ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Sådant som tystats ner i familjen  (läst 382 gånger)

2006-05-22, 00:20
läst 382 gånger

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11739
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 20:31
    • Visa profil
Hej!
 
Någon ställer idag en fråga varför tre släktingar begravdes på samma dag. Vad kan ha hänt, inte ens hans mor hade känt till detta.
 
Då kom jag att tänka på att min farmors faster blev strupmördad och sedan dumpad i en vak. Detta berättade jag för ett barnbarn till en bror till den mördade. Hade hon hört detta? Nej, men hon hade hört att hon drunknat!!
 
Helena Henschen berättade i sin bok I skuggan av ett brott, hur hennes morbror dödat morfadern och att man aldrig pratade om denna tragiska historia i familjen.Det fick man bara inte.
 
Jag undrar om inte många av oss har hittat sådana här lik i garderoben, som tystats ner? Har några fler stött på förvånade anhöriga, som är helt oförstående till det tragiska, som hänt eller kanske hört det i omskrivande ordalag?
 
Ann-Mari Bäckman
Ann-Mari Bäckman

2006-05-22, 19:57
Svar #1

Gustaf Pettersson

Det är nog vanligt.  I varje fall att man som i Ditt fall gjorde en omskrivning.  Min far tog livet av sig medan han låg på ett sjukhus i avvaktan på en operation.   Vi kunde på så sätt  ange dödsorsaken som följd av sjukdomen och har aldrig berört ämnet.  Det är nu 50 år sedan.
Jag har på senare år nämnt det för hans barnbarn.

2006-05-22, 20:05
Svar #2

Utloggad Anna Martinsson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 527
  • Senast inloggad: 2019-10-17, 09:29
    • Visa profil
Jag har inte precis hört omskrivingar om ett självmord i familjen utan man har mest inte pratat om det fast alla känt till det. Ännu efter 50 år är det en mycket känslig fråga som man inte försöker forska fram orsakerna på. Det hade varit intressant att veta mer men man vågar knappt fråga. Men den döde kan man prat om, hur han var o.s.v. bara man inte tar upp självmordet.
May the Force be with you.

2006-05-23, 13:33
Svar #3

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11739
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 20:31
    • Visa profil
Jag vet inte om sådana här dramatiska dödsorsaker, blir som skamliga att prata om. Den kvinnan som jag nämnde , hon hade två barn hemma hos morföräldrarna. Man kan ju undra om de någonsin fick veta sanningen om sin mor. Dessa två var s k oäkta barn och när deras mor blev mördad, så väntade hon sitt tredje barn med mannen som dödade henne. Allt sammantaget, gjorde väl att man inte talade om vad som verkligen hänt.
 
Eftersom min farmors faster blev mördad har jag ju kunnat läsa vittnesuppgifter från Domboken och därmed skapat mig en bild av händelsen. Jag funderade så vad som hände med hennes två efterlämnade barn och fick från en som brukar gå in på Anbytarforum ett foto av dottern då hon fyllde 90 år. Det gladde mig så!
 
Sådana här saker, som man undanstoppar, kommer ju fram med framtidens forskare.
 
Gustaf, det kan ju vara bra för dina barnbarn att få höra dina synpunkter på det hela, så behöver de inte ha så många funderingar på det senare, om de själva vill börja forska på det.
 
Det är ju jättesynd att som Anna skriver att man inte vågar ta upp det med de, som faktiskt vet lite mer än en själv, för jag misstänker att du var inte så gammal då det skedde. Man vill inte göra någon upprörd och då avstår man.
 
Ann-Mari
Ann-Mari Bäckman

2006-05-23, 16:49
Svar #4

Utloggad Dag Bremberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 912
  • Senast inloggad: 2015-02-11, 23:05
    • Visa profil
Min morfars far var en patriark och enterpenör som släkten ärade högt  - ända tills för 5-6 år sedan, då det av en slump kom fram att han dömts för bedrägeri.
Då hade de tio barnen gått bort, men det märkliga var att inget av de många barnbarnen avslöjat någon kännedom om brottet. Vissa var chockade och kränkta.
 
(Det var ju lätt för mig att bekräfta detta o finna uppgifter i hfl, i domen på landsarkivet samt i handlingar fr Långholmen.)
 
I fjol hade vi så en släktträff på Långholmen,då jag berättade om vår anfars brot och hans tid där. Alla närvarande tyckte historien var rätt kul, men ett par ville inte komma dit.
Det framkom efter likören att två barnbarn visst kände till det brott som man aldrig talat högt om i släkten.

2006-05-23, 19:17
Svar #5

Utloggad Anna Martinsson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 527
  • Senast inloggad: 2019-10-17, 09:29
    • Visa profil
Jag var faktiskt inte ens född när det hände. Han sköt sig -46 och jag föddes -74. Men hans barn, min morfar och hans syster är det mycket svårt att fråga. Har försökt lite försiktigt med morfar för han är lite lättare att fråga men det är som att krama vatten ur en sten.  
Jag får väl försöka leta i arkiv, länsmansarkivet osv, för att hitta något.  
jag vet inte om mord och självmord är känsligare än bedrägeri och stöld. Jag har en bror till en anfader som försökte lura sin förmyndare men det är lättare att ta upp det än självmordet.
May the Force be with you.

2006-05-23, 21:30
Svar #6

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11739
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 20:31
    • Visa profil
Jag har en känsla av att känsliga saker, som man hittar som släktforskare, inte kanske är så kul att få höra för den äldre generationen, som man tror. Antingen känner de till saken eller så inte, men händelsen är för dem så nära i tiden, att det är smärtsamt eller obehagligt att höra. För mig som släktforskare är det inte på samma sätt, om det hänt för ett par generationer sedan eller mer.
 
Jag hade genom Domboken fått lite fakta om den häktades hemförhållande, föräldrar, syskon o s v. Jag tänkte att detta kanske kunde vara intressant att få reda på för dem som var släkt med honom. Mordet hände 1874 (tror jag). Därför berättade jag om det under allmänt i det landskap det gällde. Trots att det gått så många år så tänkte jag efteråt, att kan det vara så att, fast det är så långt efter, känsligt att förknippas med en mördare? Hur skulle ni reagera om ni fick reda på att t ex morfars morfars bror var en mördare? Skulle ni skriva tillbaks och tacka för de intressanta uppgifterna eller bara tycka det var obehagligt?
 
Ann-Mari
Ann-Mari Bäckman

2006-05-23, 22:17
Svar #7

Eivor Andersson (Ema)

Hej Ann-Mari,
 
Min mormor, som släktforskade, hävdade alltid att vi är släkt med Anckarström - kungamördaren - men det skulle vi inte prata om..
Jag vet inte var det kom ifrån för jag har ännu inte hittat någon koppling dit. Det fanns en Anckarströmsläkt i Bohuslän och i våra trakter, så det kan ha varit den.
En duktig släktforskare, som jag kände för några år sedan, berättade att hon gjort en stor släktutredning och när det visade sig att en anfader där var kriminellt belastad, så vägrade den som beställt utredningen att betala.
De sa att det måste vara fel.
 
En del vill nog hellre blunda för sanninge.
Hälsningar Eivor

2006-05-23, 22:22
Svar #8

Utloggad Dag Bremberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 912
  • Senast inloggad: 2015-02-11, 23:05
    • Visa profil
Jag har också en mördare, minst, bland anorna.
 Det är dock mindre känsligt än fallet med mff, som var så hyllad i släkten för sina bedrifter.
Jag - och flera med mig - tycker dock att det är ännu mer imponerande att mff i sin iver att ta familjen ur fattigdomen skuldsatte sig så illa att han kände sig tvungen att förfalska växlar och framförallt att han efter fängelsetiden kunde komma tillbaka till sin hembygd och starta om. Han hade sådant förtroende att han kunde sitta i sparbankens styrelse!
To make a long history short.
 
(And, yes, one son became an expert in the English language. Which of course is a completely different story...)

2006-05-24, 16:43
Svar #9

Utloggad Annki Roos

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 847
  • Senast inloggad: 2014-01-17, 18:02
    • Visa profil
Ann-Mari, om jag fick veta att någon i min släkt var en mördare så skulle jag tacka för upplysningen. Det är ju, i sådana fall, en del av min släkthistoria.

2006-05-24, 17:38
Svar #10

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11739
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 20:31
    • Visa profil
Ann-Christin, i det här fallet så var mannen ogift och jag tror inte han lämnade några barn efter sig (förutom det barn, som den strypta kvinnan bar). Däremot hade han en bror, som var kyrkvärd, tror jag. Det var väl deras ättlingar som jag närmast tänkte kunde ha glädje av de uppgifter jag lämnade. Det var då jag tänkte att kan man känna skuld fortfarande efter 130 år för vad ens anors bror har gjort? Tokig tanke, men med tanke på att man inte kan prata om otrevliga saker efter 50-70 år tillbaks, varför inte efter 130?
Ann-Mari Bäckman

2006-05-24, 21:26
Svar #11

Utloggad Marianne Kindgren

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 440
  • Senast inloggad: 2019-09-25, 15:27
    • Visa profil
    • www.roxnas.net
Visst kan vetskapen om att någon i familjen begått ett allvarligt brott kännas tung, framför allt om det är en nära släkting.
Men även utomäktenskapliga barn kan ju fortfarande framkalla starka reaktioner. En släkting som forskat fram uppgifter innan jag själv började hade samvetsgrant utelämnat både självmord och stölddomar. Sånt skulle man inte nämna.
Fast en del tar skamfläckarna med humor. När jag berättade för min 90-åriga moster att hennes farfar först dömts till 1 ? års straffarbete för uppvigling under militärtjänsten och 30 år senare också arresterats för stenkastning mot strejkbrytare skrattade hon och sa:
Då förstår jag varför jag är så oppositionell.
 
Marianne K

2006-05-28, 19:44
Svar #12

Utloggad Thomas Ek

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 499
  • Senast inloggad: 2012-08-12, 16:54
    • Visa profil
    • www.familjeaktuellt.se samt www.yourbeginnings.com/FAMILJEAKTUELLT/
Hej!
Eftersom det var mitt inlägg som Ann-Mari syftar på så vill jag säga att - turligt nog så var det inget allvarligt som hade hänt.
Från mig var det en miss att stirra sig blind på begravningsdagen och inte på dödsdagen.
Man fick lite dåliga vibbar när man läste det. På Stockholms stadsarkiv var de väldigt proffsiga men en kvinna där trodde mig inte först utan bad att få återkomma. Efter ca. 20 min ringde hon och förklarade att jag hade - delvis rätt. 1 person hade avlidit och begravdes. Samtidigt så lades kvarlevorna av två andra familjemedlemmar i samma grav vilket gjorde att alla papper ändrades så att det såg ut att de begravdes samma dag.  
Så det var naturliga dödsorsaker som låg bakom och turligt nog inget annat...
Men - diskussionen som förs här är intressant...
Idag lever vi ju i ett modernt och frispråkigt samhälle där vi verkligen vågar säga både det ena och det andra utan att behöva känna oro för att någon egentligen tar illa upp.
MEN - det finns saker som man inte kan/vill ta upp...
Idag har vi dödsorsaker som inte var så vanliga förr. Hur många skriver överdos som dödsorsak, eller AIDS. Visst reagerar vi på detta - självklart. Problemet är ju när det kommer in i ens närhet...- då kan jag tänka mig att man tänker sig för OM man överhuvudtaget ska skriva ut dödsorsak. Jag vet inte hur många jag har hittat i min släktforskning som dött av - det vi i vardagslag kallar för skrumplever. En ren alkolistrelaterad sjukdom. Hur förklarar man detta för ex. sina föräldrar att deras pappa,mamma, morfar, mormor, farfar etc.. dog av skrumplever när de kanske har hört något annat. Kräfta, eller cancer som det numer heter,  verkar ha varit gångbart i dessa sammanhang...
Hur gör vi? Ska vi vara ärliga?  
Vad tycker ni?

2006-05-28, 22:47
Svar #13

Utloggad Anneli Isaksson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 953
  • Senast inloggad: 2019-09-05, 12:15
    • Visa profil
    • www.kindsdombok.se
Hej, om materialet är för känsligt för nu levande personer så tycker jag det är bättre att utelämna. Jag vill i varje fall inte skriva något som inte är sant. Jag brukar bevara hela sanningen i mitt arkiv inför framtiden, så att sanningen åtminstone inte går förlorad. Kanske barn eller barnbarn kan publicera det senare. Jag tycker dock det är väldigt svårt att ge ett råd. Kan man lita på källan? Hur stor blir skadan om man publicerar? Är det historiska värdet viktigare? Man får bedöma från fall till fall.
 
Personliga erfarenheter från t ex andra världskriget kan fortfarande efter så lång tid vara för påfrestande för de inblandade. Då kan det vara bättre att vänta med att publicera.
 
Vänliga hälsningar
Anneli Isaksson

2006-05-28, 23:17
Svar #14

Utloggad Annki Roos

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 847
  • Senast inloggad: 2014-01-17, 18:02
    • Visa profil
Thomas, nog är det så att vissa saker är skämmiga. I alla fall finns det de som tycker det. Själv är jag inte alls så. Men det kan ju bero på att vi lever i modernare tider. Förr var det ju så mycket som var fult och jag kan tänka mig att en hel släkt kunde bli utfryst för vad någon ställt till med.
 
Om någon dött i skrumplever p g a missbruk så tror jag att samtliga närmast anhöriga vet om det. I alla fall att vedebörande missbrukat. Har det gått så långt som till skrumplever så har det hållt på i flera år och det är nog svårt att dölja en sådan sak för de som bor under samma tak.
 
Fortfarande är ju sådana saker som t ex alkoholmissbruk skamligt. Det ska hållas tyst om det och hela familjen hjälper missbrukaren att missbruka i lungn och ro just genom att hålla det hemligt inom familjen. Sen ska skenet hållas utåt så att ingen annan märker något.
 
Aids är ju en annan sak som det inte pratas högt om inom familj och släkt. Sen säger man att personen avlidit av någon presentabel sjukdom. Ganska hemskt egentligen, för det beror nog mycket på att vi runt omkring tar avstånd från människor med en sådan sjukdom. Där blir ju familjen också utfryst...........fortfarande, fast vi lever i modern tid.
 
Jag är undersköterska och kommer ihåg när vi hade något möte angående om vi hade rätt att säga nej till att sköta om en Aidspatient. Det var fruktansvärt att höra hur de flesta resonerade. Jag anser att har man valt att arbeta med människor, ja då får man göra så också. Oavsett sjukdom. Detta var inom hemtjänsten.
 
Hur som helst, jag skulle i alla fall inte skämmas om någon i min familj, släkt eller vänner dog p g a missbruk, Aids, mord, självmord  eller vad det än vara månde. Ännu mindre om det hände för länge, länge sedan. Det skulle inte vara så kul kanske, men mycket händer även i de bästa av familjer. Den exemplariska släkten där det aldrig har hänt något, där allt bara varit bra, den existerar inte.

2006-05-29, 16:41
Svar #15

Utloggad Thomas Ek

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 499
  • Senast inloggad: 2012-08-12, 16:54
    • Visa profil
    • www.familjeaktuellt.se samt www.yourbeginnings.com/FAMILJEAKTUELLT/
Tack Ann-Chtristine,
Det var ungefär så som jag tänkte mig det hela.
Jag har själv - i släktens utkant - en man som blev halshuggen på 1500-talet för landsföräderi vilket drygt 50 år senare visade sig vara fel.
Hur kände sig familjen till en sådan person?
Det är ju iofs ingen sjukdom men dock en händelse som man - i alla fall förr - höll tyst om.
Idag kan man ju småle åt denna händelse men samtidigt förstå vilken press familjen hade på sig. De blev ju av med precis allt... - och var mer eller mindre ett lovligt byte.  
För 20 - 25 år sen var det ju nästan på samma sätt med HIV-smittade och sprutnarkomaner. Idag är folk mer förstående vilket jag personligen tycker känns tryggt. Frågan är vad den äldre generationen som är uppväxta under krigsåren tycker. Inte tror jag att man skriver i en levnadshistoria att man själv, eller någon i ens närhet hade nazi-sympatier. Det är ju också att utelämna sig själv och familjen...
Nu känns det nästan som om jag håller på och målar in mig i ett hörn - men summan av det hela är i alla fall att man inte vinner nåt på att vara hemlig. Det kan på sikt skada mer än vad man har trott. Detta har jag själv erfarenhet av...
 
Mvh
 
Thomas

2006-10-17, 20:37
Svar #16

Inger Rozén

Här har ni berättat om olika händelser i släkten som är tabu o locket på.Jag har letat efter en Dagmar Andersson,helt omöjlig att finna.Hon var piga hos min farfar.Och enligt min farmor,och far,som förlänge sedan är döda.så ställde farfar till det,med Dagmar.Föddes en son.I dessa våra dagar skulle vara roligt att hitta släkt som inte vet om min existens.Har gett upp hoppet att hitta Dagmar eftersom jag inte ens vet hennes personnummer.Det är trist att man kände sådan skam att det inte gick att prata om detta.Men så var det ju eftersom farfar var gift med farmor.Vänl.Inger Rozén

2006-10-17, 21:22
Svar #17

Utloggad Anna-Carin Betzén

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1112
  • Senast inloggad: 2015-10-17, 22:16
    • Visa profil
    • www.btz.se
Inger,  
 
Har du kontaktat pastorsexpeditionen och bett dem söka efter en Dagmar som bott hos dina farföräldrar? Förr var det nog det vanliga att en piga eller hushållerska bodde hos arbetsgivaren, och i så fall går det säkert att hitta henne i husförhörslängden (eller församlingsbok, som de hette senare).  
 
Jag har själv kontaktat en pastorsexpedition och bett om utdrag om en viss familj ur församlingsboken. Där stod namn, födelsedatum och födelseförsamling på alla i hushållet, inklusive hushållerskan som blev gravid med mannen i huset. Och trots att hon flyttade hem till sin familj när barnet bara var några veckor, så står även barnet upptaget i församlingsboken. Det står när hon flyttade dit och när de flyttade därifrån, så det framgår att hon bodde där när hon blev gravid. Inte nog med det, barnet finns även infört i födelseboken, med både mor och far angivna! Det här var 1920.

2006-10-18, 11:36
Svar #18

Maria Ås

Jag har inget så dramatiskt som mord men har ändå mött på motstånd till vissa frågeställningar. En av mina anor gick från att ha levt på svältgränsen till att blivit förmögen skogsägare på bara några år men hur det gick till är en fråga som är kännslig att ta upp. Hans barnbarn är fortfarande i livet och de uppskattar inte att man gräver i hans affärer. Men jag har bara satt en liten anmärkning på honnom i min antavla och så tänkte jag forska vidare i detta när barnbarnen gått ur tiden. På så sätt så rör man inte upp för mycket kännslor för de drabbade.

2006-10-18, 11:47
Svar #19

Maria Ås

Tomas, vissa saker kan man ju kanske låta bli att presentera i sitt släktträd. Jag kan själv säga att jag skulle utelämna vissa saker såsom pedofildommar eller liknande om det fortfarande fanns efterlevande som kan minnas förövaren eller offret i fråga. Men därför kan det väll vara bra att ha två arbeten, ett eget och ett städat för allmän beskådan?  Så har jag löst det. Men jag forskar enbart för min egen skull och inte på uppdrag av någon annan för då blir kanske frågeställningen lite annorlunda.

2006-10-18, 15:12
Svar #20

Inger Rozén

Anna-Carin Betzén!
Hej!Sådan tur Du hade.Inte jag.Har kollat Allt som går att kolla.Min Dagmar finns ingenstanns,Utom hon är skriven på ransoneringskortet,för kaffe,1919.Åsgat 4,Västerås.T.O.M har jag skrivit till ett arkiv i Västerås men inte fått svar.Farfar var då noga med att hålla hemligt.Om en piga var minderårig var dom inte tvugna att mantalskriva sig om det var för en kortare period?Jag får nog leva i ovisshet vad som hände med Dagmar o barn.Vänl.Inger Rozén

2006-10-18, 16:49
Svar #21

Utloggad Anneli Isaksson

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 953
  • Senast inloggad: 2019-09-05, 12:15
    • Visa profil
    • www.kindsdombok.se
Hej Inger, en annan id? är att tala med andra släktingar eller grannar. De kanske vet något om Dagmar. Själv fick jag veta vem som som var fadern till en viss person när jag pratade med grannarna, vilket jag senare fick bekräftat av andra släktingar. I en stad som Västerås är det kanske svårare att få tag på grannar, som bodde där för länge sedan, men kanske ändå värt ett försök.
 
Vänliga hälsningar
 
Anneli Isaksson

2006-10-18, 17:33
Svar #22

Utloggad Ingegerd Johansson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1336
  • Senast inloggad: 2016-08-21, 22:21
    • Visa profil
Eftersom jag har engagerat mig i sökandet efter Dagmar Andersson blandar jag mig i diskussionen här också. Jag gick nyss tillbaka till tidigare inlägg om ransoneringskortet, och där står årtalet 1911. Det fick jag ju inte alls att stämma, eftersom familjen Roz?n då bodde i Himmeta. Ska det vara 1919 kommer saken i ett annat läge. Då kan jag ju ta en titt på födelseboken för S:t Ilian, Västerås för 1919 och 1920. Den har jag ju inte brytt mig om eftersom jag uppfattat det så att barnet föddes på 1920-talet, då familjen bodde i Håtuna några år och sen i Yttergran. I de socknarna hittade jag inget barn som föddes på 1920-talet av en mor som hette Dagmar Andersson, förutom ett som vi redan vet att det inte är rätt person, då faderns namn är angivet i födelseboken.
 
Tyvärr dröjer det nog länge innan jag hinner sätta mig vid en mikrokortsläsare i Arninge eller Uppsala. Men jag ska gärna göra det när jag hunnit ikapp med ett annat mer brådskande åtagande.
 
Mvh
Ingegerd

2006-10-18, 21:36
Svar #23

Inger Rozén

Ingegerd!
Ja jag hade tyvär läst fel årtal.Det ska vara 1919 på det ransoneringskortet.Ursäkta mig!Jag har nu (nästan)gett upp.Anneli,Tyvär så har jag inga jag kan fråga.Bor på en helt annan ort och farmor o far är döda sedan flera år tillbaka.Men Ingegerd,troligen blev barnet fött omkring 1920.Kanske,t.o.m Dagmar flyttar tillbaka till Västmanland.Vem vet.Iallafall en nöt att knäcka.Vänl.Inger

2006-10-18, 22:47
Svar #24

Utloggad Ingegerd Johansson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1336
  • Senast inloggad: 2016-08-21, 22:21
    • Visa profil
En tanke som jag nog vågar framföra, då de inblandade inte är i livet idag: Kan det vara så att historien med Dagmar inträffade i Västerås 1919, och det var därför Edmund Rozén sökte sig därifrån till Håtuna?? Kanske Dagmar först blev kvar i Västerås och sen kom till Tierp eller Tolfta? Du har ju också fått uppgifter (av din farmor?) om att hon flyttat dit.
 
