Möjliga och omöjliga argument som används för att förhindra släktforskning

[Stefan Simander]

Författaren, släktforskaren och ståuppkomikern Lasse Eriksson har på sin hemsida under denna rubrik samlat erfarenheter av släktingar/personer som försöker hindra ens släktforskning och ett antal argument som dessa personer anger eller  kan tänkas ha. Ibland kan det finnas juridiska diskussioner om rättigheter till brev och till och med hot om rättsligt efterspel!
Han vill gärna få kontakt med andra som har liknande erfarenheter.  
Syftet är att kartlägga problematiken och sedan stödja andra som råkat illa ut.
Han skriver bl a:
 
Möjliga och omöjliga argument  
 
som används för att förhindra släktforskning.
 
   
När släktingar försöker lägga hinder för utgivning av släktkrönikor kan många olika skäl åberopas. Här kommer några skäl att diskuteras:  
   
1) Censoren sammanblandar äganderätt med upphovsmannarätt och tror sig kunna stoppa publicering av ex. brev i släktens ägo.  
2) Censoren anser sig ha tolkningsföreträde exempelvis genom att hänvisa till att denne är äldste sonen, har högsta utbildningen, är ålderman eller överhuvud på ett eller annat sätt är släktens överhuvud.  
   
3) Censoren har kanske inte varit helt sanningsenlig i skildringen av sin härkomst och riskerar att bli korrigerad.  
   
4) Dolda släktsjukdomar riskerar att oavsiktligt bli framlagda. Ett skäl som kan vara legitimt.  
   
5) Censoren anser sig kränkt och utlämnad trots att skriften är anonymiserad. Kan vara ett legitimt skäl.  
   
6) Personen som skriver om vår släkt är olämplig till uppgiften.  
Kanske är det en ingift som skriver, eller en nära vän till familjen. Denne kan av någon släktmedlem identifieras som en utböling som måste rensas ut och förvisas.  
   
7) Kennedy-syndromet:  
Det finns familjer med en mycket stark mytologi om sitt eget värde och sin egen potential. Dessa familjer har ofta, under någon eller några generationer, gjort en brant klassresa upp i samhället och behöver stärka sin identifikation med samhällets övre skickt. Ett exempel är den starka inlevelse i Kennedyfamiljen som kom att påverka många uppväxande 40-talister. När denna mytologi krakelerar träder upprörda censorer fram.  
   
   
Litteraturtips:  
Lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk (SFS 1960:729)  
Stig Strömholms artikel Klient och patron i Europa i boken Klient och patron (Utg. av Magnus von Platen, 1988)  
Thomas von Vegesack, Iakttagelser vid gränsen - När skönlitteraturen möter sina vedersakare.
 
Adressen är http://hem.fyristorg.com/standuplasse/censorer.htm
 
Även jag har i olika sammanhang stött på hinder i samband med:
släktingar som är eller har fått så kallat oäkta barn,  
okända barn,  
psykiska sjukdomar,  
allmän misstänksamhet som någon enstaka gång överdrivits,  
rädsla för att hamna i en databas  
rädsla för att man är ute efter arv - pengar, föremål eller foton
eller bara ovilja att delge uppgifter.
 
Är det fler som stött på liknande fall?
 
Syftet är att kartlägga problematiken och sedan stödja andra som råkat illa ut.

[Karl Göran Eriksson]

Den första punkten ovan som Stefan citerar från Lars Eriksson är viktig. Tyvärr är min erfarenhet att det framförallt släktforskare själva som är syndarna här.
Vad Lars Eriksson avser är att en ägare av en skrift, tror sig med lagligt stöd kunna hindra att den publiceras genom att hänvisa till sin äganderätt. Det är emellertid endast författaren, d.v.s. upphovspersonen  eller dennes arvingar som har rätt att besluta om publicering (kopiering/spridning) eller inte.
Att detta även gäller brev (handskrivna likväl som e-post) är uppenbart mindre känt. Skickar jag ett elektroniskt forskningsbrev till en kollega blir denne givetvis ägare av detsamma, men mottagaren har ingen rätt att utan mitt medgivande vidarebefordra (kopiera) innehållet till tredje person. Jag tror att väldigt många släktforskande kollegor i det avseendet är lagbrytare utan att veta om det.
 
Att inte bli citerad när ens forskningsmödor av någon annan person läggs ut på nätet är inte uppmuntrande, men för mig är det lika illa när mina brev blir citerade av någon jag inte korresponderat med.
 
Om upphovsrätt:
http://www.csd.uu.se/datorhandboken/DHB/node271.html

[Arne Sörlöv]

Om jag vet rätt så är de mail jag får på min arbetsplats min arbetsgivares, och jag tror att man egentligen är tvungen att diarieföra emailen även om ingen tjänsteman brukar göra det. Min email nedan är min privata, och där gäller det säkert ovanstående.
Mvh Arne S

[Torsten Berglund]

Ang. diarieföringen inom offentlig förvaltning, som Arne Sörlöv tar upp, så gäller detta i praktiken sådan korrespondens som du får i egenskap av offentliganställd, alltså brev som har med tjänsteutövningen/arbetet att göra.  
 
Privata brev och e-post som kommer till dig på din arbetsplatsadress, t ex om din privata släktforskning, behöver inte diarieföras hos registrator, och ägs givetvis inte av din arbetsgivare. Arbetsgivaren kan möjligen ha synpunkter på att du sköter privat korrespondens via arbetsgivarens e-postserver, men det är ju en annan fråga.