ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Namn innan kyrkbokföringen  (läst 1059 gånger)

2006-06-04, 07:13
läst 1059 gånger

Birgitta Thysell

Min morfar lärde mig som barn denna ramsa och påstod att det var vår släkt.
Mes, Liten, MesteparsLisa
Pus, Mårten, MosterparsPelle
Jovars, Erkas, Ollas, AnnaLisas  
hjulbent gubbes sons pojke i Lågnäset
Vid min släktforskning finns inte dessa namn med. Kan det vara så att innan efternamn fanns identifierade man personer på detta sätt?

2006-06-04, 08:58
Svar #1

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Innan släktnamn användes allmänt (dvs. innan förra sekelskiftet) brukade man patronymikon (metronymikon någon gång), tillnamn och gårdsnamn för att identifiera folk.
 
Patronymikon brukades mest - alltså fadersnamnet. Metronymikon, modersnamn, brukades sällan (faktiskt mest under medeltiden).
Tillnamn var personliga karaktäristika: det kunde vara Erik Röde (för att han hade ovanligt rött hår) eller Harald Blåtand (för att han hade en svartnad (dvs. blå) tand) - eller för den delen smed-Sven, skomakar-Lasse etc.
Gårdsnamn har levt kvar till våra dagar i Dalarna och Hälsingland men har förekommit även på andra ställen: om gården hette Pers och där bodde en man som hetter Olof Persson så kallades han gärna för Pers Olof Persson (eller mindre högtidligt, Pers Olle).
 
Bara patronymikon (metronymikon) och gårdsnamn brukades allmänt för att identifiera folk officiellt.
 
Ramsor av den typen Du lärt Dig förekommer på många olika ställen och är oftast ett mnemotekniskt knep för att komma ihåg de riktiga namnen. Så t.ex. kan jag aldrig lära mig i vilken ordning planeterna kommer räknat från solen - men jag kan idiotramsan Men Vid Tillfället Märkte Andersson Ju Svansen Under Nicholsons Pall vilket ger Merkurius Venus Tellus Mars Asteroidbältet Jupiter Saturnus Uranus Neptunus Pluto - men märk att jag måste kunna själva namnen för att sätta in dem i ordningen!
Att kunna räkna upp sin släkt var både ett nöje och i viss mån en nödvändighet förr. Det gällde att ha koll på att giften inte gjordes i förbjudna leder och inte minst vem man var arvsberättigad efter (jord fick inte heller säljas hur som helst till sådana man inte var släkt med).
 
Ingela

2006-06-04, 11:45
Svar #2

Utloggad Chris Bingefors

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11832
  • Senast inloggad: 2024-02-28, 15:20
    • Visa profil
Min farmor född 1884 var dotter till Edvard Jensen/Jönsson (son till Jens Pedersen i Danmark), som också kallades Segerlund efter sin styvfar vars torp han övertagit. Hon berättade att barnen innan de började skolan inte egentligen hade efternamn, det var omväxlande Jensen, Segerlund och Edvardsdotter, men de användes egentligen inte och de visste inte vad de hette. När de började skolan sa prästen att nu är det väl lämpligt att ni kallar er Segerlund, det blir ett bra namn så fick det bli så.

2006-06-05, 05:02
Svar #3

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Ja, åren innan 1900 så var det oklart på många ställen i landet. En del hängde kvar i det gamla patronymikonbruket, en del började bruka släktnamn.
Ibland blev det lustiga effekter: min morfar använde sin fars patronymikon, dvs gjorde ett släktnamn av det, medan hans syskon blev vid det gamla och bildade patronymikon efter fadern. Syskonen hade alltså olika efternamn efter 1901.
I städerna var det prästerna som påskyndade övergången till släktnamn; det var vanligt med personregister istället för riktiga Hfl, och då var det praktiskt att kunna registrera hela familjen under samma efternamn - och så blev familjen begåvad med ett namn utan att de ens var riktigt medvetna om det.
 
Ingela

2006-06-05, 17:04
Svar #4

Eva Leksell

Ingela, vad har du för belägg för att präster i städerna ska ha begåvat familjer med samma efternamn utan att dessa ens var riktigt medvetna om det?

2006-06-05, 20:47
Svar #5

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Min mors flicknamn var Jansson, och på hennes raka fäderne hade namnet Jansson frusits som släktnamn rejält tidigt. Jag satt länge fast vid hennes ff ff Anders Petter Jansson, född 1826, och när jag äntligen insåg vilken församling han var född i och fick tillfälle att leta i deras böcker hette hans far Jan Jansson, så där kan man nästan säga att det är hugget som stucket om Anders Petter använde sitt eller sin fars patronymikon. Farfadern hette dock Jan Jakobsson, och hans far hette Jakob - Jansson. Han är tills vidare äldste kände stamfader här.
 
Men samma där som i Ingelas exempel. Min mf ff Carl August Jansson, Anders Petters äldste son, var det enda av syskonen som tog faderns patronymikon som efternamn. Alla syskon skrev sig Andersson eller Andersdotter, och en bror bildade familj och fick en dotter som hette Andersson som ogift.
 
Men på min mammas gren hängde Anders Petters patronymikon med och lever kvar än hos en brorson till min morfar. Sedan mina morföräldrar skilt sig i början av 60-talet var det lustigt nog min mormor som hette Jansson längst. Morfar tog ett nytt namn, min moster och min mor bytte namn genom sina giftermål och min morbror tog sig ett eget namn.

2006-06-05, 22:27
Svar #6

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Eva,
 
Från min egen familj. När de flyttade in i Göteborg 1873. Ingen frågade min ffm om hon ville släppa sitt Svensdotter och legalt byta till sin mans namn. Och även mannen (min fff) blev lite förvånad när han insåg att hans söner ärvde hans patronymikon som ett släktnamn - hans bröders och systrars barn i Örby gjorde det inte utan fortsatte med egna patronymikon.
 
Och när jag såg hur många som kom inflyttade in i Göteborgs Domkyrko insåg jag raskt att prästerna nog inte frågade varje gift kvinna om det var OK att de blev införda under mannens patronymikon som prästerna just förvandlat till ett efternamn (och varje man blev nog inte tillfrågad han heller om vad han ansåg om att hans patronymikon blev efternamn). När tusentals flyttade in varje dag var nog detta enda sättet att få någon ordning på det.
Orsaken till att jag inte tror att folk tillfrågades är att jag hittills inte sett en enda som protesterat och krävt att få bli uppsatt för sig själv - och av alla tusental som kom så borde ju några protesterat.
Detta var inte heller förbehållet Göteborg, samma sak hände i åtskilliga småstäder i Västsverige i alla fall (minsta ort jag sett det i är Åmål).
 
Ingela

2006-06-05, 23:54
Svar #7

Utloggad Marianne Kindgren

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 443
  • Senast inloggad: 2023-03-04, 15:14
    • Visa profil
    • www.roxnas.net
Håller med Ingela om att en del präster nog kan agerat efter eget tycke vid inskrivningen, men av olika skäl.
En släkting till mig tvingades av prästen att återta sitt patronymikon Johansdotter när hon återvände till landsorten från Stockholm 1891, trots att hon och bröderna kallat sig Pettersson i mer än fem år. Deras far hette Johan Pettersson.
Enligt vad hon själv berättade ska prästen ha sagt någonting om att en piga ska heta Johansdotter.
Efter giftermålet 1894 använde hon makens efternamn.
 
Marianne K

2006-06-06, 01:36
Svar #8

Utloggad Anders Pemer

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1662
  • Senast inloggad: 2024-03-18, 07:38
    • Visa profil
    • www.pemer.net
Jo, nog lär det ha varit så. Släkten Pemer försvann nästan helt från Sveriges yta just genom klassvandring ner i bondeståndet, så att David Pemers fyra söner Niklas, Sven, Erik och Karl blev bröderna Davidsson i stället och deras barn hette Niklas-, Sven-, Erik- och Karlsson/-dotter.
 
När min farfars farfar, äldste son till Sven, dristade sig att vilja bli Nils Svensson Pemer i stället för bara Nils Svensson gick det bra först, i födelseförsamlingen Frykerud. I husförhörslängden 1861-65 blir namnet Pemer tillskrivet på Nils, innan han flyttar därifrån till Sundsvall, och av bara farten också på fadern Sven, så att därmed alla mina anor på raka fädernet har kallats Pemer i minst en samtida officiell handling.
 
Men i nästa längd försvann Pemer på Sven. Och väl framkommen i Sundsvall blir Nils åter blott och bart Nils Svensson i ett antal år, innan Pemer slår igenom när hans smidesverksamhet hade vuxit sig så stor att hans titel blev fabrikör. Så möjligen ansågs en smed bara kunna heta Svensson, medan en fabriksägare kunde bära sin fädernesläkts månghundraåriga gamla högborgerliga släktnamn... (?)
 
Alla övriga agnatiska linjer av släkten Pemer kvar i Värmland var fast förankrade i prästerskapets syn på efternamn. När vi har spårat upp alla dylika grenar i modern tid har åtminstone någon medlem av varje gren väl känt till att man egentligen var en gren av en släkt som hette Pemer, men id?n att ta tillbaka namnet verkar inte ha förekommit på någon av dessa grenar alls fram tills kontakterna började återknytas på 1980-talet.
 
Släktens huvudman totalt sett, på grenen från den äldste av de ursprungliga bröderna Davidsson, blev ivrigt påhejad av vår släktförening och inledde åtminstone en process, men han tyckte att det överdrivet tillkrånglade sättet när det gäller ett namn som andra släktingar redan bär (dvs att alla dessa måste ge medgivande) verkade alldeles för jobbigt, så han tog ett nyskapat namn i stället.
 
Som ett egendomligt sammanträffande hade alla de andra agnatiska grenarna utom just huvudmannens familj (han har tre döttrar och en son) växt sig många och i en del fall rätt stora fram till min farfars generation, men väl där slutade alla grenar producera söner och på bara några generationer blev det bara nu gifta kvinnor kvar, som var födda Nilsson, Eriksson eller Karlsson, i stället för Pemer. Och de manliga agnatiska pemrar som fanns när jag började släktforska har nu alla avlidit. Frid över deras minnen.
 
Som ett ytterligare egendomligt sammanträffande har alla de kvinnor som finns kvar på de här grenarna bildat familj med män med såpass särskiljande efternamn att det inte är troligt att någon ättling på dessa grenar lär vilja söka sig tillbaka till just namnet Pemer och försöka återta det.
 
Lite lustigt att det inte blev några manliga agnater kvar alls i övrigt. När jag började gräva ordentligt efter alla sådana grenar för att bli klar över hur det såg ut föreställde jag mig ju förstås att det kunde finnas många fler än vår huvudman som redan hade tagit ett annat namn i stället. Men det var inga fler kvar.
 
Inte i Sverige i alla fall. Några emigrerade agnater har haft familj i USA, men att hitta barn till rätt Eriksson i USA med deras så kallade folkbokföring... suck...  
 
Och allt detta på grund av den ståndssegregation som rådde kring vilka klasser som kunde ha vilka typer av efternamn... Hade inte synen varit så rigid hos framför allt prästerna, som var sin tids folkbokförare, kunde kanske mycket varit annorlunda?

2006-06-06, 09:14
Svar #9

Utloggad Chris Bingefors

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11832
  • Senast inloggad: 2024-02-28, 15:20
    • Visa profil
Hej igen
 
Handlar det inte om vår syn på efternamnet som just ett namn. Jag var som barn mycket fascinerad av att farmor inte hade vetat vad hon hette, det vet ju alla människor. Men ett patronymikon är inte ett namn, det är en bestämning (vilken Per, Anders etc man menar). I dagens Island, som ju fortfarande använder det gamla systemet, påpekar man ofta för utlänningar att patronymikonet inte är ens namn, det är förnamnet (det givna namnet) som är en persons namn. Presidenten tilltalas med förnamnet bara.  
När jag senast var i Island och skulle köpa en bok av Arnaldur Indridasson frågade jag i bokhandeln efter Indridasson bara, som vi svenskar gör (hade glömt hans förnamn). De förstod ingenting förrän jag beskrev boken, då kom: aha, Arnaldur menar du! och det hela var solklart. Boken stod naturligtvis under A, inte I.
Även adeln i Sverige hade längre tillbaka inga riktiga efternamn = släktnamn. Birgittas ramsa i början på den här diskussionen visar bra hur man tänkte.
Överklassen började med släktnamn, efter adeln hade ålagts att använda dem (och kanske efter utländskt inflytande) och då ansågs det förmätet att de lägre klasserna skulle försöka göra sig finare och ha släktnamn. Därav dög det med patronymikon för en piga, hon skulle inte göra sig bättre än den plats i livet hon fötts till!  
Vi ser ju också hur man ofta går tillbaka till patronymikon, kanske som dubbelnamn i vissa fall, det var att anpassa sig till en kultur där det var så man bestämde folks tillhörighet, inte bara till social klass utan vems son eller dotter man var. Det kändes helt fel för många från bondesamhället att använda -son namnet som släktnamn när detta infördes, det var ju inget namn.
Vi kan i alla fall vara glada att kvinnorna ofta behöll sina namn livet ut, av samma skäl - det var inga namn, det gör det så mycket enklare att släktforska.

2006-06-07, 09:43
Svar #10

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Min mormors far hette Olle Vestman och då kallades min mormor för Olle Vestmans Katrina, fast hon var gift Eriksson. Så sent som på 80-talets mitt så skulle jag förklara vem jag var släkt med för en från samma by, som mormors hemby. Jag sa då att jag var barnbarn till Katarina Eriksson, men möttes med frågetecken tills jag sa Olle Vestmans Katrina. Jag vet inte om det hade och göra med att mormor bodde kvar på hemgården, även sedan hon blev gift. Det var Olle Vestman som köpt gården och den blev då kallad Olle Vestmans även 50 år efter hans död, så länge den fanns i släkten.
 
Jag minns att jag inte gillade detta att min mormor inte var känd med sitt efternamn som gift, utan med sin faders namn. Det var som om morfar inte fick plats där i hennes liv. Det är väl som Chris säger att ens namn är förnamnet, det andra namnet talar om tillhörigheten till en far, man, släkt eller gård.
 
Mormors bror Nils däremot, hörde jag bara kallas Nisse Vestman.
 
Ann-Mari Bäckman
Ann-Mari Bäckman

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna