Äldre inlägg (arkiv) till 07 februari, 2013

[Börje Abramsson]

Tack Birgitta!
 
Kan tillägga att Unge Hindrich Persson var född ca 1698 och dog 16 jan 1772, begr 19 jan (Övertorneå C:1 bild 213,sid 207) och hans hustru Ella Jonaedotter var född ca 1705 och dog 6 mar 1767, begr 22 mar (Övertorneå C:1 bild 210,sid 204)
 
Brasklapp!!! - Det ologiska i detta är att den Unge Hindrich är äldre än den Gamle Hindrich!!
 
Samma år som Hindrich Persson dog, dog även Hindric Aho i Turtula 66 år gammal (Övertorneå C:1 bild 213,sid 207) Mer logiskt att det var han som var Unge Hindrich Persson och född ca 1706!!!  
 
Men Unge Hindrich Persson var gift redan 1724!!! Kan han ha gift sig vid 18 års ålder?

[Birgitta Hansi]

Tack Börje
Med hjälp av dina uppgifter så sluter jag mig till att Henrik Aho var den som var gift med Clara Jönsdotter eftersom även hon angavs med namnet Aho i dödsboken för 1787
Var har du hittat att Henrik Pehrsson gift med Ella Jonaedotter angavs som unga? det har jag missat. PS om denne Henrik gifte sig omkring 1724, så borde han väl ha varit omkring 26år och inte 18år eller har jag blandat ihop alla dessa Henrikar  
 
Birgitta Hansi

[Börje Abramsson]

U Hind Pärsson på Turtoila 7, i Mantalslängden 1730, var första gången han omnämndes som Unge Hindrik Persson. Eftersom Enkl Hindrich Persson gifte sig med Ella Jonaesdr detta år, har jag utgått från att det var han som kallades Unge Hindrik Persson.
Mellan 1724 till 1728 omnämndes han Hindrik Persson och var då gift.
På Turtoila 7 fanns hela tiden Per Jönsson fram till 1738. Jag antar att det var Unge Hindrik Perssons far!
G Hindrick Pärsson på Turtoila 7, var ogift i Mantalslängden 1739, men gift Mantalslängden 1741, 1740 gifter sig enkl Hind Persson i Turtula med Brita And.dr i Pello, alltså skulle det vara Gamle Hindrik Persson.
 
Mellan åren 1753 till 1755 fick U: Hindrik Persson även heta Kunti! Men sen fanns han inte längre med i Turtula.
 
Gamle Hindrik Persson fanns med fram till 1761. Därefter, antar jag att det var hans son Per Hindriksson, som tog över.

[Börje Abramsson]

Per Jönsson på Turtula 7 fram till 1738, tas över av G Hindrick Persson 1739!
 
Alltså är Per Jönsson Gamle Hindrick Perssons far!

[Leif Engman]

HEJ
Har en fråga avseende Sanatoriet Övertorneå, där ett par anförvanter slutade sina dagar.Någon som vet var Journalerna från 1930-talet tagit vägen? Möjligen överförda till Landstingsarkiv? Vem vet?
Bästa hälsningar Leif Engman

[Börje Abramsson]

Lars Larsson Jerijärvi 1725 gifte sig för andra gången 29 juni 1769 med Anna Samuelsdotter. Änkl Lars Larsson Jerijärvi med Anna Samuelsdr i Caulic.
 
Boende i Soucolo med hans barn med Maria Larsdotter.  Lars 1748, Michel 1756, Kirstin 1762 och Olof 1764.
 
När dog Maria Larsdotter?
 
Var föddes Kirstin och Olof?

[Birgitta Hansi]

Hej Börje
I vigselnotisen står det Anna Samuelsdotter från Caulir. = Kauliranta  
Jag har noterat Jerijärvi Övertorneå f.s.  som födelseplats för alla barn utom den äldsta Lars som är född i Kauliranta, Övertorneå f.s.
Jag saknar också Marias Larsdotter Kangas dödsdatum så jag är också intresserad av den.
 
Birgitta Hansi

[Börje Abramsson]

Brita Olsdotter Jurani 1725 dotter till Olof Olsson och Anna Jönsdotter i Marjosari, kusin med Malin Larsdotter Maaherra 1724 dotter till Lars Olofsson Rännare och Brita Olofsdotter i Marjosari.
 
Olof Olsson och Brita Olofsdotter 1686 med föräldrarna Olof Olsson Nirviä och Malin Jönsdr

[Bengt Ode]

Hej Birgitta
Jag har inte hittat något dödsdatum för Maria Larsdotter. Men i mantalslängden för 1769 som är upprättad 6 dec 1768 anges att Lars Larsson har hustru, son och dotter.
Eftersom han gifter sig med Anna Samuelsdotter 29 juni 1769 bör Maria ha dött någon gång mellan dec 1768 och början på 1769.
Beträffande barnen Kerstin och Olof har jag inte hittat dem i födelseboken. Jag tror att för Kerstins del rör det sig om en felskrivning. Det finns en Christina född den 12 sep 1762 i Souculo. Fadern anges till Lars Mickelsson. I Hfl AIA 1 finns en Lars Mickelsson i Souculo, Jänkisjärvi men i Hfl har han en son Anders som är född 1762.
 
