Citerar ur Släktforskarnas årsbok 2015, sid 251: Många har uppfattningen att det inte gick att skiljas förr i tiden. Men alltsedan 1600-talet var skilsmässa tillåten om ena parten begått äktenskapsbrott eller var ”förrymd”. Mål som handlade om äktenskapsskillnad sköttes före mitten av 1730-talet inte av de världsliga domstolarna utan helt och hållet av kyrkan genom domkapitlen, som hade den formella benämningen Consitorium Ecclesiasticum. Giftermålsbalken var en av nio balkar i 1734 års lag. Enligt denna lag skulle äktenskapsskillnad utdömas av de världsliga domstolarna. Dock hade domkapitlen kvar rollen att utfärda de så kallade skiljobreven. År 1810 infördes regler som medgav skilsmässa av andra skäl än otrohet och rymning. Man kunde få skiljas om en av makarna förde ett slösaktigt leverne eller ofta var drucken och våldsam. Ibland kunde ständig oenighet och osämja vara tillräckliga motiv för skilsmässa. Ett ärende om skilsmässa skulle först prövas av prästen i hemsocknen. Därefter skulle frågan om skilsmässa underställas domstolen, på landsbygden häradsrätten och i staden rådhusrätten. Sedan domstolen medgivit skilsmässa fick man begära att domkapitlet utfärdade ett bevis om skilsmässa (skiljobrev). Kronolänsmannen, eller för adlig krigsman överauditören, skulle som allmän åklagare väcka åtal när utomäktenskapligt barn föddes. För enkelt hor, vilket var benämningen då endast ena parten var gift med någon annan, var på 1700-talet böterna 80 daler för den gifta och 40 daler för den ogifta. I början av 1800-talet var det brukligt att enkelt hor för den gifta parten belades med 26 riksdaler och 32 skilling i böter, vartill kom 32 skilling till kyrkan. För den ogifta parten var bötesbeloppet hälften därav.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy