Varför släktforskar vi?

[Berith Hemmingberg]

Anledningen till att jag släktforskar.
 
Min pappa var 61 år när jag föddes och jag var bara 15 år när han dog.
Farmor dog när jag var 19 dagar och farfar hörde jag bara talas om.
Att farmor var danska visste jag och att Hurtig förekommit i släkten visste jag också, men att även min farfars mor var danska hade jag ingen en aning om.
 
Våren 2002 började jag söka rötter.
Det började med www.arkion.se där jag fann min farfar boende hos en bror, deras mor var också skriven på samma adress.
Tur som jag hade visade det sig att nästan hela södra Sverige fanns utlagt på Internet, http://ddss.nu/, och vad hittar jag? Jo, fyra syskon till.
Dessutom fick jag en lätt start när jag fann morfars föräldrar genom en efterlysning här, han var född i Blekinge. När jag sedan hittade till DISBYTs hemsida, http://www.dis.se/sokindex.htm, och skickade in det jag visste, fick jag tillgång till ännu mer information, kontakt med flera anfränder, dessutom telefonkontakt med min kusin som jag inte träffat sedan 70-talet, han i sin tur hade släktforskat en del och hade kontakt med vår gemensamme närkusin.
Nu i September 2002 har jag fått ihop 3 324 stycken personer i min privata databas, som så småningom kommer att läggas ut på min hemsida, http://w1.879.telia.com/~u87912618/.
 
När jag började släktforska tog jag kontakt med min halvbror som jag träffat en gång, på vår gemensamme fars begravning, åkte för att träffa honom samt min andre halvbror som jag aldrig träffat, vilket möte och vad mycket släkt jag fick, de hade barn som i sin tur hade barn osv.
 
Tack alla ni som svarat på mina efterlysningar, och till Peter Kyhl som hjälpt mig igång på den danska sidan.
 
Först börjar man fråga, sedan börjar man söka, sedan frågar man igen, nu är det nästan som ett gift, jag bara måste få veta så mycket som möjligt.
Ju längre bakåt i tiden man kommer destu mer frågor dyker upp. Hur såg det ut då? Hur levde man då? Var låg den platsen? Etc, etc.
 
Min tidigaste stamfar är född 1630 och hette Gumme Olsson (morfars farmors mormors farmors farfar), och den tidigaste i min databas är Erik (Ericus) Kaxe Olai född 1502, som tillhör de ingiftas förfäder i min släkt.
 
För att gå vidare lite i min släkthistoria, hittar jag Ahasverus Afze Larsson 1635-1731, (mormors mormors farmors farmor farmors far), där det redan finns en utförlig släktutredning på bok som är utgiven i 200 exemplar, skriven av Carl Afzelius 1927, vilken lycka.
 
Känslan när man hittar rätt är obeskrivlig, det är som ett riktigt lyckorus, som susar från magen upp till hjärnan.
 
Stockholmshälsningar
Berith Hemmingberg

[Maria Winnem]

Jag tror det började med att jag fick ett släktträd på min 10-årsdag för snart 9 år sedan. Det fanns luckor i trädet och jag undrade om man inte kunde hitta dem. Så det var väl där det började.
 
Farfar har släktforskat länge och vill veta varifrån namnet Eklund kommer ifrån och hur länge vi har hetat det. Tyvärr så är det stopp vid hans farfars far som är okänd för oss. Men vi ger oss inte så lätt.
 
Det finns även gamla fotografier här hemma med folk som jag inte lyckats identifiera. De hade väl en vana att inte skriva vem som var på kortet. De hade väl inte räknat med att det skulle komma en näsvis tonåring 100 år senare som vill veta vilka de är
 
Sen är det spännande också. Det är som ett detektivarbete. Det är roligt att få veta varifrån släkten härstammar, vad de hade för yrken, om de hade syskon m.m.
 
För mig spelar det ingen roll vilken status de hade. Om de hade begått något brott eller så är det inget jag blir upprörd för det är inget jag kan göra något åt idag. Fast för mig blir det extra roligt att hitta ättlingar från ett annat land.
 
Sen är det roligt att försöka hjälpa andra med sina eftersökningar. Och att hitta avlägsna släktingar.
 
Den här sajten och dess besökare har hjälpt mig mycket och jag hoppas att jag kommer att hitta mer.
 
När jag själv inte kan komma längre på min egen släkt får jag väl forska åt någon annan. Så spännande tycker jag att det är.

[Lena-Maria Jansson]

Varför börja släktforska ?  
Alla har väl olika skäl. Själv var det att jag studerade Etnologi och läste om mycket om människor i Sverige och började fundera över mina egna rötter. Samt började fundera på att gå en kurs i släktforskning. Det var när jag började den kursen naturligt för mig att börja på farmors sida eftersom hon fortfarande levde då (dog 1991 vid 99 års ålder). Det blev mest hennes mors sida, eftersom de kom ifrån Uppland och jag läste i Uppsala.
 
Senare efter några år då jag inte gjorde så mycket fortsatte jag med farfars sida. Där fick jag mycket uppmuntran, inte minst av släkten som visade ett stort intresse för mina fynd.
 
Senare har jag bytt uppgifter med en kusin till min far, så min farmorssida är ganska väl fylld. Farfars sida är det mest fråge tecken på hans mors sida.
 
Men nu har jag även min mors sida att leta rätt på. Så släktforskning är en evighets syssla. Desto mer man lär sig och hittar destomer finner man. På min farfars sida kom gårdsarkivet fram som innehåller papper från 1789 och framåt. Men även alla frågor som man får, varifrån folk kommer och varför t.ex. min farmors morfars mor flyttade från Skellefteå till Uppland ? Hon var piga och arbetade som sådan i stort sett hela livet.
 
Jag tycker att det är kul att forska och ju längre man kommer desto mer frågor får man. Dessutom innser man att man är inte bra ifrån en plats, i mitt fall har jag rötter i Uppland, Västmanland, Närke, Västergötland, Skåne, Västerbotten, Norrbotten, Finland, Danmark och möjligen valoner och/eller tyska smeder i släkten. Än så länge vem vet vad jag hittar i framtiden ?
 
På väg mot nästa spännande upptäkt.

[beritnightingale]

Ett litet leende så här i sommarvärmen. Hade  
svårt att hitta lämplig rubrik till mitt alster  
men detta få duga.
 
En rar liten gumma från Hulten
som var drabbad av anbytarkulten,
satt vid skärm dag och natt,
såg i kyrkboken att
hennes egen man dött, helt utsvulten.
 
Berit

[Rune Edström (Rune)]

Hej Berit
En bra dikt i dessa solens heta dagar. Tror nog gubben blev så svag att han inte kunde dricka, så då tog det inte så lång tid.
mvh
rune

[Jan-Inge Friberg]

Vaför släktforskar jag?
 
Tokstollar kan indelas i två huvudgrupper:
1. De som vill spela golf.
2. De som vill släktforska.
 
Själv har jag inget bollsinne, så valet var rätt enkelt.
 
Mvh
Jan-Inge

[Eivor Andersson (Ema)]

Hej Jan-Inge,
 
Det finns många som spelar golf och inte har något bollsinne. Jag har en viss erfarenhet, som bor jämte en golfbana och har arbetat några år i verksamheten.
Det var nog bättre att de ägnat sig åt släktforskning.
Men vissa gör nog- både och-
 
Solskenshälsningar från Eivor

[Jessica Olson]

Tänk det finns många anledningar som kan vara kul att läsa. Själv hade min farmor givit min mamma boken Min släkt som jag hittade hemma när jag var 17 år. Helt tom! Det är så jobbigt att fylla i sa min mamma. Varpå jag skrev och frågade henne. Sen hittade jag en massa gamla brev från folk med namn man aldrig hört talas om och jag vet fortfarande ej vilka alla är, men de var kul att läsa dem! Hur som helst håller jag på att utröna vilka dessa människor var. Sen vill man ju veta vilka led som finns idag och vilka led som dött ut. Vad många som kan ha samma stamfar! Sen vill man se om man har sjukdomar i släkten långt bak eller ej. Samt de som emigrerade var tog de vägen? Sen var jag tvungen att forska med endel kompisar för att se om vi var släkt. Det kommer anledningar hela tiden. Varför hittar man inte en person som försvunnit? Har man nån som gifte sig adligt som nån annan har som genast blev släkt med kungen x. Man vill fylla tomma blad. Frågor får svar man slipper undra och tro. Verkligheten är ibland intressantare än en påhittad roman.

[christina holmr-gunnerfältk]

För mig tror jag att spänningen när du står i en ring och dömer hundar, vilka kommer, är de bra representanter för rasen, eller spänningen när man gjort en kombination och parat sina hundar och får se vad resultatet blir, överträffas med marginal av spänningen och känslan när man får ytterligare länkar till sina egna anor. Även om allt är lika roligt. Det är också en positiv känsla om man hittar uppgifter som kan hjälpa andra som letar sina anor.

[Ingegerd Johansson]

Riktigt varför jag började släktforska kan jag inte svara på. Jag hade gått och funderat på det länge och även anmält mig till en studiecirkel, som jag dock inte kunde delta i pga att tiden inte passade mig alls. Men så var det, vill jag minnas, en artikel i Södermanlands Hembygdsförbunds tidskrift Dymlingen som fick mig att sätta igång.
Det är ganska exakt två år sen jag började, och allt oftare har jag frågat mig själv varför jag inte började tidigare, t ex medan min far levde, så att jag kunde ha frågat honom.  
Jag började med farfars föräldrar, syskon och halvsyskon. Den näst äldste av farfars halvbröder hade samma namn som min far. Jag vill gärna tro att farfar, som var yngst av 10 syskon, gav sin äldste son namn efter storebror. När farfar blev föräldralös vid 12 års ålder var hans 26 år äldre halvbror den ende i familjen som fanns kvar på gården i Spelvik, och visst är det troligt att han då tog hand om lillebror och var som en far för honom? Hur det var med den saken kunde min far säkert ha svarat på, för han var 20 år när faderns halvbror dog vid 87 års ålder.  
Anbytarforum har också gjort att jag fått blodad tand. Många hjälpsamma människor har hjälpt mig en bit på vägen. Så när jag börjar min semester om knappt två veckor (när de flesta av er andra redan har slut på er dito) ska jag lägga åtminstone några dagar på släktforskning, då på mormors anor i Blekinge och Småland.
Ingegerd Johansson

[Iréne Karlsson]

För mig var det tillfälligheter som gjorde att jag började släktforska. Efter att först ensam ha tagit hand om barnen i veckorna när de var små (min man var borta och jobbade) så var det mycket med läxor, skjutsa till olika idrotter m. m när de blev större. Först när de började bli så stora att de fick moped och bil så fick jag tid till att skaffa en hobby.
 
Men jag visste inte vad jag ville syssla med. Släktforskning hade jag funderat över någon gång och pratat om det med en jämnårig släkting som jag är både kusin och pyssling med men, nej det var nog inget för mig.
 
När jag sedan vid ett tillfälle diskuterade med en arbetskamrat om att jag ville börja med en hobby, antingen med knyppling eller släktforskning. Så nappade hon direkt på släktforskning, det visade sig nämligen att hon också funderat på att släktforska. Så vi kollade upp om det var någon kurs på gång och vi hade tur det skulle börja en till hösten.
 
Och jag blev biten direkt, det är nu snart 3 år sedan och jag har kommit en bit på väg och jag har också fått kontakt (här på Anbytarforum) med släktingar, som också forskar.
 
Så var sak har sin tid i livet men det är synd att när man själv får tid så är de gamla oftast borta och när de fanns då hade man inte tid.
 
Mvh Iréne

[Malin Lyktberg]

Började att släktforska 1992, alltså för drygt 10 år sedan.
Jag fick mitt första och enda barn då och hennes farmor släktforskade...
 
Att jag blev så intresserad har nog att göra med, att jag inte hade så många nära släktingar kvar i livet, min far gick bort innan jag fyllde 15, min mor innan jag blev 30 och varken mina far- eller morföräldrar lever längre. (Kvar i livet är dock min dotter och mina syskon, några kusiner och min fars syskon.)
Kan avslöja att jag nu i år blir 32 år, så jag började rätt tidigt, men man tycker nog alltid att man varit sent ute...
Jag tror att det för mig pga. av detta faktum, handlat om att finna band till det förflutna, finna en tillhörighet, att få veta mina förfäders historia.
 
Sedan har ju filmer som grundat sig på Vilhelm Mobergs böcker gjort att man fått en hint om hur de levde förr, vilket gjort att jag ville veta hur mina släktingar levde...
 
'Släktforskning bygger broar till det förflutna'.
 
Mvh. Malin

[Annki Roos]

Hej,
Det började lite smått och sen blev man fast. Det är ju så spännande att forska. Man kan sitta timme ut och timme in bara för att hitta en enda liten detalj och rätt som det är så hittar man rätt. Forskandet har gjort att jag läser massor av historia och att jag letar efter små orter, gårdar, platser osv. Sen upptäcker man ju att man har släkt lite här och där i världen. Det tänkte jag inte så mycket på förut.  
Hälsningar
Annki

[Sten-Sture Tersmeden]

Minnets förvandlingar är rubriken på en intressant artikel i gårdagens (31 dec 2003)Svenska Dagblad. Här beskrivs bla de resonemang som Augustinus (en av fornkyrkan teologer) skrev i sina Bekännelser år 397!  
 
Några citat Tiden är aldrig overksamsam, dess ström låter aldrig våra tankar och känslor vila utan utför underbara verk i vår själ. Dagarna kom och gick och under sin växling avlagrade de nya förhoppningar i mig och nya minnen.
 
Man kan egentligen inte säga att det finns tre tider [...] Om man är noggrann kanske hellre säga: Det finns närvaron av förfluten tid, närvaron av nutid och närvaron av framtid. Dessa tre finns i själen och någon annanstans finner jag dem ej. Närvaron av det förflutna är minnet, närvaron av nutiden är iakttagelsen, närvaron av framtiden är förväntan.
 
Dessa citat och övriga funderingar i artikeln påminner mycket om varför och med vilken iver man ägnar sig åt släktforskning!
 
Läs gärna själv och reflektera!

[Isa Kilsbo]

Min mamma Gurli hade bland andra syskon en åtta år äldre syster som hette Greta. Båda är numera avlidna. Dessa två var ständigt osams om allt möjligt från tvätt och mat till gravar och pengar men höll hela tiden kontakt och hjälpte varandra med olika saker.
 
1983 var dom osams om hur dom 1917 kom till Stockholm från Härnösand via Sundsvall (tillsammans eller var för sig). Då ringde mamma till mig och var upprörd: Nu bokar jag flygbiljetter och hyrbil, nu ska vi till Härnösand och ta reda på hur det var, vilken dag kan du åka? Till saken hör att mamma var synskadad och hjärtopererad och behövde min hjälp för att kunna genomföra en sådan resa.
 
Det var bara att ställa upp och vi flög till Härnösand. Vi traskade in på pastorsexpeditionen och fick hjälp med våra frågor. Jag var helt fascinerad av den husförhörslängd som damen visade för oss. Där stod bl a att mamma och hennes familj kom inflyttade från Nora. Jag frågade: Hur går man vidare bakåt härifrån? och det var väl den frågan som gjorde att jag blev släktforskare. Jag hade turen att befinna mig i Härnösand som har landsarkiv vilket damen på pastorsexpeditionen berättade om.
 
Mamma och jag åkte direkt ner till landsarkivet och personalen där hjälpte till på ett fantastiskt sätt. Dom plockade fram husförhörslängder, en bok där det stod skrivet om min morfars far (sjökapten) och hans far som var komminister (Bygd?ns herdaminne) och jag var helsåld.
 
Med underbar hjälp från personalen på Härnösands landsarkiv fann vi upp till tre generationer på ett par grenar och jag blev bara mer och mer biten vartefter jag invigdes i släktforskningens mysterium
 
Dessvärre avled mamma bara två år efter denna resa och jag har inte kunnat förmedla till henne allt jag sedermera funnit. Moster Greta var mer intresserad av nu levande släktingar och hade inte mycket till övers för det som var äldre än så. Hon dog 1997.
 
Tack vare att jag har släkten Tideman i min antavla kom jag tidigt i kontakt med Thord Bylund och Carl Szabad vilka jag har oerhört mycket att tacka för. Det var dom som tog över min utbildning efter personalen på landsarkivet.
 
Thord visade mig Ramsele (redan innan Tingshuset invigdes) och tubbade mig att påbörja Henning Tidemans ättlingaverk och Carl har bland mycket annat lärt mig vikten av källhänvisningar.
 
Vem av Gurli och Greta som hade rätt beträffande hur dom kom till Stockholm 1917? Ja, jag har faktiskt glömt bort vem som påstod vad.
 
Numera hängiven släktforskare

[Maud Svensson]

Men Isa, det är ju allmänt bekant att Greta kom till Stockholm före Gurli!  
 
Det var ju en evig tur att Söderskivan inte fanns 1983, för då hade det väl inte blivit någon resa till Härnösand och du hade därmed kanske aldrig upptäckt släktforskningens tjusning.  
 
Rolig historia om de trätande systrarna!

[Isa Kilsbo]

Jag drar mig till minnes att moster Greta berättat att när hon kom till Stockholm så var det minsann ingen som mötte nånstans. Hon fick traska med koffert från Skeppsbron (där båten från Norrland la till) utefter kajerna och Strandvägen ut till Djurgården och Djurgårdsslätten där mormor då bodde och när hon kom fram så lär min mormor ha sagt: var f-n har du varit jänta! Sicket välkomnande! Därför tror jag att moster Greta kom sist men jag har andra motsägande uppgifter.
 
Det finns en del här att fastställa via källor men jag har en betydligt intressantare upptäckt om min skenheliga mormor (tack vare Söderskivan) som jag kan berätta nån annan gång på lämpligare plats i Anbytarforum.
 
Kanske en avdelning med rubriken: Det hade släkten ingen aaaning om...

[Jan-Christer Strahlert]

Hur jag började med Roten till min forskning.
Min morfar i Torsås (H) på 1950-talet, sa alltid att dem är vi släkt med. Han sa aldrig hur. Min morbror var intresserad av alla gamla historier från Torsås-bygden. Själv hade läst sägnen-historien om Bonde Gul som under digerdödens tid kom från Öjaby? i Värend och på sin väg österut hörde ngn tuta i näverlur. Det var en ung flicka som hade klarat sig pga att hon drack sitt vatten ur Blå Källan. Platsen där de träffades uppkallades Tuthult och de bosatte sig i Öjabomåla. Näverluren lär finnas på Kalmar museum.Vilken historia. Den och många andra sägner från trakten satte nog det första fröet till att börja forska. Nu efteråt har jag konstaterat att historien har nog varit annorlunda. År 1979 gjorde jag slag i saken och började jaga anor och blev anfångare. Jag började med att titta i min morfars bibel. Där hade hans far förtecknat hela sin familj med alla uppgifter. Vilken start. Sedan bar det iväg ut på anviken. Via mikrofilm kom jag framåt, fastän resan gick bakåt. Efter några släktled bakåt, insåg jag att jag hade anor i stort sett varje gård i socknen, plus några utsocknes. Vad skulle jag göra, det här gick inte att hantera, särskilt då i persondatorns barndom. Jag fick lov att göra ngt radikalt. Jag började med Roten dvs 1500-talet, samt gå framåt i tiden. Efter genomgång av de flesta källor samt från dessa gjorda register (numera i databas), kunde jag konstatera att jag hade hamnat ute på anhavet. Jag hade dock en bra kapten samt lots med på resan. Nu kunde jag få ihop alla släktingarna som min morfar hade besökt samt nämnt en gång. Resan fortsätter med nya utmaningar men det är en annan historia.
Jan-Christer

[Monica Svedberg]

De flesta av mina anor på mammas sida är från Gullabo och Torsås, Kalmar län, och precis som i Jan-Christers fall säger mina mostrar ofta om personer: dem är vi släkt med och i regel är vi det. Jag vill förstås veta hur, men de svarar för det mesta det var en kusin till far/mor. Tyvärr stämmer det inte alltid. Ibland har det varit sysslingar. Rör det sig om personer födda före 1900 brukar jag kunna lösa mysteriet själv, men när jag gått bet har jag tagit hjälp av Jan-Christer och/eller Tomas Alriksson. Vi har förstås gemensamma anor långt bak i tiden, för i Torsås verkar alla vara släkt med alla.  
Monica

[Bernt Bergkvist (Swetrot)]

Den genetiska mångfalden i våra landsortssocknar var, åtminstone fram till 1800-talets slut, inte större än att man som släktforskare relativt lätt kan knyta samman 85-90% av befolkningen till att vara släkt med varandra. Ibland efter krångliga omvägar via andra socknar, och sedan tillbaka, ibland väldigt direkt därför att ekvationen om vem som kunde gifta sig med vem inte alltid hade så många möjliga lösningar.
 
Den här delen av släktforskningen är det som engagerar mig väldigt mycket idag. Jag tycker det är roligt att sätta mig med husförhören för en hel socken och så börja pyssla hop dem. Det är sällan man behöver gå särskilt många steg i människors släktsfär förrän man har knutit samman två personer som från början inte alls såg ut att vara släkt.  
 
Undantag finns dock. Dels har vi våra industristäder som drog till sig folk från alla håll och kanter och växte otroligt mycket. Ute i socknarna är det främst adeln, kyrkans människor och kronans ämbetsmän som skiljer sig ut från folket. De hörde inte till den breda gemenskapen och släpptes inte in, likväl som de säkert många gånger saknade ambitioner att bli en man av folket.  
 
När jag nu ser att den här breddforskningen engagerar fler människor blir jag glad, för den slutar ju aldrig. Det finns alltid nya släktingar att knyta samman till de man redan har placerat in.
 
Bernt Bergkvist

[Ingela Fjellborg]

Hej!
Vad intressant det har varit att läsa alla olika anledningar till varför man börjar släktforska.
 
Själv så har jag alltid varit väldigt släktkär. Jag har en ganska stor släkt med bl a runt 50 kusiner. Min morfar var född hundra år före mig och hans barn i första äktenskapet var ungefär lika gamla som min mormor. Mamma å sin sida blev mormor när jag var ca 17 månader (tre dagar efter min lillebror föddes). Vi har därför alltid umgåtts med människor i olika åldrar. Jag har alltid älskat att höra på mamma och mina mostrar berätta om sin barndom och sina mor- och farföräldrar mm.
 
Den första riktiga kontakten med släktforskningen fick jag när en släkting på min farmors sida var generös och sände ett släktträd till pappa (samt kopior). Släktträdet är inramat och sitter fortfarande på väggen hemma hos mina föräldrar. Bredvid sitter en tavla på min farmors far vilket har medfört att det har varit extra intressant. Jag har alltid fascinerats av personerna som stod att läsa där. När jag flyttade hemifrån fick jag en kopia av släktträdet och funderar på att rama in det så småningom. Vi får väl se...
 
Det hela har sedan lett till mitt historieintresse (får till och med kalla mig historiker numera - konstig tanke) vilket i sin tur är en stor anledning till att jag snart är färdigutbildad arkivarie (ännu konstigare)...

[Peter Funke]

Jag tycker att frågeställningen i rubriken blivit allt mer relevant med tanke på utvecklingen på visst håll på den här sidan! Många med mig (jag har inte läst alla inlägg!) svarar säkert på frågan att man börjat släktforska för att få veta vem man själv är, och varifrån man kommer. Men uppenbarligen finns det andra sätt att se på sitt forskande, och ett verkar vara att sätta upp någon form av hypotes om en ärorik släkthistorik som skall bevisas, oavsett vad de allt mer frustrerade opponenterna tycker.  
 
Dessvärre är ju släktforskning ingen exakt vetenskap, vilket rimligtvis bör innebära ett extra stort mått av ödmjukhet inför frågorna som ställs och svaren som ges. Den som vill kan givetvis konstruera diverse Best In Show och Champions bäst man önskar, men i den slalombacke som släktforskningen utgör är det nog i det långa loppet bara sig själv man sviker när man kör utanför någon port för att nå det utstakade målet...