Släktforskare ett snokande släkte?

[Ann-Mari Bäckman]

Jag har vid ett par tillfällen möts med frågor vad slags nytta jag har med det jag forskar fram eller söker. Den ena gången var när jag berättade glädjande att jag hittat våra släktingar i USA till en nära släkting och fick frågan, vad ska du använda det till? eller något liknande. Den andra gången var när jag bad en släkting och hålla utkik efter gamla fotoalbum på loppmarknader och fick då frågan, varför jag var intresserad av andras fotoalbum. Den sista frågan kan ju vara berättigad, men den första förstod jag inte.
 
Jag började släktforska just för att jag visste så lite om min fars släkt. Därför har jag också snokat fram släktingar och tagit kontakt med dem. Alla har de kunnat berika min forskning och berätta mer om mina anor.
 
Kan det vara så att man verkar lite skum när man håller på att letar fram nutida släktingar både när och fjärran, inventerar gravar eller letar reda på  Namn åt de döda o s v?
 
Är den några fler, som möts med skepsis, när man berättar om vad man sysslar med?
 
Ann-Mari B

[Eivor Andersson (Ema)]

Det har aldrig hänt mig personligen, men jag har hört andra som bemötts som Du.
Tvärtom, så tycker jag att de flesta blir väldigt intresserade och börja prata om sina släktingar och att de också skulle vilja veta mer.
 
Några släktingar har aldrig reagerat negativt.
Men jag tycker inte att man skall publicera känsliga uppgifter, sjukdomar eller annat, på nätet.
Hälsn. Eivor

[Ann-Mari Bäckman]

Det är väl bara det att jag tror att alla andra nära släktingar ska hoppa högt av förtjusning över att man har hittat gemensamma släktingar, speciellt sådana i Amerika. Det känns som det accepteras mer när man bara letar anor bak i tiden, men att leta upp släktingar som lever nu, tycker inte alla är okej. Jag vet vilka jag ska nämna det för och för vilka jag inte ska det.  
 
Fast jag tycker det är jättehäftigt att efter 61 år få berätta för en äldre kvinna, att jag är döpt efter henne. Hon har i alla år varit ovetande om saken! För mig kändes det viktigt och det var mycket letande innan jag fann henne (egentligen hennes dotter). Både dotter och mor blev ju jätteglada över mitt brev.

[Kurt O Karlsson]

Jodå, jag har mött båda reaktionerna fast mest de positiva. Här kommer två exempel:
 
I mitten av 70-talet kontaktade jag efter mycken tvekan brevledes ett halvsyskon (född äkta) till min mor (född oäkta). Denna halvsyster blev mycket förtjust över att ha fått ytterligare släkt och uttryckte senare att det var synd att hon inte fått kontakt med oss tidigare. Hon accepterade helt ut min släktutredning och jag träffade henne flera gånger. Hon fick träffa min mor och umgicks till sin död med en av mina bröder. Tack vare henne har jag nu några fotografier av min morfar. En lustighet var att min mor och hennes halvsyster liknade varandra både till utseende och sätt vilket kanske inte var så konstigt. Men båda hade dessutom ärvt ett visst ordningssinne gränsande till pedanteri från sin gemensamma far som också hade varit pedant! En postiv upplevelse således.
 
Så det negativa: Min frus mormors mor hade slutat sin dagar hos en familj (släkt) som vi kände till men ej haft kontakt med. Via sonen till min frus tremänning (som ingick i familjen och som min fru träffat som barn) försökte vi få träffa kvinnan ifråga men fick beskedet att hon inte tyckte man skulle rota i gammalt! Vi hade till sonen (som själv släktforskade!) uttryckt en önskan om att få se ev fotografier etc på den gemensamma anan men där var det stopp!
 
Slutfacit: Folk är olika och reagerar olika!
 
Kurt

[Stig Ronnegren]

Hej.
Det har varit mycke Hysch hysch förr i tiden och det kan vara ett problem för oss forskare.
Jag tänker närmast på Oäktabarnen.
Det gäller att vara mycket försiktig med upplysningar, så det är inte alltid positivt som kommer fram.
I en liten by visste alla utom de berörda, för man pratar inte om sånt.
Exempel:: och jag som har betraktat honom som min Morfar men så är han inte det.
De andra som verkar vara negativa kanske vet att det finns släkt med Orent mjöl i påsen som de inte vill skall tas fram.
 
MVH Stig Ronnegren

[Gunnar Jonsson]

Jag har också fått frågan vad som är tjusningen med släktforskning. Jag har i vissa fall svarat med en motfråga: Vad är tjusningen med att se 22 vuxna karlar springa och jaga en med luft uppumpad läderkula i 90 minuter?. De flesta har då faktiskt insett att det FINNS olika intressen här i världen. En del har faktiskt även blivit intresserade av sina anor.

[Suzanne Wernersson]

Hej  
 
Under andra halvan av 1980-talet började jag släktforska och började med att fråga ut min mormor och morfar som då fortfarande var i livet.
Mormor var inte så sjusärdeles förtjust i att jag letade, hon berättade att någon som forskat hade hittat en person som inte var till sin sinnes fulla bruk, som betedde sig konstigt. Jag forskade trots detta och nu på senare år har jag hittat en släkting som levde ett udda liv i Stockholm, så troligen kände hon till denna släkting men, kunde inte / ville inte reda ut släktforhållandena.
/Suzanne

[Bente Løvli]

Hei!
 
Da jeg begynte å forske på min far´s slekt i Sverige, for en del år tilbake, var årsaken den, at jeg visste svært lite om denne slekten, og ville gjerne finne ut mer om mine røtter i Sverige.
Mine nærmeste nålevende slektninger her i Norge, og i Sverige, har vært positive til dette, og de er interessert i å få vite hva jeg finner ut om slekten.
Det som har vært vanskelig er å få frem opplysninger som eldre slektninger sitter inne med,  om nære avdøde slektninger, de har fått med seg at det er visse ting man ikke skal snakke om. Og det er mye lettere for de å snakke om den slektningen, i vår slekt, som ble halshugd på slutten av 1500-tallet, enn det er å snakke om den slektningen som fikk et uekte barn på begynnelsen av 1900-tallet, fordi dette blir nært, og de husker vel den skammen som det var forbundet med å få et barn uten å være gift.
Min generasjon ser jo helt annerledes på dette, men jeg har kommet fram til at jeg bør respektere at det er visse ting de eldre i slekten synes det er vanskelig å snakke om.
Så får jeg heller forsøke å finne andre kilder ang. dette.
Men når det gjelder slektsforskning, så har jo dette ingenting med snoking å gjøre, det handler jo om å få frem sin slekts historie.
Og personlig gir det meg  stor glede å finne ut av min slekt, og jo dypere man kommer inn i slekten, desto mer fasinerende og spennende blir det, dessuten er det svært lærerikt.
Men det er med slektsforskning som med alt annet man holder på med, så vil reaksjonene fra folk være forskjellige.
Men samlet sett så har jeg fått flere positive, enn negative reaksjoner, når jeg har fortalt hva jeg holder på med.
Mvh
Bente

[Marie-Louise Hägglund]

Hej  
Jag har stött på både det ena och det andra. Vissa vill inte att man ska rota som dom säger, men förra helgen hade jag bjudit in till kusinträff på min pappas sida. Alla kusiner kom utom de 2 som är avlidna och en som hade laga förfall så att säga. Jag visade min släktforskning och de hade också med sig gamla foton och uppgifter som jag inte hade. Korten har jag scannat in och det är SÅ roligt att ha dem och att träffa kusiner som jag inte träffat sen jag var liten.
Av 21 kusiner är jag är yngst och äldsta kusinen 73/Marie-Louise Hägglund

[Lars Nylander]

Apropå folks tyckande att släktforskare snokar...
 
När jag gick i högstadiet stötte jag i en husförshörslängd på en familj med ett ovanligt båstmansnamn som var samma som en av mina klasskamrater hade. Jag skrev av de uppgifter som fanns på sidan, tog med till skolan och gav min kompis. Några dagar senare fick jag höra att hennes pappa undrade om jag inte borde ha haft tillstånd från dem om jag skulle forska på deras släkt, och min klasskompis blev påhejad av andra i klassen som tyckte samma sak. Det absurda var ju att jag skrivit av en båtsmansfamilj för 150 år sedan och om de var släkt eller inte var ju inte säkert.

