Äldre inlägg (arkiv) till 2006-10-09

[Jojje Lintrup]

När jag i början på varje hösttermin sätter mig ner med mina cirkeldeltagare och tittar på deras första försök till släktforskning, finns det alltid någon som kommer med en antavla som inte följer gällande praxis med förfäder överst och anmödrar underst, Kekules system. I dessa fall, där könstillhörigheten inte alls ens behöver vara konsekvent skrivet i någon ordning, utan spreta hit och dit om vart annat, passar jag mig för att tala om att de har gjort fel. Jag informerar dem helt enkelt att det kan bli svårt att dela med sig av informationen till andra, eftersom det existerar en dominerande ordning... Men fel, det är det inte, att bygga sin antavla som man har lust till!
Jag brukar också framhålla att det viktigaste släktforskandet är att fråga runt i släkten innan det är för sent. Nedteckna anekdoter, berättelser, införskaffa personliga vittnesmål och skildringar. Gärna subjektiva sådana, eftersom det är de som är roligast att läsa. Vad ska man med en objektiv bild av förfäderna till?! Värden ses inte genom objektiva ögon!
Inte ens Gullbritt Hammarbäck ser världen genom objektiva ögon. Hennes recension av släktforskardagarna präglas sannolikt av det faktum att Släktforskarnas Hus kämpar för sin överlevnad på grund av Genlines intåg i släktforskarvärden. Dalfolk ges ju ju som bekant ut av husets stödförening. Där finns det verkligen anledning att vara besviken på det utbud som erbjuds per internet.
Jag medger gärna att det är ett problem att folk tror att man kan få en utskrift på sin släkt genom att trycka på en knapp på datorn. Men det är inte ett nytt problem. Det är samma slags människor som förr närde familjemyterna, och som skrev om dem lade till och drog ifrån, så att legenderna blev till otroliga historier. Vi ser dem i Bure-diskussionerna som florerar i detta forum. Lika seglivade som alltid.
Jag ser dock fundamentalismen som det allra farligaste beteendet. När folk med vita handskar pekar på andra och talar om för dem att de gör fel. Jag har nämligen haft anledning att tänka igenom om det verkligen är rätt att använda sig av Kekules system. Är systemet det bästa? Finns det ett annat sätt att skildra släktskap? Jovisst! När en feminist vägrar att sätta gubbarna överst på antavlan, utan föredrar att sätta mödrarna där i stället, blir det på sätt och vis mer rätt än med Kekules system. För när allt kommer omkring, så kan vi ju bara vara hundra på att modern är modern. Fadern kan ju som bekant vara någon annan! Och med det i baktanken, är vi så illa tvungna att lätta lite på gravallvaret i vår älskade hobby.

[Stefan Simander]

Tack Crister Lindström t.f. Rötterredaktör för att du tog dig tid att ge ett snabbt svar en söndagmorgon. Det hedrar dig! Tack också för det jobb du lade ner på Släktforskardagarna och den fina hemsida du gjort!
 
Nu har du lyckats väcka, en i mina ögon onödig och felriktad eller möjligen missförstådd, debatt också. Här är mina åsikter.
 
Det är klart att det finns problem med att använda samlarMETODEN, om man helt okritiskt anammar allt som står på internet och dessutom inte uppger källor alls eller vägrar att ta till sig källkritiska råd och sakupplysningar. Men om dessa publicerar sig på nätet eller tar kontakt i Anbytarforum, så är ju chansen att informera och påverka dem som använder sig av den metoden betydligt större och snabbare med internet, än det var innan!
 
MEN att angripa SAMLARNA istället för METODEN är ingen lyckad strategi i mina ögon. Det leder bara till onödig splittring, som inte gynnar någon. Det skadar inte använda vita silkeshandskar när man hanterar och generellt kritiserar en stor och (naturligt mänskligt känslig) grupp (nya och kanske yngre) släktforskare!
 
