Tillfällighetsfynd ur Bihang till Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad), N:o 19, 1809 10/5:
»Öfwer
Herr Doktor
Gustaf Eric Sörling
Förste Fält-Läkare wid Kongl. Södra Arméen.
Död! din swarta segerwagn bestig.
Rasa, rasa fritt! och hämna dig;
Hämnas nu hwar gång emot mitt slägte
du din nötta lia fåfängt sträckte.
Rasa fritt! – Rislachi, Tjelke, Pettersson och Sörling hwila sig.
Ja! de hwila. På sitt törne läger
wåndas sjukling utmed sjukling ju?
Wäntar länge, – wäntar kanske fåfängt nu
på den wäna röst, som honom säger: ”Ännu räddas du.”
Hwad? – Ju krigets drake äntlin mättad låg,
stinn af myriader rof på Sweas stränder?
Gnistrande hans öga nyli’n såg
öfwer Oceanens lömska wåg
efter andra blodsbesprängda länder.
Skall då blotta lemningen utaf hans andas gift
göra hela Norden till en grift?
Sörling! Ädle Sörling! också Dig han fällde,
också Du ett offer för de frälsta offren föll!
Du, som mot förhärjarns wälde
Eskulapens staf så waksamt höll,
och emot deß hela här, lik Pelopid, dig ställde!
Sälla Hamn! tillgif mitt rörda hjerta,
O, tillgif deß klagan och deß qwal;
Fast ej känd bland dina wänners tal,
Känner jag dock dina wännerts smärta.
Dina wänners? – Wän af hwarje like,
lika warmt ditt bröst för alla slog:
och din hand du aldrig högsinnt drog
från den torftige, att ge den åt de rike,
Nej! åt deras skänkta ryktbarhet du log;
ty ditt hjertas bifall war dig ära nog.
Ha! änn mindre med ett höglärdt skryt du sökte
wid en sjuklings bädd basuna ödets dom;
Nej! som tröstens ängel, kom du mild och from,
och ditt sätt, din ömhet re’n den brustna lifstråd ökte,
förr’n din hand änn hunnit räcka fram sitt läkedom.
Jag, – ack! också jag, stod åter stum och skälfde
wid min makas dödsbädd; – men du kom
och det re’n utrunna timglas wändes om.
Hwad? – Och jorden knappt fem gånger sedan hwälfde
kring sin glatta axel, – och ditt eget lopp
slöts, förr’n sjette solen runnit opp!
Frid dig, Ädle! för hwart fjät du för mig gick!
för hwart hjelprikt råd som du mig unnat!
för hwart hoppfullt ord, du mig förkunnat!
frid dig, frid dig för hwart delaadt ögonblick!
O! den dag då hälsans lugn wi njuta
skall en tacksam suck jag åt ditt minne gjuta,
säga: ”Sörling! denna maka frälste du.” –
Och när plågan hotar att min sällhet sluta,
skall ditt minne samma gärd utaf mig njuta,
skall jag sucka: ”Sörling, Sörling saknas nu!”
Ling.»
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy