Målet eller vägen?

[Anders Berglund]

Nog är det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd.
Karin Boyes rader kan appliceras på varjehanda aktiviteter, och inte minst på släktforskningen. Det föranleder frågan jag vill ställa ut till debatt, nämligen:
Hur förhålla sig till den tilltagande utforskningen (läs som parallell till utfiskningen) i form av totalavbetande av socken efter socken och uppbyggandet av Den Totala Släkttavlan på webben?
- Är det inte att gräva rörelsens egen grav?
- Borde vi inte i första hand arbeta vidare med att få originalkällmaterialet tillgängligt för alla, snarare än att döda intresset hos ännu ej födda släktforskarkullar?
 
Frågan är förstås filosofisk, och har inte med nödvändighet något (entydigt) svar, men det skulle vara roligt att höra om inte fler har funderingar om den paradox jag ändå tycker det är.

[Swen Stockhaus]

Jag har läst att släktforskare på Island har kommit långt i detta avseende. En genealogisk databas har gjorts med 540 000 namn. Kan någon berätta mer om detta?
 
(Artikel hämtad från DN 1998-11-29)

[Anders Berg]

Till Sven:
Det stämmer bra. Man planerar att ge ut databasen på CD och den lär då komma att innehålla ungefär 650000 isländare genom tiderna och all genealogisk data om dem. Ansvarig för projektet är Fridrik Skulason (frisk@complex.is).
 
Till Anders:
Paradoxen har slagit mig också. Jag tycker dock att rörelsen iofs jobbar för att få originalkällmaterialet tillgängligt för alla, och att det är de individuella forskarna i första hand som står för utforskningen (jag är väl en av dem!). Vi får forskarglädjen, blivande forskare får endast resultatet...
Det positiva kan vara att dessa nya forskare kan gå vidare till mer svårtillgängliga källor och behöver inte öda hela livet på tragglande i kyrkböcker. Med risk för att något går förlorat i processen, t ex källkritiken. En viktig frågeställning är det.

[Håkan Skogsjö]

Kan man inte med Anders Berglunds antydda resonemang hävda att all forskning borde lämnas till kommande generationer, åtminstone om man tror att också andra forskare (inom historia, biologi, astronomi eller kemi) kan känna en ohejdad glädje i sin sysselsättning. Tvärtom är det väl så att det har visat sig att frågorna egentligen bara blir fler och fler, ju mer man forskar - inte färre som man lätt annars kunde förledas att tro. Och varför skulle våra barnbarn eller barnbarnsbarnbarn vara sämre på att ställa frågor och söka deras svar än vad vi är? Skillnaden är nog bara att de ställer andra frågor, eftersom vi förhoppningsvis har besvarat några åt dem.
 
Tvärtom är problemet inom släktforskningen i dag att allt för många ägnar allt för mycket kraft åt att älta originalhandlingar och sortera deras uppgifter på olika sätt (det vill säga de registrerar kyrkböcker och andra handlingar) och allt för lite kraft ägnas åt själva forskningen. För det första är det en väldigt tråkig och enahanda syssla att bara skriva av kyrkböcker och sortera uppgifterna i en annan ordning, för det andra för det faktiskt inte forskningen framåt. Forskningen ligger i att kombinera och analysera källornas uppgifter i syfte att vinna ny kunskap, inte i ett mekaniskt sorterande som många verkar tro. Eller för att uttrycka saken mer konkret: Vilken kunskap blir faster Astrid gladast över: en spännande utredning som berättar släktens historia och dess många färgstarka människoöden eller ett register till en födelsebok?

[Kerstin Farm]

Svar till Anders Berg Angående utfiskningen av socknar :
Jag är en ny forskare som ser fram emot flera sockensammanställningar. Tack vare Indiko i Umeå kom jag i kontakt med släktforskning. Hade inte Indiko funnits hade gnistan inte tänts. Och jag lovar att jag har lika roligt ändå. Jag tar inte dessa sockensammanställningar för den enda sanningen. Jag kontrollerar det jag kan mot kyrkoböckerna. Men som heltidsarbetande vinner jag en massa tid på att få upp spår via detta moderna media kallat Internet. Andras hemsidor har samma
funktion. Jag får kontakt med andra som forskat på samma socknar och ibland även hjälpa dem vidare med det jag har. Har jag inte kontrollerade uppgifter, talar jag om det. Är man nöjd med det så spelar det ingen roll för mig. Jag tar ansvar för min forskning. Andra får ansvara för sin. Men tillsammans kan vi kanske nå mycket längre än var och en för sig. Jag ser Internet främst som ett sätt att få kontakt. Och jag ser fram emot att fler forskare publicerar det de har. En del vill inte publicera på grund av att det inte känns färdigt, men färdigt blir det ju aldrig eller hur?
 
Hälsningar
 
Kerstin Farm

[Kerstin Farm]

Anders Berglund var det som fick mitt svar!!
Ursäkta Anders Berg!
 
Hälsningar
Kerstin Farm

[Anders Berglund]

Visst, Håkan Skogsjö, kan man anta att nya generationer släktforskare anpassar sig till läget, ställer nya frågor och har lika roligt som vi - minst. Kerstin Farm vittnar dessutom om att utfiskningen kan verka inspirerande. Jag har förstås också tänkt i de banorna, men paradoxen kvarstår i alla fall för min egen del.  
 
- Varför?
 
Jo, en stor del av lockelsen i min egen hobbyforskning är nämligen att jag sett släktforskandet som något där jag SJÄLV kan leta fram sanningar ur ett OÄNDLIGT källmaterial. Det jag ser framför mig är att det snart inte längre kommer att vara så. Den snabba utvecklingen med alltmer koordinerad utfiskning av i första hand kyrkoboksmaterialet kommer att leda till att vi inom ett ändligt antal år har en isländsk situation också här i Sverige, alltså utan särskilt många stigar att gå där inte redan spåren syns efter andra. Min forskarroll blir då en annan, och som jag känner det, mindre inspirerande.
 
Som sagt, detta är rent känslomässigt, och hindrar mig inte på något sätt från att gärna gräva ner mig i av andra publicerade utredningar inom för mig bekanta socknar. Det är svårt att ha principer i en paradox! Dock drabbas jag ibland av en inte helt angenäm mättnadskänsla, i överförd bemärkelse lik den jag kan få efter att ha satt i mig en alltför stor påse vingummin (som jag gillar högt i små doser)...
 
Till sist tycker jag parallellen med forskning i andra ämnen haltar på så sätt att det inte finns någon jämförelse när det gäller andelen amatör- och hobbyforskare, och det är strängt taget bara för dem (eller för att vara stringent: för mig själv och möjligen Anders Berg) min paradox gäller. De mer avancerade forskarna kommer alltid att finna frågor att fördjupa sig i. Kanhända kommer även jag att tillhöra dem?
 
Hittills är vi då två som anser att paradoxen finns, och två som inte gör det. Debattör nummer fem kan ännu inte klassificeras.

[Roolaid Stein]

Bor man som jag i Mexico saa aer det givetvis inte laett att slaekforska i Europa. Haer hjaelper allt som oeverfoerts till datamedia mig mycket. Bara detta att kunna diskutera paa svenska med svenskar aer fantastiskt.
Saa jag ar nog mycket foer att saa mycket som moejligt av information skall finnas tillgaengligt paa internet. Sedan maaste vi var och en avgoera vad vi skall tro paa eller ej. Om det gaar att verifiera, bra.
O andra sidan har detta med slaektforskning blivet en kaella foer planering av vaara naesta resor till Europa. Som min hustru aer Brasilianska av Italiensk haekomst saa finns det anledning att foerutom Sverige och Italien ocksaa besoeka Estland, Ryssland, Tyskalnd och Danmark. Det kan bli en ganska bra semester.
Slutsats,  
Saa mycket information som moejligt tillgaengligt paa internet. Det finns aendaa massor att goera foer att foerstaa vad som egentiligen haende foer maanga generationer sedan. Har man till exemper en mycket internationell slaekt som jag (vi) saa maaste man studera historien foer  olika laender foer att foerstaa varfoer maenniskor regerade/flyttade som dom gjorde.
 
Haelsningar fraan Mexico City
 
Roolaid Stein

[Thomas Sverker]

Med risk att kasta sten i glashus (även jag bidrar till utfiskningen) tycker jag det är bra att frågan tas upp till diskussion. Glädjen med släktforskandet och det som driver en framåt är den spänning som letande i originalkällorna kan innebära. Att efter logiskt tänkande och sökande i källor där man misstänker att svaren kan finnas, äntligen få napp. Eller varför inte, att hitta uppgifter om en sedan länge försvunnen förfader på ett ställe där man absolut inte hade väntat sig det. Det sistnämnda ger ofta upphov både till glädjetjut och krigsdans.........  
Med tanke på att socken efter socken fiskas ut,  finns risken att glädjen försvinner från forskningen.  Hur mycket tid är man beredd att lägga ner för att kontrollera alla uppgifter som serveras på ett silverfat.? Tid är idag en bristvara, visst är man glad då man får uppgifter från en färdig sockengenealogi - men den där riktiga glädjen och känslan för människorna bakom namnen vägrar infinna sig.  Är jag ensam att känna så ?  
 
Jag har sett skräckexempel där släktforskarkurser inriktas på att lära sig få fram information från tryckta sockengenealogier.......  
 
Släktforskning är ett spännande detektivarbete - ibland en ren thriller - men kan också bli ett långtråkigt letande - där har vi paradoxen. Hamnar vi i den situationen att framtidens forskare får merparten av  uppgifterna serverade på silverfat, kommer källkritiken i högsta grad att bli lidande.  Blir det så att tryckt är sant ? Och mister inte framtidens nybörjare känslan för källmaterialet och förmågan att tolka och analysera det information som källorna ger oss.  
 
Jag är själklart tacksam för de orts- och personregister som upprättats. De besparar mig tid på att leta igenom alla källor, år efter år, men jag skulle aldrig låta registret ersätta originalkällorna !
 
Av denna anledning vill jag ifrågasätta nyttan bakom att alla uppgifter registreras i ett , tex födelseboksregister. Med alla uppgifter avses allt. Varför ? Tanken med ett födelseboksregister är väl förhoppningsvis inte att det skall ersätta originalkällorna utan vara ett hjälpmedel för att hitta i originalkällan !

[Bernt Bergkvist]

Jag kan inte längre hålla mig från att lägga mig i denna diskussion. Jag tycker, precis som många andra, att det är trevligt när man hittar en databas på nätet som någon under enorma vedermödor suttit på sena nätter och konverterat till datamedia. Men jag börjar bli lite less på att det är i allsköns olika former, och det är ett antal olika programvaror som behövs för att läsa de 2-3% av församlingarna i Sverige som konverterats till data.
 
Inte heller lämnar dessa databaser alltid korrekt information, det finns alltid utrymme för olika tolkningar, läsfel och annnat vid konverteringen från ett mikrokort till datamedia. Uppgifter måste kontrolleras med kyrkböckerna.
 
Men i dagens Sverige, när vi är jordens mest datatäta land så vore det en självklarhet att SVAR och andra arkiv med ens såg till att sluta konvertera in handlingar till microkort. De skall givetvis scannas in och dstribueras via Internet som en bildfil. Ingen behöver längre knappa in uppgifterna för att de skall bli läsbara, vi får exakta kopior av originalhandlingarna via våra modem och det till ett pris som vida torde understiga vad vi idag betalar enbart för portokostnader av att skicka tillbaka våra kort till SVAR.
 
Ett uppslag (c:a A3) i gråskala med god upplösning blir näppeligen större än 250kb, och med ett modernt modem tar det under en minut att få hem. En hel bok med kanske 250 sidor, 125 uppslag, tar 2 timmar att få hem, och kostar 14:- i telefonkostnader att ta hem.
 
För bibilioteken innebär det också att man slipper investera i utrustning för släktforskning, det räcker med datorer som man i alla fall investerar friskt i. För SVAR innebär det att man slipper göra kort allt eftersom de nöts, en datafil nöts inte, den kan kopieras i princip i oändlighet. För oss släktforskare blir materialet tillgängligt när vi vill ha det. På Internet finns inga telefontider, det måste inte till en person för att man skall få hem vad man söker hos SVAR och på biblioteken.
 
Rent praktiskt så tar det med skaplig utrustning mindre än en minut att scanna in en sida och spara den. Hur lång tid tar det att manuellt knappa in den i en databas? Hur mycket tid har vi redan slösar bort, och hur mycket mer skall vi låta gå samma väg?
 
Jag vet inte vad väntar vi på? Vilken släktforskarförening blir först med att erbjuda inscannade kyrkoböcker på Internet?  
 
Med vänliga hälsningar
 
Bernt Bergkvist

[Lotta Johansson]

Hej Bengt!
 
Det kan hända att vi är ett av de mest datatäta länder som finns. Men...och ett stort men...ALLA har inte dator! Ännu färre har tillgång till internet! Inte ens alla släktforskare, och definitivt inte alla blivande släktforskare! Alla har dessutom inte en dator eller modem som klarar en snabb nedladdning av filer (och man laddar inte ner filer om man inte är säker på att det är just där man har sina släktingar). Det som finns på internet eller är på annat sätt tillgängligt via data är enbart för att underlätta sökning. SVAR mikrofilmar inte enbart för oss släktforskare heller. SVAR har en arkivfunktion. Ett arkiv för att bevara och distribuera materialet. Visserligen bör det vara enklare att spara datafiler än mikrokkort (kanske?), men när det gäller offentligt material så ska det vara tillgängligt också.
 
Jag kan hålla med dig om att alla avskrifter som finns, på internet och på andra ställen, inte alltid är korrekta eller ens bra. Men som någon här ovan sa, det är inte meningen att de ska användas som originalkälla, utan möjligen för att underlätta sökning. Sedan får man gå vidare till originalet.
 
Det dröjer nog ett bra tag till innan hela Sverige är datoriserat, och det är nog tur det ur många aspekter!
 
Mvh
Lotta

[Bernt Bergkvist]

Hej Lotta!
 
Naturligtvis är inte Sverige totalt datoriserat, och så kommer det aldrig att bli heller, tack och lov. Däremot så vet jag i det i svenska hem finns enormt många fler datorer av modernt snitt än vad det finns microfichéapparatur. Till och med på våra bibliotek finns det betydligt många fler datorer än vad det finns läsapparater. Något som märks när man skall boka upp sig på en tid för att få använda en. Förra året såldes det i Sverige mer än 1 miljon PC, som alla klarar utav att läsa inscannade dokument som hämtats via Internet.
 
När man då ser att det ute i landet läggs ned enorma resurser på att konvertera kyrkoböcker till olika mer eller mindre användbara databaser blir man lite frustrerad. Det tar uppskattningsvis bara en hundradel av tiden att scanna in en sida ur födelseboken, jämfört med att skriva av den.  
 
Jag vågar påstå att tio datakunniga män och kvinnor med varsin dator och scanner på ett bibliotek på en helg skulle klara utav att konvertera en hel församling från microkort till data. Villkoret är att biblioteket kan tänka sig att bjuda på de enkronor som skall stoppas i för att få ut en kopia av en sida ur läsapparaten.
 
Jag är dock mycket övertygad om att detta kommer att möta enorma protester från centralt håll. Det kommer leda till att en massa intäkter för SVAR försvinner, då man snabbt och enkelt kan kopiera filerna emellan sig. Även om SVAR skulle vilja ta ut en avgift för att hämta uppgifter fran dem, skulle snart sagt varje släktforskare ändå, på ett eller annat sätt, ha en komplett uppsättning böcker från sina intressanta församlingar. Det skulle också leda till att en massa investeringar som gjorts i läsasalar och liknande skulle gå i stöpet, för de flesta skulle inse att det är så mycket lättare att sitta hemma i sin lugna vrå och släktforska jämfört med att ta ledigt från jobbet och åka till Ramsele eller Leksand.
 
Det finns dock fler fördelar. Amerikaner och andra utlänningar med svenska anor skulle enkelt kunna ta hem de kyrkoböcker de behöver för att forska. Jag vet idag inte om det är möjligt för utländska medborgare att låna microkort från SVAR, men det skulle bli betydligt lättare om det bara var för dem att ta hem det hela från Internet.
 
Vidare tror jag att fuskandet med källhänvisningar skulle minska avsevärt, det går så mycket fortare, det är så mycket enklare och så mycket billigare att kontrollera alla fakta, istället för att chansa sig fram.
 
Värt att notera ur arkivsammanhang är också att en CD-skiva med plats för c:a 5000 inscannade A4 har en garanterad livslängd om 400 år, såvida man förvarar den under vissa, ganska så generösa, betingelser. En sådan skiva kostar idag c:a 15:- INKL moms ute i handeln. En så kallad brännare för att göra dessa skivor kostar c:a 2500:- INKL moms.
 
Det är egentligen bara en fråga om hur länge vi släktforskare skall hålla på och dra åt olika håll och vara bakåtsträvande, med mycket negativa konsekvenser för släktforskningen. Jag tycker att vi skall sätta igång med en gång, microkorten och dess läsare finns ju där, för de som inte vill använda dator, och de kommer att få betydligt större resurser om vi andra kan få vårt på data.
 
Med vänliga hälsningar
 
Bernt Bergkvist

[Thomas Sverker]

Bengt : Redan idag finns det scanners som man kan läsa in från Dia med. Skulle inte man kunna läsa in direkt från mikrokortet med liknande utrustning ? (Ang. ditt påpekande om kostnad för att göra papperskopior från mikrokortet för att sedan läsa in det.)

[Swen Stockhaus]

Bernt och Thomas: Om denna teknik finns med att scanna av mikrokort, så får man ju också reda på vilka mikrokort som är dåliga och bör ersättas. Den informationen behöver ju även arkiven.

[Krille Krokodil]

Hej!
Även om nyheter från projektet är sporadiska pågår scanning av mikrofilm inom ramen för projektet Svenska Kyrkböcker Online. Projektet genomförs av företaget Genline med diverse partners. Målsättningen är att scanna 20 miljoner dokument och göra dem tillgängliga i formatet TIF-Gr4 på nätet, som en köptjänst. Som sagt, nyheterna är sporadiska men de säger att först ut på plan blir Kalmar län. Senaste livstecknet från projektet kom i december-98 då de deltog på en mässa. Om någon annan har några nyheter om detta så ...
 
Med vänliga hälsningar,  
Christer Hellsten, Hässelby.

[Swen Stockhaus]

Christer: Vet du något om nämnda projekt också rapporterar till arkivet, vilka mikrokort som är så dåliga att de bör ersättas?

[Krille Krokodil]

Hej Swen!
Jag tror att projektet använder sig av en masterfilm som ligger till grund för mikrokorten och att de alltså inte arbetar med mikrokort. (Här får någon rätta mig om jag har fel). Det går att kontakta Genline och du kan besöka deras hemsida, www.genline.se
 
Mvh,
Christer

[Bernt Bergkvist]

Hej alla!
 
Det går inte att använda en scanner med Dialock för detta, möjligen så går det att ta fram utrustning, men det kommer att kosta en väldig massa pengar. Jag tror att det lättaste är att gå vägen via papper.
 
Det är möjligt att det finns företag som jobbar med detta, men vad kommer de att ta betalt??? Jag tycker det är SVAR:s ansvar i första hand att se till så att det händer något, i andra hand så borde alla de som idag lägger ned jobb på att konvertera kyrkböckernas information till data.
 
Vi får väl se, jag skall försöka hinna iväg till min släktforskarförening någon kväll och se om vi inte kan börja lite grann, och visa för de andra hur lätt det är...
 
Med vänliga hälsningar
 
Bernt Bergkvist

[Krille Krokodil]

Hej Bernt!
 
Jag vill inte göra mina inlägg till någon form av reklam för Genline's satsning, det är inte mitt syfte. Jag sympatiserar dock med deras ambitioner. De gör det SVAR inte gör (ännu). Avseende kostnader nämner de 1000-lappen för ett helårsabonnemang. Detta är naturligtvis inget man kan ta för givet. (Internet-kostnaden tillkommer som vanligt). Skulle det stämma ligger det dock vida under det belopp jag lägger ner på mikrokortsbeställningar varje år från SVAR.  
 
 
Med vänliga hälsningar,
Christer Hellsten

[Bernt Bergkvist]

En tusenlapp per år är en mycket rimlig kostnad, om man för de pengarna kan spara filerna och använda dem när man vill. Det är en bråkdel av vad man idag lägger ned på att låna microkort och skicka dem tillbaka, precis som du säger. Någon som vet något om tidsplan eller liknande? Det vore roligt om det handlade om kanske 3 år eller max 5 år innan allt är färdigt, även om jag tror att det handlar om mer. Jag har sett deras hemsida, och där sägs inte så mycket mer än att det skall ske, men inte när. Och så har det sett ut ett tag, utan att något har hänt.
 
Med vänliga hälsningar
 
Bernt Bergkvist

[Michael Östman]

Varför inscannade dokument ?
 
Efter att ha sett dessa inscannade tif-filer så tycker jag att resultatet inte är vad man borde förvänta sig så här nära år 2000.
 
Åtkommstmässigt är formatet Tif-Gr 4 inte något att orda om eftersom filen blir förehållandevis liten, men tyvärr inte bättre än mikrofilmen då det gäller läsbarhet. Tyvärr så verkar det till ock med bli sämre eftersom detta är ett rent svartvitt format.
 
Min förhoppning hade varit att scanningen hade skett i minst 255 gråskalor. Eftersom man under uthällt bläck, smutsfläckar etc.  med ett inscanningsformat som sker nyanserat öka på läsbarheten betydligt.
 
Jag hade hellre varit kund som köpt detta format på CD-skiva istället för hemtankning via internet, som tyvärr blir en dålig kompromiss om man vill få något bättre.
 
Ett gråskale-format hade kanske inneburit att varje sida blivit 2 megabyte - Men det hade varit betydligt trevligare.
 
Mvh. Michael

[Bernt Bergkvist]

Naturligtvis hade det varit praktiskt om man kunde få med så mycket information som bara möjligt är, men det blir ohyggligt dyrt om man skall scanna in sidor i den kvaliteten du efterlyser. Man får in 1 eller 2 husförslängder på en CD-skiva, och en skaplig stor församling skulle då omfatta kanske 50 CD-skivor. Vad sedan den server där detta skall lagras kostar vete gudarna, men det handlar om ganska så många miljoner kronor.  
 
Jag tror att ett sådant projekt faller på sin egen orimlighet, därför att det blir för dyrt. Åtminstone om det skall göras på frivillig basis. Med mindre detaljerade bilder är lättare. Med dagens kapacitet på hårddiskar så får man rum med en hel församling på sin hårddisk. Å andra sidan, om SVAR bestämmer sig för att scanna finns inga hinder i världen för att göra två olika format. Ett mycket detaljerat och stort, och ett lite mindre detaljerat för distribution via Internet.
 
Med vänliga hälsningar
 
Bernt Berkvist

[Monika Nilsson]

Jag har en fråga till Håkan. I en folder utgiven av dig står 10 saker som man ska tänka på vad det gäller släktforskning. Nio av dessa punkter håller jag med om men varför i hela friden står det att man ALDRIG ska lämna några av sina släktforskningsresultat till en databas? Jag menar om var och en bidrar till att datorisera sin forskning (givetvis med korrekta källor) så blir ju allt liksom lite enklare för nästa som forskar på samma personer. Jag tycker att det mest intressanta med släktforskningen är att man får reda på vilka sina förfädrer var vad de gjorde osv. Visst kan jag få reda på det genom kyrkböcker o dyl men om jag kan få samma uppgifter genom några snabba tryck på min dator så föredrar jag det. Varför ska jag sitta och trula med samma jobb som någon redan gjort? Sannolikheten att jag hittar fler släktingar och livsöden är ju betydligt större om det går snabbare. Fram för fler Databaser tycker Monika!

[Håkan Skogsjö]

Det hela är en avvägning mellan snabbhet och säkerhet. Ungefär som bilkörning. Visserligen kan din bil köras i 170 km/h - men det är ändå inte tillrådligt att göra det. Visst skulle vi kunna sprida våra forskningsresultat så mycket som möjligt kors och tvärs till varandra. Men då skapar vi stora problem, såväl för oss själva som för generationer av framtidens släktforskare. I dag lider vi fortfarande av en mängd undermåliga forskningsresultat som trycktes på 1800-talet, som kvantitativt ändå är en bråkdel jämfört med dagens oändliga mängder med information som vi har teknisk möjlighet att släppa lös. Gör vi samma misstag i dag skulle du snabbt hitta en massa nya släktingar och livsöden, problemet är bara att hälften riskerar att vara fel - och du vet inte vilken hälft det är.  
 
Naturligtvis ska vi använda datorerna och visst ska vi utnyttja möjligheten att sprida information snabbt och effektivt (exempelvis i Anbytarforum). Men vi ska göra på samma sätt som vi önskar att alla körde bil: snabbt och säkert!

[Anders Berglund]

Läste en spalt signerad Lars Nylén i Dagens Nyheter för i onsdags, den 26 maj: Till papperets försvar, sidan B2.
Där torgförs taknar i samma slingor som dem jag inledde diskussionen under denna rubrik med. Om någon skulle ha håg till att bidra med ytterligare reflektioner kring denna paradox, anbefalles den gärna som bredvidläsning.

[Eva Leksell]

Leif Nylén, kulturjournalist på DN, var det som skrev artikeln om mödosam forskning i arkiven kontra snabba sökningar i datorn. Jag tänkte inte lägga mig i debatten utan ville bara rätta till namnet. Tyvärr finns texten inte i DN på nätet.

[Anders Berglund]

Tack för rättelsen! LARS Nylén heter däremot en kollega till mig. Där ser man hur lätt minnestrådarna korsas.