Författare Ämne: Veckobreven och integriteten. (läst 1728 gånger)

Per Thorsell · 2004-07-22, 09:34

Ted.

Bra! Då vet vi nu, att ingen identifierbar person blivit uthängd.

I den viktigare sakfrågan har vi fortfarande helt olika uppfattning. Öppenhet i dessa frågor är en utmärkt sak, men om denna öppenhet har saknats under årtionden, är det inte så lätt för de inblandade att lyfta på locket. Omständigheterna i de enskilda fallen varierar starkt och i ett fall, liknande det Du relaterar, måste takt och hänsyn noga iakttas.

Menar Du verkligen, Ted, det Du skriver: Alla barn har rätt till sitt ursprung, sitt biologiska sammanhang. Och denna rätt väger tyngre än alla andra hänsyn.? Vid gentypning i samband med transplantationer inträffar det, att förmodade syskon visar sig vara halvsyskon. I sådana fall råder absolut sekretess och de inblandade personerna får ingen upplysning om förhållandet. Skall detta ändras? Det tycker inte jag.

Det som oroar mig mest är, att Du genom Dina kategoriska ställningstaganden och Din auktoritet, vill skapa en norm, där en riktig släktforskare utmärkes av ett arbetssätt där man med lock och pock vill tubba gamla människor att avslöja hemligheter som de fortfarande skäms för, eller som de för länge sedan lovat nu avlidna personer att hålla tyst om.

I så fall avstår jag gärna från beteckningen släktforskare. Jag får i stället säga, att jag sysslar med släktforskning. Det känns ungefär som när sergeanten för 50 år sedan sade: Thorsell är ingen riktig soldat! Orsaken till omdömet var, att jag inte med bajonetten angrep den uniformerade halmdockan tillräckligt entusiastiskt.

Per Thorsell.

Jojje Lintrup · 2004-07-22, 11:12

Släktforskningen vilar ju som bekant på lösan grund och kan aldrig betecknas som en exakt vetenskap. Det vet varje seriös släktforskare, eftersom det finns en statistiskt säkerhetsställd felmarginal p.g.a. att modern haft sexuella relationer vid sidan om, eller anger fel fader till sitt barn (detta för ogifta kvinnor innan faderskapstest införts). Så hela det problemet som Per Thorsell tar upp, med DNA-tester osv, är egentligen peanuts för en släktforskare. Vi kommer nog även fortsättningsvis få acceptera en viss felmarginal, trots DNA-tester och annat... Frågan är om vi släktforskare verkligen eftersöker de biologiska föräldrarna, eller om vi sätter större värde på det sociala arvet från fadern hos vilken barnet vuxit upp?

Stefan Simander · 2004-07-22, 14:48

Tack Elisabeth för sakupplysningarna!
Vet någon hur det förhåller sig med möjlighet att ändra arv i efterhand? I sådana fall efter hur lång tid?

Jojje! Det är ju principiellt det biologiska anorna vi söker, men det betyder ju inte att det sociala arvet behöver vara mindre, vare sig upplevt eller faktiskt! Men den biologiska biten är ju oftast spännande att finna för att stilla den delen av ens nyfikenhet! Sedan skiljer det sig naturligtvis i olika fall hur det upplevs beroende på olika omständigheter. I det sociala arvet ingår ju dessutom det kulturella och inte minst ekonomiska arvet, som för många troligen format tillvaron rejält!

