ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Släktforskning i det förflutnas fängsel  (läst 404 gånger)

1999-05-13, 22:06
läst 404 gånger

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 653
  • Senast inloggad: 2024-03-09, 00:33
    • Visa profil
Släktforskning för alla, något som inte bara var förbehållet adel och furstesläkter, växte fram under andra hälften av 1800-talet. I viss mån lever svensk släktforskning fortfarande kvar i ett tänkesätt som var rådande för denna tid.
 
Ett tydligt exempel är hur termer som var lättförståeliga för den lilla skaran av genealoger vid seklets början, alla med humanistisk bakgrund och latinkunskaper, slentrianmässigt används utan ifrågasättande, trots att de numera är obegripliga utan förklaring. Varför tala om proband när man kan säga startperson? Varför referera till agnatiska och cognatiska stamtavlor, när man kan omnämna dem som stamtavlor på manssidan (för agnatiska) respektive bara stamtavlor (för cognatiska)? Och även om ordet ansedel var tydligt för ett sekel sedan, då ordet sedel användes också med annan betydelse, varför inte tala om personblad i stället? Ett fenomen som detta får illustrera den konservatism som finns inom släktforskarrörelsen. Trots alla tekniska framsteg och släktforskarrörelsens framväxt har släktforskningen i själva verket inte utvecklats mycket i metodik sedan 1800-talet, till skillnad från övrig historisk forskning.
 
Alla handböcker som getts ut om släktforskning i Sverige, med undantag av Bengt Hildebrands Handbok i släkt- och personforskning från 1961, utgår från det synsätt som var det allmänrådande före källkritikens insteg i historieforskningen: Att släktforska är att samla in uppgifter. Detta gäller Ella Heckschers ”Sex kapitel om släktforskning” (1939), Börje Furtenbachs ”Släktforskning för alla” (1975), Per Clemenssons och Kjell Anderssons ”Släktforska! Steg för steg” (1983) och Elisabeth Thorsells och Ulf Schenkmanis' ”Släktforskning. Vägen till din egen historia” (1993). (Jag har inte sett hur Johan Wretman lagt upp materialet i sin ”Kort handbok i svensk släktforskning” från 1916, men jag misstänker att den inte avviker mycket från de övriga.), Thorsells handbok skiljer sig emellertid delvis från de andra, i det att den är bredare och inte på samma sätt fokuserar på att beskriva olika arkivbestånd.  
 
Den stora bristen med detta synsätt är att värderingen av källorna, det källkritiska tänkandet, därigenom inte kommer in som en naturlig del i släktforskningen. Inte heller får sammanställandet av forskningsresultaten och dess viktiga funktion att ge aha-upplevelser eller avslöja hittintills dolda brister sin rätta plats. Eftersom handböckerna används i studiecirklar och för enskild undervisning fortsätter denna ensidiga inriktning på hur man samlar in uppgifter att dominera svensk släktforskning. Detta motsvarar dock inte den moderna definitionen av historisk forskning - en uppsats utgående från att forskning är att samla in uppgifter skulle aldrig godkännas på ett universitet.
 
Som jag förstår det måste släktforskningen läras ut som en process i tre steg:
 
1. Samla in uppgifterna
2. Värdera uppgifterna
3. Sammanställ forskningsresultaten
 
Jag tror att det är först när det betraktas som naturligt att det är detta som är släktforskning som vi som släktforskare kan frigöra oss från det föråldrade attityder och höja kvaliteten på vår forskning. Eller är jag helt ute och cyklar?

1999-05-16, 12:14
Svar #1

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 653
  • Senast inloggad: 2024-03-09, 00:33
    • Visa profil
Att tala om metodik i släktforskningen är inte ett ämne som entusiasmerar, det vet jag av tidigare erfarenhet. Ändå tror jag att det är nödvändigt att tänka igenom hur vi själva forskar, eftersom det slutligen har en avgörande betydelse för slutresultatet. Det borde åtminstone ha en viss aktualitet, eftersom det inte går att komma ifrån att många släktutredningar håller en undermålig nivå. Jag tror att vi kan ändra på detta genom att ändra vår syn på vad släktforskandet egentligen är.
 
Om källkritik
Jag började släktforska som fjortonåring 1977, utifrån Börje Furtenbachs handbok i släktforskning; den var då rätt ny. Den gav emellertid inte stor hjälp när det gällde att bedöma de olika uppgifter jag hittade. Jodå, jag fick nog med både Tor och Oden och Karl den store i det första svepet (det gamla Svenskt Biographiskt Lexikon var till fantastisk hjälp), innan jag lyckligen kunde avliva dem alla. I stället var det min ’maestro’, den då 57-åriga hushållslärarinnan Ulla Eriksson i Söderala, som lärde mig vad det innebar att värdera källorna. Hon ledde den studiecirkel jag anmält mig till och fick mig att inse att källkritik – som då sällan omnämndes inom släktforskarrörelsen - inte bara användes när man ställdes inför motstridiga data (så som det fortfarande presenteras i handböckerna), utan att det bestod i en konsekvent och kontinuerlig bedömning även av till synes oklanderliga uppgifter. Hon slaktade brutalt allt vad Tord i Byr och Fale hin gamle gällde, när det visade sig att jag kom in på den så kallade Bureätten, enbart utifrån att ställa frågorna:
 
[color=0000ff]När skrevs källan?
Vem skrev källan?
I vilket syfte skrevs källan?[/color]
 
För mig var hennes insats avgörande för min förståelse av vad släktforskning innebar. Och vid 78 års ålder har hon fortfarande lika stor respekt för det förflutna och hur det faktiskt varit - hon är för mig ett föredöme av största mått.
 
