Snyltare - källangivelse

[Annki Roos]

Kul Anders, vilka befinner sig i sandlådan? Att du tycker jag är en av dem, kan jag tänka. Men vilka mer. Skulle vara roligt att veta vilka man leker med där:
 
Anders Berg, du har väl inte direkt deltagit i denna diskussion. Det är fler än Micha?l och jag som dryftat runt samma saker. Det är väl inte din sak att avgöra om andra vill läsa eller inte, antar jag. Jag menar som så att du behöver ju inte läsa om du inte vill. Enkelt.

[Anders Berg]

Ska man skratta eller gråta? Allvarligt talat, tycker Annki Roos att det här är rätt plats att dissekera och analysera en annan persons personliga förhållanden? Micha?l, du kan ju skriva... att du studerat argumentationsanalys. Ja det förklarar ju en del...  
 
Anbytarvärden Peter Karlsson, var har du tagit vägen?

[Anita Berglund Eriksson]

Ja, det är som vanligt....Fritidsforskarna förlåt...hobbyutövarna  mot de seriöööööösa och vetenskapliga släktforskarna. Aldrig komma de överens...
 
Tänk om alla kunde leka tillsammans i sandlådan??

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Tänk, jag skulle just göra ett in.pass här..! (Kanske hinner det in nytt emellan, men detta skrivs efter Anders Bergs inlägg 19.34)
-Dock vet jag inte vad jag skall göra åt detta ställningskrig mellan skilda läger, jag tror inte det är mycket att göra åt det. Visst kan jag stänga diskussionen, men den kommer ju åter, alldeles oavsett rubrik.. Vill man hålla på så här så går det nog bara att stoppa med ett totalt stopp för allt som inte gäller Släktforskning (och den gränsen går ju inte att dra på något vettigt vis).
 
Hela Ordet är fritt! skulle behöva göras om, eller tas bort kanske - vad vet jag. Är mest väldigt trött på det hela. Obligatoriska användarkonton skulle väl sålla bort en och annan som bara dummar sig, men här ser vi ju att det inte är det som är det största problemet alls. Börjar mer se ut som det skulle behövas minst två Anbytarforum, kanske två Släktforskarförbund, två kyrkor (ja, det finns det ju redan fler än två av..)
 
Upphör åtminstone med all debatt som gäller Micha?ls språkbruk, det är ett krav.
 
Sedan är det synd med rubriker som väcker så mycket som blir fel; många snubblar ju in här och tror att de som inte vill ha 'allt fritt' på något vis kallar alla andra för snyltare. Det har ju påpekats (och tål att göras igen) att det gällde en mycket liten grupp. Men finns rubriken, och den dessutom ligger under Ordet är fritt! - ja, då är det drömläge för det eviga käbblet.
 
Kanske 'håller jag mig undan' mer än vanligt - men förutom att jag inte jobbar för fullt så ser jag som sagt ingen ände på detta. Anmäl Er gärna som intressesökande värdar/moderatorer för forumet - det behövs, för jag vill gärna skaka av mig sysslan snart.
 
 
Tillägg:
Egentligen vore det bäst med ett utökat Övriga ämnen där allt som inte går att rubricera på annat håll får sina rubriker (under så många fasta underrubriker som möjligt). Detta har väl föreslagits tidigare om jag inte minns fel.
 
-Ordet är fritt! (som väl i princip skapades för att härbärgera allt som inte låter sig indelas så lätt) är ju inget som måste finnas; de delar som 'går iväg' som här skulle nog lättare hålla sig själv i schack om inte rubriken väckte alla sorts instinkter till liv. -Jag inbillar mig att Ordet är fritt! lockar fram mer än vad som ibland är sunt (åtminstone för Anbytarforum).
 Visst behöver människan säkert mycken debatt som förekommer här - men den är nog dömd att spåra ur förr eller senare tyvärr.
 
Man vill att jag skall vara tuffare (och jag har mer än en gång sagt saker i den stilen under åren), men jag vill som sagt gärna slippa åtminstone 'fullkontaksbiten' med allt som därtill hör.

[Annki Roos]

Anders Berg, skratta du. Det är bättre än att gråta.  
 
Det finns anledning till att jag skriver som jag gör (tycker jag själv). Jag har också fått mina slängar från det hållet jag skriver till. Det är inte helt ensidigt. Det där med argumentationsanalys, ja det fick jag veta från annat håll, så då ville jag faktiskt veta om det var sant. Då tog jag reda på det.  
 