Jojje Lintrup · 2004-07-22, 17:57

Någon har, om jag minns rätt, skrivit att cirka 15% av barnen har en annan biologisk far än den förmodade (också historiskt). Därför har i alla fall jag resonerat som så, att släktforskning måste tas med en nypa salt. Vi kan ju inte vara alldeles säkra på att våra anor verkligen är våra anor, och statistiskt räknat måste ju i alla fall en viss procent av dessa vara felaktiga. Där finns alla dessa pigor som blivit med barn efter att ha blivit lägrade av husbonden, men som skaffat sig en lämplig dräng att gifta sig med för att undgå skandalen. Men också alla dessa bondmoror som vänsterprasslat med drängen, och fött barnen inom det befintliga äktenskapet...
Det skulle inte gå att vara släktforskare om man krävde en hundraprocentig visshet! En sådan är ju komplett omöjlig. Så varför skulle vi släktforskare kräva DNA-test??!
Däremot har jag stor förståelse för att, i alla fall vad gäller de närmaste generationerna, man vill veta sin egen biologiska härstamning. Och då anser jag att man ska ha rätt att få reda på det.
Sen, som sagt, finns ju frågan i botten, om vad släktforskning går ut på. Är det rena biologiska anor som är det absolut viktigaste, eller finns det plats för ett historiskt resonemang, där man lägger vikten på det sociala arvet? Jag kan inte ge ett entydigt svar på denna fråga. Kan någon annan det?

Eva Dahlberg · 2004-07-22, 18:52

Nja, ca 10 % lär det skulle vara, bäst att länka till en diskussionstråd med lite fakta och litteraturhänvisningar som kan kollas upp, jag vet inte om mer litteratur kommit i ämnet sedan dess (finns säkert [minst] en diskussionstråd på Anbytarforum också). I ett vetenskapligt radioprogram häromåret nämndes en högre siffra, men den var baserad på utredningar som gjordes av ett företag med anledning av misstankar om att man inte var far till barnet, så den siffran måste ju ha en viss slagsida.

Instämmer med dem som uttryckt att man inte har rätt att kräva kontakt eller delaktighet i minnen bara för att man är släkt. Att ett barn eller barnbarn vill få reda på en del saker kan jag förstå, men inte en del avarter på släktforskning som man ser (folk som är mycket intresserade av hur bryllingens före detta frus föräldrars oäkta barn har det). Personligen är jag dock i övrigt för släkt ur social synvinkel mer än strikt biologisk.

Bara för att man vill vara restriktiv och respektera alla nu levande eller nyss avlidna människors rätt till att hålla på sitt privatliv, hur offentliga en del av uppgifterna ändå är, innebär det inte att man tycker att hemlighetsmakeri är OK - det finns mellanting mellan att basunera och sätta hemligstämpel på. Man måste faktiskt acceptera om någon tar väldigt illa upp, man har ofta ingen som helst aning om hur situationen bakom varit. Men detta är givetvis svårt att diskutera för alla som inte har personlig erfarenhet av det ena eller det andra, oavsett på vilken sida i en sådan sitaution man varit ...

Och för att koppla åter till Tord P:s fråga om läsning av kvällstidningar, så kan man väl säga att diverse tidningars hantering av folks privatliv inte är något att sträva efter i presentationen av släktforskningen och hanteringen av de personer man kommer i kontakt med. De är inte bara bokstäver och siffror i datorn.

Hälsningar,
Eva

Stefan Simander · 2004-07-22, 19:06

När det gäller fäder skulle det vara intressant om det redovisas hur stor del av fäderna som inte är de angivna, i det isländska materialet som verkar vara i stort sett heltäckande. Sedan skiljer det sig kanske en del jämfört med svenska förhållanden och varierar kanske över tid också!

Denna diskussion finns ju redan på en annan plats här i Anbytarforum. Men forskningen går ju framåt inom DNA-forskningen, så det kanske har kommit fram nya fakta i målet? Det lär ju finnas sådana medicinska indikationer i andra studier som avslöjat omöjliga fäder till barn i ett större antal än vad forskarna väntat sig. Det finns också de som är kritiska till den ståndpunkten.

Den andra frågan om biologiskt kontra socialt arv brukar ju besvaras med att släktforskning är genealogi. Därför slog jag upp detta ord i NE:

genealogi (fr. g?n?alogie/senlat. genealo?gia, av grek. genealogi?a, av genea? 'härkomst', 'generation' och -logi?a '-lära', '-lista'), dels släktvetenskapen, dels dess praktiska resultat i form av släktregister. Av de senare finns två huvudtyper: antavlor, dvs. redovisningar av en persons förfäder, och släkt-eller stamtavlor, dvs. redovisningar av en persons ättlingar. Genealogin, som kan vara en hjälpvetenskap såväl för historia och antropologi som för biologi och medicin, kan spåras långt tillbaka i forntiden. I Bibeln och i de isländska sagorna finns genealogier, och även på vissa svenska runstenar förekommer genealogiska uppgifter. ... (Hans Gillingstam)

...