En sakupplysning: CD-skivor ÄR källor, som ska anges, men inte original och primärkällor förstås, utan andrahands eller tredjehandskällor. Det är många andra bristfälliga adelskalendrar, släktforskningsböcker, antavlor, osv också, utan att föraktas på detta underliga sätt.  
Dessutom utmärkt utgivna av eller med stöd av Släktforskarfundet många gånger.
 
Trevlig, och här i Uppsala underbart solig, söndag!

[Rune Edström]

Tja hur Christer räknar genast inläggning av mail går över min matteförmåga.  
Insändaren skickas in kring midsommar och kom in den 30 juli om jag minns rätt.
Eller är eposten senfärdig. Sånt kanske händer, som med vanlig post.
Sen om jag är oförskämd som skriver en sån insändare det vet jag inte, men nog verkar du ha gått genom den fler än en gång på den tiden.
mvh
rune

[Anders Berg]

Hej Christer!
 
Kan du inte hålla med om att det är bättre och mer praktiskt (inte minst för dig) att en diskussion om en artikel sker i realtid på Anbytarforum, i stället för att du ska manuellt fixa med det på måndag morgon?
 
Jag uppfattade frågan som att den hade förbundsanknytning (kvalitet i forskningen, släktforskardagarna, CD-utgivning osv), därför trodde jag du ville lägga diskussionen på debattsidan. Hur som helst bör du tala om vad du vill göra med debattinläggen. Man ska inte behöva gissa sig till det. Jag t ex har inte noterat vad du gjort tidigare om en bild.

[Anna-Lisa Göransson]

Hej alla släktforskarkollegor!!!
Hoppas ingen blir irriterad nu. För mig är det rätt ord. Har använt det i 31 år och är nog för gammal att ändra på mig.
Men det är utan betydelse. Vad jag egentligen vill är att ställa en fråga. Vad är en proffsforskare? Är det ngn som ta?r betalt för sina tjänster, eller är det ngn som sitter på ett arkiv dagarna i ända? Eller är det ngn som har alla svaren i sin hand?
Se?n har jag ett påstående. Vita bomullsvantar när man hanterar gamla originalhandlingar kan knappast ha något med snobberi att göra. Har själv en gång på ett större arkiv sett en person fukta sitt finger för var gång hon skulle vända blad.
Hon hade alltså inga vita vantar på sig. Tyvärr. Originalhandlingarna är en förmån att få låna och att titta i och definivt inget dammigt eller mossigt. Vill man komma vidare i sin forskning så kollar man där.  
Men datorn och Genline och Rötter är också bra. Eller hur?
Anna-Lisa

[Stefan Simander]

Professionell betyder ju att man har det som yrke eller åtminstone som uppdrag med någon form av betalning.
 
Då är ju kraven betydligt högre vad gäller metod, källkritik och etik!

[Anders Ellerstrand]

Vilken bra debatt. Jag njuter när jag läser alla kloka och insiktsfulla kommentarer.
 
Och nästan inte ett personangrepp i sikte. Härligt!

[Chris Bingefors]

Ja, det är söndag förmiddag, en del känner varandra sedan gammalt, en del är nya, men vi har faktiskt ett föreningsmöte i dess bästa bemärkelse

[Helene Jorsell]

Och jag har funderat på vad jag skrev igår;
 
Ser allt som oftast personer i AF som frågar efter föräldrarna till XX och YY. De får svaret att det är XX1, XX2 födda i församling sioch så samt YY1, YY2 födda i församling si och så. Frågeställaren tackar då för svaret och slänger snabbt iväg efterlysningar under respektive socken för att få reda på deras föräldrar. Call me oldfashion, men det kallar inte jag forskning.
 
Det är trots allt en liten klick som utöver forskning på det sättet. Ibland händer det faktiskt att en frågeställare blir så inspirerad av svaret på sin fråga, det faktum att någon annan hittar en person i en hfl, fl eller annat, att de själva skaffar sig ett abonnemang på Genline eller tom tar sig tid att besöka ett landsarkiv. Så om jag kan inspirera 1% av de som utnyttjar datorn till att söka sina anor att själva läsa gamla kyrkböcker, orignal eller skannade, så är jag faktiskt ganska nöjd.
 
Helene

[Jojje Lintrup]

Det Helene beskriver här ovan är anbyte, och det har bedrivits långt innan internet uppfanns. Det är alltså inget nytt hotfullt beteende att fråga sig fram. Skillnaden är att man i stället för i böcker och på papper nedskrivna uppgifter, så byter man numera anor på nätet.
 
Alla handskbeprydda fundamentalister som inte kan lita på andra släktforskare, utan måste kolla allt i förstahandskällorna, borde få pröva på att vara uteslutna från dessa för en tid. Då kanske de förstod att man ibland måste fråga sig fram hos andra. För min del har jag inte möjlighet att kolla källorna borta i Sydamerika så ofta som jag skulle vilja. Jag är därför beroende av att andra gör det åt mig. Därför måste jag utgå från att de gör ett fullgott arbete när de hjälper mig. Samtidigt som det faktiskt är JAG som utför själva forskningen, dvs lägger ihop uppgifterna och drar slutsatserna. Vännerna i Sydamerika forskar inte åt mig, de är mina ögon i de dammiga arkiven, och förser mig med de grunduppgifter jag behöver för att komma vidare.
 
Tänk om de skulle börja betrakta mig som en lat släktletare. Det skulle betyda slutet för min sydamerikanska forskning!

[Mats Ahlgren]

Crister
Tjusigt inhopp i debatten på denna sida. Inte bara en beskrivning av hur du avser det ska fungera med debatten runt artikeln utan du går i svaromål i sakfrågan.
 
Vi som skickat in den rätta vägen, vi ska snällt sitta och vänta på att inläggen kommer in under veckan, men redaktören själv försvarar innehållet i artikeln.  
 
Kan också tillägga att det är smart att lägga in den en fredag, så att eventuella svar kommer in tidigast måndag.
 
Det är viktigt att vi väljer linje, debatt här (föredras, men det finns ju annat beslut) eller på annat ställe, men det får inte bli på bägge.
Fast läser jag nu, så förstår jag att det dyker upp ett tredje forum, inte här, inte på debattsidan utan i anknytning till arikeln, och det var ju lätt att förstå när det var samma e-mailadress som används för debattinlägg på debattsidan respektive kopplat till artikeln  
 
Mats

[Peter Karlsson (Peterk)]

Skall något nu diskuteras på Rötter är det ju synd att inte använda diskussionsforumet - så känslig kan väl inte denna fråga vara att den måste föras på gammaldags vis.. (Och Anbytarforum är väl en del av Rötter)
 
 
Innan Anbytarforums tillkomst 1998 var det ett tungt växande arbete för redaktören att få in alla debattinlägg för att sedan lägga ut dem så snart som möjligt i debattform. Forumet kom väl delvis till stånd för att redaktören skulle kunna hinna göra även annat än att klippa och klistra text - så varför ta minst ett halvt steg bakåt..?
 
Visst är det sagt att vissa saker inte skall dras i Anbytarforum, men - som många redan påtalat - värst praktiskt blir det knappast.
 
Tänker man på att antalet besökare (och givetvis även diskussionsugna) mångfaldigats från 1998 till 2006 så blir det ju inte mindre jobb  
 
Då, innan internet fanns hos de allra flesta, var det säkert OK med någon/några dagars fördröjning vid korrespondens - men idag tror jag det riskerar att kännas lite segt och ha en hämmande inverkan på eventuell debatt.
 
-----------------------
 
(Jag kan förstå tanken att lägga det under Rötter för att på något vis hålla liv i, och få innehåll även i den redaktionella delen av nättidningen, men likväl känns det lite baklänges på något vis.)

