Det fanns före 1901 ingen namnlag som reglerade vad man fick eller inte fick kalla sig själv eller sina barn, vare sig de var födda inom eller utom äktenskap. Men den gamla namnseden med äkta patronymikon upprätthölls fram till dess, dock inte i (de större) städerna där barn under senare delen av 1800-talet ofta fick faderns patronymikon.
Ett uä barn, även en son, kunde skrivas
1. med sin mors patronymikon, till exempel Andersdotter. I sonens fall så småningom ändrat till -son.
2. med äkta patronymikon efter sin biologiske far (Andersdotter/Andersson om fadern hette exempelvis Anders Larsson) eller med dennes patronymikon (Larsson).
3. med sin styv- eller fosterfars patronymikon.
4. med ett efternamn (t ex Bergström) som kunde vara moderns, den biologiske faderns, styv- eller fosterfaderns, eller antaget utan att någon anhörig bar det.