Hemsidan jag skriver om i inlägget ovan är bra. Tydligt skrivet och lättförståeligt. De flesta kan läsa den och förstå det som skrivs där. Även jag då.  
 
Föresten så tror jag att Michaël är fullkomligt kababel att möta det jag skriver. Han är inte tappad bakom en vagn (egen reflektion), tvärtom verkar han vara mycket skärpt. Jag har heller aldrig sagt något annat. I snabbhet och skärpa ligger jag långt efter, helt klart (återigen egen reflektion).
 
Sen säger jag för tredje gången nu (eftersom Anders Berg måste kommentera det jag skriver), jag har också skrivit positiva saker till Michaël (eftersom det är honom Anders Berg refererar till). Inte en enda person har ens kommit i närheten av att kommentera det. Det upplever jag som något konstigt. Varför ser man alltid det negativa framför det positiva???
 
Sen så fort det är en diskussion på gång så ropas det på anbytarvärden. Jag har sett hårresande exempel på elakheter (oftast lite dold sådan. Denna diskussion är rena sandlådan i jämförelse.
 
Sista frågan Anders Berg, varför fortsätter du läsa det jag skriver? Det förstår ju inte jag, eftersom du nu inte gillar det.

[Knut Fasting]

Iblant blir man glad for 1905.....
 
; o}

[Annki Roos]

Ja där har du rätt Knut .

[Anders Berg]

Ja, OK då, det finns ju lite att skratta åt!

[Annki Roos]

Javisst Anders B, det är alltid mycket skönare att skratta . Kroppen känns liksom lite lättare då, även för mig fast jag är rätt rund om magen .

[Jörgen Tollesson]

Så var det dags för ett löftesbrott igen (löftet till mig själv att inte delta i debatten) - men det är som sagt inte så lätt att hålla käft... J
 
Några små frågor ang. den märkliga uppdelningen av släktforskarna i vetenskapliga forskare och hobbyforskare, som somliga med en drucken papegojas envishet kommer dragande med i alla slika diskussioner:
 
1) Varför är det alltid de vetenskapliga forskarna som stämplas som fundamentalister, när hobbyforskarna (som vidsynt använder detta och liknande uttryck om sina meningsmotståndare) minst lika hårt håller fast vid sin Enda Sanna Tro och fördömer de kättare som säger emot dem?
 
2) Varför skulle hobbyforskarna vara mindre intresserade än de vetenskapliga forskarna av att få rätt förfäder i antavlan?För det är ju just det sistnämnda det handlar om: Om man använder andrahandskällor (avskrifter, register, bygdeböcker, hemsidor m.m.), utan att kontrollera primärkällorna själv, så löper man större risk att få fel uppgifter - eftersom risken för att en uppgift förvanskas (genom felläsning, felskrivning, missuppfattning m.m.) ökar för varje led en uppgift vandrar; en muntlig återgivning av en avskrift av ett register är alltså mer opålitlig än ursprungskällan som registret bygger på. Svårare än så är det inte!  
 
Nu behöver ingen i sedvanlig ordning komma sättande med visdomsorden Helt säkra kan vi ändå inte vara, primärkällorna kan också innehålla fel; det vet vi redan. Dessutom är en sådan kommentar lika enfaldig som meningslös; den enda logiska konsekvensen av ett sådant resonemang är att vi kan strunta i att kontrollera några källor över huvud taget, eftersom de ändå kan vara felaktiga. Och med den logiken kan man ju lika gärna kasta tärning om vem man ska skriva in i antavlan - eller låta bli att släktforska. Att man sällan eller aldrig kan vara 100 % säker är ju ingen orsak till att inte göra sitt yttersta för att bli så säker det bara går att bli!
 
Det finns naturligtvis ingen lag som säger att man måste forska på ett visst sätt; inte heller finns det något i Släktforskarförbundets stadgar som kräver detta för att man ska få bli medlem i någon förening; samma sak gäller rätten att skriva inlägg i Anbytarforum (förutom att forumets ordningsregler säger att man alltid ska uppge sina källor!) eller stå med i Rötters forskarkatalog. Jag har heller aldrig sett någon som har krävt detta, varken i denna eller andra liknande diskussioner i Anbytarforum. Det enda som kommer i närheten av något sådant gäller krav på, i ordets egentliga bemärkelse, professionella släktforskare, alltså de som mot betalning forskar åt andra; men det är ju en fråga om att skydda konsumenter mot skojare och klåpare - och är inte aktuellt här, eftersom alla deltagare i den här debatten (mig veterligt) är, i ordets egentliga bemärkelse, hobbyforskare.
 
Vi forskar bara för att det är kul, brukar vara hobbyforskarnas argumenet för att inte följa de källkritiska pekpinnarna från de vetenskapliga forskare som bara förstör nöjet för dem. Och varför forskar de vetenskapliga forskarna - om inte för att det är kul? Och hur kul är det att få fel förfäder i antavlan - och upptäcka detta efter flera års forskning i fel släkt?
 
Att vara så säker som möjligt på att man skriver in rätt personer i antavlan och får med rätt uppgifter om dem - det, och ingenting annat än det, är som sagt vad det hela handlar om. Men det är naturligtvis inget brott att påstå att de som fullt medvetet (och inte av okunnighet) struntar i källkritiken är lika intresserade av korrekta uppgifter. Det är värre än ett brott - det är en dumhet!
 
(Om någon i vanlig ordning läser något i ovanstående rader som inte står där eller [vilket dessvärre inte heller är ovanligt] vränger mina ord till oigenkännlighet, och sedan kritiserar mig för sina egna fantasier, så kommer jag inte att besvarara dessa dumheter. Jag nöjer mig med att på förhand upplysa om att det jag har att säga står på raderna - inte mellan dem; på sistnämnda ställe står ingenting, och det jag har skrivit betyder det som står där och ingenting annat...)

[Jojje Lintrup]

Jag tycker att du, Jörgen, ska ta dig en titt på vad som står i det allra första inlägget för denna diskussion. Då kommer du att komma underfund med att diskussionen inte gäller skillnaden mellan riktiga och oriktiga släktforskare, utan om att någon blev ledsen över att en del amerikaner ställde så många frågor i Anbytarforum att de kunde benämnas snyltare.
I så fall är alla snyltare som läser tidningen, eller läser en historiebok, eller vad som helst som inte är en originalkälla! Och i så fall, Jörgen, är du en snyltare, som loggar in här i detta forum för att kolla om du kan hitta något matnyttigt!
För om du hårddrar det som diskuteras här, så borde alla sitta instängda och läsa dammiga originalhandlingar, i stället för att umgås på Anbytarforum.
Jag ställer den ultimata frågan än en gång, för att se om någon kan ge mig ett rimligt svar på den: Vad är det för fel på att lära sig sin släkts historia genom andra, om det samtidigt är rätt att lära sig allmän historia genom att läsa andras böcker? Vad är det som gör det så viktigt att alltid gå till originalkällan för att bli säker på det man har mottagit av andra? Det vimlar av forskning som bygger på andrahandskällor. Vad är det som gör det omöjligt att idka en sådan forskning när det gäller släktforskning?
 
I övrigt borde ni fundamentalister vara GLADA för att få ett sådant fint epitet! Fundamentalism kommer nämligen av ordet fundament (grund).

[Niclas Rosenbalck]

Jorgen Lintrup, det är absolut inte fel att lära sig sin historia av andra, men om man vill lära sig just sin rätta historia - sin släkts historia, sin sociala bakgrund, så bör man även lära sig källmetodik. Det som gör att man bör kolla originalkällorna är tyvärr att det vimlar av felaktig och undermålig forskning. Detta är min erfarenhet av att ha sysslat med släktforskning sedan början av 1980-talet då jag var tonåring. Jag har under årens lopp fått mig släktutredningar och andrahandsuppgifter som vid närmre skärskådan har lett in på fel anor redan under sent 1800-tal. Släkten har förts ända ned till Vendelkråka och Odin, och fan och hans moster... och sånt tror ju inte en seriös person på förhoppningsvis?    
 
Skälet att lära sig släktforska själv är således först och främst, som Jörgen Tollesson nämner i sitt läsvärda inlägg, att man inte ska hamna fel. Släktforskning är ingen exakt vetenskap och ses ej heller av många icke-släktforskande akademiker som en seriös vetenskaplig forskning, men vi gräsrötter kan ända använda oss av en viss vetenskaplig metodik då vi letar släktingar. Jag tror inte vi är så olika egentligen vi som debatterar här på anbytarforum, men vi ser nog världen ur olika synvinklar och med olika glasögon.

[Jörgen Tollesson]

Jojje, jag ber jag aller ödmjukast om ursäkt för att jag under mina fem år i Anbytarforum har lyckats missa regeln att det endast är tillåtet att kommentera en diskussions allra första inlägg, men icke de övriga! Jag trodde i min enfald att man kunde komma underfund med vad en diskussion handlar om genom att läsa alla inlägg, något jag beklagligtvis också brukar uppmana andra att göra. Ett sådant monumentalt misstag! J
 
F.ö. borde en ordförande i en släktforskarförening själv kunna besvara sin ultimata fråga...

[Eva Svensson]

Jag har aldrig samlat felaktiga anor -trots att jag fått en hel del genom andra och inte direkt i kyrkoböckerna. Jag har gjort mina kontroller i olika källor, givetvis även i kyrkböckerna eftersom. Jag har kontrollerat led efter led...inga missar! Det är rätt personer, det är  mina anor. Trots att de finns utbredda i hela landet så jag har fått jobba hårt för att hitta rätta församlingar etc.
 
Ni måste ha haft en massa otur ni som hittat fel släkt åt er.  
Så synd när ni forskat så länge.....och ni som verkar så duktiga på hur man ska forska så att det är på rätt sätt.

[Steve Palmquist]

Ja Eva, jag har liknande erfarenheter som Du och att det tar laang tid att verifiera de upplysningar man faar. När man vill veta, fraagar man, ibland som jag dumma fraagor (enligt naagra h?r paa Rötter) men det är riktiga svar vi vill ha (och ge tillbaka n?r vi kan!)alltsaa maaste man fortsätta att fraaga och ocksaa omvärdera tidigare upplysningar när nya fakta och data inkommer, eller hur. Ett öppet sinne, saa att säga, maaste man ha. Daa och daa har man staat inför en jury istället för naagra som kritiskt och positivt granskar och ställer konstruktiva fraagor saa man kan komma vidare. Jag tror laangt ifraan att jag är ensam om den upplevelsen.
 
M.V.H. Steve

[Jojje Lintrup]

Niclas,
 
Jag ska påminna min gamla mamma, mina döttrar och min bror, att de måste lära sig källmetodik innan de kan ta del av det jag har forskat fram. Bara för säkerhets skull, så att de inte behöver oroa sig för att jag har forskat fel.
Jag ska dessutom be alla er andra att lägga alla nummer av Svenska Antavlor och Släkt&Hävd i pappersåtervinningen, eftersom det är mycket bättre att själv gå till originalkällorna...
Men först vill jag att Niclas och Jörgen svär på att de inte har en enda ana som de inte har forskat fram på egen hand, eller kontrollerat i originalkällorna!
Ett rätt juste krav, om jag får säga det själv!

[Jojje Lintrup]

För övrigt vill jag tillägga att det inte finns något som en exakt vetenskap! Alla vetenskaper bygger på mer eller mindre troliga teorier, tills dess att man hittar en ännu trovärdigare teori. Man bygger sannolikhetskalkyler på teoretiska tal och lägger fram vad man tror. Det är ju det som är det fina med vetenskapen - att den inte är någon absolut sanning! Absoluta sanningar får fundamentalister av alla de slag sysselsätta sig med!

[Allan Hansson]

Jorge, det är inget fel att lära sig sin släkts historia genom andra. Problemet är bara att veta att det är sin släkt man får, och inte något helt annat. Eva Svensson skriver att hon fått mängder av anor från andra, och efter kontroll har allt visat sig vara rätt. Då har Eva haft tur - oftast kan det vara en hel del fel. Jag har själv fått uppgift om mer än hälften av mina anor från andra. Kvaliteten har varierat avsevärt. En har noterat alla källor, och dessutom kommenterat källorna och motiverat sina slutsatser. Mycket värdefullt. I den utredningen har jag inte kollat alla uppgifter själv. Jag litar på att det är rätt gjort. Från en annan kom en utredning utan källhänvisningar. När jag hörde mig för om källorna visade det sig att för att t.ex. hitta fadern till någon som hette Nilsson letade han i mantalslängden efter någon Nils i passande ålder, och tog någon som verkade passa. Den utredningen gick i papperskorgen. Men om jag varit alldeles okritisk så hade jag fått flera fantasianor.
 
Jorge undrar också varför det är rätt att läsa andrahandslitteratur när det gäller allmän historia, men fel att lära sin släkts historia från andra. Ett svar är förstås att historiker är utbildade i källkritik, och risken att råka ut för dåligt hantverk är mycket mindre om en utbildad historiker varit i farten, än om man betraktar en hobbyhistorikes verk. Men det betyder inte att allt från hobbyhistorikerna är fel, och att allt från yrkeshistorikerna är rätt. En historiker kan göra felaktiga bedömningar, eller ha ett perspektiv som utesluter väsentlig information, eller kanske senare forskning ändrat förutsättningarna.
 
Ett exempel är de bohuslänska ödegårdarna efter digerdöden. I den 1960 utgivna boken Bohusläns historia, sid 134 skriver Erik Lönnrot (under ett halvt sekel den främste medeltidshistorikern i Sverige) i ämnet: Vi känner inte till någon uppkomst av ödegårdar i Bohuslän i den stora skala, som ofta kan konstateras i Skandinavien liksom i Väst- och Mellaneuropa.
 
Observera att Erik Lönnroth uttrycker sig försiktigt: Vi känner inte till. Det gjorde han rätt i, eftersom det fanns källmaterial som senare skulle komma att helt ändra bilden. Den som stod för ändringen är hobbyhistorikern Gösta Framme, en släktforskande pensionär i Norra Bohuslän. Han ville lära sig mer om sina anor, och blev på den vägen en lokalhistoriker. I boken Ödegårder i Vätte härad, utgiven 1985, kommer han efter en genomgång av en stor mängd källmaterial fram till att närmare 50% av gårdarna i häradet legat öde någon gång efter digerdöden.  
 
Frammes bok har uppmärksammats och refererats av akademiska historiker, som Dick Harrison, Stora döden, och Mats Widgren: Bysamfällighet och tegskifte i Bohuslän 1300-1750.  
 
Att man inte alltid kan lita på historikernas sammanfattningar beror förstås bland annat på att allt inte är utforskat än. Och där kan till och med hobbyforskare ibland hjälpa till. Men då måste de förstås gå till källorna och kunna utöva källkritik, och också ha bra frågor att ställa till källorna.

[Allan Hansson]

Jorge, en sak till. Det är fullständigt onödigt att du undervisar din mamma i källkritik, om hon inte släktforskar själv. När jag ger antavlor till mina ej släktforskande släktingar, så är det utan källor,men när jag skickar antavlan till andra släktforskare så kommer källreferenserna med.

[Niclas Rosenbalck]

Jorge, vad är det för dumheter? *smiley*  Du gör dig bara löjlig att raljera på detta viset  hehe , *smiley*  
Är det inte aktiva släktforskare och släktforskning som diskuteras här? Har jag missförstått dig?  Om man vill sprida det man forskat fram är det var och ens rättighet, men då måste man också vara medveten om att folk även kommer att granska det. Hur det granskas är sedan en annan metodisk fråga. En del granskar det måhända endast genom att konstatera med ett smil på munnen att det här är en j-vl massa dravel för det har ju J gjort eller oj, min käre son han är ju så bra på allt så det här får jag låsa in i förseglat konvulut i sekretären.... Andra kanske börjar bli intresserade av att släktforska själva - och hur gör man då när inte mästermannen J finns att rådfråga mer? Kanske gå till källorna ?
Tja, var och en har sin metod, och vi behöver inte gilla varken det ena eller andra.  Det står dig fritt Jorge att sprida dina släktalster utan källangivelser. Jag sprider mina så får vi se vems auktoritet som överlever längst *smiley*
 
Felen jag upptäckt i släktutredningar under årens lopp har inte varit i mina egna anor utan andras släkten som har kommit mig tillhanda bl a ifrån svensk-amerikaner som fått hjälp av just svenska proffessionella släktforskare, en del har figurerat på anbytarforum....
 
En sak har du rätt i Jorge. Jag har faktiskt kontrollerat de anor jag forskat fram i originalkällorna *smiley*  
 
Det Steve skriver om att hela tiden fortsätta fråga tycker jag är en utmärkt utgångspunkt som släktforskare. Det finns som sagt inga dumma frågor, utan bara dumma svar. Tyvärr kan ibland både svar och frågor uppfattas som arroganta och jag hoppas att anbytarforums läsare kan bli mer ödmjuka inför varandras sätt att uttrycka sig. Även jag kanske borde lära mig att uttrycka mig rätt så kaffet inte sticker i halsen på verandan?

[Jörgen Tollesson]

Jojje, jag har självklart många okontrollerade andrahandsupplysningar (från andra forskare, hembygdslitteratur, register m.m.). Vilken släktforskare har inte det? Frågan är vad man gör med dem.
 
Tills jag har kontrollerat dem har jag dem (förutom i diverse block och på lösa lappar i en salig röra, som jag har som ständigt mål att sortera när tiden räcker till... J) inskrivna med att göra-noteringar i en kladdfil i mitt släktforskningsprogram tillsammans med alla kontrollerade uppgifter. I den riktiga filen hamnar däremot bara de kontrollerade uppgifterna. Så fundamentalistisk är jag - och det står jag för... J
 
Men fråga nu inte hur många av dem i kladdantavlan som också återfinns i den riktiga - det är en väl förborgad hemlighet...  J
 
För undvikande av missförstånd kanske bör påpekas att jag inte inbillar mig att jag inte, lika väl som någon annan, kan göra fel när jag läser, skriver av eller tolkar en källa. Kontrollerar jag källan själv, så kommer jag emellertid så nära källan det går utan att vara beroende av att en eller flera mellanhänder har gjort allt rätt; blir det ändå fel, så har jag åtminstone gjort felet själv och har ingen annan att skylla på.

[Per Thorsell]

Eftersom Jorge först bland sina direkta frågor: Vad är det för fel ..., tar upp ... på att lära sig sin släkts historia genom andra? och eftersom ett inlägg av mig i hamnkaptendiskussionen blev utgångspunkten för den moderna delen av snyltargruffet, skall jag än en gång försöka förklara, varför jag tycker det kan vara fel.  
 
Jag förutsatte, tydligen mycket naivt, att den som ställer en enkel slå upp-fråga om en persons föräldrar och familj under 1800-talet, antingen är en äkta nybörjare som behöver litet starthjälp, eller sitter på en ö i Gilbertarkipelagen och inte på enkelt sätt kan få tillgång till de källor jag har inom räckhåll. Så jag ger ett handtag. Och ett till, och ett till. Sedan upptäcker jag, att alltsammans är ett stort skoj. Jag är en av några dussin gratisarbetare åt denna forskare. Han/hon ville inte alls ha någon starthjälp och hade precis lika god tillgång till underlaget som jag själv, bara ingen lust att titta i det. Jag tycker alltså, att det är fel på ett sådant beteende.
 
Det är kanska inget moraliskt fel i detta, enligt vissa personers uppfattning om moral, men en handling bör enligt min mening bedömas efter sina följder, inte bara efter sitt syfte. I detta fall blir följden, att ett antal, tidigare tjänstvilliga, tappar lusten att hjälpa till. De som verkligen behöver hjälp får ännu svårare att hitta villiga svarare.  
 
Risken att proffsfrågarna får felaktiga svar bekymrar mig mindre. Det är deras problem, inte mitt. Det finns folk, som tror på vad som står i Expressen eller i Herman Lindqvists historieböcker. Trots detta fortsätter jorden att snurra runt. Det är väl trevligt att vara släkt med Oden, om man bor på Odengatan!
 
Den som ärligen betalar en riktig proffsforskare kan bli precis lika lurad. När jag började intressera mig för släkten fick jag att utgå från, en forkning, utförd av ett förtroendeingivande företag med aktiebolag och fint brevpapper. En släkting till mig hade beställt den för ett trettiotal år sedan. Redan i andra generationen hade firman hittat fel fader och sedan fortsätta denna gren bakåt. Det rörde sig inte om något mystiskt prassel på höskullen, utan ett högst vanligt äktenskap med präst och alla böcker i ordning. Forskaren hade inte kunnat tänka sig, att två personer i samma socken, kunde ha samma, högst vanliga för- och efternamn. I nästa generation, på en annan gren, avgavs en enkelt spårbar kvinna, som avflyttad till okänd ort, och en barnafader som okänd, trots att hans dödsdatum fanns angivet.
 
Jag är en typisk amatör, som enligt meddelande från högsta ort, Släktforskareförbundets Ordförande, inte år någon riktig släktforskare. Det viktigaste skälet för mig, att leta efter min släkt, är att få en bättre förståelse för de äldre generationernas levnadsvillkor och förhållanden i övrigt. Jag inbillar mig inte, att min antavla är fri från fel, inte därför att jag baserat den på sekundärkällor, utan därför att det rimligen har förekommit snedsteg även bland mina anor och därför att jag hittat säkra felaktigheter i ett par primärkällor. Då finns där antagligen också fel som jag inte har hittat. Dessutom inbillar jag mig inte, att jag själv har dragit de rätta slutsaterna på alla punkter. I det avseendet skiljer jag mig kanske från en del av fundamentalisterna.
 
Per Thorsell.

[Stefan Simander]

Först och främst vill jag säga att det är mycket tråkigt att några återigen deklarerar att de inte tänker delta i Rötter med sina frågor eller svar pga den pågående debatten, eller snarlika som pågår här. Jag vädjar till er att ompröva ert beslut, helst meddetsamma, eller annars efter en tid. Det finns ingen som kan hindra dig från att fråga eller svara om du vill!!! Var inte rädd! Ta inte åt dig av kritik som du anser obefogad!
 
Det är inte särskilt lyckat att använda nedsättande ord som snyltare, fundamentalist och begrepp som ingen riktig/seriös släktforskare, eftersom det tydligen sårar människor helt i onödan och skrämmer bort både dem och andra härifrån.  
 
Därmed inte sagt att man inte får tycka så, eller uttrycka den åsikten, men det innebär ett ansvar att kritisera andra.
Man kan diskutera olika metoder i släktforskandet ändå, utan dessa tillmälen, tror jag.
 
Jag tycker i princip att en öppen och ärlig debatt, utan alltför hårda ord och utan personangrepp, är ytterst viktig. Oftast är den dessutom intressant, välformulerad, allvarlig, men ändå humoristisk.  
 
Ett problem är ju att många diskussioner urartar och inte håller sig till detta, utan det blir personangrepp, pajkastning, missförstånd, medvetna och omedvetna provokationer, etc.
Men här, och överhuvudtaget, så tycker jag att det blir bättre i det avseendet i Anbytarforum, än tidigare, och att hoppet finns att deltagarna reder ut saker själva eller med hjälp av anbytarvärden Peter, istället för att stänga diskussioner.
 
Ett stort problem är att flera jag träffar på arkivet, i föreningar och på kurser uppfattar Anbytarforum som en sandlåda med trätande människor och därför väljer att inte alls deltaga här, eller i mycket sparsam utsträckning.
Något som jag tycker är tragiskt varje gång, och som jag har svårt att riktigt förstå, eftersom det till överväldigande delen är en fantastisk fart på frågare och svarare (såväl fakta som metodrekommenderare) i vänskaplig anda!
 
------  
 
Kört fast bör inte användas, om så inte är fallet, men frågor kan ställas ändå!
 
------
 
Apropå forskningsmetoder undrar jag om det inte tillhör praxis att man inventerar forskningsläget innan man sätter igång att utföra sin egen forskning.  
 
Översatt till släktforskning skulle det motsvara, enligt grundläggande kurslitteratur, att kolla vad man vet i släkten, om någon har släktforskat, om det finns något publicerat om släkten och hembygden/hembygderna i litteraturen.  
 
Det bör idag också innefatta CD-skivor och internet eller hur? Således även Rötter och Anbytarforum, eller?
 
Så det kanske är mer metodologiskt rätt att källkritiskt fråga här, innan man börjar forska själv, för att ta reda på vad som redan är gjort och vad som inte är gjort? För att sedan gripa sig an det som är ogjort eller obesvarat, helst även kolla det som är gjort! För att ifrågasätta, diskutera och värdera det som verkar konstigt i det som var gjort och i det man kommer fram till själv!
 
Att eremitforska kanske är metod-ologiskt? Det kanske innebär stor egen-kontroll och självtillfredställelse, men kanske leder till fler misstag, eller mindre kunskap för en själv och andra, än om man publicerar och jämför sina resultat med andra, även under resans gång. Leve Anbyterier, välskrivna källriktiga sockenböcker och antavlor!
Är jag ute i ogjort väder nu? Jag har stuckit ut hakan, nu är det bara att gå på knock!  
(Detta är inte livets viktigaste fråga, men intressant, och betydligt trevligare än de nedskärningar som nu aviseras på arbetet, just som jag övertalats att bli lokalt fackombud, så jag kan behöva lite (jan?) sparring!!!
 
------
 
PS. Gunnar Emanuel Sträng, som jag hade nöjet att diskutera med en gång, rönte visst kritik (och uppskattning) för sina ordval, såväl inom som utom de egna leden!
 
Vill oxå ge eloger till (av Ted utnämnde amatören?) Per Thorsell, Jojje, Maud, m fl för välskrivna och roande inlägg!!! Tack för de svar jag fick av Lotta, Michaël och Jörgen.

[Rune Edström (Rune)]

[Anders Carlsson]

Raska fötter här å Rötter lösa ofta andras nötter
Detta några illa stötter och de snabbt med fingret hötter
Usch o fy! ve o skam, inte hjälpa några nötter!
 
Men vänta nu, håll upp en stund
Hur förvaltar vi vårt pund
 
Att hjälpa är väl inte fel
Man vill ju själv bli bra bemötter

[Per Thorsell]

Senare delen av Stefans inlägg, den om metoder, ansluter jag mig helt till. Jag trodde alla gjorde så!
 
Ingen doktorand i astrofysik inleder sitt arbete med att själv experimentellt bestämma den allmänna gravitationskonstanten, trots att den spelar en fundamental roll i hans fortsatta arbete. Han ger på sin höjd en referens till ett standardverk i ämnet.
 
För egen del använder jag alla källor jag får tag i, inklusive egna frågor på Anbytarforum (fast det var nog något år sedan sist). Jag har också hittat fel i alla typer av källor, inklusive primärkällor. Register, databaser, herdaminnen och andras hjlp har i alla fall sparat så mycket tid för mig, att jag utan dem bara hade hunnit en bråkdel av det jag hittills gjort. Vissa sekundära uppgifter kommer jag aldrig själv att kunna kontrollera, därför att primärkällorna är oåtkomliga för mig. Redan kyrkofadern Augustinus konstaterade för 1600 år sedan, att vi genom hela livet är beroende av auktoriteter: Dessa människor som säger att de är mina föräldrar. Jag måste tro dem. Själv minns jag inget.
 
Om jag i morgon får oemotsägliga bevis för, att jag blev bortbytt på BB och att ett alldeles annat par än jag trott, är mina biologiska föräldrar, ändrar det inte en minut av det liv jag levat. En sådan händelse skulle förvisso sätta igång en hel del tankar, men i grunden skulle jag förbli densamme som hittills. Nu närmar vi oss ett aktuellt, brännbart politiskt ämne, så jag slutar med detta.
 
Per Thorsell.

[Anders Berg]

Tack Stefan för ett rakt igenom utmärkt inlägg, såväl om metodologin som det du säger om debattklimatet. Jag finner mig ofta instämma med dina inlägg, som försöker överbrygga motsättningar när många andra försöker vinna poänger med polariserande ordval.  
 
Fel diskussion, men du får en bukett med valfria blommor till köksfönstret.

[Anders Ryberg]

Instämmer också. Vill dock göra två tillägg.
 
Dels tycker jag att det är bra att man, om så är fallet, berättar om man ägnar sig åt forskningsöversikt när man ställer frågor.
 
Dels så måste man alltid ange vem som gjort ett arbete. Främst av etiska skäl, att man alltid skall ära den som äras bör, men även av det skälet att det då går att spåra en uppgift.
 
Och sedan så måste alla acceptera två saker.  
 
Dels så kan man få ett annat svar än det man önskar, i den meningen att man kan få reda på att en del antaganden om anor är sannolikt eller så gott som säkert felaktiga.
 
Dels att om man lägger fram en tes offentligt så innebär det att man kan få frågor om sitt underlag och att andra kan lägga fram teser som inte överensstämmer med ens egen, ibland på ett mycket välunderbyggt sätt. (Vad det gäller underlaget så är det inget fel att hänvisa till litteratur och liknande, men man får i så fall ibland finna sig i att få läsa om litteraturens brister.)
 
Deltar man på Anbytarforum innebär det att man inbjuder till diskussioner om olika släktforskningsfrågor. Man måste kunna föra en diskussion som kanske slutar med att det konstateras att man själv sannolikt har haft fel utan att bli förnärmad av det.