Äldre inlägg (arkiv) till 2004-07-22

[Per Thorsell]

Det finns nog risk, att jag här startar en rötmånadsdebatt, men jag tycker att de problem jag tar upp är mycket angelägna, så jag tar den risken.
 
Släktforskarförbundets ordförande, Ted Rosvall, har i sina två senaste veckobrev, 2004-06-29 och 2004-07-10, diskuterat enskilda människors rätt till intrång i andra människors privata angelägenheter. Jag fann Teds första veckobrev i ämnet uppseendeväckande och skrev följande privata mail till honom:
 
Bäste Ted.
 
Ditt senaste veckobrev i Rötter, 2004-06-29, gjorde mig både förvånad och upprörd. Det rör sig ju om ett slags ledarsida från ordföranden i Sveriges Släktforskarförbund, publicerat i dess i särklass mest spridda organ. Min första tanke var, att dra igång en diskussion i Anbytarforum om enskilda personers integritet och om privatlivets helgd, men, eftersom man lätt kan föreställa sig vilken pajkastning som hade blivit följden, avstod jag.
 
Jag kan dock inte låta bli att reagera, men skickar i stället detta privata brev.
 
Först sakfrågan:
Enligt min mening har ingen person någon skyldighet att besvara frågor eller stå tillhanda med upplysningar eller dokument åt någon. Var och en är i sin fulla rätt, att avstå från kontakter med obekanta personer rörande personliga förhållanden. Det spelar därvidlag ingen roll, om andra, obehöriga, personer tycker att det hela är så gammalt att det inte borde spela någon roll. Den gamla damen (=tanten) var personligen direkt berörd av en mycket svår händelse i sitt familjeliv och blev upprörd över att två gånger genom Din försorg få detta slängt i ansiktet efter alla år. Detta kallar Du dubbelmoral!!! Din vän Johan hade tydligen bättre omdöme än Du i dessa frågor. Det borde ha varit tillräckligt med det obesvarade brevet.
 
Sedan formen:
I Ditt veckobrev relaterar Du ett telefonsamtal som Du ej deltagit i och ej åhört (hur står det till med källkritiken?). Du använder benämningar som tanten och boyfriend om personer Du inte känner i klart förklenande syfte. Jag finner detta osmakligt.
De personer som känner/känt en barnlös familj, bestående av en man med ovanligt efternamn, född i Tinland 1918, invandrad till Sverige 1949, död 1964, med en ännu levande änka några och åttio år gammal, blir kanske litet nyfikna av Ditt veckobrev. Vi får väl hoppas, att Förbundet inte får ett förtals- eller tryckfrihetsåtal på halsen.
 
Slutligen en fråga:
Är Du tillräckligt mycket karl för Din hatt, för att delge tanten en kopia av Ditt veckobrev. Det är ju inte säkert att hon läser Rötter.
 
Hälsningar
 
...........
 
I sitt senaste veckobrev intar Ted en ännu mera extrem ståndpunkt. Efter att ha beklagat de ogifta mödrarnas hårda öden i gångna tider, skriver han:
Alla barn har rätt till sitt ursprung, sitt biologiska sammanhang. Och denna rätt väger tyngre än alla andra hänsyn. Det är bara att gå till barnkonventionen, som Sverige och nästan alla andra länder skrivit under. Barnens rätt går alltid före!
 
Detta är nonsens. Barnkonventionen handlar om myndigheters skyldigheter mot barn, som inte fyllt 18 år, inte om vem som har rätt att titta i mina fotoalbum.
 
Det senaste veckobrevet har rubriken: Fädernas missgärningar. Mödrarnas missgärningar bör inte glömmas bort! Om expertisen har någorlunda rätt i sina uppskattningar, finns det minst ett hundra tusen personer i Sverige i dag, som har blivit vilseledda av sina mödrar, om vem som är deras far. Denna grupps behov känns angelägnare, än dem, som inte har något kort på sin farfar. Vad gör Släktforskarförbundet åt detta? Tänker man kräva obligatorisk faderskapsbestämning av alla nyfödda?
 
Med utgångspunkt i en annan besläktad diskussion föreslår jag en estraddebatt vid de kommande släktforskardagarna. Ämne:
Carl XV:s tusentals ättlingar vill veta sanningen. Skall Kungen tvingas lämna DNA-prov?  
Deltagare:
Ted Rosvall, Elisabeth Tarras-Wahlberg, Lennart Bodström.
 
En sådan diskussion skulle nog väcka större intresse än SVAR:s taxor och källhänvisningarnas utformning.
 
Har någon några synpunkter?
 
Per Thorsell.

[Stefan Simander]

Hej Per! Du menar möjligtvis inte nuvarande justitieministern Thomas Bodström?  
 
Jag håller med dig om att det inte skadar att vara försiktig i kontakt med andra i känsliga frågor, särskilt när det gäller otrohet och utomäktenskapliga barn, och då ännu försiktigare när det gäller äldre människor! En försynt fråga hade räckt!  
 
Sedan kan det ju vara så att den tillfrågade behöver tid på sig att fundera igenom saken, för att möjligen kanske ändra sig senare. Om inte, så får man ju tyvärr acceptera detta.

[Tord Påhlman]

Undras hur initiativtagaren till denna diskussion reagerar då han läser kvällstidningen (eller han kanske aldrig gör det).

[Marianne Solli]

Hva står det der?
 
Marianne

[Peter Karlsson (Peterk)]

Ordförandens veckobrev nås från länken 'Veckobrevet' i menyn på Rötters förstasida.

[Marianne Solli]

AHA! Takk for den informasjonen! Jeg innbilte meg at det var snakk om en svensk kveldsavis. Nå (først) har jeg vært inne og tittet. Interessant stoff til og med.
 
Hilsen Marianne

[Monica Svedberg]

Såsom varande ett barn som fadern inte ville veta av håller jag med Ted. Min mor var förlovad med min far när hon fick veta att han gjort en annan kvinna med barn samtidigt som han varit tillsammans med min mor. Min mor blev förtvivlad och flydde till Stockholm, där jag så småningom föddes. Mina mostrar har berättat att ingen visste vart min mor tagit vägen och att alla var väldigt oroliga för henne. De visste inte om att hon var gravid. Först sedan jag var född kontaktade hon sin familj. Det måste ha varit tufft för en 22-årig flicka 1940. Summan av kardemumman blev att hon aldrig gifte sig. Hon blev bränd och kom aldrig över det.
 
Som barn funderade jag inte så mycket över att jag inte hade någon pappa, men eftersom min fars bror var gift med min mors syster hörde jag ett och annat och fick så småningom veta att jag hade två halvbröder. Min far hade gift sig med den andra kvinnan.
 
När jag själv gift mig och fått barn var jag och min familj på semester i närheten av där min far arbetade. Min man gick då in där och bad honom följa med ut, och på så sätt fick jag träffa min far. Detta var 1972 och det var enda gången vi sågs. Han verkade trevlig och lovade att hålla kontakten, men det gjorde han inte. Förstår inte hur han kunde motstå sina gulliga barnbarn.
 
En kväll 1995 ringde en man och sa att han var min bror och att han tyckte att vi skulle träffas. Han hade just fått reda på min existens och var väldigt upprörd över att han inte fått veta något tidigare. Så han fixade ett bord på en restaurang och tog med sig sin äldre bror så att vi kunde lära känna varandra. Fick veta att den äldre brodern är 14 dagar yngre än jag och vi är väligt lika, både till utseende och sätt. Själv hade jag inte vågat ta kontakt med dem. Var rädd att bli ratad även av dem.  
 
Att få träffa dessa halvbröder har förändrat mitt liv. Vi tycker mycket om varandra och våra familjer umgås, och våra barn är mycket goda vänner. Mina barn hade inga kusiner tidigare.
 
Det var aldrig meningen att mina bröder skulle få veta något. Deras mor visste mycket väl att min far var förlovad med min mor när han gjorde deras mor med barn. Eftersom min mor flydde fältet gifte han sig med henne i stället.  
Jag är erkänd som trolovningsbarn i kyrkboken, men min far struntade totalt i min mor och mig och betalade knappt underhåll.
 
För ca 10 år sedan skrev jag till mina halvbröders mor och bad att få ett fotografi av min far och det fick jag, men jag har förstått efteråt att det borde jag inte ha gjort. Hon kunde ju bli ledsen. Men man har väl rätt att få veta hur ens far såg ut? Har nu sett att jag är väldigt lik honom. Det känns konstigt. Sedan jag träffade mina halvbröder har många frågetecken i mitt liv rätats ut.

[Anders Pemer]

Monica, Jag tycker din historia säger allt om vems rätt till en far och hälften av sina anor eller vems rätt att _slippa_bli_upprörd_över_gamla_pinsamheter_ som rent mänskligt sett borde anses väga tyngst...

[Marianne Solli]

Hei Monica!

Et barn har rett til å vite hvem som er foreldre. Selv har jeg vært fostermor til flere barn, og en jente kom til meg som ettåring og hun ble satt der på sperret adresse. Siden ville hun sjøl vite hvem som var foreldrene hennes. Det fikk hun hjelp til og fikk treffe dem. De har hatt sporadisk kontakt senere, og hun og hennes halvsøstre treffer hverandre jevnlig. Hun kommer forresten en tur hit fredag med mann og tre gutter og blir i ca. en uke. Jeg er fremdeles "mammaen" hennes.

Jeg ønsker Monica lykke til med sin "nye" slekt.

Hilsen Marianne

[Michael Lundholm]

Jag måste säga att jag håller med Per Thorsell. Jag kan inte se att man har rätt att få del av andra människors kunskap om ens urprung om det sker på bekostnad av ett oönskat intrång i deras privatliv. Om man är intresserad av kontakt med släkt där man inte vet om de är intresserade av det krävs därför ett stort mått av diplomati och fingertoppskänsla och att man har sin sak faktamässigt underbyggd. Rimligen bör man ge dem man kontaktar ett neutralt sätt att avböja vidare kontakt. Därför bör man använda brev eller epost och inte telefon.
 
Personligen har jag råkat ut för att bli kontaktad av en kvinna som hävdade att hon var min syster. Hon gjorde dock allt fel. För det första använde hon telefon. För det andra framfördes saken först till min hustru. För det tredje hade hon fel eftersom hennes bror (med samma namn som jag) hade ett annat födelsdatum än mitt. Ett brev som förhörde sig om jag var Michael Lundholm, född si och så etc ... hade varit en acceptabel metod enligt min uppfattning. Jag hade då haft möjlighet att svara på brevet eller att inte svara på det. Istället tvingades jag in i ett oönskat telefonsamtal med en relativt påstridig person.
 
Jag tycker inte man skall tveka att kontakta släktingar om man har intresse av det, men man måste samtidigt inse att de personer man vill kontakta kanske inte delar det intresset.

[Maud Svensson]

Efter att ha läst Monicas berättelse är det nog alltför lätt att ta kategorisk ställning för att ett barns rätt till kunskap om sin far väger tyngre än en önskan från faderns änka eller andra efterlevande att slippa kontakt med detta barn. Ted Rosvall gjorde samma ställningstagande sedan en vän till honom blivit negativt bemött, men har i ett senare veckobrev något modifierat sin ståndpunkt.    
 
Var och en har förvisso rätt att söka sitt ursprung, genom arkivforskning och på alla andra upptänkliga sätt.
 
Men någon rätt för barnet att kräva personlig kontakt och överlämnande av fotografier eller andra ägodelar finns faktiskt inte, vare sig vad gäller fadern själv eller hans anhöriga.  
 
Om detta kan man tycka det ena eller andra rent mänskligt. Personligen tycker jag att det vore önskvärt med förståelse för och hänsyn till båda parters inställning.
 
Min mor föddes utom äktenskap. På hennes önskan efterforskade jag (i början av 80-talet) den far hon aldrig träffat. Jag fann att han var avliden men hade flera efterlevande barn, födda inom äktenskap med en annan kvinna. Jag skrev ett brev i försiktiga ordalag till det äldsta barnet. Fick inget svar. Skrev efter några månader ett likalydande brev till det näst äldsta barnet, en dotter, som svarade och berättade att det första brevet inneburit en chock för alla syskonen, ingen hade känt till att deras far hade ett uä barn. Men till skillnad från sina syskon ville hon - efter att grundligt ha tänkt över saken - gärna ha närmare uppgifter om och foton på mig, min mor och mormor, om jag lovade att inte berätta om vår kontakt för syskonen. Hon skickade mig också ett foto av min morfar. Vi höll artigt vänlig brev- och telefonkontakt en kort tid, tills vi båda fått de upplysningar vi ville ha.
 
Jag hade då och har fortfarande full förståelse för att hennes syskon - alla var då mellan 60 och 70 år gamla - slog ifrån sig och inte ville veta någonting om sin tidigare okända halvsyster, även att de ifrågasatte det faderskapserkännande jag funnit. Varför skulle jag bråka med dem? De hade inga skyldigheter gentemot mig eller min mor.  
 
Handen på hjärtat:  
Hur skulle du själv reagera om det plötsligt dök upp en person som påstod sig vara son/dotter till din man/hustru? Eller vara ditt halvsyskon? Skulle din första - eller andra, tredje eller först din 74:e - tanke vara att denna person har rätt att få veta allt om din familj och få fotografier ur familjealbumet?

[Jojje Lintrup]

Man kan ju tycka vad man vill om rätten att få vara ifred med sina illusioner om sina anförvanter, men jag måste ändå hålla med Ted Rosvall i hans resonemang. Det är inte det okända barnet eller barnbarnet som gör fel vid en kontakt. Det är hemlighetsmakeriet som är felet!
För min del upplevde jag en händelse som höll på att kosta mig min relation med min bror. Det förhåller sig nämligen att han gift sig med en kvinna som hade ett litet barn med sig från första äktenskapet. Om detta hade man inte pratat, utan deras gemensamma dotter fick gå i tron att hon var helsyster till sin halvsyster. Tyvärr informerade min bror mig inte om sitt förhållningssätt, så det var okänt för mig.
Då jag inte hade någon anledning att hemlighålla några familjeomständigheter för mina barn, hade de fullt klart för sig att kusinerna var halvsyskon, och kom att kommentera det vid ett tillfälle då de satt och lekte tillsammans med dem. Det blev naturligtvis ett sjuhelsikes liv! Jag blev beskylld för att lägga mig i deras angelägenheter, och skulle ha låtit bli att kommentera hur det egentligen förhöll sig, osv...
Självklart ett jäkla nonsens! Varför skulle jag ljuga för mina barn?! Varför skulle jag uppmuntra ett sjukt hemlighetsmakeri?! Faktum är att alla som kräver av sin omgivning att de ska tysta ner obekväma sanningar, egentligen ställer orimliga krav på dem. Varför ska det vara viktigare att hålla liv i lögner?
Jag anser att sanningen är till för att tålas. Att hålla liv i en förljugen och tillrättalagd tillvaro gör bara smärtan större, när det uppdagas att man levt i en lögn. Hade min bror (och hans fru) berättat för sina barn hur det förhöll sig från början, hade man avdramatiserat alltihopa. Barnen hade förmodligen tagit det helt naturligt, utan det liv och kiv som följde när sanningen till slut hann ikapp som den gjorde nu.
Jag vill tillägga att vi löste problemet, och att vi fortsatt att vara goda bröder.
Jag vill också framhålla, att när det gäller att avslöja sanningar så är det naturligtvis förbehållet dem de gäller - alltså de som själva är inblandade, t.ex. u.ä. barn, och nära släkt. Alltså inte främmande släktforskare som klampar in med ovälkomna nyheter.

[Stefan Simander]

Jojje, jag tycker i huvudsak som du och i fallet som du själv beskriver råkade du oförskyllt illa ut pga till synes onödigt hemlighetsmakeri.  
 
Men några kommentarer till det du skriver i första stycket: Man kan ju tycka vad man vill om rätten att få vara ifred med sina illusioner om sina anförvanter, men jag måste ändå hålla med Ted Rosvall i hans resonemang. Det är inte det okända barnet eller barnbarnet som gör fel vid en kontakt. Det är hemlighetsmakeriet som är felet!
 
Att barn och barnbarn tar kontakt är väl inte fel, men man kan förstås inte kräva kontakt eller utlämnande av foton, ens med andra släktingar som man vill ha kontakt med eller uppgifter ifrån.
 
Här var det väl inga illusioner och inget hemlighetsmakeri i detta fall. Hon visste ju om det skedda.
Däremot så var ju inte kvinnan i exemplet ovan den som var orsaken till det utomäktenskapliga barnet, som i de exempel där någon söker sin biologiske fader, där fadern varit den aktive och sedan valt att inte ge sig till känna eller hålla kontakten av olika skäl. Det utgör en viss skillnad i mina ögon. Hon har ju ingen som helst skyldighet att ta ansvar för något (som dessutom drabbat henne), vilket ju faktiskt inte mannen heller haft om han levat.  
 
Däremot kan jag ju tycka att det vore önskvärt att hon lät de anhöriga få en bild av sin far och farfar, särskilt som hon inte gjort något fel och det passerat en lång tid, men det avgör självklart hon i detta fall.
 
När jag hjälpte en adopterad vän att kolla upp sina adoptivföräldrar (och deras anor), så ville socialförvaltningen sköta den första kontakten för att förvissa sig om att det inte skulle uppstå någon oväntat och chockartad kris för någon av föräldrarna. De visade sig också leva olika liv och besvarade därför frågan om kontakt helt olika. Modern kunde tänka sig en viss kontakt, medan fadern bestämt avvisade all sådan. Min vän valde då att kontakta modern och inte fadern.
Sedan fortsatte han att släktforska en bit på sina adoptivföräldrars antavlor!

[Jojje Lintrup]

Sorry Stefan, jag håller inte med dig! Jag har nämligen personlig erfarenhet av annat hemlighetsmakeri, och skulle ha reagerat positivt till en kontakt.
Under kriget hade min far en tillfällig relation med en ung kvinna, som dessvärre blev gravid. De gifte sig, som konsekvens av hennes tillstånd, men skilde sig redan efter 1½ år. Direkt efter separationen fick min far en utländstjänst i Buenos Aires, och for dit. Där träffade han min mor och bildade familj...
Jag fick inte reda på att jag hade en halvsysyster förrän jag var 17-18 år. Jag fick inte heller reda på att jag skulle ha haft en äldre bror som dog strax efter födelsen, och att jag bar på exakt samma namn som honom. Mina första tankar, när bomberna briserade var: Varför?! Varför detta hemlighetsmakeri? Var de rädda att jag inte tålde sanningen? Jag kände mig blåst, helt enkelt!
Senare fick jag reda på att anledningen till att min syster var hemlig, var att pappa ville undvika att bli föraktad av min morfar. I katolska länder existerade då inte skilsmässan, och giftermålet betraktades som för evigt - vilket gjorde efterföljande giftermål ogiltiga i mångas ögon. Farhågorna var dock inte berättigade enligt mitt sätt att se det, eftersom jag har en moster som gift sig med en frånskild man, och hon har inte fått lida särskilt för det.
Jag har ingen kontakt med min halvsyster, men skulle hon eller hennes barn ta kontakt och be om ett porträtt av pappa, så tycker jag att de har rätt till det! Jag tycker inte jag (eller min mor) har rätt att missunna dem det.

[Anders Ryberg]

En kusin till min mor (redan då avlidna) mor läste för 15 år sedan en sockenbok om sin mors (mammas mosters) hemförsamling. Av denna bok framgick att hans äldsta moster var född utom äktenskap. Sannolikt hade varken min mormor eller hennes syskon känt till detta, det hade helt tystats ner. Behöver jag tillägga att kusinen blev mycket upprörd.
 
Varken mormor eller något syskaon till henne levde längre då, men annars hade det varit risk att detta tagit knäcken på dem, eller åtminstonne varit mycket obehagligt för dem. Och i detta fallet var det utgivaren av en sockenbok som visat detta ytterst dåliga omdöme.

[Ingrid Bergström]

Hej, Anders! Vilken tid handlade det om? Och hur långt tillbaka tycker du att det måste vara för att det inte ska vara dåligt omdöme att publicera något sådant, som väl finns i de flesta antavlor?

[Anders Ryberg]

Det handlade om en person född ca 1895, som hade en syster född 1906, som var vid livet när boken trycktes 1989. Det är definitivt olämpligt att publicera uppgifter av denna art som rör syskon till nu (potentiellt) levande. Om man går tillbaka en sådär 120 år är det väl kanske inte ett lika stort problem, men detta var definitivt olämpligt. Å andra sidan, om man har kallat någon morfar och får veta att han inte var det på riktigt kan det upplevas som mycket obehagligt. Man måste alltså avgöra lite från fall till fall.

[Anita Berglund Eriksson]

Gomorron!
När det gäller hemlighetsmakeriet runt fädren till de oäkta barnen, så verkar det ha varit ett vanligt förekommande fenomen förr.  
 
Min morfar var ett utomäktenskapligt barn (i kyrkoböckerna) men i bygden kände alla till den okände fadern, som bodde i samma by. För min morfars alla barn verkar det som deras okände farfar inte existerade, de ville knappt kännas vid honom och många av barnen, tror jag, visste inte ens om hans namn. När jag för mer än ett tiotal år sedan började forska kring min morfars ursprung mötte jag ett kompakt motstånd från familjen att börja rota om morfars riktiga far, och fick inga svar från dem.
 
Jag visste då att det fanns en dotterdotter (från hans äktenskapliga barn) till min morfars far som levde i Stockholm. Visserligen var hon gammal (hon är avliden nu) men det var den enda kontakt jag kände till. Jag skrev ett vänligt brev till henne och bad till sist om jag kunde få se ett kort av hennes  morfar (min morfarsfar). Hon ringde genast upp mig och det blev ett långt samtal om vad hon visste om sin morfars oäkta barn, och hon skickade mig också ett kort av sin morfar. Jag tror, att vi båda var ganska nöjda och glada över kontakten.
 
Den här kontakten var väl ganska oskyldig, men jag tror att man måste vara försiktig när det gäller att kontakta  fader-moder-barn, som tidigare eventuellt varit okänt för vederbörande. Man måste nog avgöra från fall till fall vilket som är lämpligast. Och ffa börja med att skriva ett brev så mottagaren själv får avgöra om han vill ta kontakt eller inte.

[Stefan Simander]

Tack för ditt svar Jojje!  
Låt mig först säga att jag inte heller gillar hemlighetsmakeri i dessa frågor och att jag också började släktforska pga sådana redan som liten pojke. Eftersom jag hade noteringarna kvar från den tiden hade jag ett efternamn, som sedan ledde rätt, genom att en annan släkting kunde avslöja var personen med det namnet bodde, och att saken varit i tinget, vilket visade sig stämma. Därmed fick jag tag på min morfars biologiska fader. Delvis i motvind mot min mor och hennes syskon som såg morfars snälle styvfader som sin farfar, men det gick över rätt snart!  
Jag har via min släktforskning på långt håll fått ett foto på morfars far. Precis som anges av morfars morfar vid tinget, så råder det ingen som helst tvekan om vem som var fadern, när man ser dem bägge. De var mycket bildlika!
 
När det gällde min far som också föddes som oäkting, så krävdes det en hel del tjat innan pappa gick med på att uppsöka min biologiska farfar, som senare blev mycket fäst vid mig. Det blev ett mycket oväntat, men starkt möte! Som sedan ledde till att pappa överraskande fick ärva farfars hus och mark, samt undanstoppade pengar i gamla matdosor som pappa tänkte slänga, men hans kompis öppnade och där låg fullt med söndertummade genomskinliga sedlar! Detta arv uppskattades inte till en början av syskonen, men snart så blev det bra, redan vid begravningen faktiskt, och en livslång kontakt uppstod. Vi antog farfars efternamn. Idag är jag den som har bäst koll på hela släkten Simander, som dessutom finns publicerad i senaste Svenska Släktkalendern!
 
Det finns fler exempel på lyckade upplösningar, som när en släkting inte tyckte att jag skulle hålla på att rota i gammalt. Då visade det sig att hon fått ett utomäktenskapligt barn, vilket var skamligt för henne. Men dottern blev tvärtom mycket glad när jag tog kontakt med henne och skickade min släktsammanställning och jag fick ta del av gamla brev från 1870-talet, samt fina foton från början av 1900-talet!
 
Sämre är det i de fall där föräldrar inte talat om för sitt barn att de adopterat det och där omgivningen vet om att det är på det sättet! Föräldrarna hade tänkt att säga det vid lämpligt tillfälle, men det hade inte blivit av och flickan var 11 år! Jag visste det, genom min far som visste det, men inte hon! Grymt!
 
Jag har också hjälpt elever att finna sina biologiska fäder och få kontakt med dem. trots att deras mödrar vägrat uppge vilka fäderna är! Så nog har jag en aning om vilka problem hemlighetsmakeriet kan ställa till med.
 
Men det finns ju den andra sidan av saken, att det kan vara så smärtsamt eller så förödande att vissa hemligheter kommer fram, att de hellre får vila i frid, tills de berörda personerna är borta! Morfar ville absolut inte bli påmind om sin biologiska far och inte ens ta emot något arv efter honom eller sin halvsyster, trots kontakter från bouppteckningsmannen såväl per brev som per telefon och det handlade om en ansenlig summa pengar! Det har jag sett när jag beställde den aktuella bouppteckningen!
 
När jag var på badstranden träffade jag iförrgår ett par avlägset bekanta. Båda han och hon hade nästan identiska fall med okända farfäder. I det ena fallet tillspetsat med en levande Bernadotte som möjlig farfar, vilket jag förstås delgav all skepsis jag kunde. Dock är det väldigt många omständigheter som talar för ett mycket sannolikt faderskap i detta fall! Jag lovade att kolla upp några uppgifter i fallet med en annan angiven fader, för att se om personen överhuvudtaget existerat.
 
Jag vill också säga att jag tagit kontakt med hundratals människor i släktforskningen, oftast per telefon och det är endast en gång som jag blivit direkt negativt bemött och där det inte gått att få förståelse för släktforskningen, trots vänligt inställda vänner till denne person,inklusive hans fru som har lämnat ut mer information än han önskade om barn, barnbarn och före detta fruar!!! Vad gör man med sådan information? Jag har valt att inte fortsätta på den grenen av respekt för hans vilja! Det finns ju dock en möjlighet att barnen och barnbarnen är intresserade!? Känns dock inte bra att fortsätta iallafall, så det får iallafall bero ett tag framöver!
 
Ursäkta en krånglande kråka, Jojje detta blev långt, men av vad hjärtat (och hjärnan) är fullt...
 
