Äldre inlägg (arkiv) till 2006-10-08

[Anders Ellerstrand]

Med anledning av Galne Gunnar på Rötters förstasida, funderar jag på behovet av titlar. Det finns uppenbarligen de - med vita handskar och arkivdamm i näsan - som stör sig oerhört på att jag kallar mig släktforskare.
 
Det verkar finnas två vägar att gå. Antingen får jag och andra ovärdiga en simplare beteckning på vår hobby, eller så får de värdiga en finare titel. Jag uppfattar att de handskprydda gärna får släktforskare reserverat för sig, och undrar då vad vi kan hitta på för titel åt mig?
 
Galne Gunnar känns inte lockande. Finns det bättre förslag?

[Robert Lind]

Finns det inte uppenbarligen också dom som stör sej oerhört på att det finns släktforskare som använder orginalhandlingar? Mindervärdighetskänsla? Vita handskar har man för att inte skada handlingarna man bläddrar i. Är det inte bra dom sparas åt framtidens forskare? Eller räcker det med Internet? Men vart kommer dom uppgifterna från? Hade det stått nåt på nån hemsida utan forskare med damm i näsan?

[Anders Ellerstrand]

Jag har så oerhört svårt att förstå att det skulle kunna finnas någon som stör sig på att man med försiktighet använder oroginal-handlingar. Jag hittar heller inga debattinlägg som tyder på det.

[Helene Jorsell]

Anders!  
 
Kan inte annat än att hålla med! Har tyvärr aldrig haft möjlighet att läsa originalhandlingar men haft förmånen att sitta ute i Arninge och Riksarkivet och läsa microkort. Med samma noggrannhet som andra forskare (eller ska det vara forskare) har jag placerat mitt kort i lådan för microkort för att markera att just jag har det kuvertet för att sen noga, noga placera tillbaka kuvertet igen på sitt rätta ställe så nästa forskare direkt hittar det! Inte så mycket damm där inte men i mina ögon seriöst.  
 
Nu har jag förmånen att kunna läsa kyrkböcker hemma vid datorn och besöken i Arninge blir allt mer sällsynta. Enda dammet jag kmmer i kontakt med här är mina egna dammråttor så jag har väl blivit degraderad från forskare till torskare.
 
Helene

[Marianne Solli]

Jeg har inntrykk av at man i Norge mest bruker betegnelsen slektsgransker og ikke så mye  slektsforsker på slike som oss. Jeg antar  at det har vært debatt om dette her også.
 
Vennlig hilsen Marianne.

[Anna-Carin Betzén]

Det är bra att inpränta en sund försiktighet mot andrahandskällor som kyrkboksregister, och tredjehandskällor som användaruppbyggda databaser. Men varför framhålla arkivdammet och slitaget på originalkällor som det allena saliggörande? För att parafrasera det som jag tycker borde vara kärnpunkten:
 
Det finns de som aldrig har sett handskrift från 1800-talet. Som aldrig bokstaverat sig igenom avfotograferingar av gamla dokument. Som kanske inte riktigt förstått att det heter Släktforskning - med betoning på forskning.
 
Det är bara ett par veckor sedan jag själv för första gången bläddrade i gamla spröda dokument. Jag ville läsa ett par bouppteckningar som fanns i volymer som inte var avfotograferade. Visst var det en lite speciell känsla, men framför allt tänkte jag hoppas att de snart fotograferar/scannar av alla volymer, så att man slipper slitaget av person efter person som bläddrar i dem.

[Örjan Libert]

Nu har det väl blivit storm i vattenglaset

[Gunilla Johansson]

Jag kallar mig släktsökare, trots att jag bläddrat i originalhandlingar, men det är så sällan jag fått den möjligheten. Det finns inte så många arkiv där jag bor.
 
Mvh
 
Gunilla

[Anders Ellerstrand]

Det var väl ett bra förslag Gunilla!
 
Vi kanske ska bilda Sveriges släktsökarförbund?
 
;-)

[Bo Nordenfors (Nob)]

En bekant till mig tyckte släktingforskare var passande, dock med en skämtsam ton.
En äldre kollega med många akademiska meriter hejdade mig på trappan till Lunds UB och sade något förvånat: Forskar du också? varpå jag replikerade  ja men mest i hembygdsböcker så då blev jag genast placerad i en lägre kast, antar jag. Anders?förslag om Släktsökarförbund låter helt utmärkt.

[Anders Berg]

Jag ansluter mig till Anna-Carin Betz?ns synpunkter. För övrigt fortsätter jag att kalla mig släktforskare trots att jag aldrig satt på mig några vita handskar... (arkivpersonalen på de arkiv jag besökt har inte försett mig med dylika).  
 
Anledningen till att jag skriver är däremot att reagera emot det sätt som redaktören inbjuder till diskussion i den här frågan!  
Det här är en fråga som vi gärna diskuterar på Rötter. Vad tycker du? Skriv några rader - klicka här!
 
När man så klickar här så öppnas det ett mail! Man ska alltså diskutera detta i privat mail med redaktören... Så måste intrycket bli åtminstone för den inte helt vane Rötterbesökaren.
 
Som något mer van (och luttrad) Rötteranvändare kan jag gissa att diskussionsinlägget är tänkt att hamna på den skickligt undangömda Insändarsidan, där insändare skickas in med mail. Då hade det varit bättre att på förstasidan länka dit i stället för att länka till ett mail och utan att ens nämna insändarsidan.
 
Men nu kommer vi till huvudsaken. Rötter råkar nämligen ha ett alldeles förträffligt diskussionsforum om släktforskning som heter Anbytarforum.  Där finns en avdelning som heter Ordet är fritt om släktforskning, där brännande frågor för vår rörelse kan diskuteras.
 
Varför inte sätta i system att inbjuda till diskussion om Rötters nyhetsrubriker på Anbytarforum? Många tidningar på nätet har ju numera möjlighet för läsaren att kommentera i stort sett varje artikel som publiceras. Ett exempel att följa för Rötter. Då hade man kommit där vi är nu med länken från Rötters förstasida!

[Bo Nordenfors (Nob)]

Jag dristade mig mejla till Rötterredaktören betr. nedanstående rubrik på nyhetslöpet på Rötter, jag undrade om Rinkebysvenskan gjort sitt intåg, oder was.
 
Livet på en skärgårdsö
 
Nu finns Björnholmen webben   ()
 
Eller är det särskrivning, denna nya plåga?

[Anders Ellerstrand]

Anders, jag klickade också på den länken. Jag skickade faktiskt också ett mail - kanske hamnar det så småningom på debattsidan. Kanske det till och med finns någon som hittar och läser det där någon gång...?
 
Men jag tycker också att det är bättre att utnyttja Anbytarforum till den levande debatten.
 
När det gäller sakfrågan så tycker jag det vore roligt om man på ett trevligt sätt lockar släktsökare att söka sin information i originaldokument - även om det finns många skäl som gör avfotograferade dokument mer lämpade.
 
Det jag reagerade emot var dock det som jag tolkade som nedlåtande eller pekpinne.  
 
Jag tror många - jag är en av dem - börjar med att söka lätt-tillgänglig information. Kanske skriver man av någon annans hemsida om man har turen att hitta sin släkt där. Sedan kanske man börjar söka informationen i avskrivna sökbara dokument på SVAR eller DDSS eller liknande. Så småningom finner man vägen till avfotograferade originaldokument och så en dag står man där med de vita handskarna...?
 
Varför är denna väg så fel? Visst kommer man att upptäcka att man gjort fel i sin tidiga sökning och man upptäcker att man varit alltför okritisk tidigare. Men att fördöma och håna tror jag inte är rätt väg att gå.
 
Uppmuntra och entusiasmera istället!
 
Och javisst - jag är öppen för att jag tolkat förstasidans Galne Gunnar onödigt känsligt. Men jag är nog inte ensam...

[Helene Jorsell]

Jag anser att släktforskare kan man kalla sig så länge man åtminstonde försöker forska själv oavsett om det sker i orginalhandlingar, scannade sådana, microkort eller rent utav tar del av andras forskning via hemsidor på nätet. Det sistnämnda torde dock ha källhänvisningar för att tas på allvar.  
 
Forskare är man dock inte om man utyttjar Anbytarforum för att hitta sina anor. Jag tar hjälp av anbytarforum om jag totalt kört fast. Tex om jag inte hittar en eftersökt person i en hfl, inte kan inte tyda skriften i en fl, eller någon metodfråga som jag behöver hjälp med.  
 
Ser allt som oftast personer i AF som frågar efter föräldrarna till XX och YY. De får svaret att det är XX1, XX2 födda i församling sioch så samt YY1, YY2 födda i församling si och så. Frågeställaren tackar då för svartet och slänger snabbt iväg efterlysningar under respektive socken för att rå reda på deras föräldrar. Call me oldfashion, men det kallar inte jag forskning.
 
Helene

[Örjan Libert]

Helene
Där har du helt rätt. Dessa borde man väl kalla släktförfrågare

[Gunilla Johansson]

Forskare/Sökare
 
Anser att man trots allt torde ha rätt att kalla sig forskare även om man nu inte har tillgång till annat än avfilmade dokument. Vi är ändå många uti landet som har långt till arkiven där originaldokumenten döljer sig.
 
Jag gör precis som Helene, jag använder AF till läshjälp och att söka personer som försvunnit spårlöst eller som man kört fast med. Jag brukar kontrollera uppgifterna och tjusningen är ju att kunna få hjälp på traven och sedan söka vidare själv.
 
Däremot har jag förståelse för de som har någon form av handikapp som behöver lite extra hjälp ( tex dyslexi). Talar man att man har svårt att läsa och tyda, så tror jag även förståelsen för detta ökar. Det slipper bli tråkiga missuppfattningar. Jag vet även att det finns de som enbart söker med hjälp av AF och inte har tillgång till några hjälpmedel, ex Svar, Genline osv och enbart litar på den hjälp andra ger här.  
 
Det kallar inte heller jag forskning utan mer en nyfikenhet av sin släkts ursprung. Dessa inlägg har jag valt att inte besvara, men det är ju upp till var och en. Däremot hjälper jag gärna till på traven, vilket är mycket trevligt.
 
Mvh
 
Gunilla

[Jojje Lintrup]

Jag tycker att den fundamentalistiska åsikten att man bara ska betraktas som forskare om man hanterar dammiga arkivhandlingar är galnare än självaste Galne Gunnar. Forskning blir inte bättre för att man sitter och läser gamla dokument, själva forskningen är det man gör med uppgifterna sedan man gått hem från arkivet!
Jag menar att det är själva utvecklingsarbetet som är forskning, när man för ihop grundfakta och drar slutsatser, och kanske får nya insikter. Och detta kan göras med vilka grundfakta som helst, till och med sekundära källor!
De flesta proffesionella forskarna i världen skulle stå sig helt slätt, om de inte hade basfakta ihopsamlat av andra. Först med den mängd fakta, som gör att man kan dra nya slutsatser, skapar man något som är forskning.
När de gamla prästerna skrev ner folks födelsedatum i kyrkböckerna, bedrev de knappast någon forskning. Det är först när man använder dessa basfakta och sätter ihop dem till släktträd eller nätverk som man kan börja kalla det för forskning.
Sen finns det ju förstås en ytterst romantiserad bild av forskaren i det dammiga arkivet som hittar nya spännande rön. Men det är bara ren och ram BULLSHIT. Det är en bild lika förljugen som den om de äventyrliga forskare som huggit sig fram i regnskogen för att hitta okända djur och växter. En slags hollywoodversion av forskare som mest liknar Indiana Jones.
Andra mystifierade och förljugna yrken är t.ex. detektiven, flygvärdinnan och kofösaren, yrken vars verklighet är enormt mycket tristare än den air som uppstått kring dem. Så låt oss sticka hål på vulgärversionen om den dammige släktforskaren också!

[Anders Ellerstrand]

Tack för en intressant kommentar Jojje! Jag tycker du är inne på ett viktigt spår, som kan leda till slutsatsen att resultat nås som en följd av att olika människor med olika inriktningar samverkar.  
 
Jag tror nämligen vi behöver mångfalden - den dammsamlande handskbeklädde likaväl som analytikern som arbetar med andras material. Den professionelle likaväl som amatören.

[Chris Bingefors]

Bra skrivet, Jojje!
 
Som professionell forskare och bedömare av andras forskning i vetenskapliga tidskrifter i mitt avlönade yrke kan jag understryka att det är precis så det går till. Det är tom så, att man i vetenskapliga tidskrifter av god kvalitet inte tar in material som använts förut, det ska vara nytänkande och kreativitet i analyser och slutsatser. Det som andra redan gjort bedömer man och refererar man till, så kan var och en bedöma det igen (=källkritik). Vi kan inte uppfinna hjulet om och om igen.
 
Jo, det är en speciell känsla att titta på en gammal handling som ingen rört på många år. Det är jättetrevligt på våra arkiv dessutom men det gör man idag när man fördjupar och kanske verifierar det träd som byggts upp med mer lättåtkomliga källor. Men att släktforskning blivit så populärt idag beror helt på att vi har tillgång till register som leder oss vidare till arkivalier på nätet (som ju är original!). Om jag hade en mecenat som finansierade mitt liv och mängder av resor till alla trevliga arkiv så skulle jag kanske kunnat släktforska på det sätt som min far gjorde som pensionär, men det är endast möjligt för en liten skara. De flesta av oss har anorna utspridda i hela Sverige.
 
Precis som i all professionell forskning har datorerna gjort att vi måste ändra hela vårt arbetssätt och vårt tänkande. Men tänk vad roligt det är att via t ex Anbytarforum, tillsammans med några likasinnade, lösa ett problem. Det kan vi göra nu, med GID-nummer och andra referenser har vi virtuella släktforskargrupper på nätet.  
 
Det finns alltid folk som vill skapa en elit omkring sig själva och sin verksamhet. Den ska göras mystisk och svårtillgänglig, det ökar statusen. Varken professionell forskning eller släktforskning är mystisk, det gäller bara att sitta vid, göra massor av hundjobb och vara analytisk. Numera kan vi vara mer analytiska och göra mindre hundjobb, tack vare datorerna.
 
Det finns ingen som helst hjältegloria kring forskaren, vare sig han/hon är professionell universitetsforskare eller fritidssläktforskare.

[Ann-Britt Lindberg]

Ursäkta att jag lägger mig i denna sandlådeleken,
men jag trodde att vi alla var ute efter samma sak. ATT SÖKA VÅRA RÖTTER.  
Oavsett om man har akademisk utbildning eller inte så kan man nog klara av att läsa handlingar.  
Tack och lov att jag inte har varit så mycket i närheten av orginalhandlingar, man ser ju att en del har blivit förstörda även med vita handskar.
 
Varför inte utnyttja varandras kunskaper?
Alla har ju ngt att bidra med.

[Stefan Simander]

Hej alla glada debattörer! Detta diskuterats flera gånger tidigare här i Rötter, så en hel del argument finns att läsa i de äldre diskussionerna. Därmed inte sagt att det kan diskuteras igen, om det skulle finnas behov av det. Jag tycker egentligen inte att det gör det, även om det var roligt och fyndigt formulerat av Gunilla Johansson som ju fick fram sin poäng.  
Nämligen att själva forskningen som utförs är av olika kvalit?, beroende hur den bedrivs. Där kan det finnas skäl att varna för fel och brister som uppstår i avskrifter och bearbetningar av olika slag, uppmuntra källkritik som upplyser om källan och statusen på denna om det behövs, samt egna studier i originalkällorna.
 
Att ställa olika släktforskare emot varandra är direkt onödigt och dumt tjafsande som inte leder framåt och ens bakåt dit vi släktforskare oftast strävar! Alla som söker sina rötter kan kalla sig släktforskare. Det absolut behövs ingen särskiljande klassificering, även om kunskaper och erfarenheter förstås skiljer sig beroende på faktorer som ålder, hur länge man hållt på, hur avancerat man fördjupat sig i ämnet, hur förankrad man är i en trakt, hur källkritiskt bevandrad och utförlig man är, osv.  
 
Vilken form källorna läses i har ju absolut ingen betydelse för statusen på forskaren om det gäller original eller exakta kopior av dessa på mikrokort, nätets versioner av dessa på SVAR och Genline eller nyskannade i färg från DigiArkiv! Mer än att det går bättre att tolka ett original och att det är känslomässigt starkare att sitta med ett sådant.
 
När det gäller att använda redan gjord forskning, så borde det ju vara en fördel, för att inte säga en vedertagen forskningspraxis att kolla källäget vilka original som finns att tillgå, liksom bearbetningarna av dessa, innan man forskar själv!  
 
Glöm heller inte att alla uppgifter i finns i arkiv eller i skrift. Levande släktingar, foton, brev, otaliga andra handlingar och spår i bortglömda vrår, antikviteter med initialer, bomärken och årtal ristade i byggnader, person- och ortnamn som bevarats i bygderna, byggnader och husgrunder, m m.
 
Låt oss hjälpas åt att leta och sortera alla våra olika fynd i kamratlig och källkritisk anda.  
 
Nyfiken SläktFORSKARE sedan barnsben i intervjuer, fotoalbum, brev, mikrofilmer, mikrokort, arkivoriginal (med vita handskar och nakna fingertoppar), antavlor och släktböcker, sockenböcker, adels- och andra släktkalendrar, på släktträffar, anbyterier, föreningsmöten och hembygdsturer i anornas hembygder, studiecirklar, m m, och sist men inte minst på Rötter och Anbytarforum med fantastiska utbyten av uppgiter om och med nyfunnen släkt!

[Robert Lind]

Det är inte släktforskare som bara använder andrahandsuppgifter som kallas Galne Gunnar i artikeln på Rötter. Det är det stora genealogiska varuhuset med register m m. I artikeln talas om släktforskare som tror man med datorn kan klicka sej fram till sanningen utan att se skymten av källmaterial. Ser man inte skymten av källmaterial läser man inte mikrokort och genline. Bara register och hemsidor. Eller ber andra leta på anbytarforum. Varför hänga upp sej på dom vita handskarna och dammet när dom inte är poängen i artikeln?

[Stefan Simander]

Ursäkta, jag skrev fel namn ovan. Det ska förstås stå Gullbritt Hammarbäck istället för Gunilla Johansson!  
 
Egentligen förstår jag inte varför just detta av alla kritiska yttranden fick plats på Rötters förstasida. Vart vill redaktören komma? Är det en egen personlig åsikt som framförs i första hand eller en officiell från Släktforskarförbundet?
Kombinerat med det konstiga att man kommer till ett e-postbrev som man ska skriva som ska publiceras på en undanskymd Insändarsida i Rötter, när vi har Anbytarforum som naturlig kanal!
 
Det stora genealogiska varuhuset i kombination med Rötter och Anbytarforum, med Släktforskarförbundets stöd, är ju det bästa som hänt släktforskningen för såväl nybörjare som erfarna släktforskare! Bara man är medveten om svagheterna i materialet och noga med att ange källan om man använder det!

[Rune Edström]

Hej
För några år sen var det ju ett Ordet fritt på AF, där sånt här kunde diskuteras. Dessutom lite annat smått och gott, som hörde till när man ville vila hjärnan lite grann från namn och datum, över en kaffekopp.
 
Men det stack i ögona på renläriga forskare, som tyckte det skulle endast pratas om släktforskning på Anbytarforum. Antar att dom gjorde, som det nu ska göras, om man ska diskutera nåt annat än anor, skicka mail i lönndom, som fick höga vederbörandes öra. Så då är det ingen annan som vet nåt. Olika krystade förklaringar som framfördes angav alldeles säkert inte den verkliga orsaken.
 
Det måste ni ju förstå att ledningen inte vill ha kritik för sitt sätt att hantera AF, därför är insändarsidan bortgömt så man måste veta att den finns för att hitta den. Dessutom är det inte säkert att insändaren som du skrivit kommer in så särskilt fort om den blir godkänd, av redaktörn. Min raderades som inlägg på AF. Då sändes den som insändare men behövdes koll av mer än en månad, innan den kom in. Ytterligare ett sätt att strypa ovälkommen kritik.
 
Dessutom behöver styrelsen varken bry sig om eller ta intryck av det som framförs här. Dom är ansvariga ENDAST inför ordförande i anslutna föreningar, vid deras stämma. Styrelsen väljs på 2 år under vilken tid dom kan göra som dom finner för gott. Dessutom kanske lite extra känsligt nu när det ska sparas in 2,5 miljoner. Räknar inte med dom 800.000 som var framtida inkomster i bokslutet.
 
Så jag kan inte se att klagomål kan riktas mot att ni inte får diskutera sånt här offentlighet under ordet är fritt.  
 
Det har ju blivit PRECIS som ni ville ha det, och som Ni lobbade för och vann.  
 
Som vanligt är titlar och olika fack oerhört viktiga, så även inom detta skrå. Den ene släktforskaren anser sig mycket för mer än den andre, för läser endast orignal, mens den andra nästan inte kan räknas då han inte gör det.
Dom som blir nerklassade vill jag trösta med att dom som klagar har inte bättre vett.
 
Men ha en bra sönda
rune

[Anders Ellerstrand]

Gullbritt Hammarbäck:
 
Allt fler rusar in på släktforskningens arena utan att ens ha lärt sig grunderna i hantverket. Datorernas förbannelse är dubbel.
 
Inte mycket att ta fel på. Du måste lära dig grunderna (vita handskar?) innan du får börja släktforska. Att använda datorn verkar vara en ren synd. Den som slår på datorn och hittar sin morfars mor redan efter någon timme med sin nya hobby ska vara dubbelt förbannad.
 
Hade den synen varit allenarådande tror jag inte vi fått se 6000 besökare på släktforskardagarna. Jag har svårt att se att denna exkluderande (modernt politikerspråk) syn gagnar svensk släktforskning.
 
Jag tycker också Rune skriver mycket tänkvärt. Önskar man inte ha någon debatt är systemet med mail som ska granskas någon vecka innan de förpassas till en gömd plats utmärkt...

[Chris Bingefors]

Jo, just det Stefan! Det är det genealogiska varuhuset som gjort att släktforskning blivit så populärt, det är verkligen det bästa som hänt. Och att så många kan få spänning och glädje av att leta sina anor, studera sin bygd eller på annat sätt gå tillbaka i tiden. Många är nöjda med att få namn och plats och kanske åka till sitt släkts ursprungsorter och titta. Andra blir bitna och börjar gräva djupare, det är möjligt idag även för den som inte har tid och/eller råd att resa till arkiven. Släktforskning i alla sina varianter har blivit en riktig folkrörelse. Vad är det för fel med det?

[Crister Lindström]

God morgon!
 
Robert Lind har fattat poängen!  
 
---- Det är inte släktforskare som bara använder andrahandsuppgifter som kallas Galne Gunnar i artikeln på Rötter. Det är det stora genealogiska varuhuset med register m m. I artikeln talas om släktforskare som tror man med datorn kan klicka sej fram till sanningen utan att se skymten av källmaterial. Ser man inte skymten av källmaterial läser man inte mikrokort och genline. Bara register och hemsidor. Eller ber andra leta på anbytarforum. Varför hänga upp sej på dom vita handskarna och dammet när dom inte är poängen i artikeln? ---
 
Gullbritt Hammarbäck pekade i sin artikel på ett växande problem. Förbundskansliet har dagligen mail och telefonsamtal från människor som vill köpa DVD-skivan med Sveriges släkter eller som kräver att man snabbt ska berätta om deras anor för det har ni väl på CD.
 
Därför valde jag att citera hennes artikel. Intresset växer och borde återspegla sig i ökad föreningsaktivitet, fler medlemmar, fler kurser, fler studiecirklar. Är det så, eller återspeglar sig intresset i fler abonnenter på genline och ökad CD-försäljning?  
 
