Skandinaviska Språkens Inflytande På Engelskan.

[Anders Andersson]

Givetvis kan vi inte veta exakt hur munkarna formulerade saken, men det är väl ett rimligt antagande att de också reagerade negativt på hur deras landsmän efterhand inkorporerade skandinaviska ord såsom vindue (window) och husbond (husband) i dagligt tal. Jag vet inte hur det språk de försökte skydda mot inkräktarnas inflytande lät, men det var inte det engelska språk vi känner i dag.

[Ann Little]

Den anglo-sachiska befolkningen och skandinaverna lär ha haft lätt att förstå varandra; språken var mycket lika och om ett skandinaviskt ord bättre uttryckte någonting, så var det en enkel sak att använda det skandinaviska ordet istället för det 'engelska'.  
 
Mvh
Ann

[Anders Andersson]

Att språken var lika varandra kan väl förklaras av att de tillhörde samma språkfamilj (den germanska), men det gör de ju också i dag, över tusen år senare... På de brittiska öarna fanns dock även de keltiska språken, som i dag finns kvar i form av bland annat kymriska (welsh) och gaeliska, om jag minns rätt. När kom saxarna till England?

[Bo Olsson]

Anglo-saxarna kom till de brittiska öarna i början av 400-talet och precis som Ann skriver var deras och nordbornas språk så lika att de lätt kunde förstå varandra.
 
MVH
 
Bo Olsson

[Anna-Carin Betzén]

Tack, Ann!
 
Det var ju snopet att ya var ett såpass nytt ord i engelskan! Men man kan ändå undra var de där ungdomarna fick det ifrån.
 
(Vi har en fånig TV-kanal som heter Discovery Mix, den visar en blandning av de olika Discovery-kanalernas program och vi har ingen programtablå för den så det var ren tur att jag hittade Time Team! Roligt att höra att programmet har gått i flera år, jag befarade att det bara var ett kort serie som skulle ta slut snart.)

[Marianne Solli]

Hei.
 
Det var interessant å lese denne spalten.
 
Når det gjelder ordet ja/ya har jeg registrert at flere svensker nesten ikke uttaler j-lyden i ordet ja; det blir nærmest bare en lang a. Er dette et nymotens påfunn, eller har det pågått slik i lengre tid? Jeg ha ikke registrert dette fenomenet i Norge. 
 
Marianne.

[Anders Andersson]

Jag har hört orden yea och ney (vet inte hur de stavas) användas i vissa officiella sammanhang i engelska, exempelvis i parlamentsomröstningar, och fått intrycket att dessa är äldre former av yes och no. Samma ord har använts i dialogen i någon film som utspelar sig i 1600-talets Nordamerika, men det är väl osäkert hur pass verklighetstrogen en sådan film är. Vet vi själva hur svenska språket lät på 1700-talet?
 
När det gäller svenskt uttal så är Mariannes observation korrekt; det är rätt vanligt att ja uttalas med ett stumt j (enbart a), men jag har inte sett någon språkvetenskaplig förklaring till fenomenet. Jag tror inte det är dialektalt (även om geografiska skillnader kan finnas), utan jag kopplar det snarare till sammanhanget. Ett ensamt ja (som svar på en fråga) uttalas nog oftare som a än ett ja som ingår i en längre mening gör det.
 
Jag använder själv a ibland, gärna ihop med en intensiv huvudnickning, då jag undviker att andas ut (varvid j blir stumt), och jag tror inte att det är ett sentida påfund (men jag kan inte uttala mig om tiden före 1960-talet). Det finns även en uttalsvariant ha med inandning på h som kan låta besynnerlig i utländska öron; antagligen föranleds den av att man passar på att besvara en snabb fråga medan man andas in.

