Ola Ejlertssons hustru Bengta Nilsdotter (död 1862)

[Markus Gunshaga]

Tillfällighetsfynd ur Cimbrishamnsbladet 1862 13/2:
 
”Wid
Egodelnings-Rätts-Ledamoten Ola
Ejlertssons hustru Bengta Nils-
dotters Begrafning i Wemmer-
löf den 3 Februari 1862.
 
Att menniskan en främling är på jorden
Och ej sitt rätta hemwist finner här,
Det säger oß i Helga Skriften, orden:
Fåfänglighet allt under solen är;
Det säges oß ock tydligen af ljuset,
Som af förnuftets öga skådas kan,
Och hwarje gång en dödlig lemnar gruset,
Der mången huld och trogen wän han fann.
 
Allt hwad som lefwer och af lifslust andas
Från kongathron till kojans uselhet,
Från minsta mask som ibland jorden blandas
Till det som ibland jordens herrlighet
Benämnes störst, så blommans stängel
Som trädets krona – krossas af den hand
Som allt förstör; då ej en gång en engel
Tillstyrka kan för döden lifwets band.
 
Förkunnad åter se wi denna kära,
I hydda, som för oß här fallen är,
Som nu en christlig pligt oß bjuder bära
Till hwilorummet – mången trött så kär –
Uttröttad utaf dagens tunga börda,
Af lidandets och plågans många sår
För att i frid den sälla hwilan skörda.
Det wandraren i lifwet ej förmår.
 
Gråtande Barn! du sorgbetryckte maka!
Som sett det kära stöd beröfwadt Er,
Som Gud Er gaf! – Ej kallas hon tillbaka
Af edra tårar; men från ljusets boning ser
Hon wänligt ner och fridens helsning sänder
Till hwar och en som dygdens gunstling är;
Af Englawingar lyftad dit, hon wänder
Ej åter – men oß gladligt budskap bär:
 
Det budskap, som i Nådens sanna lära,
I ordet, kalladt Ewangelium
Wi finna; att den korset sitt kan bära
Med tålamod i himlens rymd har rum;
Den som till ändan dygdig, trofast blifwer,
Skall herrlighetens segerkrona få,
Den Herren endast sina trogna gifwer,
O, intet qwal wårt hjerta då skall nå.
 
Så följ med sorg och saknad fram till grafwen
Den hjertat ditt had kär; men der ej gråt,
Ty hoppets glans kringstrålar wandringsstafwen,
Som brytes här, och lifwets dunkla stråt,
Här blifwer ljus för ögat, tanken, anden,
Som bortom molnen skådar sällhet, frid;
Der, wandrande med wänner, hand i handen,
Man friad är från tidens qwal och strid. – ”