Beskrivningen av dammiga arkiv (som för övrigt inte är särskilt dammiga) och vita handskar, var en mera symbolisk rad. Genline, SVAR och andra skannade dokument är självklart källmaterial. CD-skivorna är det däremot inte. Alla skivor innehåller fel!  
 
Det var sannerligen inte min tanke att på något sätt nedvärdera någon. Men ingen har väl undgått de så kallade samlarna. Som okritiskt tar till sig det som finns på Internet och som ställer upprepade (och många) frågor. Källa: Internet - har förekommit också på detta forum.
 
Det är inget konstigt att det kommer upp ett mail när man klickar på länken. Det har jag använt vid ett flertal tillfällen tidigare. Inläggen läggs på en sida med anknytning till artikeln - inte på debattsidan. Senast handlade det om en bild. Det handlar inte om att gömma undan. Varför skulle det då vara en länk över huvud taget?  
 
Debattsidan är för övrigt inte gömd. I såväl innehållsförteckning som sakregister finns länkar under Debatt och Insändare. På Rötters förstasida finns en länk under Rötterlänkar och på FörbundsNytt finns en länk i huvudet.
 
Denna debattsida är - enligt beslut - avsedd för frågor som rör Förbundet. Rune Edströms påstående att jag skulle försökt censurera honom är oförskämt! Ingen insändare har refucerats! Insändare läggs in omedelbart. Senast handlade det om datasalen i Sundbyberg. Ett inägg som rörde Förbundet och som också besvarades omgående av Ted Rosvall.
 
Flera av inläggen ovan handlar mest om att inte se skogen för alla träd.  
 
Det handlade alltså inte om vita handskar utan om växande problem i vår datoriserade bredbandsvärld. Självklart ska vi vara glada över att vi har nya möjligheter att söka, kommunicera och arkivera. Möjligheter som lockar fler till släktforskningens fascinerande värld.  
 
Det, tycker jag, är är värt att diskutera!
 
Med förhoppning om en bra söndag
 
Crister Lindström t.f. Rötterredaktör

[Anders Ellerstrand]

Crister:
 
Intresset växer och borde återspegla sig i ökad föreningsaktivitet, fler medlemmar, fler kurser, fler studiecirklar. Är det så, eller återspeglar sig intresset i fler abonnenter på genline och ökad CD-försäljning?
 
Måste man vara med i en förening, gå kurser och studiecirklar för att få kalla sig släktforskare? Varför fördöma den som abonnerar på Genline och köper CD-skivor? För mig är det denna exkluderande syn jag vill ifrågasätta och debattera.
 
Och varför fick vi inte förrän nu veta vad som händer med mailet? Och var finns de hittills inkomna mailen?

[Bernt Bergkvist (Swetrot)]

OM man nu anser att datorerna är en dubbel förbannelse så skall kanske släktforskarförbundets anställda och dess styrelse fundera en del på vad man håller på med. Det är nämligen släktforskarförbundet som hårdast driver utvecklingen av olika databaser i släktforskningen. Huvuddelen av förbundets intäkter kommer från försäljning av databaser på CD-skivor. Det är till och med så att man lägger stora marknadsföringsinsater på att resa till USA och marknadsföra sina databaser. Det har skett med stor framgång.
 
I flera decennier har lokalföreningar uppmanats att digitalisera olika handlingar, allt från lokala kyrkböcker till gravstenar och dödböcker. DIS, som är släktforskarförbundets största medlemsförening, har mer än 20 år på nacken. Under den tiden har man byggt upp en stor databas som används mycket flitigt.  
 
Anbytarforum har varit en stor källa till hjälp för många, och visst saknar många notiser källhänvisning, men ju desto bättre. Källhänvisningen blir ju då Anbytarforum, och inte någon annans källa som glatt skrivs dit utan att kontrolleras.
 
Att börja föra en debatt där vi datorintresserade människor betraktas som något som katten släpat in är verkligen att skita i eget bo eller för den delen kasta sten i glashuset.  
 