Så varför kunde jag inte lära mig samma sak genom att använda Furtenbachs handbok? Därför att den utgår från att släktforskning handlar om att samla in uppgifter (som det fortfarande hävdas på en av RÖTTERs sidor) och att källkritiken därigenom blir en perifer detalj i stället för en central del. Furtenbach ger visserligen några exempel på att vissa källor är mer tillförlitliga än andra, men längre kommer han inte.  När jag nu plockar fram Clemetssons och Anderssons handbok, praktverket inom svensk släktforskarlitteratur, hittar jag fantastiska och pedagogiska beskrivningar av arkivbestånd och vilka uppgifter de kan ge, men det är också allt. Källkritiken kan aldrig ersättas av uppslagsverksartade definitioner av olika källor.  I det avseendet lever inte ’Släktforska! Steg för steg’ upp till kravet på en handbok.
 
Något Ulla Eriksson hade förstått var att Bengt Hildebrands ’Handbok i släkt- och personforskning’ (1961) var det bästa som någonsin skrivits för släktforskare och det var den som hon satte i händerna på mig. Trots att boken nu är snart fyra decennier gammal är den fortfarande högaktuell och det är mig en gåta att förbundet inte ger ut den i nytryck. Hildebrand inte bara ger en lättförståelig, tydlig beskrivning av den historiska metodiken, hur man går till väga och bedömer källorna, vilka problem man råkar ut för, utan förklarar också den svenska släktforskningens framväxt. Genom att visa hur genealogin i århundraden i första hand fyllde vissa politiska eller sociala syften och hur det källkritiska tänkandet mycket sent och mycket långsamt gör sig gällande, förstår man också varför man inte längre kan använda äldre genealogier utan mycket stor försiktighet.
 
Förlegat börds- och könstänkande kvar inom släktforskarrörelsen?
Är släktforskare mer fåfänga än andra? Hur ska man förklara att vi slåss om vackra anor på ett nästan absurt sätt? Också denna bördsstolthet tror jag är ett symptom på hur släktforskningen till en del fortfarande sitter fast i ett antikverat tänkande. Måste erkänna att det oroar mig lite grann att en det överhuvudtaget kan pågå en diskussion om Karl den stores ättlingar på Anbytarforum, där än den ene, än den andre, anmäler sig som ättling. Karl’n levde ju för 1200 år sedan. Hur är det praktiskt möjligt att inte härstamma från någon 40 generationer tillbaka? Det som är ännu mer oroväckande är att hela diskussionen tycks kretsa kring andrahandskällor av mycket varierande kvalitet. Att samla in uppgifter från tryckt litteratur har mycket lite med släktforskning att göra, såvida det inte följs av en ordentlig bearbetning och utvärdering, vilket kräver att man är väl insatt i området i fråga.  
 
En annan aspekt är ju att vi utan ifrågasättande utgår från den definiering av släkt som gällde för en helt annan tid. Stamtavlor på manssidan (så kallade agnatiska stamtavlor) är fortfarande normen, eftersom mannen ses som den släktbärande parten, medan kvinnan däremot gifter sig mellan olika släkter. Detta är ju en definition som är bunden till en viss tid och en viss kultur, men som inte återspeglar verkligheten nu. Ska vi då fortfara med att framhålla den typen av stamtavla som ett mönster?
 
Varför sammanställer vi våra forskningar?
Det finns också andra exempel på att svensk släktforskning inte har hängt med i den historiska utvecklingen utan delvis fortfarande kånkar på den definition av släktforskning som rådde för ett sekel sedan. Varför sammanställer vi våra forskningsresultat? Handböckerna svarar att det gör vi för att lättare kunna hitta i materialet och för att våra forskningar ska överleva oss själva. Och så ger man exempel på hur man fyller i en antavla och hur man numrerar en stamtavla och liknande.
 
Denna beskrivning tappar bort den allra viktigaste funktionen en sammanställning har: När vi sorterar, ordnar och bearbetar de uppgifter vi samlat in och värderat, ser vi sammanhang och mönster som tidigare inte framträtt. Under sammanställandet uppenbaras också de brister, luckor och frågetecken som hittills dolts i vår forskning. I vårt sinne kanske allt verkar klart, men att sammanställa och motivera sina slutsatser i skrift ger en annan bild och ger oss den nödvändiga distans vi behöver till vår egen forskning. (Det är märkligt hur platta och svaga grandiosa teorier och spekulation kan visa sig vara när man tvingas skriva ned dem.) Det i sin tur gör att processen inleds på nytt med att samla in kompletterande uppgifter, som utvärderas innan de infogas i sammanställningen.
 
Vad skulle man kunna göra?
Praktisk åtgärd: Jag tror att förbundet mer aggressivt behöver gå ut till cirkelledare med information, betona vad släktforskning går ut på och ge kompletterande material och övningar som behandlar källkritik i praktiken och som visar hur sammanställandet av materialet används för att utvärdering på en högre nivå. Detta eftersom jag själv erfarit den betydelse en cirkelledare kan ha för att träna blivande släktforskare.
 
När det så småningom blir dags att revidera de handböcker som används idag kommer man förhoppningsvis att ta större hänsyn till den historiska metoden som är vedertagen inom den övriga historiska världen.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna