Erk Hedin, boken om Olastorp, fattas det sidor? och någon liten anekdot om lärare Hedin

[Ola Lidén]

Jag hittade uppgifter om Erik Hedins bok om Olastorp på annan plats här på forumet, har lånat den från Universitetsbiblioteket i Lund, det "fattas" några sidor, mellan sidan 21 och 25 finns ingenting, men jag kan inte se att det har rivits ur sidor, är det så att dessa sidor inte finns i boken, eller fattas de just i "mitt" exemplar?

Jag hade en lärare Hedin när jag gick på högstadiet på Snapphaneskolan i Knislinge, 1972-1975. I religion och kanske också historia hade vi Hedin, det var så han kallades, jag kan inte minnas något förnamn. Efter att ha sett bilder och uppgifter om när och var han arbetade borde det vara så att det är samma man.

Som jag kommer ihåg lärare Hedin var han en ganska sträng sådan, vi tyckte också han var gammal men han var ju yngre då än vad jag är nu så .... det är ju relativt. Men Hedin kunde berätta och det tyckte jag om, därför minns jag nog honom som en av de lärare jag gillade fast jag nog inte var världens lättaste som elev.  Hedin visade ofta diabilder, han hade fotograferat själv på diverse resor. Vi hade lite skoj, i smyg, varje gång en ny bild matades fram satt vi och gissade, "är hon med nu eller?" Det vi hade roligt åt var att i de flesta bilder Hedin visade fanns hans fru med. Det är ju inte så konstigt att hon var med men vi, unga tonåringar, kunde inte låta bli att tycka det var lite roligt.

En  dag hade jag lyckat spräcka mina byxor i baken, ganska rejält, och blyg som jag var tyckte jag det var jättejobbigt för det syntes tydligt. För att dölja mina spruckna byxor tog jag på mig min ytterjacka/rock som var så lång att den dolde de spruckna byxorna. Jag stolpar in på Hedins lektion och hinner knappt sätta mig förrän han självklart deklarera att det inte är tillåtet att ha ytterkläder på sig på lektioner. För att inte hela klassen ska få veta att mina byxor är trasiga går jag fram till Hedin och med låg röst berättar jag varför. Det hör till saken att Hedin hörde dåligt och hade hörapparat bakom örat, självklart hörde han inte vad jag sa, eller som jag misstänkte låtsades han kanske att inte höra. Självklart blev det så att jag högt och tydligt fick deklarera för Hedin och hela klassen att mina byxor var spruckna vilket lika självklart leder till ljudliga skrattsalvor i klassrummet. Det kan väl tyckas vara en bagatell, men just då och för mig kändes det inte så kul. Jag lommade iväg och letade upp en syslöjds(som det hette då)-lärarinna som var snäll och lagade mina byxor, så slutade det lilla äventyret.