Inom antropologin definieras genealogi som en redogörelse för härstamningsförhållanden. Betydelsen av genealogier varierar med betydelsen av härstamning som organisationsprincip i olika kulturer. I många samhällen är genealogierna avgörande för medlemskap i släktgrupper som i sin tur innebär tillgång till viktiga samhälleliga tjänster och resurser. I vissa fall har de genealogiska redogörelsernas tidsdjup och detaljrikedom fått en central juridisk och social betydelse. I de skriftlösa kulturerna, som antropologerna företrädesvis studerar, förekommer ofta specialister vilkas genealogiska kunskap anlitas när det råder delade meningar. Bedömningen av relativ genealogisk närhet och de juridiska implikationerna av detta följer i hög grad kulturspecifika kriterier. Till faktorer som tillmäts varierande genealogisk innebörd i olika kulturer hör kön, generation, position i syskonskaran samt kollateralt avstånd, dvs. avståndet i sidled mellan motparten och egos (talarens) förfäder eller ättlingar i rakt nedstigande led. Även om genealogiska förhållanden framställs som en mall för nuets sociala relationer är det uppenbart att det omvända också gäller: individer och grupper tenderar att manipulera genealogisk kunskap för att vinna egna fördelar eller för att göra den bättre anpassad till, och därmed legitimera, rådande sociala styrkeförhållanden. (Alf Hornborg)

Det finns många således många sätt att se på släktforskning/genealogi. Det beror på vad den ska användas till. Varför man är släktforskare finns ju också som rubrik, men jag skriver lite här ändå.

Jag försöker, liksom väl de flesta här, att finna de biologiska anorna och därefter finna deras ättlingar. Sedan vet vi ju att det är vanskligt på faderssidan, men vi gör så gott det går. Förhoppningsvis är inte pappa fel! Eller någon i de närmaste generationerna.

Fick ganska nyligen reda på att en person ska, enligt uppgift från en före detta hustru, inte ha sin uppgivna fader som den biologiska, utan dennes äldre bror. Det skulle inte ändra anträdet, men kusiner skulle isåfall vara halvsyskon.

Ett liknande fall kom fram när en av mina studiecirkeldeltagare läste en gammal dagbok och upptäckte att kusinen var en halvbror! Detta står naturligtvis ingen annanstans, men det framgick så graverande fakta, att det måste stämma! Kusinen var inte ute efter någon ekonomisk ersättning. Bouppteckningen var redan gjord. Men det blev ansträngd relation ett tag därefter ändå. Eftersom det uppstod en osäkerhet vad den nya situationen skulle innebära, innan det blev bra igen och de beslöt behålla hemligheten för sig själva! Vad det innebär för ev barn som söker sina rötter beror på om vad som berättas för dessa...

När jag var ny som släktforskare 1989, sa en uttråkad arkivanställd som svar på en fråga om vailken han trodde var rätt ana:
- Spelar det någon roll!
Kanske inte det! Det klart att det inte är livsviktigt, men man vill ju att det ska vara så rätt som möjligt!, svarade jag.

Ursäkta det blev långt, men frågorna är många och svaren ännu fler!

Stefan Simander · 2004-07-22, 19:16

Tack Eva för den länkningen!

Det är klart att i levande livet (och delvis inom släktforskningen), så väger det sociala nätet minst lika tungt som det biologiska!

Anders Ryberg · 2004-07-26, 00:28

Vad vi måste komma ihåg är att andelen barn, för vilka fel fader uppgivits genom åren varierat kraftigt genom åren. Idag har vi till exempel en situation där barn, för vilka faderskapet varit osäkert, har rätt far i den mån han kunnat uppspåras. Detta på grund av DNA-test. Det är alltså bara barn där folkbokföringsfadern INTE bestridit faderskapet som det möjligen kan råda osäkerhet om.

Vidare så har lagarna om faderskapsbestämning varierat genom åren. Min farmor hade under en period ansvaret för faderskapsärenden i sin kommun, någon gång på 60-talet. Då gällde regeln att den modern utpekade blev folkbokföringsfar, om inte motsatsen kunde bevisas... Detta ledde naturligtvis till ett och annat fel, varför man kan anta att felprocenten blev något större under denna period. Dessutom, förmodligen har folks vanor varierat genom åren. På samma sätt som antalet barn utom äktenskapet varierat kraftigt, så bör detta gälla otrohet. (Jag tror inte, utan att veta det säkert, att 10 % av alla barn födda INOM stabila förhållanden har fel far.) Förmodligen bör de flesta av de barn som har fel far ha uppkommit under perioder av tillfälliga förbindelser före/mellan/istället för stabila förhållanden.

Jojje Lintrup · 2004-07-26, 01:11

Tro bör man göra i kyrkan...
Människan är sig lik, i generation efter generation, samt i olika länder. Otrohet har alltid funnits (skulle vi annars ha TVÅ (!) budord som uppmanar folk att inte prassla?!), ända sedan tidernas begynnelse. (Och varför skulle man ägna en hel BALK i lagen åt de äktenskapliga problemen?!) Man har dessutom haft olika syn på olika slags otrohet, där t.ex. högreståndspersoner gått fria från de straff som vanligt folk erhöll för utomäktenskapliga kontakter.
Hur som helst så övertygar du mig inte med dina tvivel!

Anders Berg · 2004-07-26, 08:22

När det gäller subjektivt troende så är man ju också ganska påverkad av egna erfarenheter. Som kan variera! Om jag ska tro något så håller jag med Jojje om att människans benägenhet att prassla antagligen varit ganska konstant och påtaglig genom tiderna, men däremot tror jag möjligheterna att utöva detta varit så hårt beskurna under vissa tider att det kraftigt minskat felprocenten på fäderna, långt under nämnda 10%, t ex på 1700-talet.

Jojje Lintrup · 2004-07-26, 10:23

På 1700-talet söp man kopiöst. En betydande orsak till snedsprång (även på det sexuella planet) oavsett tidsålder!
Nä, jag tror att statistiken är konstant. Sedan skulle jag vilja få belägg på Anders R:s påstående att barn utom äktenskapet varierat genom åren... Var hittar du bevis för det?
Idag konstaterar man t.ex. att en majoritet av männen vänsterprasslar, och att nästan hälften av kvinnorna gör det också (vilka skulle annars männen prassla med?).

Anders Berg · 2004-07-26, 11:11

Den sociala kontrollen var så mycket större på 1700-talet, den undgick man inte hur mycket alkohol man än tog in. Kort sagt, otrohet avslöjades mycket enklare då än nu. Det var antagligen ännu svårare att smussla med om man var kraftigt berusad!

Anders Ryberg · 2004-07-26, 12:18

Vad det gäller barn utom äktenskapet, och dessas ökning under 1800-talet och framåt, läs till exempel:

Art?us, Ir?ne, Kvinnorna som blev över. Ensamstående stadskvinnor under 1800-talets första hälft - fallet Västerås. Avhandling framlagd vid Uppsala universitet 1992.

Vidare kan du läsa på Rötter: http://www.genealogi.se/oakta.htm:

Synd och skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880 är en doktorsavhandling skriven av Marie Lindstedt Cronberg (Historiska institutionen, Lunds universitet). Det är en mycket intressant bok (utgiven 1997, 316 sidor, 180 kr) tipsar Monica Johansson. Boken behandlar kyrko- och världslig lag, särskilt dess tillämpning, lagreformerna, sockenliv, och kommer delvis med nya rön om tiden före Gustav III:s straffrättsliga reform, barnamordsplakatet 1776 och tiden därefter. Avhandlingen är lättläst, med berättande analyser. Texten på baksidan lyder: I dagens Sverige föds flertalet barn av ogifta kvinnor. Men för inte så länge sedan betraktadesådant som synd och skam. Synd och skam är en avhandlng om den utomäktenskapliga sexualiteten i det svenska bondesamhället, från stormaktstid till sent 1800-tal. I den ortodoxa stormaktstiden var sexualiteten förbehållen gifta människor. Att föda barn utanför äktenskapet var ett allvarligt brott. Lagstiftningen mildrades framför allt genom Gustav III:s uppmärksammade Barnamordsplakat 1778, som gav ogifta mödrar rätt till anonymitet. Avkriminaliseringen fullbordades 1864. Men hur påverkade den stränga stormaktstida lagstiftningen och Gustav III:s upplysta reformer egentligen männen, kvinnorna och barnen i det svenska bondesamhället? Vad hände i byarna när lagstiftningen luckrades upp och gamla normsystem rasade? Och vilken roll spelade kyrkan och kyrkotukten? Att den kvinnliga sexualiteten var nära förknippad men äran kan vi se i den strida ström av ärekränkningsmål där vanliga pigor och bondhustrur försvarde sin ära mot utslungade ord som hora, taska, kådda och stripehora. Avhandlingen bygger på en analys av rättsfall från Torna härad i Skåne.

Vidare tidigare avhandlingsarbete på Stockholms universitet: http://www.historia.su.se/urbanhistory/svenska/phd1.htm
Sigrid Håkansson, FK

Utomäktenskapliga barn. Regionala skillnader
De oäkta födslarna ökade i Sverige mellan 1750 och 1850, men ökningen skedde inte i lika hög grad överallt. Under 1800-talet föddes en större andel oäkta barn i Östsverige än i Västsverige. Vilka var orsakerna till dessa regionala skillnader?

Slutligen från http://ddss.nu/FaoMo.htm

Andelen oäkta barn varierade, både över landet och över tiden. Ojämförligt flest oäkta barn föddes inte oväntat i Stockholm. I mitten av 1700-talet föddes det fem gånger fler barn utom äktenskapet i huvudstaden än medeltalet för landet . Hundra år senare var skillnaderna desamma mellan huvudstaden och landsorten. Då föddes 40% av barnen i Stockholm utom äktenskapet mot 8% i riket som helhet. Orsakerna torde ha varit flera. Kvinnor kom från landsorten för att föda sina barn, dels för att kunna dölja nedkomsten, dels för att föda på Allmänna Barnhuset i Stockholm och kanske lämna barnet där. Barn kunde mot en avgift ” köpas in” på barnhuset. Hade modern inte pengar, kunde hon genom att bli amma på barnhuset betala för sitt barn. Under senare delen av 1800-talet sökte sig kvinnor till de allmänna barnbördshusen i staden.

Även i övriga landet var de ogifta barnaföderskorna ojämnt fördelade. Malmö stad hade år 1863 drygt 11% , dvs. långt under huvudstadssiffrorna. Malmöhus län låg stadigt långt ner på skalan över andelen utomäktenskapligt födda barn. Vid 1700-talets mitt föddes ett barn av 435 utom äktenskapet i Malmöhus län, ett av 72 i Hallands län, ett av 45 i Kristianstads län och ett av 26 i Blekinge län.

Även på Tjörn har samma utveckling skett, så vitt jag kan bedömma efter studier av dess kyrkoböcker.

Vad det gäller andelen barn med fel far inom etablerade förhållanden så vill jag bara påpeka att denna är i stort sett proportionell mot andelen samlag med fel man. Var och en får själv bedömma om det är rimligt att tro att en kvinna har i snitt vart?tionde samlag med fel man. Detta i synnerhet som minst 50 % av alla kvinnor aldrig varit otrogna, och att man kan anta att det i många fall rört sig om engångsföretelser.

Stefan Simander · 2004-07-26, 12:40

Hur som helst så övertygar du mig inte med dina tvivel!
Underbar formulering!

Huruvida antalet utomäktenskapliga barn varierat eller inte, behöver man inte tro på. Det är bara att gå till kyrkan(s födelseböcker) och sedan Lokala Skattemyndigheten (och möjligen Tabellverket, samt SCB).
Jag gissar att det varierat en del från tid till tid och i olika delar av landet, men någon vet säkert bättre, hur stor eller liten den statiska variationen varit. (Tack Anders Rydberg för inlägget du skrev medan jag skrev detta!)
Bland de utomäktenskapliga barnen är det förstås två olika grupper. De med uppgiven fader och de med fader okänd.

Min tidigare omnämnde morfader född 1897 i Frösunda socken (B) föddes enligt en gammal släkting under en tid då prästen vid en nyårspredikan fått nog. Han skällde ut församlingen för att det nu föddes fler oäkta barn än äkta. Enligt släktingen lär sedan en frälsningsvåg med främst EFS ha kommit till bygden i början av 1900-talet och då förbättrades situationen, enligt honom. Om detta håller statistiskt vet jag inte exakt, men det såg så ut när jag forskade i församlingen.

Men detta var ju den officiella delen. Hur många som verkligen har en felaktigt uppgiven fader, kan ju vara något helt annat. Såväl bland de som uppgivits inom, som utom äktenskapet.

Det kan ju ha varierat på väldigt många sätt! Några försök:
1. Anders nämner sociala kontrollen (respektive acceptansen också förstås).
2. Jojje nämner alkoholintag.
3. Andelen gifta i fruktbar ålder.
4. Synen på sexualitet.
5. Religiösa förställningar och hur stor del de tar i människors liv.
6. Var man och i vilken situation man befinner sig.
7. Det sociala arvet.
8. Ålder.
9. Kön.
10. Social ställning.
11. Vem som bestämde giftermålet.
12. Social oro och förändring (krig, urbanisering, sekularisering).
etc, etc, etc, bla bla bla... Ni fattar vad jag menar...

Att som Ted skrev påstå att skammen är borta kring utomäktenskapliga barn, stämmer kanske för de flesta, dock inte för alla! De barn som kommer till genom otrohet kommer troligen alltid att innebära problem för de inblandade parterna.

Vilka som är otrogna med vilka, är ju ett kärt ämne bland människor, såväl i gångna tiders domböcker som nuförtiden, inte minst i (engelska) skvallerpressen. (Se dagens (oäkta?) Aftonblad om en kvinna och förhållande med två män samtidigt!)
Parningsleken behöver ju inte alls vara jämnt fördelad i befolkningen, som Jojje verkar påstå. Om alla män förr i tiden gick till byhoran, så var ju alla män otrogna, men inte en enda kvinna i den byn! (Förutsatt att alla kvinnorna där avstod från otrohet förstås.)
Vad som varit lite överraskande de senaste åren är att en större andel kvinnor än män har angett att de varit otrogna i (ovetenskapliga och manipulerbara) Aftonbladets frivilliga nätfrågor vid flera tillfällen. Om det är sant, så är det väl ett trendbrott från tidigare undersökningar. Otrohet definieras dock olika av män och kvinnor, enligt diskussioner på samma sidor. I vår diskussion handlar det ju om dolda fäder i första hand.

Ursäkta, men nu dök en annan fråga upp! Hur mycket tar ni med om era släktingar? Alla förhållanden som de haft eller bara giftermål, samboskap, föräldraskap och förlovningar? Alla adresser de bott på, även i modern tid? Alla sysselsättningar?
En som jag ringde angående min släktforskning frågade lite skämtsamt om han skulle uppge alla kvinnor han legat med! Jag avböjde naturligtvis generat, utan att fråga hur det hade legat till! Eller som svärfar brukade säga: Tänk att man kan ha så mycket roligt, åt så litet!

Att växa upp med en okänd far eller farfar/morfar är dock inte roligt! Eller att bli utsatt för andra människors fördomar kring familjesituationer.
En blivande skolsköterska var på besök på vår skola och satt i lärarrummet och förfasade sig över de som fått barn utan att vara gifta, och dessutom ofta i flera kullar. Stackars barn!
- Ja..., sa jag dröjande.
- Javisst, sa hon. Du håller med!
- Du talar alltså om sådana förskräckliga människor som mig och mina stackars barn!

Hon bad förstås om ursäkt, men förhoppningsvis lärde hon sig något av det också...

Stefan Simander · 2004-07-26, 13:14

Jo, Anders intressant poäng du kommer med på slutet! (Har du ingen källa med samlagsfrekvens också? Ursäkta, kunde inte hålla mig!)

Men det är väl ofta så att kvinnor som inte lever i fasta förhållanden uppger fel fader. Antingen beroende på att hon av olika skäl inte vill uppge den rätte, eller att hon inte kan göra det, eftersom två eller fler män kan vara fadern.

Därmed inte sagt att det skulle vara vattentätt inom förhållanden, när det gäller fel fäder. (Oavsett vilka (procent)frekvenser som gäller! Törs man gissa på sex?)

Jessica Olson · 2004-07-26, 13:37

Det har aldrig fötts så många utomäktenskapliga barn som nuförtiden, (de flesta har dock 2 efternamn som tyder på vilka föräldrarna är). Dessutom kan de ha 4 föräldrar 2 adresser och 20 halvsyskon hit och dit. Marigt att släktforska med andra ord. Snart kanske man även i Sverige kan beställa DNA på dem, provrör och kloning. Ja, man vet inte hur det blir...

Torsten Berglund · 2004-07-26, 17:39

Jojje,
Du hittar historisk befolkningsstatistik från Tabellverket (SCB:s föregångare) på:
http://www.ddb.umu.se/tabellverk/index.htm

Mortalitetsstatistiken där upptar även antalet utom äktenskap födda barn.

Som redan Anders R m fl hunnit påpeka (medan jag hade strömavbrott.) är det känt från bl a historisk och statistisk litteratur att antalet utomäktenskapet födda barn varierar över tid och att dessa ökade markant i Sverige under första halvan av 1800-talet jämfört med 1700-talet. I Stockholm nåddes en kulmen på 1840-talet då nästan hälften (ca 45%) av alla barn som föddes i huvudstadens församlingar var födda utom äktenskap. Skillnaden var dock stor mellan landsortssocknarna och städerna och mellan Stockholm och övriga städer i riket (se min uppsats Att forska om barn på Allmänna barnhuset i Släktforskarnas årsbok 1997, s 35-50 [särskilt s 37] och där anförd litteratur). Av Tabellverkets statistik framgår t ex att i S:ta Klara församling i Stockholm var 13 procent av barnen födda utom äktenskap år 1749, medan andelen hade ökat 3 ggr till 40 procent år 1845. I Leksands socken i Dalarna var endast 0,4 procent barnen födda utom äktenskapet år 1749, en andel som hade ökat 4 ggr till 1,7 procent år 1845.

Varför andelen utomäktenskapligt födda barn varierar över tid beror på sådana föränderliga faktorer som t ex sexualmoral, synen på äktenskapet och alternativa samlevnadsformer, synen på utomäktenskapliga förbindelser, lagstiftning om och samhällets vilja att bestraffa äktenskapsbrott/föräktenskapliga förbindelser osv. Dessutom tillkommer andra tids- och kulturbundna faktorer som möjligheten att förebygga oönskade graviditeter genom t ex p-piller (som blev allmänt tillgängligt i Sverige först på 1960-talet) och tillgång till legal abort. För den som vill fördjupa sig i ämnesområdet kan rekommenderas Michael Foucaults berömda arbete ”Sexualitens historia” (1980-87).

Så över till påståendet om att majoriteten av männen idag vänsterprasslar. Vilken vetenskaplig studie ligger till grund för detta påstående? (Jag bortser här från den typ av ”tillfällighetsenkäter” med osäkert urval som vissa kvällstidningar brukar publicera). Jämfört med den senast genomförda stora svenska sexvaneundersökningen (från 1996) är Jojjes siffror lite väl höga och tillyxade och dessutom i avsaknad av nödvändig kontext.

Vad svenska och utländska sexualvanestudier brukar visa är att det inte är så ovanligt att män och kvinnor någon gång under sitt liv haft en sexuell kontakt eller sexuell relation vid sidan om sin fasta/stadiga relation. Detta är något annat än påståendet att ”majoriteten av männen vänsterprasslar” (obs tempus!), som ger intrycket av en vanemässig och kontinuerligt pågående aktivitet. De vetenskapliga studier inom detta område som jag tagit del av, har dessutom, i motsats till vad Jojje påstår, visat att det är en avsevärt större andel män än kvinnor som har erfarenhet av sexuella förbindelser utanför sitt äktenskap/fasta förhållande. Orsaken till denna könsskillnad är komplex; samhällets nedärvda syn på manlig och kvinnlig sexualitet har säkert betydelse; liksom företeelser som prostitution (det är mycket vanligare att gifta män köper sex än att kvinnor gör det - 14 procent av svenska män hade 1996 erfarenhet av att ha köpt sex) och erfarenhet av sex med det egna könet (vanligare att män har erfarenhet av sådana kontakter än kvinnor).

Den senast genomförda nationella sexualvanestudien i Sverige av dignitet gjordes 1996 på uppdrag av Folkhälsoinstitutet. Undersökningen bygger på ett slumpmässigt och representativt befolkningsurval av personer bosatta i Sverige i åldern 18 till 74 år. 38 procent av männen svarade att de ”när de varit gifta eller ogift samboende varit sexuellt tillsammans också med någon annan än den stadiga partnern”. Bland kvinnorna är det 23 procent som har sådana erfarenheter. I studien konstaterades således att det inte är ovanligt att svenska kvinnor och män någon gång i livet haft en sexuell förbindelse vid sidan om en pågående fast relation, men för de flesta handlade det om någon enstaka händelse - endast ett fåtal (mycket få) hade vid en given tidpunkt någon sådan sexuell kontakt vid sidan om sitt stadigvarande förhållande. Se vidare: Bo Lewin (red), Sex i Sverige. Om sexuallivet i Sverige 1996. (291 sid.) Uppsala universitet 1997.

Torsten Berglund · 2004-07-26, 21:51

Rättelse:
Michael Foucaults arbete heter förstås på svenska Sexualitetens historia och ingenting annat.

Anders Ryberg · 2004-07-27, 10:48

Den som vill läsa om utomäktenskapliga barn i Klövedal på 1800-talet hittar en utmärkt uppsats av Ylva Karlsson här:
http://www.tjsf.org/bera/ua.asp

Jojje Lintrup · 2004-07-27, 14:40

...men allt det här besvarar förstås inte frågan om hur många barn som verkligen avlades av sin moders äkta man. Och med tanke på de siffror som presenteras här, så är det inte alls en omöjlighet att så många som 10% av barnen antingen var utomäktenskapliga eller avlade genom moderns utomäktenskapliga kontakter.
Vad gäller det jag kallar för vänsterprassel, så är det naturligtvis inte konstanta siffror, utan antal personer som vid olika undersökningar anger att de någon gång varit otrogna.
Hur som helst så är inte antalet så viktigt, utan principen att vi måste räkna med att en viss procent av barnen inte har den fader som anges i våra släktutredningar. Och det måste man lära sig att acceptera, för inga DNA-undersökningar kommer att kunna ändra på historiska historier!

Stefan Simander · 2004-07-27, 14:56

Kan man verkligen inte alls spåra historisk släktskap i kartläggningar av arvanlag som i den på Island?

Det går väl att följa ärftliga sjukdomar och kanske andra unika egenskaper?

Eller?

Anita Hjorth · 2004-07-31, 13:57

Nån gång i slutet på 60-talet när jag precis hade börjat forska på min mormors släkt, berättade mormor att hennes pappa sagt att HANS pappa (=mormors farfar) hade en fin uniform.
-Nej, svarade jag, han var ju torpare. Det måste ha varit sin MORFAR han talade om. Han var länsman.
-Ja, sa mormor, jag kanske minns fel.

Ett antal år senare, när mormor var död, fyllde hennes lillasyster 80 år. Jag skickade en stor antavla med kommentarer till systern. Nästa dag ringde hon och tackade och sa sen:
-Men varför tog du med torparen Anders? Han var ju inte far till pappa!
Och så berättade mormors syster vad HON hört av sin far, hur han en gång var ute och gick med sin mamma. De mötte en fin herre som stannade och pratade en stund. Jag fick en peng av honom. När han hade gått, sa mamma att det var min riktiga pappa.

Den fine herrn hade naturligtvis uniform, så mormor hade säkert rätt! Men vem han var lär jag aldrig få veta.

Författare Ämne: Veckobreven och integriteten. (läst 1728 gånger)

Annonser

Marknaden