[Tord Påhlman]

I de officiella sammanhang jag sett (i TV) har man vid upprop (votering) svarat ay respektive nay, stavas så enligt mitt gamla lexikon och uttalas ungefär aj respektive näj. I filmen Fargo, som utspelar sig i Minnesota och har Peter Stormare i en huvudroll, låter man vissa av filmens karaktärer genomgående säga jaa i stället för yes, tydligen med avsikten att få dem framstå som mer lantliga. (Dessutom har en del begåvats med svenskklingande tillnamn.) Jag har inte besökt Minnesota (har aldrig kommit längre än till Kalifornien), men mina släktingar därifrån har vid besök här i gamla landet inte talat som de gör i Fargo. Kanske någon vet om våra förfäder möjligen, trots allt, inplanterade ordet ja i Minnesota?

[Ann Little]

Anna-Carin! Du behöver inte känna dig snopen längre för 'ya'* går långt tillbaka i tiden; det var bara att det blev 'inne' att använda ordet under senare år.
 
Så här är det:
 
Yea= Yes; aye
Now archaic except in recording or expressing a vote.
Middle English: ye, ya*, Old English: gea
 
Nay= No. Now archaic or regional except in recording or expressing a vote.
Middle English: nay, nei from Old Norse: nei, ne,;
not + ei, ever.
 
 
Det är väl mycket troligt att många skandinaver som bosatte sig i Minnesota fortsatte att säga 'ja'istället för att använda 'yes'. Säkert pratade många t.ex. svenska dagligen, så då kanske det blev lite blandat när de måste använda engelskan. Men i Minnesota bosatte sig också tyskar och, tror jag, holländare, så säkert kommer användandet av 'ja' istället för 'yes' inte enbart från skandinaverna.  
 
Sedan jag började lyssna till Radio Sweden för några år sedan så har också jag märkt att många svenskar, särskilt unga flickor säger 'a' istället för 'ja'. Det retar mig enormt; jag har inget minne av att man sade så när jag bodde i Sverige ( fram till 1968 ) , och det låter som småbarnsprat tycker jag.
 
Mvh
Ann

[Tord Påhlman]

Jag noterar att du stavar ay som aye. Vill bara påpeka att mitt (gamla) lexikon anger bägge stavningsvarianterna, ifall någon trodde att jag stavat fel i mitt föregående inlägg.

[Marianne Solli]

Hei Ann.
A dessverre, slik er det blitt. Vi kan nok ikke holde på det gamle i evigheter heller. Jeg er enig med deg i at det lyder som barnespråk. Det har jeg tenkt mange ganger.
 
Et annet fenomen jeg har lagt merke til (har ikke kunnet unngå det) er at så mange bruker ordet liksom i tide og utide. I løpet av noen få setninger blir det ofte brukt flere liksom. Hvorfor? Og hvorfor brukes det så ofte man når man snakker om seg selv, og det naturlige ville ha vært å bruke jag eller jeg? Er det en slags ansvarsfraskrivelse, eller? Jeg bare undres.
 
Marianne

[Ann Little]

Hej Marianne! Det där med att säga 'man' när man () kanske menar 'jag' men också ofta ingen särskild, liknar engelskans 'one' som används precis på samma sätt; men då mestadels av övre medelklassen och överklassen. I engelskan går det också bra att säga 'you' utan att man därför syftar på en särskild person. Exempel:  One would very much like to visit Australia. It is possible for one, you to do this! Här syftas inte på någon särskild utan bara att något är tillåtet eller möjligt.  
 
Ordet 'ja' används väl ofta på samma vis som 'well' i engelskan, alltså i början av en mening. Tror det görs i norskan också, åtminstone har jag hört norrmän säga 'väl' eller kanske det stavas 'vell'. Svenskan har ju inget 'well' så istället blir det 'ja'. Och om man pratar och letar efter uttryck och ord som bäst beskriver det man vill säga, så blir det säkert en hel del 'ja;ande' mitt i talet, precis som det skulle bli i engelskan. Exempel: Well,it's hard to explain really, I mean, well, you know/ Ja, det är svårt att förklara faktiskt; jag menar, ja, du vet.  
 