[Anna-Lisa Göransson]

Jojje Lintrup!
Det du kallar för handskbeprydda fundamentalister, hjälper förhoppningsvis framtida släktforskare att kunna föra in rätt uppgifter i sina datorer. Ett exempel på tidigare forskare (tror inte han kallade sig det) var Erik Fernow, som förde anteckningar om släkter i Filipstad. Mycket av det han gjort består av stora felaktigheter. På hans uppgifter har bl a en hel del i Karlstads Herdaminne uppbyggts. Tyvärr är det flera personer under 1900-talet som gjort nya utredningar byggda på Erik Fernows anteckningar. Alltså fortsätter  felen att finnas. Så dom du kallar  
fundamentalister är knappast några snobbar. För vi vill väl alla försöka göra rätt i forskningen. Annars blir det kanske som jag hörde en släktforskare säga en gång: huvudsaken är att det stämmer någotsånär.
Anna-Lisa

[Peter Funke]

Jag tycker nog att den gode Fernow får rutinmässigt stryk lite väl ofta! För det första hade han inte självklar tillgång till vår tids lättillgängliga faktakällor, och för det andra så räddade han gissningsvis ett och annat till eftervärlden som kanske varit bortglömt idag (låt vara att mycket av det nu ses som skrönor). I forskningen ingår ju att vara källkritisk och ifrågasätta gamla hypoteser, men vi glömmer så lätt under vilka förutsättningar materialet togs fram. Om tvåhundra år kanske en och annan av våra nutida historiska ikoner kommer att ses i annat ljus, medan de för oss samtida framstår som sanningssägare. Så vad gäller Fernows insatser tycker jag nog att något tålte de att skrattas åt, men mera hedras ändå! (Däremot kunde man ju önska att de som okritiskt anammat hans uppgifter haft förstånd att dela med sig av...)

[Ann-Mari Bäckman]

Före Internets intåg var det förvisso väldigt intressant att sitta framför läsapparaten och leta sina anor, men ack så ensamt! Där satt man, var och en framför sin läsapparat och letade, tysta sammanbitna, ibland kunde man drista sig till att fråga någon vad denne hade för anor. Så for man hem, renskrev, klurade ut fortsatt strategi och sedan tillbaks till biblioteket för fortsatt letande. Visst funderade man vad de andra forskarna hade kommit fram till, men någon närmare kontakt blev det inte, ingen att jämföra sina resultat med.
 
Det är därför jag älskar Anbytarforum med sin öppenhet, där man kan fråga, diskutera och jämföra sina anor. Det enda som bekymrar mig, är att ibland verkar vissa som frågar inte ha den ringaste aning om att man kan leta sina anor på annat sätt än genom databaser. Det kan vara någon som letar sin farmor, mormor o s v, som är födda på 1900-talet och tror att det är stopp bara för att ingen har någon databas att leta svaren i. Säger jag då att det är inte kört, men då måste du leta själv, ja, då är det ju risk att man blir utskälld, för att svara så nedlåtande, fast man inget hellre vill än att den frågande ska kunna hitta sin farmor t ex.
 
Att man har fått fram sina anor på olika sätt, genom att t ex läsa själv i mikrofilmade kyrkböcker, från andras eller egna databaser eller stått med vita handskar och bläddrat i känsliga dokument kan väl inte ha någon betydelse? Huvudsaken man har kul och finner glädje i sitt forskande/letande efter släkten.
 
Sedan vill jag bemöta Cristers påstående om att debatt sidan inte är gömd, nej, det kanske den inte är, men inte så helt lätt att hitta. Först ska man på första sidan gissa sig till var man ska klicka. Chansar man då på det rätta, Förbundsnytt, så kommer nästa fundering. Jaha, det är tydligen Kontakta oss, som är nästa att klicka på och sedan där först ser man Insändaren.
 
Ann-Mari

[Jojje Lintrup]

Vad jag vänder mig emot, Anna-Lisa, är den lilla klick handskbeprydda fundamentalister som pekar på andra och påstår att de gör fel. Att jag kallar dem för fundamentalister har att göra med att de anser att det bara finns ett sätt att forska på, och det är genom att själv gå till förstahandskällorna och bedriva någon slags ädelforskning. Det finns t.o.m. personer som inte ens är nöjda med mikrofilmat material, utan måste slita på originalmaterialet för att få känna sig tillfredsställda.
De anser dessutom att det skulle vara fult att fråga andra och be om hjälp.
Jag menar att det inte är något självändamål att källforska. Vissa personer nöjer sig med att fråga andra, andra nöjer sig t.o.m. med att anlita uppdragsforskare för att få fram sin släkt. Skulle det vara omoraliskt?
I diskussion efter diskussion har jag hävdat att det måste vara upp till den enskilde att själv avgöra vilken slags forskning man bedriver. Ingen annan ska tala om för vederbörande om detta är rätt eller fel, eller informera vederbörande om den är seriös eller oseriös, eller bara lat - som det också framkommit att en del tycker.
Släktforskning är en hobby för de flesta, inte så mycket en vetenskap - även om man har rätt att betrakta det som vetenskap. Men som i alla vetenskaper bör man vara medveten om att den innehåller en viss mängd felinformation som inte går att upptäcka. Den viktigaste felinformationen är att man inte med säkerhet kan fastställa faderskapet hos barnen. Ett faktum man är tvungen att bortse ifrån, annars faller korthuset liksom ihop platt till marken!
Det finns dessutom ett antal andra felkällor man kan stöta på om man okritisk bara håller sig till de vanligaste grundkällorna. Jag har flera gånger upptäckt att barn som föds i en socken där föräldrarna inte är skrivna, trots att de lever där år efter år, inte ens skrivs in i husförhörslängden. Och i födelseboken får de inget löpnummer. Vem vet hur många som inte ens stått med alls???!! Att då blint lita på dessa källor leder fel. Kanske familjemyten är sannare än vad som står i kyrkboken!
Min slutsats är således: Låt var och en färdas på det sätt den vill, låt de som vill fråga andra, och de som vill, besvara de första. Ingen vet varför de som intresserat sig för släktforskning släktforskar. Var och en har sin anledning till att göra det. Kanske man vill ha svar på en fråga som uppstått för längesedan, kanske man vill bedriva vetenskaplig forskning. Eller så kanske man bara vill ha ett spännande tidsfördiv... Låt i så fall var och en bedriva släktforskning som den vill!

[Anna-Lisa Göransson]

Först svar till Peter:Håller så klart med dig om att Fernow gjorde ett mycket bra arbete, med tanke på de små möjligheter till källor han måste ha haft. Han lär ju också enligt säker källa själv ha skrivit att hans anteckningar borde kollas.  
Men min erfarenhet är den att det är väl mycket fel i vad han skrivit.  De sista 5-6 åren har jag enbart ägnat åt Filipstad-Färnebo och hittat en hel del fel vad gäller mina egna anor, både hos Fernow och Karlstads stifts Herdaminne. Bl a när en svärfar blir hopgift med sin svärdotter,samt många fler felaktiga uppgifter inom samma släkt.  
 
Sedan håller jag med Jojje i det att var och en skall få forska precis som han eller hon vill.
Dessutom håller jag med dig om det där med faderskapet. För det enda man riktigt säkert vet är vem som är modern. Men man skall tro gott om sina anmödrar eller hur? Men nog undrar man ibland. Särskilt när föräldrarna gifter sig flera år efter barnets födelse.
 
Anna-Lisa

[Peter Funke]

Vi är helt överens, Anna-Lisa - det är ju varken Fernows eller Bureus fel att en och annan läser och tolkar dem okritiskt!

[Robert Lind]

Var och en får självfallet färdas på det sätt den vill. Men man hamnar lätt vilse om man inte använder karta eller kompass i okänd trakt. Man kan fråga nån om vägen. Men det blir en blind som leder en blind om den andre också är främling i trakten. Men vill man bara ha ett spännande tidsfördriv och inte är så noga med vart man hamnar och inte har nån tid att passa är det självfallet inte fel att färdas på det viset. Bara man inte visar nån annan vägen när man inte själv är säker på vart man är.

[Anders Ellerstrand]

Om jag använder karta eller kompass eller ej har med många saker att göra - går, cyklar eller flyger jag? Famlar jag mig fram i urskogen eller går jag på vägar med tydliga vägvisare? Har jag bråttom? Hur är vädret?
 
Det blir lätt fel när man drar alla över samma kam...

[Jojje Lintrup]

Mina herrar, läs mitt inlägg om hamnkaptenen, så förstår ni att det finns folk som inte behöver alla dessa instrument, och som aldrig ens efterfrågat dem. Eller är det så att ni alltid tar med er kompassen när ni ska ut på skogspromenad?
Man anpassar utrustningen efter svårighetsgraden på resan, men här i forumet kan man få uppfattningen att det är ett slags obligatorium att alltid vara fullt utrustad med kompass, sextant, och allt vad det nu heter, bara för att gå in i skogen och pinka!

[Ulf Sawert]

Intressant diskussion!
 
Tycker att Jojje Lintrupp tar upp något väsentligt då han säger att den verkliga forskningen sker i utvärderingen av materialet! Man kan enligt min mening dela upp forskning i två delar: insamling av data och sammanställning med analys. En del människor är bra på att samla in fakta t. ex. gräva i gamla arkiv (med eller utan handskar!) medan andra har förmåga att snabbt se samband. Båda dessa delar av forskningen är lika viktiga och de är även beroende av varandra.  
 
Det jag tycker är lite sorgligt här på rötter...är att man kanske överbetonar den första delen - den som hanlar om insamlandet av data - och glömmer bort den viktiga andra delen - att kunna dra slutsatser av materialet! Ta t. ex. ett lands president: han har ofta duktiga rådgivare (experter inom sina fack) som tar fram basfakta åt honom, med hjälp av dessa ovärderliga - torra, tråkiga - basfakta fattar han sedan sina beslut. Skall man då tvinga presidenten att själv börja samla in alla fakta...att besöka gamla arkiv och gräva där i månader? Hur blir det landet som styrs på detta sätt? Är det inte bättre då att var och en sysslar med det man är bäst på och har begåvning för? Presidenten är ju vald för att han besitter en ovanlig förmåga till att kunna fatta kloka beslut utifrån insamlat material.
 
Varför skulle inte detta synsätt kunna överföras på släktforskning? En del här är experter på att hitta i arkiv och få fram primärkällor andra personer kanske är duktiga på att kunna draga viktiga slutsater av allt som kommit fram och kan se samband - vilket är viktigast!? BÅDA TVÅ behövs för att det skall bli en bra helhet, eller hur!?
 
Vänligen
 
Ulf Sawert

[Robert Lind]

i okänd trakt

[Anders Ellerstrand]

Presidenten bryter förhoppningsvis inte mot reglerna genom att uppträda under falskt namn...?

[Ulf Sawert]

Till Allan: Presidenten får ta sitt ansvar, han står alltid ensam - i med och motgång. So help me God! Men Allan...vi vill inte ha någon ny Watergate skandal här på AF...så fram med ditt riktiga namn!
 
Direktiv nr 1
 
Ulf Sawert

[Chris Bingefors]

Nej men pojkar...nu hade vi en bra och saklig diskussion i en viktig fråga här hela dagen. Ulf skriver ett sansat inlägg i just sakfrågan och sedan förstörs även denna diskussion av mer eller mindre anonyma satiriska kommentarer riktade mot honom som person.
 