Jag vill påstå att datoriseringen av släktforskarhandlingar gjort att tiotusentals människor kunnat börja släktforska. Jag vill påstå att det tack vare dessa databaser blivit rätt i forskningen väsentligt oftare än vad som skulle ha blivit fallet om man istället suttit och försökt uttyda vad det står i originalhandlingem.  
 
Jag är också fast förvissad om att det för många människor räcker alldeles utmärkt att reda ut sona anor blott några generationer bakåt. Man vill veta vem det egentligen var som byggde den där byrån som man fått ärva, man vill veta vem det var som skrivit på insidan av bibelns pärm som man hittade  på vinden, eller vem den gamla kvinnan är som finns på ett gammalt fotografi. Många vill veta var mormors morbror som utvandrade till Amerika tog vägen, men sedan är man nöjd. Att söka den 18:e generationen i mantalslängderna är inte intressant, för man har ingen relation till den Bonde Nils Persson och hans hustru som står noterad på ett många sekel gammalt papper. Det kommer kanske sedan, på äldre dar, om man man har tid och har hälsan.  
 
Skall då alla dessa människor inte vara fullvärdiga släktforskare? I sådana fall kommer släktforskarförbundet snart att organisera blott några hundratal medlemmar.  
 
Jag tycker inte att några åtgärder behöver vidtagas. De fel som understundom redovisas är relativt harmlösa och med något undantag så handlar det om att fel dräng Anders Nilsson blivit far till ett barn, eller fel piga Stina Persdotter blivit angiven som utflyttad till Stockholm. Det är ju inte så att riddarhusets eller kungahusets  historia fått skrivas om till följd av dessa fel. Tvärtom har väl många myter om hur kungar, prinsar och adelsmän varit far till oäkta barn kunnat skrinläggas efter att man tittat efter. Jag är dock väl medveten om att det finns totala rättshaverister som skall driva sina teser om kungar, adelsmän och Bure-ättens ursprung in absurdum, men det hade de förmodligen gjort oavsett de haft databaser som grund för sina påståenden eller ej.  
 
Om man nu ändå vill snäppa upp det hela lite, så ta fram kursmaterial och en kursplan i ämnet antavle-verifiering. Uppmuntra människor att gå vidare med sitt intresse, inte att ta ifrån dem deras intresse.
 
Bernt Bergkvist

[Chris Bingefors]

Vi har ju redan en enormt ökad aktivitet, men den är virtuell! Det som tidigare bedrevs med fysisk närvaro på föreningar, datasalar och studiecirklar bedrivs nu på nätet. Alla, oavsett boendeort, ekonomi och/eller handikapp kan få kontakt med likasinnade och jobba tillsammans via Anbytarforum. Ingen behöver känna sig dum, okunnig eller mindrevärdig, man kan avbryta när man vill. Frågan om utbyte av den fysiska datasalen mot mer nätbaserad virtuell datasalsaktivitet har redan varit uppe i DIS. Satsa på den virtuella släktforskarcirkeln och gör Anbytarforum lättare att hitta i. Satsa på Bernts förslag om antavle-verifiering, läsning av gamla handstilar, kulturkunskap om äldre tiders liv och förhållanden som påverkar släktforskningen, avancerade kurser i källkunskap (på nätet och i arkiven) och gör dem gärna nätbaserade. För bara några år sedan ansågs släktforskning vara något man satsade på för att förbereda pensionärstillvaron, nu är det en aktivitet för alla generationer.  Släktforskarrörelsen måste möta den nya tiden och de nya släktforskarna med moderna metoder. Jag tror att startsträckan är så mycket kortare nu med alla datorbaserade hjälpmedel, fler och fler kommer att efterfråga mer avancerade kunskaper och nya typer av kunskap. Det kan bara leda släktforskningen framåt. Samlare kommer det alltid att finnas, oavsett medium (läs gamla släktutredningar!).
 
Som mångårig anordnare av olika föreningsaktiviteter inom ett annat område så kan jag inte se annat än att Släktforskarförbundet borde vara överlyckliga över att så fantastiskt många kommer på släktforskardagar i Stockholm och ute i landet. Det är inte många som lyckas dra så mycket publik i dagens läge!