Nu finns ju ett nytt halmstrå att gripa tag i, så än ger vi väl inte upp!!
 
Vänliga hälsningar
Ingegerd

2006-10-19, 10:50
Svar #25

Inger Rozén

Ingegerd!
Ljuset i tunneln!Familjen flyttade till Håtuna,enligt min pappa,att farfar skulle komma från,men samtidigt sa pappa,pigan var med till Håtuna.Kanske,en liten tid,när det uppdagades att hon var gravid.Vi spanar vidare!Vänl.Inger

2006-10-19, 10:59
Svar #26

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11739
  • Senast inloggad: 2019-10-16, 20:31
    • Visa profil
Inger!
 
Man kan tycka att nu har jag kommit till en återvändsgränd och inte veta, var fortsätter jag.
 
Själv har jag hållit på att leta vissa personer i åratal och plötsligt kan det komma en ny infallsvinkel, som löser allt.
 
Nyss fick jag svar på en persons födelseplats, som jag letat i ca tre-fem år. Jag tror jag har ställt frågor under Gästrikland tre gånger, men inget svar, plus att jag letat själv i husförhör och i födelseböcker. Så kom jag på att jag skulle fråga under 1880 års folkbokföring. Fick jag inget svar där, så fick jag väl ge upp. Chris Bingefors hjälpte mig lösa problemet, plötsligt visste jag var min svågers morfar var född någonstans!
 
Så tror jag det blir för dig också, men det kanske tar tid eller vips, så är du en bit på vägen. Du verkar få god hjälp av Ingegerd.
 
Ann-Mari
Ann-Mari Bäckman

2006-10-19, 13:33
Svar #27

Inger Rozén

Till Ingegerd!
Jag har grunnat på en sak.Vi har inte kommit på något barns födelse varken i Håtuna eller Tierp.Kanhända Dagmar flyttade tillbaka till Västmanland och därifrån till bonden i Tierp.Farfar betalade ju för barnet,enligt farmor o pappa.Vänl.Inger

2006-10-20, 12:55
Svar #28

Utloggad Ingegerd Johansson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1336
  • Senast inloggad: 2016-08-21, 22:21
    • Visa profil
Hej Inger!
 
Tierp har jag inte kollat, det var Yttergran och Håtuna jag tittade på när jag var på Släktforskarnas Hus, om jag inte minns alldeles fel.
 
Födelseböcker för både S:t Ilian i Västerås och Tierp är nog värda att undersöka.
 
Mvh
Ingegerd

2006-10-20, 16:29
Svar #29

Utloggad Dag Bremberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 912
  • Senast inloggad: 2015-02-11, 23:05
    • Visa profil
Inger, fråga på forumet om ngn m tillg t genline kan kolla fb f nämnda församlingar, om du är hyfsat säker på årtalet.
mvh/Dag

2006-10-20, 17:18
Svar #30

Utloggad Ingegerd Johansson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1336
  • Senast inloggad: 2016-08-21, 22:21
    • Visa profil
Det är lite för näraliggande i tiden för att Genline ska vara till hjälp. Det rör sig om 1920-talet, och Genline slutar väl 1895.
 
Ingegerd

2006-10-20, 19:44
Svar #31

Inger Rozén

Hej alla Ni!
Vi spanar vidare!Locket är inte på..Ha en trevlig helg!Inger

 

Annonser



Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna