I Sverige utgör den introducerade adeln runt 25 000 - 30 000 / 0.2 - 0.3 % av befolkningen, alltså personer vars fader var adlig och gift med personens moder.
Jag undrar över hur vanligt det är med personer som i sin släktforskning upptäcker att de via den raka manslinjen (farfars farfars och så vidare) härstammar ifrån en adelsman, det är garanterat helt omöjligt att sätta en exakt siffra på det här. Men folk med lång erfarenhet av släktforskning kanske kan skjuta ifrån höften?
Alltså inte personer med någon adlig ana i sitt släktträd, vilket säkert 30 - 35 % av svenskarna har förr eller senare, utan idag levande icke-adliga personer vars raka fäderne är adligt förr eller senare, det som kallas agnatisk härstamning. Menar i källorna bekräftade fall, inte släktskrönor om lokala greven vilka är oerhört vanliga och troligen oftast osanna.
I släktforskningskretsar har jag bara stött på en handfull idag levande icke-adliga personer med adligt fäderne. Bland annat en oäkting till den grevliga ätten Stenbock, som tog sig efternamnet Stenberg vilket verkar indikera på att man (i det här fallet) inte skämdes för att vara en oäkting, utan ville visa sin härstamning.
När jag själv kikat igenom födelseböcker så kan jag bara minnas att jag sett ett enda oäkta barn där en adlig man står som fader, men jag har ju givetvis inte skannat igenom alla födelseböcker utan bara snabbast möjligt tagit mig fram till sidan där mina anor finns. Det kan givetvis även vara så att adelsmän oftare kom undan med utomäktenskapliga affärer, samtidigt som drängar och bönder oftare ställdes till svars i domböcker och angavs i födelse- och husförhörsböcker.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy