Berättelsen handlar om min mans släktingar. Petter Lorentz Johansson var gift med en syster till hans anfader, hon hette Jenny Kristina Petersson. De båda - Petter Lorentz och Jenny Kristina - övertog säteriet Enganäs i Nöbbele efter hennes föräldrar Frans Gustaf Petersson och Lisa Ericsdotter.
Berättelsen om resan till Brasilien är en av många historier som nedtecknats av min mans gammeltant, folkskolelärarinnen och släktforskaren Hertha Petersson, 1895-1964.
Så här lyder hennes berättelse, som baserats på intervjuer hon gjort med sina äldre släktingar, samt korrespondens med Gerda, den äldsta av flickorna i Brasilien:
"Jenny Kristina Petersson, Lisa och Frans Gustafs äldsta dotter, beskrives som en livlig och glad natur, som var omtyckt av alla. Vid 20 års ålder gifte hon sig med en rik bondpojke, Petter Lorentz Johansson. Hans far var nämndeman och ägde gården Torahult i Nöbbele. Lorentz var dyster och håglös och dugde inte mycket till.
Efter Frans Gustafs död hjälpte Jenny sina gamla mor Lisa så mycket hon kunde och hennes yngre systrar Augusta och Ida mindes alltid med tacksamhet hur snäll hon var mot dem. Där Jenny var, där trivdes glädjen och där frodades allt och alla. Det var därför ett förkrossande slag, när Jenny efter sitt åttonde barns födelse, flickan Elin, fick barnsängsfeber och den 1 maj 1887 slöt sina ögon för alltid.
Då slocknade solen i Enganäs och allt blev tungt. Då fick mor Lisa känna på, att hon inte längre hade någon dotter på gården. Men värst drabbade slaget mannen. Lorentz med sin slutna, oföretagsamma natur och sitt skygga väsen hade dyrkat den glada, livliga hustrun. Nu tog allt slut för honom Han kunde ingenting företa sig, och han förklarade, att han skulle bli tokig, om han skulle stanna där allt påminde honom om den döda. Han fick så höra talas om en, som hade varit i Sydamerika och förtjänat mycket pengar, och så fick han i sitt huvud, att han skulle resa till Brasilien och ta alla sina barn med sig.
Alla blevo förskräckta och försökte avråda honom, men inget hjälpte. Han skulle iväg. Alla tiggde och bad, att han åtminstone skulle lämna barnen hemma, men han svarade: "Unnar ni mig inte ens mina barn, när min hustru har gått ifrån mig?". Fadern och alla andra tiggde honom att ta sitt förnuft till fånga, men ingenting hjälpte. Och han reste. Att det endast skulle bli elände av alltsammans var ju naturligt. Den minsta flickan dog under överresan, och de hade knappt kommit fram till Campinas i Brasilien, förrän fadern och alla fyra pojkarna (den äldste 17 år) blevo angripna av gula febern och dogo som flugor.
Nu stodo två små flickor, Gerda 12 år och Nanna 4 år, ensamma i en storstad i ett främmande land utan släktingar och vänner och utan att kunna göra sig förstådda av någon. Några goda människor fick höra talas om deras belägenhet och tog hand om Nanna och skaffade också Gerda ett hem att komma till.
Nanna fick det bra, men Gerda fick arbeta strängt för sitt uppehälle och vantrivdes svårt. Då därför en tysk vid namn Joäo Vodevotsky ivrigt friade till henne, gifte hon sig med honom endast fyllda 14 år. Hon har sedan givit livet åt 12 barn.
Den lilla svenska, som Gerda kunde, hade hon ej glömt utan har ibland skrivit och talat om hur hon hade det. Hon och hennes man äga en farm med kaffeplantage på landet och tyckas ha det ganska bra.
Nanna glömde snart bort sitt modersmål och lärde sig i stället tala portugisiska. Någon skola har hon ej gått i och kan varken läsa eller skriva. Också hon har gift sig med en tysk, Theodoro Mayer, som är järnarbetare i en järnvägsverkstad och tycks sköta sig bra. De hade fyra barn i livet."