[Ann-Mari Bäckman]

Lars!
 
Om du hade haft riktigt otur kunde du ha haft 200 pappor till och fler, som stod utanför din dörr och hävdat att du borde ha tillstånd :-). Vad jag menar är att han hade ju inte ensamrätt på denna båtsmansfamilj (om det nu var hans släkt) utan under årens lopp har det blivit liksom fler ättlingar.
 
Jag tror att alla vi som släktforskar känner ett behov att få dela med sig av varje framgång man har under tiden man letar sina anor eller sin nutida släkt. Det gäller att hitta någon som är intresserad och inte någon som fnyser och funderar på vad man sysslar med.

[Ingela Martenius]

Som sagt, folk reagerar olika: en mig närstående släkting annonserade med mycket stora bokstäver i början av 1990-talet till hela släkten att nu skulle här minsann SLÄKTFORSKAS. Ungefär två år senare annonserade samma släkting, nu med mycket små bokstäver, att släktforskningen var nerlagd för det fanns inga uppgifter. På den tiden var varken jag eller resten av släkten intresserad, så vi ryckte alla på axlarna och mumlade instämmande om att man ju hört om att en mängd kyrkoböcker gått upp i rök etc. Några år senare blev jag själv intresserad av släktforskning - och genom kvarlämnade papper (min släkting är numera avliden) så kan jag se vilka böcker släktingen rotat i. Och det var inte brist på uppgifter som tog död på intresset, det var brist på rätt sorts uppgifter... Alldeles för många enkla och obemärkta bönder, och dessutom ett antal oäkta barn - som i de efterlämnade papperen inte ens omnämns!!
När jag nu presenterar min resultat är hela släkten lite ljumt intresserad - utom av de oäkta barnen och några syskon som hamnade lite snett i samhället, det tycker alla är otroligt intressant!
 
Ingela

[Annelie Gunnarsson]

Jag har stött på två sorters attityder.Dels de där man anser att de döda skall få vila i frid. Dels de där man visar ett totalt ointresse för både sina förfäder och sin historia. Men min åsikt är här att detta snarare är en brist hos forskarmotståndarna än hos mig, som aktivt försökt skapa mig en bild av min historia.
 
MvH
Annelie

[Gudrun Åhrlin]

Majoriteten av släkten är oändligt intresserad, men visst möts man ibland av inställningen att vad ska det där vara bra för?. Mitt motargument är då:
 
I sökandet efter släktingar ser jag olika levnadsöden. Att forska i de miljöer de levde i ger en möjlighet att se vilka förutsättningar de hade. Det ger också ökad förståelse för människor och det har man nytta av i det dagliga livet.
 
Jag mötte en person på en resa (i sammanhanget kan sägas att det var en person, som tyvärr inte brydde sig så värst mycket om sina egna levande anförvanter). Vi kom att tala om släktforskning. Denna person avslutade från sitt håll hela samtalet med orden:Jag tycker att man borde bry sig om de levande istället. Varpå jag replikerade:Det tycker jag med!

[Gudrun Åhrlin]

Min slutberättelse kom nog att låta vassare (och elakare) än vad den var i verkligheten. Jag hade alltså i samtalet gett mina argument kring ökad förståelse för människor och levnadsöden och vad det gav mig i relation till människor i nutid. Fast visst fanns det en underton i vad jag replikerade (jag brukar annars inte finna svaren förrän flera dagar efteråt, men där kom det oväntat direkt)

[Ann-Mari Bäckman]

Det kanske är min egen känsla av att jag sysslar med något suspekt, när jag snokar fram nutida släktingar. Ingen har ännu frågat, men hur har du kunnat hitta mig, däremot brukar jag berätta hur jag gått till väga för att finna dem. Ingen har då blivit sur över det, så det kanske bara är vad jag själv tror.
 
Jag har inte som en del berättar här, blivit ifrågasatt, hur man kan forska på släkten. Däremot känner jag att jag inte får respons av de två nära släktingar, som i mitt tycke, borde tycka det är kul att få veta vad jag kommit fram till.  
 
Till saken hör att jag har bara tre, som berörs mest, om jag bortser från min egen familj. Den tredje har jag inte så mycket kontakt med, men han tycker det är intressant när jag någon gång berättar vad jag kommit fram till. Kanske detta ointresse är orsaken till att jag måste leta reda på lämpliga offer att prata släkt med :-) ?

[Monica Svedberg]

Hej!
Ja, alla är inte intresserade av sina släktingar. Själv söker jag efter upplysningar om och foton av mina mor- och farföräldrars syskon och deras barn. Några napp har jag fått. Men när jag hittade ett barnbarn till min mors kusin och undrade om han hade något foto av sin farmor, död sedan länge, svarade han att han slängt en massa skit när hans far dog för några år sedan. Suck!

[Stefan Simander]

Släkt-, hembygds- och historieintresse skiljer sig stort mellan olika personer. Även i samma familj och/eller släkt. Orsakerna kan ju variera, alltifrån allmänna skillnader av vad som intresserar en, till att man har något som man tycker är känsligt eller direkt olämpligt att det kommer fram. Där kan födelsetid spela en stor roll, när det gäller t ex så kallade oäkta dvs utomäktenskapliga barn eller skilsmässobarn längre tillbaka.
 
Detta leder förstås även till olika hållning till dessa fenomen och till oss som forskar om detta. Att delta i forskningen intresserar definitivt i alla, inte ens de flesta.  
 
Att höra eller se några resultat brukar däremot intressera nästan alla.  
 
Men en stor antavlelunta eller stamtavlesläktsammanställning brukar de flesta oftast bara orka följa kring sin egen gren av släkten, tror jag. Det blir för mycket på en gång.
 
Min erfarenhet är att efter tusentals telefonsamtal till alltmer avlägsna släktingar, så är det bara 4-5 personer som varit direkt ointresserade och avvisande (av vissa privata orsaker), vilket självklart måste respekteras!  
 
När jag ringer tror många att det är fråga om någon slags försäljning, men när det står klart att så absolut inte är fallet, så blir det genast mer intressant! Igår talade jag med en ingift till en avlägsen släkting som blev fantastiskt entusiastisk och vi pratade i över fyra timmar!!! Jag har ett telefonabonnemang där det bara kostar 40 öre att ringa i Sverige, oavsett hur länge man talar. Det är bara tiden som sätter gränsen, inte kostnaden, som det var när jag började släktforska 1989. Då kostade telefonsamtalen till Gotland en förmögenhet!
 
Hos de övriga så har de oftast blivit mycket entusiastiska och velat veta så mycket som möjligt av både anor och släktgrenen. De brukar jag lösa genom att, som motprestation för de uppgifter jag får, sända dessa per e-post till dem eller barn eller barnbarn. Det brukar bli uppskattat! Dessutom får de då chansen att reagera om det är något som är fel, något som brister eller om något är olämpligt. Det har endast skett en gång att någon ville att vad någon annan sagt skulle strykas. Då följde jag förstås detta, eftersom det gällde dennes avlidne broder, även om det inte var en felaktig eller särskilt allvarlig uppgift. Det gällde att denne levt som enstöring och isolerat sig från resten av släkten på slutet, vilket hade beklagats. Det togs bort.
 
När det gäller andras intresse för ens forskning, så tycker jag att exemplet från Mora som visades upp i Rötter nyligen var positivt och intressant. Nämligen att finna annorlunda och konstnärliga lösningar på hur man presenterar sin släkt! Där skiljer sig ju både den egna förmågan/oförmågan och datorprogrammen åt, hur levande man kan göras detta!  
 
Fotografier, av såväl personer som platser, gör ju forskningen betydligt mer levande än om man inte har dessa! Liksom andra bilder och kartor! Därför är det viktigt att stödja sådana projekt som t ex Vallentuna Bildarkiv på Vallentuna Bibliotek, som bevarar minnet av personer och platser! Det fattas ca 50000 kr för att göra det tillgängligt på internet. Då kan en vänförening vara en bra id? kanske?
 
Ett bra samarbete mellan hembygds- och släktforskarföreningar underlättar ju kunskaperna om lokalhistorien.
 
Dessutom kan ju levande berättelser från intervjuade släktingar och andra bli mustiga och levande. Även domboksmål, bouppteckningar och identifierade och dokumenterade arvegods gör det hela mer intressant förstås!
 
Alltså många positiva erfarenheter och de blir bara fler för varje dag!

[Helene Jorsell]

Personligen forskar jag endast bakåt i tiden och direkta anor. En anas syskon finns med i min dokumentation men jag följer de inte framåt i tiden för att hitta nu levande och avlägsna släktingar. Undantag göres endast vid särskilda orsaker. Tex en bror till min mormors far som emmigrerade till Amerika på 1890-talet och försvann spårlöst. Där har jag lovat min mormor (som tyärr inte lever längre) att ta reda på vad som hände med honom då hennes far ägnade många år med att försöka hitta sin bror igen.  
 
Jag vill inte att någon ska forska fram mig. Därimot är det helt ok när andra forskare tar kontakt (vilket händer då och då) och säger att de sett på AF att jag härstammar från samma ana som dem och kan vi hjälpa varandra bakåt i tiden.
 
Så varför släktforskar jag om jag endast är intresserad av anorna? Därför det är historian som intresserar mig. Och jag har hela spannet att forska i. Allt från enkla bönder i Skåne, fattiga arbetare i Småland och stenhuggare och fiskare i Bohuslän till högadeln i form av Trolle och Ramel mfl samt allt därimellan; Skråyrken, båtsmän, borgerliga grosshandlare och tyska judiska invandrare. Fascinationen ligger i att se hur olika anorna till mina mor- och faföräldrar levde och att de generationer senare resulterade i lilla jag  
 
Och så mycket jag lär mig av att släktforska; historia, geografi mm.  
 
Man brukar säga att alla sätt är bra utom de dåliga eller alla blir saliga på sin egen tro varför jag inte vill ifrågasätta varför andra släktforskar så länge man själv inte mår dåligt av det. Tycker dock att man ska respektera att en avlägsen släkting kanske inte vill ha kontakt bara för att man båda härstammar från XX och YY si och så födda på 1710-talet.
 
Vänligen / Helene

[Ulf Sawert]

Hej alla! Jag har tydligen en ovanlig släkt...det är i princip bara min mor och jag som är intresserad av släktforskning bland mina närmaste. Detta är något jag aldrig kan förstå - särskilt då jag ju hittat så otroligt mycket intressant i min släkt! Jag tycker också att det varit svårt att ringa upp lite mera avlägsna släktingar och (vänligen) be att få prata en stund och få ställa lite frågor. Jag har blivit hemskt besviken många gånger då bemötandet har varit - minst sagt - kyligt. Undantag finns naturligtvis - men de är inte många.
 
Jag får ofta frågan: Men...vad spelar det för roll idag? Eller...jag vet vem min far var...och det räcker för mig! Ett annat standardsvar är: VARFÖR gör du detta? Vad är meningen?  
 
Ja, vad skall man svara på sådant? Det är väl som med allt annat här i livet...det gäller att känna efter vad som är viktigt FÖR EN SJÄLV! Man kan ju även tänka på att det faktiskt KAN växa upp nya generationer som har en helt annan inställning till ens material - så tänker iallefall jag.
 
Har själv läst ut prosten Fredrik Muncktells tre dagböcker nu och fått mycket fakta och inspiration genom detta. Han skriver på ett ställe i del III att han får ut mera ibland av att umgås med de döda än med de levande! Detta tycker jag var bra uttryckt(han släktforskade själv). Man kan ju få otroligt mycket kraft av att läsa om släktingar som varit goda föredömen inom olika områden och utträttat mycket - man får nya förebilder!!
 
Att i denna tid - då det är så mycket familjesplittringar - få komma in i ett sammanhang tror jag är väldigt viktigt. Man vet varifrån man kommer, man blir en del av en större helhet - ens släktbild (och världsbild!) vidgas! Man utvecklas som människa.
 
Därför vill jag uppmuntra Er här på rötter, att fortsätta Ert viktiga arbete med att hjälpa människor: att finna sina rötter, som jag tror kommer att bli bara viktigare och viktigare framöver!
 
Vänligen
 
Ulf Sawert