Jag håller återigen med dig om att det var till synes fel och onödigt att inte berätta om din halvsyster. Min kompis råkade ut för samma sak och fann halvsystern i telefonkatalogen! Den katolska dubbelmoralen känner jag igen från ett kort förhållande med en skild kanariefågel! (Men hon skaffaade senare en ny familj, som verkar ha accepterats...)
 
Vad är det du inte håller med om förresten? Att det inte var hemlighetsmakeri i det omdiskuterade fallet? Eller att hon skulle ha delgett ett foto till sonen och barnbarnen, trots sina känslor kring det hela (vilket ju vore det bästa, men för henne det omöjliga)? Eller att hon skulle vara skyldig att lämna ut fotot?

[Åsa Johansson]

Hej,  
Jag har funderat i de flesta av dessa banor, och i slutändan återkommit till en enda fråga. Vem skyddar man? Barnet? Barnet som kanske får en chock när det blir dags för sin eller annans organdonation? Barnet som kanske blir uppringd en dag att delta till en helt annan farsas bouppteckning? Vars andra kull blir etter värre chockade över att det dyker upp en främling på bouppteckningen...
Jag inser att det inte finns facit på dessa livsfrågor, men det vore intressant att höra vad ni andra tycker. Själv anser jag generellt sett att det går problemfritt att tåla en sanning, det är svårare att tåla den som säger den...  
 
Regniga hälsningar Åsa

[Urban Sikeborg]

Det som gav upphov till denna diskussion var inte frågan om barn eller barnbarn ska få reda på sina biologiska fäder respektive far- eller morfäder.
 
Ted Rosvall var upprörd över att en åldrig kvinna inte ville lämna ut ett foto av sin avlidne make, som under ett snedsprång avlat ett barn utom äktenskapet. Ted visar ingen större förståelse för att detta kan ha varit en traumatisk upplevelse för kvinnan, som väl nu bör vara i åttioårsåldern. Inte heller accepterar han att personer i hög ålder kan ha svårare att hantera oväntade, känslosamma händelser som telefonsamtalet från den utomäktenskaplige sonen måste ha varit och att man där kan behöva gå mer varligt fram.
 
Vår förbundsordförande kallar henne därför i sina två senaste veckobrev för käring, tant och bigott, och använder uttryck som dubbelmoral och egoism.
 
Jag tycker att det är en respektlös inställning. När det gäller andras personliga tillhörigheter som fotografier har varken jag eller Ted rätt att ställa några krav eller gå till doms eller - som i det här fallet - skåpa ut dem offentligt.

[Jojje Lintrup]

Om det nu vore någon som utpekades, så skulle jag hålla med dig, Urban, men Teds berättelse skulle kunna handla om vem som helst (vilket det möjligen också gör). Ingen behöver därför känna sig utpekad eller utskåpad, och då kommer saken i en helt annan dager!
Sen är det som så, att om maken råkat avla ett barn under ett snedsprång, så är det väl i första hand maken som gjort fel. Att då dölja sanningen för kvinnan och låta henne gå och tro att han var bättre än vad han var, är väl också ett slags bedrägeri?! Och både barnet och barnbarnen har väl dessutom rätt till sin historia - kanske till och med arvsrätt efter hennes make. Kanske de borde ha vänt sig till en advokat i stället, och krävt både pengar och foto?! Lagen är väl ganska tydlig på det området.

[Lisbeth Rithander (Skottarp)]

Till syvende och sist så tror jag att det är barnet/den vuxna personen som får den största chocken när han/hon får reda på att inte vara den som man trott under alla år. De kommande åren går en inte smärtfritt förbi och många funderingar dyker upp.  
 
Jag tycker inte att det är fel, att med vördnad för äkta släktingar, få ställa frågan om vem jag egentligen är. Kan man dessutom så smånigom få ett foto så känns det riktigt bra. Sedan är det upp till var och en om en kontakt ska etableras. Att blod fortfarande är tjockare än vatten visar det sig oftast när hemlighetsmakeriet och skammen lagts på hyllan.  
 
Själv så tillhör jag 2 generationers oäktingar, som sedan tidiga tonåren ofta undrade över varför jag var så olik mina föräldrar och släkt i allt. Någon gemensam nämnare fanns inte. Detta besvarades inte förrän efter deras död. Allt kommer ju inte från den förvärvade sociala bakgrund som upplevts.

[Stefan Simander]

Urban formulerar pläderingen för kvinnans situation som den bäste stjärnadvokat. Det kunde inte sagts bättre. Det var detta saken gällde!
 
Jojje tar upp en helt annan fråga, den om möjlighet att ärva, men som jag förstod saken, så var det oäkta barnet inte okänt. Kvinnan ville inte bli påmind om det, betyder väl att hon kände till det. Det var således inget hemligt, och därmed inget hemlighetsmakeri, eller har jag missförstått detta? Om barnet var känt bör väl bouppteckningsförrättaren ha känt till detta, eller?
 
Detta väcker min nyfikenhet. Hur långt efter en upprättad boutredning och bouppteckning kan man göra anspråk på arv?
 
Ur NE: ... Om efter bouppteckningen ny tillgång eller skuld eller annan felaktighet blir känd skall tilläggsbouppteckning förrättas. Jfr boutredning.  
Åke Saldeen

[Jojje Lintrup]

Just det, frågan är om barn och barnbarn utanför äktenskapet kan kräva att få del av fotografier och dylikt, som en del av arvet?!
En annan fråga är om kvinnan, hur hon än känner för det, har någon moralisk rätt att förvägra de oäkta ättlingarna ett foto?!

[Stefan Simander]

Per Thorsell ställer i första inlägget den provocerande frågan att folk (även kungar) skulle lämna blodprov för DNA-identifikation. Detta har delvis diskuterats tidigare.
 
Hur hanterar man liknande situationer på Island?
Där kartläggs ju hela befolkningens DNA! Man gör släkttabeller för alla islänningar. Är det sekretess på dessa uppgifter? Även historiska utomäktenskaliga barn? Ser man möjligen hur många barn som har andra fäder än de uppgivna?

[Per Thorsell]

Det kan påpekas, att jag inte pläderar för obligatoriska blodprov. Däremot ser jag det som en oundviklig följd av Teds extrema ståndpunkt i veckobrevet: Alla barn har rätt till sitt ursprung, sitt biologiska sammanhang. Och denna rätt väger tyngre än alla andra hänsyn.
 
Jag tänkte, att Ted eventuellt hade hittat på hela ramberättelsen, eller att de personliga data var ändrade för att undvika identifiering av personen. Därför ställde jag frågan, om han delgivit damen i fråga sina synpunkter så som han presenterat dem för oss andra. Jag anser nämligen, att man inte bör publicera uppgifter om andra personer, som man inte vågar säga dem rätt upp i ansiktet. Detta gäller alla, inte minst den som hyllar ... öppenhet, ärlighet och generositet medmänniskor emellan, för att åter citera veckobrevet. Nägot svar på den frågan har inte synts till.
 
Även jag kan tycka att damen i fråga brister i generositet, men man måste acceptera, att hon är i sin fulla rätt att göra det. Att ifrågasätta en 40 år gammal bouppteckning lär inte leda till nägonting. Ted skriver: sådana var arvslagarna på den tiden. Det tror jag stämmer.
 
Per Thorsell.

[Ted Rosvall]

Både namn, årtal och en del andra faktorer i min berättelse har jag mycket riktigt ändrat på för att inte minsta lilla risk för en identifiering vare sig av Johan eller hans biologiska familj skulle kunna ske. Men problematiken är korrekt återgiven, och även stämningsläget, hoppas jag. Som jag redan medgivit kanske jag for ut lite väl häftigt i det första veckobrevet, och tanten och kä... kanske var i respektlösaste laget, för vilket jag härmed ber om ursäkt. Dock hade mitt skrivsätt det goda med sig att det fick i gång denna mycket nyttiga diskussion.  
 
Det var först i början av 70-talet (om jag minns rätt) som utomäktenskapliga barn äntligen fick obegränsad arvsrätt efter sina fäder.
 
Rätt till rimlig vetskap om sin föräldrar (inklusive fotografier i förekommande fall) anser jag att alla barn, även sedan de har blivit vuxna, har rätt till. I just det här fallet var tanten den enda person i världen, åtminstone i Sverige, som Johan kunde vända sig till, men så är det förhoppningsvis inte i de flesta fall.
 
Mvh
TED

[Elisabeth Thorsell]

Barbro Nordlöfs förträffliga Rättshistoria för släktforskare upplyser om  
 
att 1866 fick oäkta barn viss arvsrätt efter modern,  
1905 full arvsrätt efter modern, men först  
1970 full arvsrätt efter fadern och fädernefränder.

[Monica Svedberg]

Ja, just det. Men min far hade skrivit över allt han ägde på sin fru, och när han dog hade han skulder på ca 40.000 kr till sina söner, dvs mina halvbröder. Inte för att jag behöver pengar, men det hade känts trevligt att bli ihågkommen på något sätt när han dog 1995.  
Hälsningar
Monica