Bengt Ode

[Birgitta Hansi]

Hej och tack Bengt
Per Norberg och jag har gjort samma tolkning som du att det rör sig om denna Christina. Att ett eller flera barn saknas i födelseboken är ju inte heller ovanligt prästen kan ha missat att skriva in den eller så nöddöpte de bara barnet hemma utan att meddela prästen.
 
Birgitta Hansi

[Birgitta Hansi]

Börje
Jag blir lite förvirrad av din redogörelse ovan, finns där en dold fråga? Hoppas att den inte har något att göra med Lars Larsson Jerijärvis hustru Maria Larsdotter Antimaja från Kauliranta.
 
Birgitta Hansi

[Börje Abramsson]

Hej Birgitta!
 
Svar Nej!
 
Brita Olsdotter Gift med Nils Mickelsson Bäsk och Malin Larsdotter gift med Mickel Henriksson.  
Det var en ren tillfällighet jag såg att de var släkt.
 
Angående Maria Larsdotter så har jag både Lars Jönsson och Lars Hindersson i Cauliranda som alternativa fäder.

[Birgitta Hansi]

OK Börje
Nu föll polletten ner även för mig
 
Birgitta Hansi

[Per Norberg]

Hej ...
På återseende!
Många har hört av sig och vill ta del av mina forskningar. Jag har lagt ut dem på nätet igen.
Diskuterar gärna olika saker och tar gärna emot åsikter. Jag ska lägga in massor mer mer ... Tar bara lite tid.
Finns på min nya hemsida: www.phelle.se
 
Pelle
 
(Meddelandet ändrat av phelle 2012-12-10 22:58)

[Birgitta Hansi]

Hej Per
Välkommen tillbaka
Birgitta Hansi

[Roland Juntti]

Hej Per
Jag blir ju så glad över att återigen kunna ta del av din forskning,har verkligen saknat den
Mvh Roland Juntti

[Stefan Wennberg]

Hej!
Söker reda ut mer om Michel Ersson Kontajärvi från Pello.
Han inflyttar till Nedertorneå:
http://83.150.87.40/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/alatornio/muuttokirjoja_1784-1799_i k212/133.htm
 
där gifter han sig 1791 den 21 aug:
http://www.digiarkisto.org/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/alatornio/vihityt_1770-1813_ ik211/22.htm
 
Han återfinns på sid 421 i mitten i fhl:
http://www.digiarkisto.org/sshy/kirjat/Kirkonkirjat/alatornio/rippikirja_1780-17 97_ik203-204/206.htm
samt Karl Gustav AI:1 (1784-1820) Bild 261 / sid 462
sedan dör han:
Karl Gustav F:1 (1762-1817) Bild 59 / sid 108
1797 född 1744 (1764 sexan överskriven med en 4) död den 19/2 i slag Mickell  
Ersson Waranpä el Kontajerf gift.
 
Det finns en boupteckning
Nedertorneå och Karl Gustavs tingslags häradsrätt BouReg:1 (1746-1862) Bild 530 / sid 47
Mikael Ersson fördelsamn Torneå Socken Kukkola år 1797 film 27/1956 Nr 17
 
Är det någon som har sett den?
 
Jag har inte funnit någon Michel som passar i Övertorneå födelsebok f.1764 men
väl 1745 den 17 jan i Contajerf son till Eric Jönsson och Carin Michelsdotter.
 
Hälsningar
Stefan

[Birgitta Hansi]

Hej Stefan
Varför eftersöker du Mickel Ersson Kontajärvi född 1764?, jag har inte kunnat se att han har några barn, eller har jag missat det?
 
Birgitta Hansi

[Stefan Wennberg]

Hej Birgitta!
Bouppteckningen kanske nämner hans syskon och någonting omkring hans boplats.  Jag blev
intresserad över Backstugan/torpet i Kukkola där han bodde. Michel verkar i vart fall inte ha noterats för några barn i husförhör- o kommunionboksböckerna i Övertorneå,  Nedertorneå och Karl Gustav. Ungkarl var han noterad att vara vid giftet med Brita Andersdotter Gris.  Du ser mer kring detta under forumet Tornedalsrötter. Raden ofanför Michels namn i Karl Gustav AI:1 (1784-1820) Bild 261 / sid 462 så står det någonting om ? Eric ? f 1734 ifrån Övertorneå Vem kan det vara?
Hälsningar
Stefan

[Birgitta Hansi]

Tack Stefan
Bra nu vet jag att jag tolkat hans situation korrekt.
 
Birgitta H

[Peder Andersson]

I Stockholms Post=Tidningar nr 75, Torsdagen den 23 Junii År 1808, s. 7:
 
Att Öfwer=Torne härads=Rätt genom Utslag af den 14 December 1807, ställt Bonden Henric Abrahamsson Heikilä i Armassari By, Öfwer=Torne Socken för liderlighet och misshushållning under Förmyndare=wård och inseende, samt dertill utsett och förordnat Bonden Johan Johansson Tulkila i berörde By; sådant warder härigenom, enligt Författningarne, första gången kungiordt.
-----
Härtill kungjordes i samma tidning andra gången 27/6 och tredje gången 5/7 samma år.
 

[Inger Sirkka]

Jag tror att det står att de fällt honom.

[Peder Andersson]

Inger> Syns det bättre nu?
 
= ställt
 
Och tack för ditt deltagande.

[Peder Andersson]

I Inrikes tidningar N:o 98, Tisdagen den 22 Augusti 1797, s. 1:
 
Öfwer=Torneå, den 29 Jul. Wärdaste Medborgare! föreställen Eder at se lågornas hwäsande buller bittida om morgonen wäcka en Moder, med des yngsta Son och skrämma dem, i yttersta nakenhet, at springa ut genom flammorna: at twänne äldre Barn om 6 och 7 års ålder aldeles blottade taga flykten genom fönstren: at alt hwad deße personer ägde i kläder, husgeråd och födo=ämnen på en korrt stund förtäres: at mannen til denna Moder och Fadren för deßa Barn kommer til sit hus, och finner ej annat än rökande bränder och aska, jämte de ömkeligaste rop af sina närmaste. Och då I detta uti en liflig föreställning sedt, märken då noga på Edra hjertans känslor och hwad de ingifwa Eder; wißerligen den yttersta medlidsamhet och beslut at efter råd och ämne hjelpa uslingarne. Och som dagliga erfarenheten nogsamt wisar Allmänhetens ömma bewågenhet emot hwar och en sig anmälande olycklig, så wågar man hoppas, at de, som beskrifne olycka undergått, äfwen få erfara tröstande wedermälen. De olycklige, för hwilka man härigenom så ödmjukt som tröstefullt anropar alla ömhjertade, är Capell=predikanten Matthias Kolström med Hustru och Barn, i Gustaf Adolphs Capell=Församling under Öfwer=Torneå pastorat, så mycket ömkanswärdare, som denna för få år sedan inrättade Församling består allenast af 30 til största delen fattige Bönder och Nybyggare, som knappast kunna lifnära sig sjelfwa af fiske och jagt, men sällan få mätta sig af en ren brödkaka. De som röras til detta förlorade hushållets hjelp, täcktes sända sina barmhertighets=gåfwor på Torneå och Öfwer=Torneå til undertecknad. O. Sandberg, Kyrkoherde i Öfwer=Torneå.

[Peder Andersson]

I Stockholms Post=Tidningar N:o 28, Torsdagen den 7 April 1791, s. 4:
 
Öfwer=Torneå Häradsrätt i Westerbottens Län, har stäldt afl. Hans Hannokainens Enka Brita Olofsdotter i Kuifwakangas, öfwer 90 år gammal, samt den mindre wetande Drängen Johan Johansson Birgela i Niemis, under Förmyndare; hwilket härigenom första gången kungöres.

[Stig Jonsson]

När det gäller Capellan Matthias Kolström (1763-1829) har jag en del uppgifter. Föddes 1763-07-29 i Torneå, gift 1790 med Brita Elisabet Wahlbom. Fadern var den Lapplands-födde smeden Juho Rautio, som levde under svenska tiden och som satte sin son Mathias i prästskola i Torneå. Mathias fortsatte sina studier i Härnösands gymnasium och blev student i Uppsala 1785.
 
Mathias uppges ha värdesatt sitt lappländska ursprung. Han antog efternamnet KOLSTRÖM  som påminde om att hans förfäder verkat som kolare.
Han gästade ofta sin hemby Muonioniska som ung student.
 
Mathias prästvigdes 1788 och verkade sedermera dels i Muonioniska, dels i Enontekis , dels i Karesuando. När Muonioniska hamnade på finländska (ryska) sidan efter Finska kriget 1808-1809, förblev Kolström där.  Senare ombildades kapellförsamlingen Muonioniska till ett självständigt pastorat. Kolström blev församlingens förste kyrkoherde efter dispans från avläggande av pastoralexamen.
 
I Muonio står den under Mathias Kolströms tid uppförda vackra träkyrkan kvar, ritad av ingen mindre än Charles Bassi, trots krig och eldsvådor som drabbats byn.
På den gamla kyrkogården finns idag en år 1989 rest gravsten som ersätter Mathias Kolströms gamla gravmonument i trä.
 
Student i Uppsala 1785 , kateket i Muonioniska 1788, Kyrkoherde i Muonio och Enontekis 1812.
Deras son Capellan Emanuel Kolström född 1804-06-08 gifte sig 1831-02-13 i Övertorneå med Kronofogde Eric Burmans dotter Christina Margareta Burman född 1812-01-12 i Haapakylä.

[Inger Sirkka]

Peder, var hittar du alla dessa underbara tidningsnotiser?
 
(Meddelandet ändrat av pajala 2013-01-29 18:37)

[Peder Andersson]

Stig> Har du kanske släktanknytning till ovannämnda Mathias Kolström genom medlem ur släkten Burman?

[Stig Jonsson]

Hej Peder, ursäkta att jag missat svara på din fråga. Mitt släktskap utgår från Christina Margareta Burman (1812-1885) som är farmors farfars brorsdotter.
MVH/ Stig.

[Peder Andersson]

Hej, Stig!
 
Ingen fara. Tack för ditt svar.
 
Så då har du familjen Kolström som ett sidospår att tillföra dina egna anor och personakter. På så sätt kan du släktrelatera din farmors farfars brorsdotter Christina Margareta Burman (1812-1885), gift med Emanuel Kolström (son till Mathias Kolström och Brita Elisabet Walbom) till denna familj. Denna familj Kolström, som jag tidigare la ut en avskrift om ur en tidningsartikel (se ovan), är omskriven tidigare i en mycket kul och intressant artikel.
 
Den artikeln handlar om Erik Walbom-Kolström, kallad Puolikko-Erkki (Halvfats-Erik) (1796-1879), illegitim son till Beata Katarina (Kajsa) Walbom (f. 1766) och Ludvig Filip (1773-1850), hertig av Orléans (~ Herr Müller, köpman och köpmansson från Strassburg) - sedermera konung av Frankrike 1830-1848.
 
Jag lägger ut en fullständig avskrift av Helge von Knorrings artikel Svenskbördiga Bourbonättlingar på Nordkalotten ur tidskriften Släkt och Hävd nr 2 1981, sid. 313-321.
 
 
Svenskbördiga Bourbonättlingar på Nordkalotten
 
 
Av Helge von Knorring
 
Ännu för några decennier sedan dominerade dynastiska hänsyn äktenskapsmarknaden inom furstehusen. Inte sällan ledde sådana av förnuftsskäl ingångna furstliga äktenskap till snedsprång, oftast av den manliga parten. Resultatet av dylika illegitima förbindelser har länge berett släktforskarna huvudbry, särskilt då härstamningen från den furstliga personen baserat sig mera på tradition än på konkreta fakta.
     I det fall, som jag har sökt klarlägga, ligger saken helt annorlunda till. Här föreligger varken dynastiska eller äktenskapliga problem. Men utredningen kompliceras av vad jag ville kalla en genealogisk fyrväppling (quadrifolium généalogique): en fransk far av kunglig börd inleder ett förhållande med en i Sverige född ogift kvinna, som han sammanträffade med i Muonio [color=0000ff][not 1][/color] i (nuvarande) finska Lappmarken. Frukten härav, en son, ser där dagens ljus. Vid relativt unga år flyttar denne till Nordnorge, där hans efterkommande i dag uppskattas till 150 à 200 personer. Däremot har hitills inga avkomlingar påträffats i Finland eller i Sverige; måhända lever några i USA.
     Det kan förefalla långsökt av en finländsk släktforskare att ge sig i kast med att utreda den uppkomna släkthärvan. Men ehuru de viktigaste dokumentariska bevisen förstörts av eld eller på annat sätt förkommit, har det dock tack vare offentliga handlingar i Finland jämte tradition varit möjligt göra en utredning.
     En kuriös omständighet är att vår s a s huvudperson, Louis-Philippe d'Orléans, som tydligen under hela sin levnad bevarade minnet av sitt amorösa äventyr i Lappmarken, av allt att döma likväl inte kände till sin moitiés familjenamn - eller hade glömt bort det. Detta har bidragit till att skapa viss förvirring. Orsaken till att jag kommit att befatta mig med detta spörsmål beror på att jag i juni 1977 fick ett brev från min släktforskarvän per korrespondens, greve Weijo Rudt de Collenberg i Rom. I brevet fäste han min uppmärksamhet på en bok av Georges Poisson, Cette curieuse famille d'Orléans (Den säregna släkten Orléans), som 1976 utkommit i Paris med enligt uppgift Grevens av Paris formella medgivande (avec le placet du Comte de Paris).
     Uppgiften om detta medgivande förefaller mig överraskande med hänsyn till de beskyllningar för lättsinne, som författaren belastar Orléanserna med. I boken ingår följande passus på sida 257: Au retour du Cap Nord - le prince (Louis-Philippe d'Orléans) et ses compagnons passerérent par la Finlande et s'arretant au Presbytère de Muonionniska chez un pasteur, dont la soeur fut pour Louis-Philippe le repos du voyage - il partit en la laissant enceinte d'un fils qui survivra jusquen 1887 et dont la descendance existe toujours. (Vid återfärden från Nordkap färdades prinsen - Ludvig Filip av Orléans - och hans följeslagare genom Finland och stannade till på prästgården i Muonio hos en pastor, med vars syster han inledde en förbindelse. Då han lämnade byn, var hon gravid och födde senare en son, som levde till 1887 och vars avkomlingar alltjämt lever.)
     Poisson stöder sig tydligen på texten under en tavla av Francois Briand [color=0000ff][not 2][/color] från 1840, föreställande Louis-Philippe vid Nordkap. Denna finns i museet i Versailles. Där säges det bl.a.: Sur le chemin - du Cap Nord vers Torneå - le prince et ses compagnons s'arretent au Presbytére de Muonionniska, chez le Pasteur Mathias Kolström. La soeur du pasteur, Beate Walbom, n'est pas insensible aux charmes du voyageur. Lorsqu'il quitte le village un mois plus tard il laisse Beate enceinte. Un enfant naitre, Erik Kollström, mort en 1887, dont la lignée existe toujours. (Under färden från Nordkap till Torneå vistades prinsen och hans följeslagare i prästgården i Muonio hos pastorn Mathias Kolström. Dennes syster, Beata Walbom, är inte okänslig för resenärens charm. När han en månad senare lämnar kyrkbyn är Beata gravid. Den son, som föds, Erik Kollström, dör 1887; hans avkomlingar lever alltjämt.)
     Som vi snart konstaterar, är dessa uppgifter felaktiga på två väsentliga punkter: Beata Walbom var ej syster till pastor Kolström utan hans svägerska (pastorn hade ingen syster) och Erik Walbom, senare Kollström, dog 1879, ej 1887.
 
de Collenbergs brev föranledde mig att närmare undersöka uppgifterna. På riksarkivet i Helsingfors råkade jag föra brevet på tal med en annan släktforskarvän, pensionerade länslantmätaren Viljo Snellman. Denne hade i sin ungdom besökt samhället Polmak [color=0000ff][not 3][/color] i Tana i Nordnorge och personligen sammanträffat med länsmannen där Richard Kollström jämte sonen Olaf, som då fullgjorde sin värnplikt. Olaf blev senare tjänsteman vid skatteverket i Tana. [color=0000ff][not 4][/color] Jag tog brevkontakt med Olaf Kollstrøm, avkomling i fjärde led till Ludvig-Filip. (Till Olaf K. har jag senare kunnat lämna upplysningar om hans härstamning på kvinnolinjen, som han varit okunnig om.)
     En annan omständighet, som Snellman uppmärksammade mig på, var att den tvåspråkige landshövdingen i Norrbotten, Ragnar Lassinantti, i ett tal vid president Kekkonens besök i svenska Norrbotten 1970 skämtsamt erinrade om Louis-Philippes av Orléans vistelse vid svensk-finska gränsen 1795 och dess familjehistoriska följder. Vid detta tillfälle var Sveriges dåvarande kronprins Carl Gustaf närvarande.
     Den historia, som kronprinsen och president Kekkonen fick sig till livs, baserade sig tydligen på en uppsats 1966 av kommunaltjänstemannen Onni Vuorio i Tornionlaakson Vuosikirja (Tornedalens Årsbok) under rubriken Orléansin herttua Ludvig Filip ja hänen polkansa Puolikko-Erkki (Hertigen av Orléans Ludvig Filip och hans son Halvfats-Erik). Den ifrågavarande passusen i landshövding Lassinantis tal återgavs sedan i många svenska och finska tidningar.
 
För att komma till sakens kärna återger jag här ett utdrag ur Vuorios uppsats:
 
När revolutionen i Frankrike härjade som värst, fanns där en medlem av Orléans-grenen av ätten Bourbon, Ludvig Filip, född 1773, son till den berömde Filip Egalité. Till en början anslöt sig Ludvig Filip till jacobinerna och krigade som generallöjtnant i den franska armén. Misstänkt av den nya regimen flydde han emellertid och levde som äventyrlig vagabond i olika delar av Europa och Amerika. Sitt uppehälle tjänade han bl.a. som informator.
     År 1795 vistades han i Norge och Sverige-Finland. På sensommaren samma år kom han till Muonio och fick logi i kaplansbostället där hos kaplanen, sedermera kyrkoherden Matias Kolström.
     Som hushållerska (nyckelpiga) fanns då i prästgården Beata Caisa Walbom, född 1786 i Arboga, yngre syster till Matias Kolströms hustru. Den 22-årige sympatiske och världsvane prinsen tjusade den 28-åriga [color=0000ff][not 5][/color] oerfarna och drömmande borgarkvinnan. Beata Caisa blev fäst vid prinsen, och denne visste att utnyttja hennes förälskelse. Så flydde tiden för de älskade, och det blev dags för avsked.
     Snart efter Ludvig Filips avresa upptäckte prästgårdsfolket att det inte stod rätt till med Beata Caisa. Hon var nämligen gravid. I prästgården försökte man först dölja tillståndet. Men när detta blev helt uppenbart, fördes Beata Caisa till prästgårdens fiskestuga vid Käresjokis Hirvaslompolo, ca tio km från kyrkbyn. Där födde Beata Caisa ett friskt gossebarn. När detta väl hade kommit till världen, uppstod diskussion om, hur man skulle få mor och barn obemärkt från Hirvaslompolo. Då kom någon på idén, att man skulle låtsas draga not. Man gjorde så, och man drog lite för syns skull. Men till stor förundran för de medföljande drängarna lade man inte fiskar i den puolikko (halv-tunna), som var avsedd för det ändamålet. I stället lade man lite kläder på bottnen och på dem ett lindebarn, som bars ut från pörtet. De av prästgårdsfolket, som var med på utflykten, förbjöd drängarna att yppa något. Därefter fördes pojken i fisketunnan till prästgården, så att utomstående inte skulle lägga märke till händelsen utan skulle tro, att tunnan innehöll sikar från Hirvaslompolo. I sinom tid döptes pojken till Erik, men eftersom drängarna, som varit med på Hirvaslompo-resan, inte kunde hålla tyst, fick Erik i hela sitt liv heta Puolikko-Erkki (Halvfats-Erik).
 
Enligt Vuorio har denna tradition om Erik Walbom-Kollstrøms ankomst till världen hållits levande nära 200 år.
     Av kyrkoböckerna framgår också, att Beata Caisa hade arbetat två à tre år som husjungfru i Stockholm, innan hon blev medlem av sin två år äldre systers, Brita Lisa Kolström, hushåll i kaplansbostället i Muonio. Sannolikt talade Beata Caisa tyska hjälpligt. Systrarna Walboms föräldrar var Olof Wahlbom (1732-1776), skräddarmästare i Arboga, och hans hustru Christina Catharina Dalbom (1732-1791).
     Exakt dag och månad för Eriks födelse 1796 vet vi inte. Kaplansbostället i Muonio förstördes nämligen av eld i juli samma år, då också alla kyrkoböckerna gick förlorade. Vid eldsvådan omkom dessutom Halvfats-Eriks knappt tre månader gamle kusin Matias Adolf, son till kaplanen. Erik, som däremot räddades till livet, erhöll vid dopet helt naturligt sin mors familjenamn Walbom. Detta använde han ända till dess han i Norge utbytte det mot Kolström, senare förnorskat till Kollstrøm.
 
En utförligare version av händelserna hösten 1795 i kaplansbostället i Muonio - fast mindre romantisk än i Vuorios utsaga - samt en skildring av Erik Walboms uppväxtår i Finland ingick i en längre uppsats av arkivarien vid landsarkivet i Uleåborg, Samuli Onnela, publicerad 1979 i Tornionlaakson Vuosikirja (Tornedalens Årsbok). Däri förekommer också uppgifter, som jag erhållit dels genom korrespondens med Olof Kollstrøm i Tana (vidarebefordrade till Onnela), dels som svar på förfrågningar till Les Archives de France i Paris.
     Ytterligare källor, som belyser Ludvig-Filips vistelse i Finland påträffas hos Åbo-professorn Henrik Gabriel Porthan, en av upplysningstidens kulturgestalter i Finland. Hans korrespondens från årsskiftet 1795-96 med vännen Mathias Calonius, då bosatt i Stockholm men senare prokurator vid senaten i Finland, publicerades 1886 av Svenska Litteratursällskapet i Finland.
     En utförlig skildring av Ludvig Filips resor, närmast hans vistelse oktober 1795 i Åbo, lämnade universitetsrektorn statsrådet Wilhelm Lagus (1821-1909) i Två franska emigranter i Finland, som ingick i Svenska Litteratursällskapets i Finland årsbok 1886. Även statsarkeologen J. R. Aspelin (1842-1915) har med Ludvig Filips resa i Norden i Finsk Julrevy 1891 bidragit till bilden av prinsen. Wilhelm Lagus uppsats innehåller de flesta upplysningarna.
 
Ludvig Filip uppträdde under hela sin resa i Norden under det antagna namnet herr Müller. Hans vän och ressällskap, förre vapenbrodern greve Montjoye, använde sin familjs ursprungliga tyska namn Froberg. De åtföljdes av herr Müllers trotjänare Baudoin och uppgav sig vara köpmän och köpmanssöner från Strassburg, nu på hemväg efter några månaders resor i Norden.
     Lagus säger - liksom Porthan - om de båda herrarna, som efter uppehållet i Muonio vistades i Åbo med omnejd oktober 1795, att Froberg var mycket nyfiken, fri och språksam, under det att Müller var mera förbehållsam, syntes vara tristare och talte mindre. På Porthans förfrågan berättar resenärerna, att deras lapska resa stötte något på äventyr. Lagus framhåller också, att det är omvittnat, att nordens enkla allvarliga natur efterlämnade djupa och outplånliga intryck hos Ludvig Filip, samt att hans tankar och samtal ännu under långt senare år vände tillbaka hit.
     Lagus citerar också Xavier Marmier, som 1838 åtföljde den av den bekante naturforskaren Poul Gaimard ledda expedition till Nordkap, Spetsbergen, Lappland och Finland. Som konung lät Ludvig Filip utrusta denna färd och understödde den frikostigt. Enligt Marmier skulle expeditionens höge beskyddare, Ludvig Filip, varit huvudperson i ett intermezzo, som endast har kunnat berättas av honom själv. Emellertid ger Marmier inga detaljer men säger sig antaga, att Ludvig Filip i sinom tid skall redogöra för dessa i sina memoarer.
     Men anteckningarna av Ludvig Filip från hans resa i norden förkom (brändes?) vid den revolution 1848, som fördrev honom från tronen. Hans memoarer utkom i själva verket så sent som 1973-74, d.v.s. mera än 120 år efter hans död. I dem berättar han endast i allmänna ordalag om sin Lapplandsresa.
 
I förenämnda år 1979 utkomna uppsats redogör Onnela i detalj för Erik Walboms uppväxtår och verksamhet i Finland till dess han 1834 flyttar till norska Finnmarken. Det framgår där bl.a., att Mathias Kolström, vars egna barn blev läs- och skrivkunniga - två av hans söner följde i faderns fotspår och blev präster - helt försummade att befatta sig med sin svägerskas sons skolning. Någon egentlig skola förekom ej vid den tiden i Muonio; läs- och skrivkunnighet inhämtade s.k. bildade familjers barn uteslutande i sina egna hem. Onnela illustrerar sin uppsats med en xeroxkopia av en skuldsedel, daterad i jan. 1824. Erik Walbom bekräftar där gäldenärens underskrift med sitt bomärke. Detta visar tydligt, att han inte kunde skriva sitt eget namn. Även leder Onnela i bevis, att förhållandet mellan kyrkoherden å ena sidan samt svägerskan och dennas son å andra sidan under åratal var mycket spänt. Beata Caisa Walbom hade på grund av sjuklighet redan 1801 ställts under kyrkoherden Mathias Kolströms förmyndarskap. Från 1810 ända till kyrkoherdens död 1829 pågick också ett antal rättegångar mellan honom och svägerskan, i vilka Erik Walbom senare företrädde sin mor. Oftast var det mor och son, som blev den vinnande parten i dessa konflikter. En gång gällde tvisten ett arv från Sverige, som Mathias Kolström försummat att utbetala till sin myndling Beata Caisa och hennes son. En annan fråga gällde ersättning för de många år, som Beata Caisa tjänat hos kyrkoherden utan lön.
 
Under alla dessa år levde Erik Walbom under knappa omständigheter, tidvis som dräng, tidvis som arrendator. I juli 1824 gifte han sig med Margareta (Greta) Johansdotter Hetta, född 1798, från Hetta i Enontekiö [color=0000ff][not 6][/color]. Som av hennes namn framgår var hon av samisk härstamning. Men finskt blod torde också ha flutit i hennes ådror. I äktenskapet föddes fem barn: Katarina 1826, Greta 1828, Johan Erik 1830, Maria Magdalena 1834 och Karolina 1836.
     I början av 1830-talet förekom i Finland - och i synnerhet i Lappland - svåra missväxtår med smittosamma sjukdomar som följd. Talrika familjer från Torne- och Muoniodalarna började därför söka sin utkomst i norska Finnmarken antingen som gruvarbetare i de nyligen påträffade kopparfyndigheterna vid Kåfjorden [color=0000ff][not 7][/color] eller som fiskare. Också Erik Walbom tröttnade på livet i Muonio och sökte sig senast i början av 1834 till den sagoomspunna Finnmarken har Onnela kunnat konstatera på basis av i kyrkoböckerna förekommande anteckningar.
     Enligt Olof Kollstrøm skall hans farfars far Erik Walbom jämte familj först 1836 ha kommit till Karajoki, Norge, men han uppger inte någon källa för denna uppgift.
     Vare härmed hur som helst, säkert är emellertid, att Erik Walbom befann sig i norska Finnmarken vid tiden för den Gaimardska expeditionens ankomst dit 1838. Det är till fullo bekant, att konung Ludvig Filip hade givit Gaimard mycket noggranna instruktioner att följa de vägar på Nordkalotten, som han, kungen, tillryggalagt 1795 och att besöka alla de orter, där han själv varit samt att försöka träffa personer, med vilka han varit i kontakt. Det är också känt, att Gaimard utdelat gåvor åt personer - eller åt deras anhöriga - som 43 år tidigare hjälpt herr Müller. Med stor säkerhet torde vi då kunna antaga, att också pastor Kolströms syster måste ha varit omnämnd i de instruktioner, som kungen lämnat Gaimard och knappast på någon alltför undanskymd plats [color=0000ff][not 8][/color].
     Vad jag nu med skärpa vill göra mig till talesman för är, att Gaimard i sina efterforskningar lyckades att både finna och identifiera kyrkoherden Kolströms systerbarn och sannolikt också att överlämna en gåva till Erik Walbom. I detta sammanhang blir denne på det klara med att kungen - hans far - ansett sig vara far till en fröken Kolströms barn. Detta leder till, att sonen nu anser sig böra heta Kolström. Sammanträffandet med Gaimard kan också anses utgöra underlag för den hos Kollstrømarna i Tana bergfasta övertygelsen, att de i rakt nedstigande led härstammar från Louis Philippe d'Orléans, fransmännens konung 1830-48.
     Om det med stöd av offentliga handlingar skulle kunna påvisas, att Erik Walbom före 1838 ändrat sitt namn till Kolström, är jag beredd att frångå min teori. Men hur skulle Erik Walbom på andra grunder ha kommit på idén att vid 42 à 43 års ålder antaga sin, enligt Onnela, mångårige träto-morbrors namn.
     För ordningens skull vill jag nämna, att min teori dock motsäges av en i några norska källor återgiven berättelse, som härledes från handlanden i Finnmarken Ove Christian Fandrem (1810-1893). Enligt denne hade Erik Walbom haft mycket stora svårigheter att kämpa med under sina första finnmarksår. Med handlandens hjälp och tack vare rikliga fiskefångster hade han likväl kommit på fötter och slutat som en välmående lantbrukare. Då Fandrem en gång frågade Erik, om han inte tänkte be om understöd från sin far, som bestigit den franska tronen, skall Erik-Halvtunna enligt traditionen ha svarat, att Vår Herre har hjälpt mig så mycket, att jag utan bekymmer kan ta hand om mig själv och min familj och därför inte bryr mig om något bistånd från Ludvig Filip. Berättelsen synes mig alltför god för att vara sann.
     Enligt kyrkoböckerna i Tana, Norge, dog Erik Walbom-Kolström den 4 febr. 1879, sålunda inte 1887.
 
Jag är angelägen ge uttryck för min tacksamhetsskuld till Jean Favier, franska nationalarkivets generaldirektör, för hans mycket värdefulla upplysningar. Inte mindre tacksam är jag för det angenäma samarbetet med Olaf Kollstrøm i Tana och arkivarie Samuel Onnela i Uleåborg. Också vill jag framföra mitt varma tack till Anja Carlsson, Demografiska Databasen, Haparanda, som till svenska översatt Vuorios uppsats i Tornedalens Årsbok 1966, samt till Thord Bylund, Landsarkivet, Härnösand, som förmedlat denna översättning till mig.
     Till franska Nationalarkivet i Paris överlämnade 1974 greven av Paris, Henrik, sin farfars farfars, Ludvig Filip, arkiv. Detta hade dittills förvarats i England, där Ludvig Filip 1850 slutade sina dagar i exil. Som en illustration till min artikel visar jag den inbjudan, som Olaf Kollstrøm i Tana, likaledes sonsons sonson till kungen, mottog till detta tillfälle men inte kunde hörsamma. Denna invitation bör rimligen bekräfta, att traditionen om ett släktsamband mellan Orléanserna i Frankrike och Kollstrømarna i Tana alltjämt är levande i Frankrike. Slutligen visar jag en bild av Richard Bernhard Kollstrøm (1883-1976), länsman i Tana. Den förekommer i Hans Lidmans bok Under silverbågen 1969. Texten under bilden lyder: Näsan är mitt kungamärke.
 
 
Noter:
 
[color=0000ff]1[/color] Muonio, i Finland strax öster om svenskfinska gränsen vid 68 breddgraden
 
[color=0000ff]2[/color] Francois Briand, fransk konstnär, åtföljde 1838-40 Gaimard-expeditionen, se sid 316, för att på uppdrag av Kung Ludvig Filip måla bilder, föreställande denne på Nordkalotten 1795. Så skedde också.
 
[color=0000ff]3[/color] Polmak, vid Varangerfjord i n.ö. Norge, nära Petsamo.
 
[color=0000ff]4[/color] Tana, vid Tanafjorden i n.ö. Norge nära finska gränsen.
 
[color=0000ff]5[/color] Beata Catharina Wahlbom var enligt Arboga stadsförsamlings dopbok född 1766-11-08. Muonio's husförhörslängd (hemförhörsbok) har senare födelseåret 1768, som torde vara felaktigt.
 
[color=0000ff]6[/color] Enontekiö, i Finland i Muonio's pastorat.
 
[color=0000ff]7[/color] Kåfjorden, i Finnmark fylke, Norge, vid Altenfjord på Ishavskusten.
 
[color=0000ff]8[/color] På 1840-talet utkom i Paris 10 volymer under den gemensamma rubriken Voyages de la Commission Scientifique du Nord, en Scandinavie, en Laponie et à Spitzbergen pendant les Années 1838-1840, Publiées par ordre du Roi sous la direction de M. Paul Gaimard, Président de la Commission scientifique. Relations du voyage Du Nord (volumes 8-10) par M. Xavier Marmier.
 
(Artikeln är baserad på ett anförande hållet den 25 augusti 1980 på franska vid den XIV. Internationella Genealogiska och Heraldiska Kongressen i Köpenhamn. Originalmanuskriptet har bearbetats av Henric Sollbe, Norrköping, som också sammanställt anstammen.)
-----
 
Härefter följer på sid. 320 en stamtavla s.k. Anstam, utgående från Anna (av Österrike) 1601-1666 fransk drottning, gift 1615 med Ludvig XIII av huset Bourbon 1601-1643 kung av Frankrike - och på sid. 321 en porträttbild (i profil) av Richard Bernhard Kollstrøm (1883-1976), länsman i Tana, och även en bild på den inbjudan, som Olaf Kollstrøm i Tana, likaledes sonsons sonson till kungen, mottog.
 
Jag har inte min scanner igång, så jag kan inte scanna in dessa två sidor (sid. 320 och 321) och bifoga denna text. Kanske någon vänlig själ har tillgång till detta häfte av Släkt och Hävd och kan vara behjälplig och scanna in dessa två sidor och lägga ut?
 
Vänligen
 
//Peder

[Peder Andersson]

Ättlingen Truls Einar Kalkvik-d'Orleans webbsida The French connection: http://www.kalkvik.com/royal.htm

[Peder Andersson]

Erik Walbom-Kolströms, kallad Puolikko-Erkki (Halvfats-Erik) (1796-1879) och Margareta Johansdotter Hettas (1798-) enda son var enligt artikeln tydligen Johan Erik, född 1830. Johan Erik föddes 1830 30/8 (dp. 20/9) i Muonionniska socken (Födelse- och dopbok Muonio IK 363 1797-1869).
 

Födelse- och dopbok Muonio IK 363 1797-1869.
 
Enligt denna sida på Geni där foto bifogats på honom och en av hans tre hustrur var Johan Erik Eriksen Kolstrøm (1830-1902), gift 1:o med Anna Karoline Kaasko (ca1830-1862), och 2:o med Sara Hansdotter Kallioniemi (1842-), och 3:o med Margit Persdatter Anti (1862-1930):
http://www.geni.com/people/Johan-Erik-Eriksen-Kolstr%C3%B8m/6000000010751969534
med hänvisning till:
http://kolstrom.net/history

[Peder Andersson]

Jag ser sent omsides att jag skulle nog inte ha fortsatt dessa inlägg om familjen Kolström under Övertorneå, utan under: Anbytarforum » Länder » Finland » Landskap (under konstruktion) » 19) Lappland / Lappi » Ort i Lappland » Muonio (Muonionniska)
 
Men Admin kan kanske göra en hänvisning och flytta dessa ovanstående inlägg?
 
Vänligen
 
//Peder

[Håkan Bergström]

Nu är det äntligen dags att med ett litet dna-prov slutgiltigt bevisa kungens faderskap!

[Stig Jonsson]

Tack Peder, mycket intressant artikel. Jag lägger in i min forskning  Beata Caisa Walbom och hennes kungliga son Puolikko-Erkki (Halvfats-Erik) (1796-1879),och att Beata Caisa är  syster till Matthias Kolströms hustru Brita Elisabet Walbom (1764-1844)  
MVH/ Stig.