 
Mvh
Ann

[Bibi Gustafson]

Första gången vi såg Fargo bodde vi fortfarande i USA (Florida). Ungefär halvvägs genom filmen gick det upp för mig varför sättet att tala kändes så hemtamt (jag har inte varit så värst mycket i Minnesota): skådespelarnas minspel i form av smånickar och så var helt svenskt/skandinaviskt. Jag har aldrig upplevt att mina vänner i Florida pratar på det sättet - utom en som kommer från St Paul... Sedan har vi i och för sig sett om filmen i Sverige (med svensk textning) och då blir inte känslan lika stark.. Letade lite på nätet just nu och hittade en artikel om bröderna Coen där det sägs följande: Joel and Ethan Coen's striking ability to compose brilliant dialogue for their characters is perhaps the most distinguished aspect of their work. The dominant critical approach taken with regard to Fargo focused on the attention paid to capturing the specific dialect of the Minnesota community. Peter Körte argues that the attention given to maintaining an authentic language-scheme is less a simple affectation or cute device and more an “expression of a very specific experience and mentality,” supporting the notion that the Coens' ethnographic project is legitimate. http://www.sensesofcinema.com/contents/directors/03/coens.html
Bröderna Coen är ju uppvuxna i Minnesota och har säkert träffat på dialekten under sin uppväxt. Min man tillbringade ett år i Michigan som utbytesstudent 1967-68 och besökte Minnesota några gånger då. Ett av hans starkaste minnen därifrån är med vilken påtaglig svensk brytning de infödda talade.  
 
Bibi

[Bibi Gustafson]

Skulle ju även kommentera bruket av man. Min uppfattning är att detta är en ganska stockholmsk vana, t.o.m den kungliga familjen brukar säga man ganska flitigt när de egentligen menar jag.
 
Bibi

[Anders Andersson]

En motsvarighet till engelskans well är nog svenskans tja, ett ord utan uppenbar egen betydelse (och jag syftar inte på den slangartade sammandragningen av hälsningsordet tjena, utan tja är såvitt jag vet äldre än så). Avsaknaden av betydelse gör ordet rätt användbart i spontant tal, men det kan också glida ihop med ja och uttalas som ett mellanting mellan de båda orden (ungefär som ett mjukt dja; det finns kanske någon fonetisk symbol för det konsonantljudet också). Tja, det är svårt att förklara faktiskt, liksom alltså va...
 
Å då ba, å hon ba, å han ba... Tjaba!

[Anders Berg]

Tja kan också jämföras med nja. Man håller delvis med. Tja är kanske ett något mindre avståndstagande än nja, och har lite av spela roll över sig. Tja, det kan du ju ha rätt i. Nja är ofta ett nej när man inte riktigt vill säga det rent ut.  
 
Engelsk motsvarighet till nja?

[Anders Andersson]

Povel Ramel levererar en lång harang av liksom och alltså i Jag diggar dej, som väl skall antas återge stockholmsslang... Visst har han framfört den tillsammans med Wenche Myhre?

[Michaël Lehman (Philippos)]

Hälsningsordet »tjena» heter väl snarast »tjänare» (jfr ty. hälsningsordet »servus», av lat. servus, slav, tjänare). Att det har kommit att uttalas (och skrivas) »tjena» torde ha att göra med dels det stockholmska (mälaredalska?) uttalet av ä-ljudet (min mormor, som är uppvuxen i Uppsala,  säger fortfarande »trena» i stället för »träna» och »eta» i stället för »äta» [ETA är en terrorgrupp, inte ett verb...], trots att hon har bott i Ångermanland närmare 30 år), dels att man därmed har uppfattat de två sista bokstäverna -re som ett slarvigt uttalat enklitiskt dig (en av mina klasskamrater i gymnasiet brukade, när flera skulle hälsas, säga »tjena er»).

[Anders Andersson]

I så fall kanske mja är ett ja som man inte heller vill säga rent ut?
 
Engelskans well är tillräckligt mångsidigt för att kunna användas också i dessa betydelser, tycker jag. Det handlar nog mer om intonation än själva ordvalet. Well, you could say so, but...

[Anders Andersson]

Jovisst är tjena en förkortning av tjänare, och den är säkert gammal, men någon gång under min skoltid (högstadium eller gymnasium) erfor jag att ett kärnfullt Tja! kom att ersätta Tjena! som hälsningsord bland mina kamrater. Det är möjligt att jag bara inte hört det förrän jag 1975 flyttade söderut från Norrbotten till Mälardalen. Någon annan som känner igen det? Jag antar att Tjaba! är besläktat.

[Anders Berg]

Tja Anders! Jovisst, vi är ungefär samma generation. Tjaba är en något senare utveckling, tror jag. Undrar om inte italienskans Ciao kan ha haft en viss påverkan också. Italienare var en stor invandrargrupp på 70-talet.
 
Men eftersom ämnet för diskussionen inte är Italienskans inflytande på de nordiska språken så väljer jag att inte utveckla!

[Andreas Snildal]

Den som har sett nyere amerikanske fjernsynsserier og filmer, har kanskje lagt merke til at moderne, fremadstormende amerikanske karrieremennesker i disse seriene eller filmene ofte uttaler yeah nærmest som det skandinaviske ja, om med noe mer distinkt h-lyd på slutten. Et godt eksempel på dette er serien The West Wing (Vita huset på svensk og Presidenten på norsk).

[Lars Öhman]

Tjänare lär vara en förkortning av det gamla sirliga tilltalet Eder mjuka tjänare enligt vad Gertrud Pettersson skriver i sin bok Svenska språket under 700 år.
 
Det engelska ordet ay finns även i det svenska sjömansspråket. Alla torde väl någon gång ha hört uttrycket Aj, aj kapten! Kaj Gullmar skrev till och med en sjömansvisa med den titeln en gång.

[Ann Little]

Något jag lagt märke till under de senaste ca. två åren är hur man i många av de amerikanska tv-serierna bytt ut hälsningsordet 'Hi' till 'Hey'! Det är givetvis inte ett nytt ord i engelskan, det har används i hundratals år, men inte till att hälsa på någon, utan som ett uttropsord; 'hey, you!'eller 'hey, what's going on' m.m.
 
Jag har ofta önskat att jag skulle kunna säga 'hej' till folk här i England utan att någon tyckte det lät annorlunda/konstigt; nu skulle det nog gå bra, men det värsta för mig som svensk är att alla nog skulle tro att jag apade efter amerikanarna.  
 
Mvh
Ann

[Anna-Carin Betzén]

Ann,  
 
Tack för det lugnande svaret om yea och nay. Nu kan jag sova gott om natten.  

[Anna-Carin Betzén]

Enligt SAOB finns ett uttryck mjuka tjänare som ursprungligen kommer av Jag är eder ödmjuka(ste) tjänare. Så det blir nog minst sex steg i utvecklingen av uttrycket:
 
Jag är eder ödmjuka(ste) tjänare
Eder mjuka tjänare
Mjuka tjänare
Tjänare
Tjena
Tja
 
SAOB nämner även ordet mjukis, med exemplet Mjukis på sej, nu kilar ja från 1897. Det känns som ett kul alternativ, kanske värt att återuppliva!

[Monica Svedberg]

Förr sa man ofta, åtminstone i Stockholm:
Tjänare, vi träffas lite senare.

[Ann Little]

Författaren Thomas Hardy kom från landskapet Dorset och många av hans böcker är satta där. I Dorset dialekten, som han lät många av personerna i sina böcker tala, finns ett 'ord' som vi också har i svenskan, nämnligen 'en'. 'En' som i ' ja, det gör en väl' eller ' jag såg en igår'o.s.v.  
 
I Hardys  The Return of the Native  säger en av personerna ....-thy father's very likeness in en . Också,  To save my soul I couldn't help laughing when I zid (saw) en!
 
Mvh
Ann