var inskrivna som pionjärer.

[Carin Olofsson]

Detta är de ryska namn jag hittat i Höganäs/Väsby kyrkböcker och i Stawfords dagböcker:
 
Abramoff
Bolikoff
Evanoff
Federoff
Fednoff
Gagaroff
Gregorioff/Gregoroff
Ivanoff/Iwanoff
Kaspoff
Markoff
Mikaloff
Pauloff
Paxloff (?)
Petroff
Plakoff/Plackoff
Remanoff
Saviloff
Schatunoff
Silioff
Stephanoff
Vasilioff/Wasilioff
Vodkoff

[Sofia Gustafsson]

Tack så hemskt mycket för all information =) Ja det blir väll att försöka vända sig till Ryssland, någon som har bra tips var man ska titta? Johan Gregorioff var min farfars, farfars, farfars far.
Tack ännu en gång!
Mvh Sofia