Äldre inlägg (arkiv) till 2000-04-01

[Thomas Sverker]

När man har gemensamma anor med en annan person tycker jag att det är intressant att räkna ut hur mycket släkt man är. Men frågan är hur skall man definiera släktskap ?  Skall man bortse
från genuppsättningar och utgå från att en kusin är en kusin ?
 
Är det hur stor del av släkten som utgörs av gemensamma anor som avgör? Min morfars anor utgör 1/4 av mina anor, innebär detta då att jag är 25% släkt med honom?  Ja,  detta kan vid första anblicken synas logiskt.  
 
Innebörden i ovanstående resonemang blir att jag är 50% släkt med min mor och har jag dessutom helsyskon så är jag 100% släkt med dem.  Detta torde betyda att min mors helsyskon är lika nära släkt med mig som min mor. Är jag då lika mycket släkt med mina kusiner som med min mor?  
 
Det rimmar illa, men är intressant. Är slutsatsen att man egentligen måste utföra ett antal omfattande DNA-analyser för att fastställa släktskap, och att hur mycket släkt man är helt och hållet beror på vilka arvsanlag och gener man bär med sig?  Kan det till och med gå så illa att min kusin inte är min kusin? De sista frågorna kanske en forskare inom genteknik bör svara på.

[Lena A Löfström]

Oj, det här var ju ett sätt att se saken. Allt hänger väl på vad man lägger in för betydelse i ordet släkt. I vissa länder skiljer man faktiskt på släkt och familj, där släkten är mer avlägsen än familjen - men deras familjer är ofta mycket mer omfattande än våra och sträcker sig längre bort i släktleden än här.
 
SAOL säger inget  bestämt om vad ordet släkt betyder utan hävisar till ordet befrynda, som betyder göra sig släkt med bli släkt med. Alltså kan man vara släkt utan att det finns gemensamma gener, eller......
 
Vi som bor i den lilla staden Sundbyberg brukar säga att vi inte törs släktforska för det skulle visa sig att vi alla var släkt och till sist skulle vi vara släkt med oss själva!
 
Men som sagt en genetiker borde uttala sig för frågan är faktiskt mycket intressant.
 
Hälsn Lena A L

[Christer Svensson]

[color=119911]Jag gör inga anspråk på att var gentekniker men på min hemsida [color=0000ff]www.algonet.se/~megatech[/color] har jag en artikel av Jonas Nilsson som beskriver precis hur mycket släktskap det finns i generna och genom  [color=0000ff]DNA[/color]. Det är vetenskapligt bevisat att alla kvinnor på jorden härstammar i från samma [color=0000ff]UrEva[/color]. Hur kan man nu veta detta? Jo, [color=0000ff]mitokondrieDNA[/color], som är cellernas energiproducenter, ärves endast ifrån modern. I kvinnans ägg finns mitokondrier, men de mitokondrier som finns i spermierna (och driver svansen) följer inte med in i ägget vid befruktningen. När ägget delar sig, gör även mitokondrierna det och blir en del av det växande fostret. Lite svårt att förklara kort här men gå gärna och läs om det på hemsidan: [color=0000ff]Släktskapsbestämning med mtDNA, artikel av Jonas Nilsson[/color]. Släktskap kan också beskrivas med matematik. Antal personer (anor) i 15:e  generationen räknad ifrån oss: 215 ger 32768 personer och räknar man med 30 år per generation kommer vi till årtalet 1550. Säkert kommer en stor del av Sverige ifrån dessa 32768 personerna som levde 1550 (minus anförluster osv).
Hälsningar [color=0000ff]Christer[/color][/color]

[Marcus Boman]

I många år tänke och resonerade jag ungefär såsom förste man ut på denna arena. Var min moster lika mycket släkt med mig, som min mor är med mig? Frågan ovan med flera likartade problem funderade jag på emellanåt. Bland ens förfäder är hälften av dem från modern och om nu min moster och min mor är helsyskon kan man ju tycka att frågan är relevant. Nu vet inte jag hur man definierar släktskap i de olika disciplinera, men något som ger en helt korrekt bild enligt mig är den genetiska tolkningen. Den går ut på att en individ ärver i genomsnitt hälften av arvsanlagen från vardera förälder, med en eventuell förskjutning åt något håll, men denna förskjutning torde vara mycket liten, samt att jag och mina syskon är i genomsnitt till hälften genetiskt lika. Betänk att du singlar en enkrona ett hundra gånger, i genomsnitt skall kronan dyka upp hälften av gångerna och därmed skall klaven dyka upp även den hälften av gångerna. Analogt fungerar arvet från föräldrarna. Betänk nu att du dokumenterar varje kast för sig och jämför det första kastet för sig i olika omgångar, det andra kastet för sig i olika omgångar osv. Spridningen kommer att vara sådan att du i genomsnitt kommer att erhålla krona/klave i hälften av det första kastet, likartat i det andra osv. Analogt fungerar likheten/olikheten mellan syskon. En formel som kan vara bra att ha när det gäller frågan om hur mycket man i genomsnitt har ärvt från varje förfader i en viss generation är A(g)=n/(2^g), där A står för arvdel, g för generation, n antalet gånger man härstammar från samma person(under förutsättning att det är i samma generation, om det förekommer i olika får man addera de olika bidragen A1 och A2, osv.) och ^ för upphöjt med. Men när det kommer till den genetiska likheten mellan släktingar kan man använda L(m)=n/(2^(2m-1)), där L står för genetisk likhet, m för vilken sorts männing man är, övrigt se ovan. Observera att formeln endast är korrekt för syskon (enmänningar), kusiner (tvåmänningar), tremänningar (sysslingar), osv. Men den går att korrigera för mer komplicerade släktskap. Nedan följer några exempel, så att man kan bilda sig en egen uppfattning/formel. HELSYSKON-1/1 av totala antalet förfäder (f) gemensamt, hälften av generna gemensamma (g). HALVSYSKON-1/2(f), 1/4(g). KUSINER-1/2(f), 1/8(g). HALVKUSINER-1/4(f), 1/16(g). TREMÄNNINGAR-1/4(f), 1/32(g). HELFÖRÄLDERSYSKON-1/2(f), 1/4(g). HELFÖRÄLDERFÖRÄLDERSYSKON-1/4(f), 1/8(g), osv. Arvet från en som man härstammar tre gånger ifrån i tionde generationen är 3/1024, osv. Med andra ord kan det ibland se litet illa ut om det på någon ana förekommer inavel, men den genetiska likheten avtar mycket fortare än det antalet förfäder man har gemensamt. Därmed anser jag att den mest med naturen överensstämmande definitionen av företeelsen släktskap skall innehålla den genetiska biten, beskriven ovan.

[Mikael Wikman]

Jag har hört sägas, att det biologiska släktskapet endast håller i fem generationer. Från generation sex och uppåt skulle det alltså bara röra sig om genealogisk kuriosa.

[Thomas Sverker]

Annandag jul sändes en mycket intressant dokumentär om hur Michael Palmstierna, en oäkta son till en Hamilton försökte bevisa att hans far var hans far.  
 
Man gjorde i denna ett antal tester av Y-kromosomen i DNA från sex olika personer, alla i rakt nedstigande led från en gemensam förfader A.Hamilton som avled (om jag minns rätt 1817).  
Man påpekade då att Y-kromosomen (eller viss del) fördes ograverad från far och son. Ett resultat där alla sex personers Y-kromosom skulle vara exakt lika (inkl. Palmstiernas) skulle bekräfta att han var en Hamilton. Testerna visade emellertid att endast fyra av personerna hade 100% överensstämmelse vilket mer eller mindre bekräftade att detta var den uppsättning som en äkta Hamilton i rakt nedstigande led skulle ha.
 
 Två personer, däribland Palmstierna hade en liten mismatch vilket, förklarade man skulle antingen bero på att någon fader i släktkedjan inte skulle skulle vara rätt eller också skulle en mutation kunnat uppstå. Man kunde till slut konstatera att förutom att porträttlikheten mellan Palmstierna och hans utpekade fader var slående, att det var ett far och son förhållande till 93%.  
 
Om man hade rätt i TV-programmet skulle det innebära att det precis som i fallet med UrEva ovan att något liknande även finns på farssidan. Dessutom innebär det väl att det biologiska släktskapet kan hålla sig mer än sex generationer.

[M Boman]

I en artikel i månadstidningen Illusrerad Vetenskap för året innan (1998), har glömt vilket nummer, tar man upp y-kromosonarvet i ett bredare perspektiv. Dock skall man ju ha klart för sig att faderslinjen i genomsnitt måste, av naturliga skäl vara den mest osäkra. Benämningen urEva, kan ju tyckas vara självklar på den kvinna, man anser att alla människor (alla bär ju på mitokondriearv) härstammar ifrån, men man bör nog avstå från den, då det inte under några omständigheter får kopplas samman med någon företeelse ur någon religiös skrift, som enbart leder till misstolkningar. Också finns det säkerligen både äldre och yngre gemensamma förfäder som täcker alla idag levande människor.

[Christer Svensson]

[color=119911]Mutationsfrekvensen för DNA är så otroligt låg att ovanstående Palmstierna måste haft en otrolig otur. Angående mitokondrieDNA-arvet så är det såpass säkert att historieböckerna fick skrivas om efter den insats som [color=0000ff]Svante Pääbo[/color] gjorde när han kunde bevisa att Neandertal-människan inte alls är en föregångare till [color=0000ff]Homo Sapiens[/color], och allt genom analys av [color=0000ff]mitokondrie DNA[/color]. Vi härstammar ifrån stammar i Afrika och det ligger inget religiöst i att vi kommer ifrån [color=0000ff]UrEva[/color]. Men för att göra det hela lite svårare så kom man på att Nicholaus II, den siste ryske tsaren hade 2 uppsättningar av mitokondrie DNA, en som stämde och en som inte stämde och tydligen bär ca 10 % av befolkningen på detta dubbla. Varför släktskap inte skulle finnas i mer än 6 generationer förefaller mig lika konstigt som att [color=0000ff]evolutionen[/color] inte finns. Arvsmassan muterar bara för att det ibland blir det en bra avkomma som har en liten egenskap som gör att den blir lite effektivare i att överleva (ex springa snabbare, vara slugare, nå högre i träden osv). Utan mutation skulle vi fortfarande vara några [color=0000ff]amöbor[/color] i havet!!!! Men vi står fortfarande med släktskapet till våra förfäder och anor, vi bär med oss hela arvet.
[color=0000ff]Christer[/color][/color]

[Anders Berglund]

Förutom de delar av arvsmassan som kan tänkas ärvas ograverat på ren moders- respektive faderslinje, bör det efter rätt få generationer bli mer en slump om man har något biologiskt arv efter en godtycklig ana eller ej.  
 
Anledningen till det är förstås att generna inte delas upp i godtyckligt små bitar, utan man får dem ju i flockar om precis 23 kromosomer från vardera föräldern i varje led.
 
Ett teoretiskt 3/1024-släktskap torde därför i praktiken vara lika med noll i de flesta fall, 1/46 (en kromosom) i ett litet antal fall (högst 46!), och eventuellt 1/23 (två kromosomer) eller mer i ett fåtal.

[Swen Stockhaus]

Marcus: Du skrev för ett dygn sedan om syskon
(enmänningar), kusiner (tvåmänningar) och  tremänningar (sysslingar).
 
Jag är inte rätt person att ge mig in i er intressanta diskussion, men kan du minska kunskapsklyftan med att berätta vad som kommer i generation fyra och fem?
 
Jag har flera exempel från järnbruken på 1700-talet, där en smedsläkt gifte in sig i en annan smedsläkt. Men vad heter detta släktskap på fackspråk?

[Mikael Wikman]

Tja, det där om att släktskap bara håller i fem generationer kanske gäller risken för genetiska defekter om man får barn med en nära släkting. Själv är jag mer humanist än naturvetare, så jag är inte riktigt kapabel att avgöra saken. Jag hörde det bara berättas en gång på ett av släktforskareföreningens möten.
 
Beträffande Swens fråga ovan, kallas fyrmänning för brylling och femmänning pyssling (om jag inte är fel underrättad). Därefter är jag inte säker på om det finns speciella ord. Jag vill minnas, att det i en broschyr från släkforskarförbundet nämns, att generationerna därefter kallas trassling, kanske mest en skämtsam term syftande på att man får fler och fler att hålla reda på för varje generation. I släktforskarprogrammet Holger6 har jag dock noterat, att termen pyttemänning förekommer. Vad den står för vet jag inte, men jag kan tänka mig, att det kanske rör sig om samma som trassling.

[Christer Svensson]

Angående kromosomer:
Alla gener vi har finns i två uppsättningar, förutom de som kommer från y-kromosomen hos män. Kvinnor har ju xx och vi xy. Alltså, 23 olika kromosomer *2 = 46. En människas egenheter beror på samspelet mellan de två DNA kopiorna av samma  anlag. Och alla människor har olika DNA, det är väldigt små skillnader i DNA som ger upphov till att vi alla blir olika, även om  två bröder t ex får samma uppsättning kromosomer från mor och far (händer en gång på fyra). Dock skiljer sig DNA hos olika personer (och släktingar)såpass mycket att DNA-analys kan användas precis som fingeravtryck (av tex polisen).
Det kommer ju 23 kromosomer från varje förälder. Det är slumpen vilken av de två som doneras. Den som inte doneras kommer ju uteslutande från
antingen farfar, farmor, morfar eller mormor. På så sätt släcks ju arvet ut. Däremot finns det nog en del hoppning av gener mellan kromosomerna, och i så fall lever en del gamla anlag kvar och gör genen unik med arv ifrån tidigare anor långt tillbaka. Detta skulle då förklara att DNA-analys kan fälla en bov eftersom DNA:et är unik för varje person.J
?hrister

[Ingrid Bergström]

Intressant diskussion med mycket att tänka på, jag hoppas någon läser den fortfarande!
Jag skulle vilja ha ett förtydligande till det som Christer Svensson skriver ovan att arvet från      t ex farfar släcks ut. Det är väl inte hela arvet utan bara någon egenskap? Ca 1/4 av farfars egenskaper bör väl följa med till varje barnbarn?
Det Mikael Wikman skriver ännu högre upp, att släktskap bara håller i fem generationer, kan man kanske komma fram till genom att räkna kromosomer och anor: anorna i sjätte generationen är 63 och kan därför inte lämna en kromosom var till en enstaka framtida ättling. Ändå kunde vi ju inte finnas om någon av dem skulle fattas? Eller skulle vi kunna vara samma person om någon (eller ca 17) av dem vore någon annan?
 
2. I ärftlighetslära kan man läsa tabeller och regler för hur man ärver bruna och blå ögon. Är det kanske en förenklad beskrivning? Vi är många som har en mera blandad färg? Hur ärver man en sådan om inte genom blandning? Är det egna färger med egna regler?

[Madeleine Raftö]

Farfars egenskaper kan man mycket väl tappa bort. Regeln är att det är 25% chans att man fått någon av hans egenskaper - inte att man ärver 1/4 av hans egenskaper (alltså varje egenskap har 25% chans att nedärvas, och då människor har ganska många egenskaper bör ju någon/några ärvas). Det enda som är säkert är att du har 50% var av dina föräldrars egenskaper, men sen kan faktiskt vissa inte nedärvas alls från äldre generationer.
Att ärva bruna ögon och RENT blå ögon följer faktiskt den enklaste av färggener hos människan. Två klart blåögda föräldrar kan aldrig få ett brunögt barn, men om en av föräldrarna har melerade ögon, eller bruna stänkt i sina ögon då kan den bruna genen nedärvas, fast inte till lika klart mörkbruna ögon som hos riktigt brunögda personer.
Nästa enkla gen är lockigt hår. Om en av föräldrarna har lockigt hår så är det 50% chans att barnen ärver det.
Genetik och ärftlighetslära är faktiskt väldigt kul, när man väl förstått reglerna. Fast jag håller på med smådjur istället, för det tar för lång tid mellan generationerna hos människor ;-)

[Thomas Sverker]

Ärftlighetsläran vad det gäller ögonfärg har väl de flesta pysslat med någon gång. Intressant är gröna ögon ... Hur gör man en tabell för sannolikhet då ?
 
Även om man kanske inte ärver alla förfäders egenskaper så ligger det mycket i tanken att vad vore jag om inte den förfadern funnits..... Jag hade nog inte existerat....... Samtidigt får man vara innerligt tacksam för alla förfäders snedsteg.
Trots allt - när man i efterhand skall beräkna hur mycket släkt man är med någon (och inte har tillgång till fullödiga DNA-analyser) får man utgå ifrån att man är lika mycket släkt med alla förfäder i en och samma generation. Jag har inte så mycket annat att välja på......
 
Det är klart - med tanke på Y-kromosonens vandringar från far till son (se inlägg ovan) så kanske man (som kille) ändå har en närmare samhörighet med ffff än mmmm ?

[Göran Johnson]

Intressant diskussion om genetik. Men vad är det vi kartlägger när vi släktforskar egentligen? För ytterst få av oss kan väl få chansen att genom DNA-test kontrollera uppgifterna i kyrkböckerna. Hur stor är sannolikheten av ett eller flera felsteg på 10-15 generationer t ex? Jag känner i alla fall till nu levande exempel där jag är beredd att sätta en bra slant på att ett DNA-test omedelbart skulle avslöja ett fel i folkbokföringen. Men spelar det så stor roll egentligen? Är inte det sociala och kulturella släktskapet lika relevant? Och hur hanterar vi adoptioner? Skulle de uteslutas ur stamtavlorna?

[Madeleine Raftö]

Hej Göran. Det är det biologiska släktskapet vi forskar på, det är det släktforskning handlar om, men att det förekommer fel i kyrkböckerna kan man inte utesluta. Därför kan man säga att moderslinjen är den linjen som är säkrast. En fader kan ju aldrig vara säker på att hans barn är hans, varken då eller nu. Men adoptioner bör behandlas som adoptioner: icke biologiskt släktlinje som man inte skall följa som ett biologiskt släktskap. I släktforskning är varken det sociala eller kulturella släktskapet lika relevant, då är det inte släktforskning, då kommer man in på mer historisk forskning.
Enligt läkare idag så är felprocenten på fäder så stor som upp till 10%, alltså är upp til 10% av fäderna inte fäder till sina barn (och de vet inte om det). Kan någon släktforskande läkare bekräfta detta? Den sociala kontrollen var mycket större förr, nu kan kvinnorna slarva mer utan att det märks lika mycket, så procenten var säkert mycket mindre än nu.

[Håkan Skogsjö]

Uppgiften att 10 procent av dagens barn skulle ha fel far är av allt att döma en myt, en modern vandringssägan av typ råttan-i-pizzan. Detta har den släktforskande läkaren Olof Cronberg förtjänstfullt utrett i Nättidningen RÖTTER på sidan om oäkta barn. En mer sannolik siffra är, vill jag minnas, tre procent.

[Göran Ekberg]

Naturligtvis har Madeleine rätt. Det är endast anor på mödernet som är säkra, eller i varje fall någorlunda säkra. I konsekvensens namn bör därför alla släktforskare med självaktning och en sant källkritisk hållning till disciplinen begränsa sin forskning till mödernet. Det gör vi nu inte av den orsak att sannolikheten trots allt är ganska stor att vi verkligen har hittat rätt fader. Dessutom skulle våra forskningsresultat bli tämligen begränsade till omfånget om vi enbart forskade på mödernet. Vi gör alltså avkall på den kritiska granskningen till förmån för fynd av fler anor. I genealogiska sammanhang görs annars omfattande utredningar med jämförande av källor och samlande av indicier för att belägga ett påstående. Så är inte fallet när det gäller kärnfamiljen. Här förutsätter vi att allt går rätt till. Jag kan inte direkt peka på vad som skulle bevisa ett troget par men nog skulle man med en djupare analys av en familjs liv kunna hitta indicier på att vissa fäder är mer troliga som äkta än andra.  
När det gäller den sociala kontrollen är det mycket tveksamt om den var större förr ifråga om sexuella relationer. Lönskalägen och hor är några av de största grupperna av mål som tas upp vid häradstingen. Dessutom är det så att lönskaläget i de allra flesta fall har blivit uppenbarat genom att kvinnan har blivit med barn. Sexuella relationer mellan ogifta torde därför inte ha varit någon ovanlighet, i synnerhet om man betänker det faktum att tämligen få samlag resulterar i barn och att man kanske också använde olika preventiva metoder. När det gäller hor d v s då en eller båda parterna är gifta har jag funnit att det är väldigt vanligt att det är en soldathustru som har blivit med barn. Soldaten ifråga har då ofta varit i fält under flera år. Barnet har alltså även här gjort brottet uppenbart. En slutsats blir att en hustru mycket väl kunde ha en sexuell relation med någon annan och föda hans barn utan att det blir uppenbarat såvida inte den äkta mannen misstänker något. Att den äkta mannen vid en sådan misstanke skulle göra saken offentlig tillhör säkert ovanligheterna.  
Blodsbandet är självklart den bärande delen i släktforskningen men utan det kulturella och sociala sammanhang som Göran Johnsson talar om skulle det bli en tämligen tråkig historia. Själv tycker jag att det är intressantare att veta att en gren i min släkt har varit bergsmän än att ge sig in på den omöjliga uppgiften att undersöka om varje uppgiven fader är den rätta. Meningen med släktforskning är för mig mer ett sätt att lära mer om hur människor levde och den samtid de levde i än att samla anor.  Därför kan jag kosta på mig att acceptera alla uppgivna fäder, utan dem skulle nämligen min förhistoria vara tämligen knapphändig på uppgifter.

[Göran Johnson]

Jag har tyvärr missat att följa denna intressanta diskussion på ett tag. Madeleines tes är att det är det biologiska släktskapet som är definitionen på släktforskning. Men vi tycks ju allmänt acceptera att felprocenten är 3,5-10 % när det gäller faderskapet vilket innebär att vi bortser från att biologiskt släktskap saknas i många fall. Jag tycker att Göran Ekbergs syn är mer relevant.

[Maria Wikström]

Förlåt en novis som försöker släktforska lite. Jag undrar:
Någon menar att släkt är man bara i 5-6 generationer sedan dör det ut. Men där jag släktforskar så är ju alla släkt med alla och det dör ju aldrig ut för folk fortsätter ju hela tiden att gifta sig med folk de är släkt med. Om de är släkt 4 generationer tillbabka och gifter sig med varandra - förstärker man inte släktskapet då?
 
Vill gärna förstå...
 
Maria W

[Anders Andersson]

Om man definierar släktskap strängt genetiskt, som någon gjorde tidigare i denna diskussion, då finns det en möjlighet att matematiskt bestämma hur stort detta släktskap är, och det är inte självklart att man har precis 1/16 av sin farfars farfars genuppsättning, utan andelen skulle i teorin kunna vara noll; det har med antalet kromosomer och kombinatorikens lagar att göra. Jag har inte räknat på detta, men spontant skulle jag säga att man har ganska liten chans att genetiskt sett vara mer lik en av sina anor 23 generationer bakåt än vilken annan människa som helst. 5-6 generationer förefaller vara i underkant, men i princip är påståendet att det biologiska släktskapet dör ut korrekt.
 
Sedan tycker inte jag att man skall reducera släktforskning till genetik, utan det handlar om så mycket annat som knyter individer och familjer till varandra. Det är namn, social ställning, yrke, bostadsort, samt familjerelationer som inte är genetiskt betingade, exempelvis giftermål och adoption. Så visst kan man förstärka släktskapet, antingen genom att gifta sig med sin fyrmänning eller genom att ta den ogifta systerns dotter som fosterbarn...
 
Då min farfars farfars första hustru avled endast ett halvår efter giftermålet, kom han att gifta om sig med hennes äldre syster! Detta var på 1850-talet, och krävde tillstånd från Kungl. Maj:t eftersom det sågs som liktydigt med att gifta sig med en nära släkting, trots att de tilltänkta makarna inte hade någon gemensam släktbakgrund (det hade inte ens hunnit födas något barn i det första äktenskapet). Jag kan tänka mig att reglerna bland annat motiverats av arvsrättsliga skäl, men jag vet inte säkert. Fyra månader efter den i kunglig nåd beviljade vigseln föddes farfars faster Sigrid. Häpp!
 
Antag att det hade fötts barn också i det första äktenskapet; hade halvsyskonen då kanske i själva verket varit genetiska helsyskon, samtidigt som de varit kusiner med varandra? :-)
 
Jag har ett annat fall i släkten, där två systrar ur en familj gifter sig med var sin bror ur en annan familj, och i båda äktenskapen föds barn. Dessa barn är således kusiner på fars- och morssidan samtidigt, eftersom de har samma farfar, farmor, morfar och mormor! Ändå är de väl inte syskon, eller hur..?

[Gun Sundberg]

Hej Anders,
Jag är, som jag kallar det, dubbelkusin. Min mor och hennes syster gifte sig med var sin man och dessa var bröder. Jag uppfattar oss inte som syskon och tror inte heller att vi kan tänkas som syskon i och med att våra mödrar och våra fäder inte var enäggstvillingar. Om jag har förstått det hela rätt så är sannolikheten för att två syskon skall ha exakt lika genuppsättning mycket liten.
 
Jag har även halvsyskon och jag ser det som om jag är jag mer släkt med mina dubbelkusiner än med mina halvsyskon beroende på att för mina halvsyskon har det kommit in nytt blod på ena föräldrasidan.
 
Jag uppfattar släktskapet så att närmast kommer helsyskon, därefter dubbelkusiner och sedan halvsyskon.
 
Mvh
Gun Sundberg

[Anders Andersson]

Gun, vad ditt och mitt resonemang illustrerar är alltså att begreppet släktskap inte är entydigt kvantifierbart, ens i inskränkt genetisk bemärkelse. Två personer med olika anträd kan vara närmare släkt med varandra (= ha fler gemensamma gener) än t.ex. två personer som råkar ha precis samma anor från tredje generationen och bakåt och är kvadrupeltremänningar eller vad man då skall kalla det (nej, jag har inte räknat på det här heller; rätta mig om jag har fel).
 
Att man därmed helt skulle sakna genetisk likhet med sin ff fm mf mf mm fm ff tycker jag inte gör så mycket; jag har likafullt denna avlägsna ana att tacka för min hundraprocentiga existens! Utan honom hade jag antagligen varit någon annan, om ens det...
 
Den som forskar på mödernet kan vidare glädja sig åt att mitokondrie-DNA ärvs helt och hållet från modern, och att man på det sättet skulle kunna räkna sig som släkt betydligt fler generationer bakåt i tiden, om än med bara en individ per generation.
 
Du har helt rätt angående syskon; sannolikheten för att deras genkombinationer skall bli helt lika (om de nu inte är enäggstvillingar) bör vara en på 222, dvs en på ungefär fyra miljoner, eller är det en på 245 (35 biljoner)..? Nå, tillräckligt i alla fall.

[lena Meyer]

kommer man någonsin att kunna använda DNA för att hitta Israels förlorade stammar.

[Christer Svensson]

Hej Lena...
Som Anders Andersson här ovan påpekar kan man redan idag tekniskt bevisa att kvinnor är släkt med varandra (stammar, familjer osv) och det då genom mitokondrie-DNA analys. Vad syftar Du på när Du skriver Israels förlorade stammar? Skulle vara mycket intressant att veta, tycker jag.
mvh Christer

[Anders Pemer]

Jag har också ett fall där samme man gifter sig med två systrar, och också får barn med båda. Barnen i respektive gifte är alltså dels halvsyskon, dels kusiner. Exakt samma sak hände för övrigt med syrrans katter, två honor som båda fick barn med samma hanne.
 
Den som har sett filmen You´ve got mail med Tom Hanks och Meg Ryan har säkert noterat de lustifika släktskapen i familjen Fox. Tom Hanks rollfigur i 35-årsåldern är ute och går med sin kanske 5-årige halvbror, pappans son i ett nytt förhållande, och sin uppskattningsvis 9-åriga faster, som är gamla farfars dotter i ett nytt gifte...!
 
Sådana smått bisarra förhållanden är ju rätt dråpliga när de förekommer i verkligheten. Har någon några exempel på det från verkliga livet?

[Solvej Olsson]

Jag har en annan fundering när det gäller släktskap och arv av gener. Om jag tex. har en sjukdom som är ärftlig skulle den sjukdomen då försvinna ur generna så småningom ?

[Madeleine Raftö]

Det beror på vilken sjukdom det är. Är det en dominant sjukdom (ex den vanliga dvärgväxten) så måste en förälder vara dvärg för att få ett dvärgväxt barn (och den andra föräldern är normalväxt) då är det 50% chans att barnet som föds blir dvärg. Och föds det en normalväxt barn efter samma förälder, då finns inte dvärgväxtanlaget kvar i den personens gener.
Men när det gäller enkla recessiva anlag, där det krävs två anlag - ett från varje förälder - för att synas, så kan det anlaget gå i arv hur många generationer som helst utan att försvinna. Men det kommer först till uttryck när det träffar ett likadant anlag. Då kan ett barn födas med den sjukdomen. Så det enda sättet att se om man bär på det anlaget är att göra ett DNA-test och hoppas att forskarna har spårat vart detta sjuka anlag finns så att de kan leta efter det i DNA-slingan.
Vad gäller könsbundna sjukdomar, som tex den klassiska blödarsjukan, så kan kvinnor bära på den utan att själva bli sjuka, men 50% av deras söner blir blödarsjuka och 50% av döttrarna blir bärare. Men de män som inte blir blödare har då förlorat den sjuka genen, och sprider därmed inte sjukdomen vidare. Men vilka av döttrarna som är friska respektive bärare vet man inte, förrän de i sin tur får söner som visar sig vara eller inte vara blödarsjuka.

[Madeleine Raftö]

Angående släktskap och inavel så har jag lite funderingar: Då enäggstvillingar är genetiskt lika, eftersom de är ursprungna ur ett ägg och en sädescell så är de egentligen (genetisk) en person och, om två enäggstvillingar gifter sig och får barn med ett annat enäggstvillingpar så måste väl deras barn vara helsyskon (genetiskt) men kusiner (socialt) och om de nu gifter sig (socialt kusingifte) och får barn - är inte det (genetiskt) inavel?