Läs Maja Hagermans senaste bok, så kanske ni också inser att en stor del av den etablerade historiekunskap vi mödosamt pluggade in under skoltiden i själva verket är fabricerad under 1800-talet när vi behövde hjältar. Lite källkritik kanske hade passat även under vår skoltid. Blåsta blev vi allihopa!

[Karin Ekeroth]

Jag som ofta använder mig av amerikanska källor, dvs US Census av olika årgångar; hur ska jag betrakta dem ur källkritisk synpunkt? Min egen morfar, t ex, kunde bara finnas i Census 1920, för han kom till USA 1913 och dog 1929. Han finns på rätt ort, men sägs vara född i delstaten Indiana och med föräldrar födda i Indiana. Det var uppenbarligen fel, men om det var hans sätt att lura systemet eller om inte intervjuaren förstod hans svenska ortsnamn vet jag inte. (Han hade ett ovanligt namn, så någon förväxling pga det är det inte fråga om)  
 
Själv skriver jag som källa ex vis US Census år xxxx, WWI Draft Card, eller SSDI och vet att det är en källa med mänskliga fel och brister.  
 
Jag har inte tänkt så mycket på det förrän nu när detta trevliga föreningsmöte, utan en mängd personangrepp, äger rum. Är de uppgifter som fås fram på detta sätt förenliga med en stringent släktförskning? Finns det något annat och bättre sätt än de uppgifter man får via de källor jag angivit?  
 
Vad säger ni där ute/här inne? Eller diskuterar vi bara svenska källor?  
 
MVH, Karin

[Rune Edström]

Hej Karin
Tycker du gör tillräckligt bra källanvisning. Men finns säkert dom mest bokstavtroga fundamentalisterna som tycker du ska åka till U S A för att titta i census i orginal och övriga papper som  styrker dess uppgifter. För det KAN ju vara fel och det är inte tillfredställande från deras synpunkt.
rune

[Anna-Lena Hultman]

Ett anonymt inlägg har tagits bort

[Annki Roos]

Jag skrev ett inlägg under eventuella Bureslott sent i går kväll. Tog sedan bort det då jag tänkte att inlägget nog låg under fel rubrik. Tror det passar bättre in här.
 
Kom igår att tänka på en bok som sen blev en TV-serie, nämligen Rötter, kommer ni ihåg den? Boken skrevs ju av Alex Haley som forskat i sin släkt. Den handlade om hans förfader Kunta Kinte som såldes som slav 1767 i Gambia och hamnade i Amerika.
 
När Haley forkade i detta så fick han ju historien om Kunta Kinte berättad från en man i Afrika (Gambia). Om jag inte missminner mig så var den mannen från samma stam som Kunta Kinte. Man har alltså en muntlig tradition där händelser berättats av en man som då är utsedd berättare, alltså en levande anteckningsbok s a s. Berättelserna (historien) går från en berättare till en annan och således finns dessa berättelser än idag. Så även historien om Kunta Kinte, om hur han tillfångatogs och såldes som slav.
 
Själv tycker jag det är intressant. Hur ska man tolka sanningen i en muntlig tradition där det inga kyrkoböcker fanns? Vad ska man tro på? Är det, som denna man där i Afrika, berättade för Alex Haley en myt?  
 
Här kunde ju inte Alex Haley åka till Afrika och ställa sig i ett dammigt arkiv och leta efter sin anfader utan fick historien om Kunta Kinte berättad av en levande bok. Det han kunde kontrollera (möjligen) var när det såldes slavar och vart färden gick för dem. Namnet på skeppet osv. I Amerika fanns det förmodligen mer skriftlig dokumentation.  
 
Skriver detta för att jag funderar och undrar hur ni andra tänker i ett sådant här fall.
 
MVH
Annki